En dag i Santiago de Compostella

Vi vaknade alltså upp i vetskap om att vi nu inte skulle packa ihop våra saker och vandra ytterligare några mil utan stanna kvar i Santiago de Compostella en dag. Efter frukost på hotellet fanns pilgrimsmässan klockan tolv som dagens viktigaste hållpunkt. Dessförinnan ville vi också besöka den kyrka, som någon längs vägen rekommenderat, nämligen Iglesia de Santa María Salomé.

När vi kom dit pågick en morgonmässa, så vi vandrade en runda i staden. Efter en stund gick vi tillbaka och fann kyrkan i stort sett tom. Det var endast en kvinna där, som plockade i ordning efter mässan. Vi satte oss i ett sidokor och bad vår morgonbön och började sedan studera kyrkans alla skulpturer och bilder. Mitt fram fanns förstås María Salomé. Enligt traditionen mor till Jakob och Johannes, som annars går under namnet Sebedaios söner. Eller det namn som Jesus gav dem, enligt Markus 3:17

Boanerges – åskans söner

Var det Sebedaios, som var som åskan? Eller Salome? Eller var bröderna i sig själva hetlevrade? Kanske ändå Salome är min gissning. Det var ju hon som, enligt Matteus 20:20-24, bad Jesus att hennes söner skulle få sitta till höger och vänster om Jesus i hans rike. Var Salome i så fall en slags curling- eller helikopterförälder? Ni vet, det senare är en förälder som likt en helikopter svävar över sina barn, alltid redo att dyka ner, när barnen behöver hjälp. Vi vet ju så lite om henne men hon verkar i alla fall ha ett nära förhållande till Jesus och ha varit en kraftfull person. Hon är ju också en av de tre kvinnor som finns kvar vid korset när Jesus dör och även är först att besöka graven. När jag läser om henne, ser jag att hon beskrivs som halvsyster till Maria. Då skulle alltså Jakob och Johannes varit kusiner till Jesus. I ortodox tradition benämns hon som barnmorska vid Jesu förlossning.

Salome är kvinnan längst fram i mitten.
Till vänster Johannes och till höger Jakob.

Theresa av Avila i högrest gestalt och Jesus under.

Den sörjande madonnan berörde oss starkt.

Ändå studsar jag inför en kyrka, där någon annan än Jesus så tydligt placerats som centralfigur längst fram. Samtidigt är det positivt att de mer berömda sönerna får inta sidopositioner. I denna kyrka sitter de inte till höger och vänster om Jesus, utan de är placerade till höger och vänster om sin mamma. Lite ironiskt! Och Sebedaios, honom ser vi inte skymten av. Kyrkan domineras helt av kvinnor. I ett sidokor finns Theresa av Avila och en sorgsen Madonna. Jesus själv finns i några sidokor och den korsfäste Jesus återfinns längst ner, lite i skymundan. Vad vill en sådan kyrka säga?

Biskop emerita Caroline Krook bidrar med några tankar. I boken: Lärjungabilder – människobilder. (Förlagshuset Gothia 1984) skriver hon på sid 34-35 om Sebedaios söners mamma. Jag funderar över varför hon inte använder namnet Salome.

Det tog lång tid för mig
innan jag började förstå
mina bägge pojkar, Jakob och Johannes.
Jag oroade mig för
att det som var deras styrka
– helgjutenheten och det lidelsefulla sinnet,
som alltid brusade upp
då de såg orättfärdighet –
skulle bli deras undergång.

Min make Sebedaios hade
Ett inte så litet fiskeriföretag vid sjön.
Från den ena dagen till den andra
Lämnade pojkarna alltsammans.
En främmande rabbi hade satt sinnena
i brand på dem.
Då var jag verkligen förtvivlat arg.
Sebedaios var ju inte så ung längre
och pojkarna behövdes i företaget.

Senare besökte Mästaren oss båda.
Då förstod jag varför pojkarna gått.
Jag gick också hemifrån.
Inte för att följa mina pojkar,
utan för att följa Honom.
Det är klart att jag gladdes över
att Mästaren nästan alltid
hade mina söner intill sig.

En gång bad jag särskilt för pojkarna.
Jag bad att de skulle få
extra fina platser i himlen.
Nu skäms jag för det.
Så litet jag hade förstått.
Men ingen av oss förstod,
allra minst den där hemska dagen
då vi trodde att allt var slut.

Vart karlarna hade tagit vägen vet jag inte.
Men vi kvinnor stod litet på avstånd
och såg alltsammans.
Vi trodde som alla andra att det var slutet.
Men det var istället en början.
Början till något
som var långt, långt mer
än vad vi någonsin hade kunnat ana.

