Symboliskt eller djävulskt? Om debatten kring ärkebiskopsvalet!

Med detta blogginlägg försöker jag mig på en analys av vad som händer i Svenska kyrkan just nu, i efterdyningarna av det historiska valet av Antje Jackelén som nästa ärkebiskop.

Tillåt mig börja med en liten språklektion. Orden ”symbol” och ”djävul” är besläktade. Man kan säga att de är varandras motsatser.

Symbol

Ordet kommer från grekiskan. (Förstås!) Det grekiska ordet är: συμβαλλειν (symballein) och består av orden: βαλλειν (ballein) som ungefär betyder ”kasta” (tänk på ”ballistik”, som har att göra med en kulas bana från vapnet) och συμ (sym) som betyder ”tillsammans”. Symbolen ”kastar tillsammans”. På svenska skulle vi säga: ”håller ihop”.

Djävul

På grekiska διαβολος (diabolos) från διαβαλλειν (diaballein). Ordet δια (dia) kan betyda “isär”. Med andra ord är djävulen ”den som kastar isär”. Separerar!

Det intressanta är att en stor del av diskussionen efter valet av Antje Jackelén som Svenska kyrkans nästa ärkebiskop handlar om trosbekännelserna, som i kyrkans språkbruk spännande nog kallas just för symbola. I detta sammanhang kan det översättas med ”kännetecken”.  Kyrkans tro känns igen i trosbekännelserna.

Trosbekännelsernas funktion är att hålla ihop kyrkan. Mot den söndrande kraft som finns i tillvaron. (Här tänker jag inte gå in i diskussionen kring huruvida djävulen är ett personligt väsen eller en opersonlig kraft. Det räcker just nu att konstatera, att det finns djävulska krafter i tillvaron, som vill slita sönder och separera. Det tar sig uttryck i apartheid, etnisk resning, mobbing etc. Men också i kyrkostrider. Vi känner alla till företeelserna – men vi kan beskriva orsakerna olika!)

Ytterligare en aspekt av ordet ”symbol” är att vi ofta använder detta ord oegentligt. Vi säger t ex att något ”bara är symboliskt”. Inom teologin tänker vi tvärtom. En symbol är inte skild från det som den symboliserar. (Ytterligare ett exempel på det diaboliska i tillvaron, att vilja separera symbolen och företeelsen). I kyrkans liv finns t ex ett organiskt samband mellan det konsekrerade (välsignade) brödet i nattvarden och Jesus. En ikon är speciell, för att den är ett fönster mot evigheten. Den som målar ikoner gör det under bön. Att säga att en ikon ”bara är en symbol” är att helt missförstå meningen och innebörden med en ikon. Så är även trosbekännelserna intimt förknippade med Gud trefaldig. Fadern – Skaparen. Jesus – Befriaren/Frälsaren. Anden – Livgiverskan/Livgivaren. Trosbekännelserna, har under Andens ledning, vuxit fram i kyrkan.

Men vad är trosbekännelsernas viktigaste funktion? Naturligtvis är de intellektuellt formulerade sammanställningar av den kristna tron. Men inte bara. De fungerar i kyrkans liv framför allt som lovsånger i gudstjänsten - liturgin. På liturgiskt språk tillhör trosbekännelsen – Credo – mässans s k ordinarium. Trosbekännelsen är i kyrkans historia en av de texter som förekommer varje högmässa – med samma ord – fast med olika melodier. Vi har tappat detta i Svenska kyrkan. Vi sjunger nästan aldrig trosbekännelsen. Det är trist. Kanske finner vi här en orsak till att trosbekännelsen för oss bara blir en arena för diskussion och debatt istället för en gemensam lovsång. Istället för att vara en symbol! Något som håller ihop.

