Körmusik

När jag ser tillbaka på mina hittills snart 57 levnadsår inser jag att mitt största fritidsintresse har varit och är körsång. Jag räknade efter för ett tag sedan och tror att jag sjungit i minst 15 körer i mitt liv:

2016-	Fyris Kammarkör, Uppsala
2007-10	Sancta Birgittae Sångare, Kalmar
1996-99	Carpe Diem (kvartett), Aneby
1988-90	Skellefteå Kammarkör
1988-90	Bastuträsk kyrkokör
1980-87	Allmänna sången, Uppsala
1985-86	Collegium Cantorum, Uppsala domkyrka
1978-80	Uppsala kommunala musikskolas kammarkör
1977-84	Schola Cantorum, Uppsala domkyrka
1976-77	Vindhemskören, Uppsala
1976-78	S:t Olofs Ungdomskör, Uppsala
1976-79	Cantemus, Fjellstedtska skolan kör, Uppsala
1975-76	Tåsjö kyrkokör
1975	Hotings centralskolas kör
1970-73	Barnkören, Långträsk

Tillbaka i Uppsala efter många år norröver eller söderut går vi på en del konserter. Inte minst när äldste sonen sjunger. Vilket han gjorde idag. Han är med i Västgöta Nations Manskör (VGMK) även känd som Korgossarna.

Masja Goundorina leder kören i Voujnha Biegga.

De firade 25 år idag, i Uppsala Missionskyrka. Eller 405 år. Det berättas att kören fanns redan 1632. Jag undrar om det är sant. Det mesta som sägs under en konsert med Korgossarna är nämligen ytterst skämtsamt. Eller vad säger ni själva om att Ingemar Bergmans hela filmproduktion i själva verket är en hyllning till manskörssång i allmänhet och VGMK i synnerhet. Tja, vem vet?

Mitt i all studentikos humor fick vi lyssna till god körmusik. Alltifrån klassiska manskörssånger som ’Hej, dunkom’ till mer nutida stycken som ’Syokonsulentens marsch’.

Konserten innehöll tre versioner av VGMK. En storkör med nästan alla de som varit med under dessa 25 år. En mindre version med korister som övat extra inför denna konsert och så den minsta uppsättningen: de som är aktiva i kören idag. De sistnämnda sjöng verk av Poulenc, Rautavaara och Schubert. Allt under god ledning av den nuvarande dirigenten, Rebecka Gustafsson (vars far jag märkligt nog haft som student vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut).

Det som fastande mest hos mig var ändå när en av körens tidigare dirigenter, Masja Goundorina, som nu dirigerar Allmänna Sången, ledde kören i stycket:

Voujnha Biegga

Verket har text på Lulesamiska (tror jag) av Johan Märak. Johan har varit kyrkoherde i Jokkmokk och jag har känt honom sedan jag var barn. I stycket gav kören prov på stor inlevelse när de både sjöng den finstämda texten och imiterade många slags djur, som möter i fjällvärlden. Allra sist uppfattade jag en renhjord, som sprang över kalfjället.

Texten med översättning - från programbladet.

Det var fint att få ta emot välsignelsen på detta sätt. Sammantaget var det också den sång som harmonierade bäst med det kyrkorum i vilket konserten hölls.

Gemensam tvättstuga

En vanlig torsdagskväll går jag ner i tvättstugan för att hämta tvätten, som precis är torr. I en av våra gemensamma tvättstugor. Vi är många hushåll som delar på denna resurs. I den lilla finns det två tvättmaskiner. I den stora tre. Eftersom vi numer bara är två i hushållet behöver vi inte tvätta så ofta.

I tvättstugorna finns stora ytor. Det är enkelt att vika allt och lägga det i prydliga högar. Behöver vi stryka eller mangla finns det förutsättningar även för det.

I vår lägenhet finns inte plats för någon tvättmaskin. Jag kan förstå de hushåll som har det. Särskilt om de har barn och därmed mer tvätt än vi.

Själva är vi nöjda med att utnyttja de gemensamma faciliteterna. Fint på något sätt.

Jag vann – men tävlingen fortsätter

Just nu pågår vår stegtävling på kyrkokansliet. Jag har alltså en stegräknare fäst i byxlinningen. Och försöker tänka extra mycket på att röra mig. Promenader med hunden hjälper till. Det är faktiskt spännande!