Salomé - längst fram i den kyrka,
 som bär hennes namn. Hon avbildas med en
flaska med myrra.

Efter nio dagars vandring på väg till Sankt Jakobs grav i Santiago de Compostella och ytterligare en dag i staden, som bär Sankt Jakobs grav, är det tydligt: jag är mer fascinerad av Salome.

Vi gick vidare genom staden och stötte då på våra vänner från Guatemala. Nu fick vi också reda på deras namn. Marie och José, med de fyra barnen Sofia, Andres, Valentina and Mia. Vi bytte såklart mailadresser även med dem. De var på väg in i katedralen för att även de krama om Santiago. De var märkbart exalterade. Tänk om vi kunde resa till Guatemala en dag och träffa dem där?

Pilgrimsmässan ägde rum i Iglesia de San Francisco, eftersom katedralen var stängd. Kyrkan var fylld intill sista plats. Många stod. Det mesta på spanska även om böner också bads på tyska, franska och engelska. Fint att få dela gemenskapen med hundratals andra pilgrimer. Något rökelsekar såg vi inte röken av. Men det går kanske inte att ersätta upplevelsen av det stora rökelsekaret i katedralen.

Det blev sedan en lugn eftermiddag och kväll, där vi helt enkelt kopplade av.

El Camino – dag 9 – ankomst

Sankta Lucia i en av de kyrkor vi besökte.

Det var onekligen med en viss förväntan i kroppen som jag vaknade denna dag. Vi skulle vandra den sista etappen på vår Camino. I Santiago de Compostella skulle vi sedan stanna i två dagar. Bara en sån sak: att inte behöva packa ihop alla sina tillhörigheter, utan kunna bre ut sig en smula. Om än bara för ett dygn till.

Trenden med öppna kyrkor höll i sig. Vi kom till en kyrka, där en skulptur föreställande Sankta Lucia mötte oss. Lite som att komma hem. Utanför den kyrkan stod en präst och en volontär och hälsade oss välkomna. Det var också väldigt uppmuntrande. Jag tror det var där som vi fick ett tips, att vi måste besöka en kyrka i Santiago de Compostella, som heter Iglesia de Santa María Salomé . Vi gjorde också det. Inte samma dag men väl på söndagen.

Vi stötte på Paul igen. Han undrade om vi ville sammanstråla med honom och hans familj senare på dagen, eftersom det var hans 70-årsdag och de skulle ha ett litet firande. Det ville vi såklart, så vi bytte mejladresser på stående fot.

Fint med levande människor som välkomnar en till kyrkan.

Ankomsten till Santiago de Compostella var lång och utdragen. Alla pilgrimer stannar upp på en höjd, när det är några kilometer kvar. Det går då att skymta katedralen. Men då är det fortfarande en bra bit kvar och den sista biten känns längre än vad den är. Så småningom var vi dock i närheten. Inga pukor och trumpeter. Det kommer ju pilgrimer hela tiden, så det är just ingen som höjer på ögonbrynen. Vid ett bord satt några lokala musiker och spelade. En musikant spelade på en slags säckpipa, som hör till den galiciska musikkulturen. Det var festligt!

Framme!

Framför katedralen är det ett enormt torg. Där satt pilgrimer i grupper och bara tog in ankomstens sötma. Äntligen framme. För oss handlade det ju bara om 160 km på nio dygn. Att ha vandrat 800 km under mer än en månad måste innebära helt andra känslor. Men visst var det skönt. Efter ett tag kände vi dock att vi borde hämta vårt diplom, det som kallas

Compostellan

Vi visste att det var en viss köbildning och det stämde. Hustrun och jag diskuterar i efterhand hur lång tid vi köade. Hon menar att det var 2½ timme. Tja, det kanske stämmer. Först var det enbart arbetsamt men mot slutet började vi prata med dem som stod nära och när vi hade själva kontoret i sikte, var stämningen rent uppsluppen. En spansk kvinna hade tillsammans med sin man bokstavligen börjat vandringen i sitt eget hem, som ligger längs vandringsleden. Jag visade henne vår lilla pilgrimsbok, den bok som varit vår andaktsbok under dagarna. Då tog hon fram en något större, liknande bok på spanska, tryckt av Jesuitorden. Vi log mot varandra och kände samhörighet över språkbarriären.

Så fint att jämföra våra andaktsböcker och förstå att vi båda vandrat i bön.

Hädanefter är mitt förnamn Andream. Känns rimligt!