Förlåt mig för ytterligare en främmande term. I kyrkans liv pratar vi ofta om att vi tror det vi ber. Lex orandi, lex credendi heter det på latin. Jag ser framför mig hur Svenska kyrkans medlemmar – ur olika läger – i olika gudstjänster stämmer in i trosbekännelsen. På olika platser men ändå gemensamt. Betyder detta ingenting? Jag menar att vi behöver se detta som ett verkligt uttryck för en enhet, som går bortom orden. Självklart brottas vi alla med orden. Det är naturligt. Men nu handlar det om att ändå, för enhetens skull, stämma in i dessa ord. Låt oss se att det är något som vi faktiskt gör. Och det är stort!

Having said this, som det heter på engelska, behövs dock något mer sägas. Under kampen mot apartheid, i Sydafrika, på 1980-talet, formulerade ett stort antal teologer det s k Kairos-dokumentet. I detta dokument skiljde man på tre slags teologiska förhållningssätt. Ett av dem kallades Church Theology. Det var en teologi som ofta talade om försoning och enhet. Men på ett överslätande och oreflekterat sätt. När Church Theology förordade enhet, sa Kairos-teologerna, var det alltid på den starkares villkor. I klartext: de svarta borde inte riskera kyrkans enhet genom att vara så militanta. (För alla som vet något om Sydafrikas väg mot demokrati ter detta sig som ett förrädiskt synsätt). I stället förordade man Prophetic Theology. Som vågade protestera och kämpa för förändring. En teologi som står upp för den som är i underläge.

Vem är den svagare i Svenska kyrkan idag? En fråga som det inte är helt enkelt att svara på. En fråga som ges olika svar, beroende på vem som tillfrågas. Jag vet att vi fortfarande har en lång väg kvar innan kyrkan kan kallas jämställd. Att vi idag har både kvinnor och män som präster och biskopar betyder inte att allt står väl till. Samtidigt finns det människor i Svenska kyrkan som på olika sätt upplever sig som nedtystade eller åtminstone negligerade. Jag kommer nu att ta två exempel och både är kvinnor och präster. Johanna Andersson och Eva Hamberg.

På bloggen KristenOpinion skriver Johanna Andersson i reaktion mot ett blogginlägg av biskop Åke Bonnier bland annat följande:

Biskopens inlägg väcker en rad olika frågor. Menar han att vi som ställer kritiska följdfrågor med anledning av kandidaternas svar på olika teologiska frågor är problemet? Är vi som inte tycker att alla fem kandidaterna har svarat bra på frågorna trospoliser?

Vad hade Åke Bonnier skrivit? Bland annat detta:

Snabba svar – enkla svar – gillar trospoliserna. Om man som ärkebiskopskandidat vägrar att ställa upp på de snabba och enkla svarens teologi utan istället vill uttrycka det mer komplicerat – ge uttryck åt en mer mångfacetterad hållning, ja då ryser trospoliserna. Att säga att Gud har många vägar men att vi som kristna får följa Jesus godkänns inte av de som vet hur det är.

Jag håller ofta med Åke i det han skriver men just denna gång tyckte jag det var tveksamt. Kanske tyckte han det själv, för i en kommentar skriver han:

Måhända var jag skarp i min blogg …

Och även:

Jag önskar inte att ”trospoliserna” ska lämna kyrkan men jag önskar att debatten ska vara en inlyssnande debatt där vi verkligen ömsesidigt försöker förstå vad den andre menar och utifrån detta för ett bra samtal – ett samtal som först handlar om allt det vi har gemensamt och därefter det som skiljer oss åt. Vi kommer då att upptäck[a] att det är så mycket som förenar oss.

Bra skrivet – men det kanske inte har nått fram. Hans bloggpost har hittills 177 kommentarer. Det är ganska många, det!

En annan, som uppskattar valet av Antje Jackelén men också kan lyssna in dem som ”förlorat” är Fredrik Modéus, som i sin ledare i senaste numret av Kyrkans Tidning kommenterar att Eva Hamberg lämnat kyrkan.

Det är en sorgens dag när en människa lämnar Svenska kyrkan, oavsett vem. Det är sorgligt på ett särskilt sätt när en ledamot i kyrkans läronämnd stiger av, oavsett åsikt.