Idag kom mina arbetskamrater och gratulerade mig till att jag vunnit en biobiljett. Det hade jag inte hunnit se. Roligt!

Tävlingen fortsätter dock flera veckor. Så än är det inte avgjort.

De tre träden

Idag predikade jag i Aneby kyrka. Det skedde med anledning av den nya kyrkans 20-årsjubileum. Festhögmässa. Fullt i den åttakantiga kyrkan. Festligt! Nedan följer min predikan och allra sist ett viktigt tillägg.

* * * * *

Kyrkoherden Peter Andreasson och
komminister Fredrik Bäckhjem Hellberg
planterar ett äppelträd - Gratia - som är
en gåva från Linköpings stift till varje
församling i stiftet.

Gräva upp eller gräva ner – det är frågan.

Vi lyssnade nyss till evangeliet. Om mannen som hittar en skatt i åkern och gömmer den igen. De flesta av oss skulle väl så småningom gräva upp den. Men vi får aldrig veta om mannen gör det. Det enda vi får veta är att han gömmer den igen (d v s gräver ner den) och i sin glädje säljer allt han äger och köper åkern.

Vi har precis varit med om att gräva ner rotsystemet till ett äppelträd här ute. Och jag minns för 20 år sedan när biskop Martin Lind planterade blodlönnen precis utanför korfönstret.

---

Är det inte något speciellt med att gräva?

Det lilla barnet kan inte låta bli spaden i sandlådan. Det verkar vara en medfödd reflex, en slags instinkt.

När våren kommer väntar den trädgårdsintresserade på att jorden ska reda sig. Då är det dags att börja gräva i den och så småningom plantera och så.

Flera av er här inne är eller har varit jordbrukare. Ni har bokstavligen levt och arbetat i myllan.

Människan är djupt förbunden med jorden. ’Humus’ heter det ju på latin – och även på svenska – och så kallas vi också för ’human beings’ på engelska. Att vara mänsklig är att vara ’human’. Vi hör ihop med jorden.

Så ska vi också alla till sist jordas. Vi har olika slags minnen av att få vara med om att begrava (som är ett annat ord för att gräva ner) stoftet eller askan av den som betydde mycket eller allt i livet. Ett stenkast från Aneby kyrka vilar, liksom vid många kyrkor, våra nära och kära i det som vi kallar Guds åker.

Åkern eller jorden är platsen för skatter. Där kommer vi nära Gudsriket. Men vi blir också påminda om den kamp mellan död och liv, mellan ont och gott, som ständigt rasar inom och utom oss.

Vi påminns om det vid varje begravning.

Vi påminns om det när vi läser eller hör talas om rovdrift på naturen. Gruvbrytning, som inte tar hänsyn till känslig natur eller urfolks rättigheter, är bara ett exempel.

Vi påminns också om detta varje gång en asylsökande kommer till den del av jordskorpan, som vi kallar Sverige. Varje gång någon frågar: kan jag få stanna här? Kan jag få finna en skatt här hos er?

Har ni tänkt på att det är mycket troligt att mannen som hittade skatten i åkern var lantarbetare. Han ägde inte jorden. Han arbetade för någon annan. När han fann skatten var han beredd att satsa allt.

Det är många som kommer till vårt land som har gjort just det. Satsat allt.

---

Som kristna är vi kallade in i kyrkan – himmelrikets förgård på jorden. Vi tror att Gudsriket en dag ska bryta fram i sin fulla glans. Men tills dess vill Gud slå upp sitt tält här oss. Aneby kyrka är en sådan plats. Där Guds närvaro – som finns i hela skapelsen – bryter igenom på ett speciellt sätt.

Vi är här idag för att fira 20-årsjubileum. Men framför allt för att blicka framåt.

De två träden får idag symbolisera skatter i åkern.

När kyrkan invigdes 1997 planterades en blodlönn,
som idag har växt sig stark.

Blodlönnen vill jag kalla för ’försoningens träd’. Det planterades 1997 som en bön att församlingen skulle enas efter en många gånger uppslitande diskussion kring huruvida det var klokt eller inte att bygga denna kyrka.