När vi väl fått våra intyg, med namnen handskrivna, gick vi mot hotellet. Vi gjorde oss i ordning för att gå till katedralen, något varje pilgrim gör. Vi hade läst på, så vi visste att två saker hör till. Dels att ge en stor staty föreställande Santiago (Sankt Jakob) en kram, dels att besöka kryptan, där hans kvarlevor finns. Det gjorde vi också. Var och en bestämmer ju själv vad kramen står för. Enligt guideboken kunde man som pilgrim önska sig något. Nåväl, jag vet som den lutheran jag är, att jag i så fall kan kommunicera direkt med Gud. (Och det vet ju även romerska katoliker.)

Så här glad ser Santiago ut framifrån, mellan alla
byggnadsställningar. Krama honom får man göra på ryggen.

Nere i kryptan var det trångt framför relikskrinet. Vad gruppen medelåldersmän från Polen bad om, får vi aldrig veta. Det gick nästan att skära luften med kniv, så ivrig var deras bön. Det är verkligen spännande med våra olika fromhetsuttryck.

Intensiv bön framför relikskrinet.

Varje dag klockan tolv firas traditionellt pilgrimsmässa i denna stora katedral. Nu renoveras den, så mässan är flyttad till en annan kyrka. Vi hade ju också anlänt betydligt senare än tolv, så vi skulle gå på den mässan dagen därpå. Vi passade dock på att beskåda det enorma rökelsekar, som hänger i koret, som kräver ett antal personer för att sätta i gungning och sedan fyller hela katedralen med rökelse. Det hade varit festligt att få vara med om.

Bilden gör inte riktigt rättvisa åt det enorma rökelsekaret. Även det
bakom alla byggnadsställningar.

När vi klarat av vårt besök i katedralen drog vi oss mot den plats, dit Paul hade bjudit in oss. Det var inte vilken liten kvarterskrog som helst. Vi var inbjudna till det stora hotellet, Parador, som ligger till vänster om katedralen. Vi var några minuter tidiga, så det dröjde innan Paul och hans gäster kom. Men sedan blev vi inbjudna att sätta oss på den stora terrassen med katedralen i blickfånget. Imponerande. Paul hade bjudit in flera pilgrimer, som han blivit bekant med på vandringen. Dessutom hade hans hustru och barn med familjer kommit, för att delta i firandet. Så generöst att vi också fick vara med. Familjen skulle sedan gå vidare, för att äta en bit mat och vi gick glada och tacksamma åt vårt håll. Vi ser redan fram emot att återses i Kalmar 2020.

Sämre plats går det att sitta på en lördagskväll i juni.

El Camino – dag 8

Näst sista dagen längs El Camino. Det kändes att vi nu endast hade två dagars vandring kvar. Vi skulle ta oss ungefär 18,5 km från Arzúa till O Pedrouzo. Om den orten hade vi läst att det var en modern satellitstad till Santiago de Compostella. Det lät ju lagom positivt. Men boendet såg trivsamt ut, så vi tänkte inte mer på det.

Under vandringen mötte vi Paul. En herre i 70-årsåldern. Att vi började tala med honom berodde på en rent språklig omständighet. Längs vandringen hälsar alla pilgrimer varandra med orden:

Buen Camino

Det är ett sätt att önska varandra en god vandring. Vanligtvis svarar man med samma ord. Under vår vandring hade vi hört att några svarade

Igualmente

Men kunde vi börja använda detta svar? Hur stavades det? Vad betydde det? När vi hörde att Paul också sa så, frågade vi honom och han förklarade. Det betyder helt enkelt: Detsamma! Paul hade vandrat El Camino flera gånger och denna gång skulle han avsluta vandringen på sin 70-årsdag. Han frågade varifrån vi kom och vi sa att vi kommer från Sverige. Då blev han eld och lågor. Hans son och svärson skulle delta i Ironman i Kalmar 2021. Kände vi till Kalmar? Jo, det gjorde vi. Hustrun är ju född där. Då ville han genast fotografera oss och skicka ett MMS till sin son. Roligt! Paul skulle återkomma under vandringen.

Vi gick vidare efter detta möte. Vid ett annat tillfälle kom en ung kvinna med en läsplatta fram. Hon var utsänd av någon myndighet i Spanien för att ställa frågor till pilgrimer. Hustrun ställde upp på en intervju. Det fanns mängder av frågor. På en öppen fråga svarade hustrun att vi gärna skulle se fler öppna kyrkor och kanske kommunikation i kyrkorna på engelska, med oss som inte förstår spanska. Damen antecknade på sin läsplatta och vi gick vidare.