Så trots allt finns det i Svenska kyrkan en önskan att nå fram till varandra. Det är en viktig aspekt av Prophetic Theology. Den vill också försoning – men först ett profetiskt urskiljande av vad som är sant, rättvist och gott.

Men debatten kan föras på olika sätt. Ibland tycker jag att den spårar ur. Särskilt i sociala medier. Fredrik Modéus skriver:

Lättheten att formulera sin åsikt i sociala medier är tveeggad. Risken är att man för snabbt slänger ur sig sådant man inte hade sagt ansikte mot ansikte. Tweetkulturen kan gynna ett hårdare och mindre sakligt debattklimat.

Låt mig citera två personer (anonymt) som får stå som representanter för två ytterligheter men samtidigt samma fenomen. Fenomenet att vilja separera människor.

Det ena inlägget hittade jag i en tråd, där de flesta inte välkomnade valresultatet.

Antje Jackelén vet inte vad kristen tro är, eftersom hon inte är omvänd och kommit till tron. Därför blir tankarna efter det egna sättet och förnuftet och då kan de bli hur som helst.

Visst är det osmakligt när någon uttalar sig om en persons Gudsrelation på detta sätt. 

Det andra facebook-inlägget är uttryck för samma önskan att skapa avstånd till andra kristna. Här tillhörde skribenten "vinnar-sidan":

Om alla islamofober lämnar kyrkan skulle det vara en välsignelse.

Är det inte en risk för oss som lever i ett protestantiskt samfund att vi tar till dessa grepp? Sanningen blir så viktig, att enheten får stryka på foten. Om vi inte är överens är det bättre att bryta upp eller kasta ut.

Med dessa exempel vill jag visa att båda sidor felar i diskussionen. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Var och en måste ju få hävda sin ståndpunkt. Men låt oss hjälpas åt att inte göra det diaboliskt utan symboliskt - sammanhållande!

Låt mig till sist citera den som mycket av debatten handlar om. (Och då menar jag inte Antje Jackelén, utan Jesus).

Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra. (Joh 15:16-17)

För mig är detta en grundinsikt när det gäller kyrkan. Vi har inte valt varandra. Men Jesus har gjort det. Och vårt uppdrag är inget mindre än att vi ska älska varandra. Det sammanhang i vilket Jesus sa dessa ord var kvällen före sin död. Var alla lärjungarna överens om allt? Troligen inte! Just därför var uppmaningen solklar:

Älska varandra!

Det var ingen kupp

Jag mejlade till Luds stift och fick ett vänligt svar:

Hej!


Tack för du uppmärksammat oss på den missvisande rubriken på Youtube.
Vi har ändrat till: Presentation av nyvalda ärkebiskopen Antje Jackelén


Mvh

Så bra. Jag blir lika glad varje gång som jag blir bemött på ett trevligt och proffsigt sätt. Heder åt Lunds stift, som har en bra informatör.

Men på klippet står i och för sig något annat:

Antje Jackelén vald till Svenska kyrkans nya ärkebiskop

Men det är ju i sak detsamma. Vald. På latin "electa" eller "electus" - den gängse terminologin - Ärkebiskop electa - kanske blir för krångligt.

Nu ser klippet ut såhär:

Svårt detta med youtube-klipp. På förra klippet hade Antje en öl i handen. 

Här ser hon däremot något dyster ut.

Ärkebiskopsafton

Vi firar julafton och midsommarafton mer än juldagen och midsommardagen, inte sant? Så därför är det väl rimligt att många redan dagen före ärkebiskopsvalet vet vem som blir ny ärkebiskopen för Svenska kyrkan.

Jag hade tänkt göra en genomgång av allt jag läst i sociala medier (samt även i andra medier) på sistone, men jag tror inte jag orkar. För tillfället verkar dessutom debatten handla mer om själva debatten än om kandidaterna. För mig är det självklart att debattens vågor går höga, när det ska fattas viktiga beslut. Att många inte klarar av att skilja på sak och person är beklagligt. Men inget att förvåna sig över. Och visst tycker jag också att en del inlägg går över gränsen.