Vi lever ständigt med behov av försoningsprocesser. Just nu kämpar vi med frågan om hur vi ska leva tillsammans i en värld med olika kulturer och olika religioner. Det finns många krafter som vill dra isär oss människor.

Försoningens träd predikar ett annat budskap.

Äppelträdet vill jag kalla för ’hoppets träd’.

Luther lär ha sagt följande om detta:

Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd idag.

När vi gör detta är det också en bön om att kunna avstå från det som hindrar oss att lyssna till Guds röst, det som binder oss till annat. För ytterst handlar det om att lyssna i tro. Liksom trädet är djupt rotat i jorden men sträcker sig mot himlen, ska vi också lyssna noga på hur jorden, djuren och alla människor har det, samtidigt som vi lyssnar till Guds tilltal.

Mitt i allt får vi se på Jesus, vår frälsare och befriare. Han som dog på korsträdets stam, för att vi skulle få liv. Det är på Jesus vi lyssnar i tro.

Så möter vi framtiden. Så vinner vi en skatt, som ingen kan ta ifrån oss.

* * * * *

Vid det efterföljande kyrkkaffet passade en av mina forna arbetskamrater, Irene Oskarsson, på att komplettera predikan. När jag talade om ’korsträdet’, på vilket Jesus dog , tänkte hon på det näverkors, som hänger på en av väggarna i kyrkan. Det gjordes av Bengt-Arne Spånberger. Han använde näver från en björk, som stod på den plats, där den nya kyrkan byggdes. Den fick alltså ge sitt liv för kyrkobygget. Det var en skadad björk och den mörka nävern, som finns mitt i korset, är just från denna skada. Så symboliserar det korset att vi alla bär på en skada, för vilken Jesus dött.

Så två nya träd har planterats, men det tredje trädet fick ge sitt liv.

Detta näverkors hänger på en av väggarna i Aneby kyrka.

Jämställdhet - kampen den går vidare!

Kampen den går vidare

Det var en slogan som användes under kampen mot kärnkraft i slutet av 1970-talet. När linje 2 vann och kärnkraften byggdes ut fick texten ändras till

Kampen den går inge vidare

Jag kom att tänka på detta efter att ha tittat på TV-nyheter de senaste dagarna. SvT berättar att bara män får nobelpris. För andra året i rad. Ett annat inslag om kvinnors representation i riksdagen och dess utskott. Där låg SD lägst av alla. I TV4 menade Mattias Karlsson att det inte beror på dålig jämställdhet i partiet. Suck! En stor nyhet i bland annat SvT (men är det verkligen en nyhet) var att kvinnors pensioner är lägre än mäns. Mönstret är väl ändå övertydligt.

Listan skulle kunna göras ännu längre. Hur är det till exempel för kvinnor att gå ut på krogen? I mitt flöde dök en skarp kolumn från Linnéa Claeson i Aftonbladet upp.

Jag vill bara dansa men han låter mig inte vara ifred. Hans hand på min rumpa och en spritdränkt andedräkt i mitt öra. Han försöker övertala min tjejkompis att dela en drink, en dans eller en säng. Vi avvisar samtliga förslag, men människan står likt förbannat kvar och sneglar mot grabbgänget som står och flinar i baren. Det jag ser som trakasserier kallar dom för komplimanger.

Helt oacceptabelt. Ändå är det en verklighet som alltför många kvinnor tvingas leva med hela tiden.

Så, det finns all anledning att säga ifrån. Alla måste arbeta mot detta. Som man vill jag inte leva i ett samhälle som inte är jämställt. Det är inte bra för någon. Inte den 11 oktober och inga andra dagar heller. Med andra ord:

Kampen den går vidare

Att predika är roligt

De närmaste veckorna ska jag få predika vid ett flertal tillfällen. Det uppskattar jag. Som lärare i predikokonst (homiletik) är det viktigt att med jämna mellanrum få göra det. Det finns många präster i Uppsala, så jag blir inte ombedd varje vecka. Men ibland händer det.

I Aneby kyrka finns en dopgrav med ett konstverk, som
symboliserar treenigheten. Det ska bli fint att återse det.