Men låt mig nu säga något om vem jag själv anser skulle bli den bästa ärkebiskopen. Egentligen är det livsfarligt, för jag kan inte säga att jag känner någon av dem väl. Jag baserar min uppfattning på de få gånger jag träffat dem och det lilla jag läst om dem. Exempelvis det som åtminstone fyra av dem själva uttryckt i fördjupande texter i samband med utfrågningen. Länken kommer här:

Johan Dalman har jag känt ganska länge. Johan har stor erfarenhet av kyrkligt ledarskap. Jag har stött på honom lite nu och då och han är trivsam att ha och göra med. Men jag får inte riktigt kläm på vem han är. Den text han skriver i samband med hearingen är allmänt hållen och jag förstår inte riktigt vad han vill få sagt med den. Hade jag haft rösträtt skulle nog inte min röst hamnat på Johan.

Per Eckerdal kom aldrig till hearingen och skrev heller ingen fördjupande text. Han verkar inte direkt intresserad av att bli ärkebiskop. Förmodligen p g a sin ålder. Jag försökte sätta mig in i vem han är i samband med biskopsvalet i Växjö för några år sedan. Jag bloggade om detta. Länken kommer här. Jag var inte helt negativ till honom men han var inte min favorit. Det är han inte heller i detta val. Men det han brinner för, människor i utsatta situationer, det tror jag vore en bra egenskap hos en ärkebiskop.

Cristina Grenholm är så vitt jag förstår en kunnig teolog och väl insatt i Svenska kyrkans organisation och maktapparat. Vi brukar hälsa glatt på varandra men jag kan inte säga att jag känner henne så värst väl. De gånger jag hört henne predika eller tala har jag faktiskt inte blivit så berörd. Däremot tror jag att hon gjorde bäst ifrån sig på hearingen, det lilla jag kunde lyssna här nere i Sydafrika med dålig internetuppkoppling. Det hon skriver i sin fördjupningstext håller jag i stort sett med om. Hon skriver om ekumenik och respekt. Men trots detta är inte Cristina min huvudkandidat.

Antje Jackelén är en god talare och jag har blivit imponerad de gånger jag lyssnat till henne. Men kanske är hon en bättre teolog än hon är en karismatisk ledare. Att döma av reaktioner från Lunds stift är uppenbarligen många nöjda med henne som biskop. Jag vet egentligen inget mer om det. Den text Antje skriver handlar om religionsteologi och jag blir faktiskt lite bekymrad. Att vi ska behandla alla människor respektfullt anser jag självklart. Att det bara finns en Gud är också självklart. Men nu är vi ju faktiskt kristna. Kan vi inte frimodigt säga att det är vår tro, att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Skulle inte de flesta muslimer anse att Koranen är viktigare än Isa Ibn Maryam? Mitt sätt att se på respekt för andra är den att jag frimodigt får tro det jag tror och denna trygghet gör att jag nyfiket kan se på den andra. När det gäller de olika religionerna som frälsningsvägar menar jag, på goda grunder, att vi inte ska döma – bara vittna. Och vi, som är kristna, kan frimodigt vittna om Kristus. Men jag tror faktiskt att Antje ändå skulle bli en bra ärkebiskop. Hon har pondus på något sätt. Det gillar jag. Och jag tycker att hon också frimodigt vittnar om Kristus. Att vi inte är helt överens i hur vi uttrycker oss religionsteologiskt är för mig inte helt avgörande.

Ragnar Persenius är nog den jag träffat mest. Påläst och kunnig. Lite torr kan han vara men jag har stor respekt för hans kunnande. Han har också en stor erfarenhet som biskop och det kanske inte är så dumt, när man ska bara ärkebiskop. (Men det gäller ju åtminstone en till av kandidaterna!) I sin fördjupande text väljer han ett helt annat grepp än de andra. Han berättar personligt om en kristen människa, som genom sin tro blivit en fördjupad människa. Det gillar jag. Jag har inte något emot att Ragnar blir ärkebiskop men jag sätter inte honom främst.

Det jag saknar hos alla fem är ett internationellt drag. Kyrkan som en världsvid gemenskap. Vår samhörighet med människor som lever i utsatthet på södra halvklotet. 

Summa summarum: Jag kan tänka mig att Antje blir en bra ärkebiskop. Hon är nog den tydligaste av de fem och det gillar jag. Om det sedan blir hon, det är en annan fråga. Jag försöker att räkna med att Guds goda Ande finns med i morgon. När jag ber min aftonbön ikväll kommer jag att be såhär:

Gode Gud, ge svenska kyrkan en ärkebiskop, som kan bidra till att Din vilja sker på jorden så som i himlen. Amen

Svenska kyrkan väljer väg – eller inte?

Just nu pågår två viktiga val i Svenska kyrkan. Jag ser på dessa val lite på distans. Och med viss uppgivenhet. Var finns visionerna? Var finns ivern och glöden? Tittar vi inåt ser vi tomma kyrkor och sammanslagningar av svårskötta pastorat, som leder till stordrift. Ser vi utåt ser vi stora utmaningar på alla plan, inte minst klimathotet. Varför genomsyras inte dessa två viktiga val av frågan: Hur kan kyrkans eget liv länkas till världens nöd? Är det inte det som kristen tro handlar om? Tror vi inte längre att Jesus är befriaren/räddaren/frälsaren? Jag skulle kanske redan initialt be om ursäkt för att denna bloggpost blir väl negativ. Men jag låter faktiskt bli att be om ursäkt. För jag tror att jag har en del poänger.

      Kyrkovalet 

Detta val får nästan alla medlemmar i Svenska kyrkan över 16 år delta i. Det handlar om val till församling, stift och till nationell nivå (kyrkomötet). Vi som är med i Svenska kyrkan men bor utomlands har inte rösträtt. Har bloggat om detta tidigare. Länken: här!

När jag läser på nätet verkar det som om den viktigaste frågan denna gång är huruvida politiska partier ska vara med i kyrkovalet eller inte. Svenska kyrkans demokratiska system tillåter vilken grupp som helst att ställa upp. Det är alltså formellt helt riktigt att även ett politiskt parti ställer upp. (Redan här vill jag deklarera att jag inte ifrågasätter enskilda personer som ställer upp till val i kyrkoråd, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Många av dessa, även de som ställer upp genom politiska partier, har goda bevekelsegrunder och bidrar på ett konstruktivt sätt.) Men visst är det märkligt att t ex socialdemokraternas partistyrelse fastställer det kyrkopolitiska programmet? På partiets hemsida kan man läsa följande:

Kyrkopolitiken vi driver inom Svenska kyrkan syftar till att vi ska ha en öppen folkkyrka och att kyrkan ska vara på människans sida.

Jag är kanske inte direkt förvånad. Men satsen ”kyrkan ska vara på människans sida” – vad säger den? Kyrkan består väl av människor? Men ska inte kyrkan vara på hela skapelsens sida? Även djur och natur, alltså! Så går det när ett politiskt parti ska göra teologi. Det blir s k plakat-politik.

Jag blir inte heller så imponerad av Centerpartiets kyrkopolitik. På partiets hemsida kan man leta sig fram till följande, under rubriken ”Centerpartiets mål i Svenska kyrkan”:

Centerpartiet vill stärka demokratin i Svenska kyrkan. Den lokala församlingen ger bäst möjlighet till engagemang och trygghet för församlingsborna och ska vara grunden i kyrkans arbete, samtidigt som församlingen är en del av den rikstäckande folkkyrkan.

Vår tids olika utmaningar kan församlingarna möta genom nytänkande samverkan. Sammanläggning av församlingar ska växa fram underifrån och ska endast ske på församlingarnas egna initiativ. Centerpartiet ser positivt på att kyrkan tar tillvara möjligheten att nybilda församlingar för att stärka det lokala engagemanget.

Centerpartiet vill att Svenska kyrkans alla tillgångar ska förvaltas på ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart sätt.