På söndag sker det på annan ort. Aneby kyrka i norra Småland, i Linköpings stift, fyller 20 år. När den invigdes var jag kyrkoherde där. Där ska det bli festhögmässa och jag fick tidigt frågan om jag ville predika. Såklart att jag sa ja. Aneby kyrka är spännande. Evangelietexten för kommande söndag likaså. Den handlar om Guds rike. Om skatten i åkern och om köpmannen som letar efter den vackraste pärlan av alla. Två rika bilder, som ger oändligt många associationer.

Rikshelg med Svenska kyrkans unga äger rum helgen därpå. Jag får möjlighet att leda mässan på lördag kväll. Det blir också en möjlighet att förkunna Guds ord. De som kommer är distriktsstyrelser från alla Svenska kyrkans ungas distrikt, samt deras förbundsstyrelse och även en del andra engagerade ungomar.

På söndagen – dagen efter – ska jag predika i Uppsalamissionskyrka. Det har att göra med en fritidssysselsättning jag har. Som ordförande i Föreningen Världsbutiken Globalen (och präst förstås) är jag inbjuden att predika i församlingens gudstjänst. Det har att göra med FairtradeFokus-kampanjen som äger rum 9-22 oktober. Även denna söndag är det en spännande evangelietext. Markus 2:1-2. Den handlar om hur fyra vänner bär en förlamad person till Jesus. Eftersom det är trångt framför dörren sänks den lame, på sin bädd, ner till Jesus. Hur hänger detta ihop med rättvis handel? En utmaning!

Ytterligare en dag senare – på måndagen – dialogpredikar jag med en av de studerande på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vi kommer också att utgå från Markus 2:1-12. Vi kommer att predika i en gudstjänst som handlar om döden och det eviga livet.

Ganska olika predikouppdrag. Att få denna möjlighet uppskattar jag varmt.

Kyrkomöte – kyrkohandbok – kyrkans enhet

Idag inleddes 2017 års kyrkomöte. De 251 ledamöterna samlas 3-6 oktober och 20-23 november. Enligt Kyrkans Tidning är den största frågan i år kyrkohandboken.

När jag föddes 1960 gällde 1942 års handbok. Det var enligt den jag döptes, konfirmerades, vigdes och prästvigdes. Vår nuvarande kom 1986. En av de studerande vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut frågade mig om det var mycket strid kring den. Jag minns inte att det var det. Men jag uppfattade säkert inte allt. Dessutom fanns varken facebookgrupper eller twitter på den tiden.

Nu har diskussionens vågor gått höga. Det finns delade meningar om det förslag som kyrkomötet ska ta ställning till. Jag vill inte med denna bloggpost gå in i den diskussionen. Däremot vill jag säga något allmänt om kyrkohandbokens och gudstjänstens funktion i vår kyrka.

Det är framför allt genom vårt gemensamma gudstjänstfirande som kyrkan hålls ihop. Och då menar jag inte bara Svenska kyrkan utan hela kristenheten. Det finns självklart andra aspekter på kyrkans enhet, som har betydelse. Men gudstjänsten är det främsta.

Min bön är att ledamöterna i kyrkomötet ska få kraft och inspiration att samtala och så småningom besluta med kyrkans enhet för ögonen. Det betyder inte att alla måste vara överens. Tvärtom. Varje ledamot och naturligtvis varje medlem i Svenska kyrkan måste självklart få uttrycka sin uppfattning. Det är ju oerhört viktigt att så många perspektiv som möjligt kommer fram. Enhet som innebär att inte få göra sin röst hörd, är inte någon bra enhet.

Tre tomma stolar, som jag förstår användes
i inledningsmässan tidigare idag.

Min bön till kärlekens Gud är att vi efter beslutet i november ser en gemensam väg framåt, där en ny kyrkohandbok kan tas emot med glädje i vår. Skulle kyrkomötet besluta att inte anta en ny kyrkohandbok hoppas och ber jag att det beslutet också tas emot som en möjlighet att söka djupare enhet.

Själv kunde jag inte gå på kyrkomötets inledningsmässa, som ägde rum i Uppsala domkyrka kl 14 idag. Däremot ledde jag själv mässan kl 17.30 i Sturekoret. Det var då dagens tredje mässa i domkyrkan. Vi var inte riktigt lika många som på kyrkomötets inledningsmässa. Vi var 3 st. Men även vi fick ta emot Jesus Kristus som kom till oss i bröd och vin. Och vi firade mässan i visshet om att vi alla hör ihop i Jesus.

Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.