Är detta mål? Är inte demokratin ett sätt att fatta beslut? Är inte sammanläggningar av församlingar eller inte en organisatorisk fråga? Är inte förvaltning av kyrkans tillgångar ett medel, snarare än ett mål?

Det tredje riksdagspartiet, som ställer upp i kyrkovalet är Sverigedemokraterna. Det första de skriver om på hemsidan om sin kyrkopolitik säger väl allt:

Sverigedemokraterna behövs i Svenska Kyrkan för att slå vakt om våra traditioner, vårt kulturarv och vår historia.

Hur slår man vakt om sin historia? Vad betyder det? Och vems historia avses? Sverigedemokraternas? Är det verkligen kyrkans uppgift att slå vakt om den?

Kort sagt: jag undrar vad partierna har i Svenska kyrkan att göra? Låt mig vara tydlig igen: det är ju klart att personer som är medlemmar i politiska partier ska ställa upp i kyrkoval. Det är ju toppen. Jag gillar att kyrkans medlemmar engagerar sig i partipolitiken. Men grunden för engagemang i Svenska kyrkan måste ju vara den kristna tron, som tar sig uttryck i delaktighet i kyrkans liv. Därför är det bättre att skapa fristående nomineringsgrupper.

Sammanblandningen mellan partipolitik och s k kyrkopolitik är djupt olycklig. Jag är övertygad om att den beror på att Svenska kyrkan fortfarande är en maktfaktor. Svenska kyrkan har många medlemmar och fortfarande mycket jord och skog. Självklart intressant för politiska partier att vilja styra. Och som sagt: helt enligt reglerna. Därför måste en förändring komma genom samtal och opinionsbildning. Men där är jag hoppfull. Jag tror att förändring är möjlig!

Ärkebiskopsvalet

Det känns helt enkelt bara som en gäspning. Jag har bloggat om detta förut. Länken: här. Det piggaste är att två personer från utlandet förts fram på pläderingsmötena. Men Graham Cray är född 1947 och fyller alltså 66 år i år. Biskop Thomas i den koptiska kyrkan är på många sätt en beundransvärd person. Men är det realistiskt att tro att han blir vald? Tre av de andra föreslagna har redan hoppat av. Kvar blir alltså:

Antje Jackelén

Ragnar Persenius

Per Eckerdal

Cristina Grenholm

Johan Dalman

Eftersom det måste vara fem kandidater på hearingen är det väl lika bra att skippa provvalet och gå på hearingen med en gång. Spar både tid och pengar.

Vad vill då dessa kandidater? Jag vet faktiskt inte. Jag kanske följer med dåligt men jag får intrycket att det är bäst att inte sticka ut för mycket. Varför? Jo, för att de politiska partierna, som jag skrivit om ovan, också har oerhört mycket att säga till om i valet av ärkebiskop.

Kan det vara så, att de största grupperna i kyrkomötet (som antingen är politiska partier eller har starka kopplingar till sådana) egentligen inte vill ha så stort valdeltagande i kyrkovalet, för det hotar i så fall deras ställning? Kan det vara så att de heller inte vill ha så stort engagemang kring valet av ärkebiskop, för det bästa är att nästa ärkebiskop blir en person som inte syns och hörs så mycket i det offentliga rummet. Jag bara frågar. Och jag hoppas jag har fel!

När det sedan gäller de andra nomineringsgrupperna, har en del organiserat sig efter partibeteckning, utan att ha formella band till de olika politiska partierna. Sedan finns det ett antal s k partipolitiskt obundna alternativ. Jag tycker det sistnämnda är en självklarhet. Ändå uppmanar jag var och en att granska samtliga grupper. Gå på sakfrågorna. Leta efter visionerna. Fråga vilken grupp eller kandidat som bäst uttrycker det som är kristen tro. What would Jesus Do? Hur skulle Jesus göra?

I Kyrkans Tidning visas de senaste artiklarna om kyrkovalet. 

Bland de 6 senaste handlar 3 om Sverigedemokraterna. Hur tänkte de då?