När vi närmade oss O Pedrouzo stod någon och delade ut flygblad. Det var en representant för den lokala församlingen. Lappen var skriver på engelska och var en inbjudan att delta i kvällens mässa. Tala om att hustrun blev bönhörd omedelbart. Meddelande underströk att församlingen väntar på oss och att kyrkan inte är ett museum utan en plats för bön. Fint!

Så välkomnande!

Denna dag gick vi genom stora Eukalyptusskogar. De är fina. Doftar friskt och liknar höga katedraler. Men vi förstod att de inte hör till naturen i denna del av Spanien. När Eukalyptusträden tar över dör undervegetationen och fåglarna tystnar. Tankarna gick iväg till kyrkliga miljöer som ibland blir på samma sätt. Det kan vara fantastiskt vackra kyrkor med höga pelare. Men de saknar liv. I överförd bemärkelse blir en mänsklig gemenskap där alla ska stå i räta rader sällan livgivande. Hellre då en blandad löv- och barrskog med alla slags träd.

Inte särskilt inbjudande.

Vi hade dessutom en helt egen utgång, varifrån vi såg kyrkan.

Vi närmade oss staden och den var verkligen modern. Vårt boende låg tydligen en bit utanför. När vi kom fram blev vi överväldigade. Det låg alldeles vid kyrkan vi nyss inbjudits till. Hotellet hade en fantastisk trädgård och rummet var inbjudande. Dessutom hade rummet ett namn:

O Cebreiro

Den ort, där vi börjat vår vandring. Det kändes som att komma hem. Vi hann precis beställa en sen lunch innan köket stängde och den var oerhört välsmakande. Därefter kunde vi vila i trädgården fram till mässan. Jag frågade prästen före mässan om vi lutheraner också kunde delta och det sa han ja till.

Kyrkan heter Santa Eulalia de Merida. Hon led martyrdöden under kejsare Diocletianus ca: 304 e v t. Tankarna går också till Dario Fos drama

Vi betalar inte, vi betalar inte

I detta burleska skådespel klär folk ut sig till den Heliga Eulalia med magen. Tror dock inte att just det har med saken att göra. Kyrkan kallas också

Iglesia de la Concha

Det betyder Pilgrimsmusslekyrkan. Framme i koret är ett enormt musselskal avbildat.

I kyrkan mötte vi i vanlig ordning våra vänner från Guatemala. Tänk att vi oberoende av varandra valt identiska dagsetapper. Efter mässan gick vi till hotellet i lagom tid för att äta lite tapas, när köket åter hade öppnat efter siestan. Ännu en fin dag längs vandringsleden.

Längst fram i koret - den stora pilgrimsmusslan.

El Camino – dag 7

Dagens vandring gick från Melide till Arzúa. Inte så långt. Runt 14 km. Vi var inne i några kyrkor under vandringen. Vi mötte våra vänner från Guatemala. Vi stannade och åt i vanlig ordning.

De flesta dagar vandrade vi tre pass under förmiddagen. Femtio minuters vandring och tio minuters vila. Inte minst för att med jämna mellanrum kunna ta av sig ryggsäcken, dricka vatten, kanske snöra upp kängorna och kolla efter eventuella skavsår. Efter de tre förmiddagspassen tog vi lunch och sedan ungefär lika många pass på eftermiddagen. Beroende på hur lång sträcka vi hade tänkt gå. Denna rytm har jag lärt mig under ett antal vandringar i Linköpings stift, tillsammans med bland andra Hans-Erik Lindström, som varit en inspiratör i den moderna pilgrimsrörelsen.

Högst upp på altartavlan går det att skymta bilden
av Santiago Matamoros.

När vi kom fram till Arzúa sökte vi upp kyrkan, som vi visste var speciell. Den var först stängd men senare på kvällen fanns det möjlighet att få sitt pass stämplat och det annonserades även för mässa. Dessvärre hade vi tidigare under eftermiddagen dragit igång ett tvättprojekt och eftersom luftfuktigheten gjorde att kläderna inte torkade, fick vi istället uppsöka en tvättinrättning och utnyttja deras torktumlare. Vi hann dock till kyrkan när mässan precis var slut och fick våra pass stämplade. Då kunde vi också titta på de två olika Jakobsbilder, som finns representerade i kyrkan, Igrexa de Santiago. I vår guidebok hade vi läst att den ena skulpturen, där Sankt Jakob är klädd som pilgrim, heter Santiago Peregrino. Den andra heter Santiago Matamoros. Där framställs han alltså som den som dödar morer. Morer kallas de muslimer som under perioden 700-1600 bebodde Andalusien, i södra Spanien.

Här börjar jag fundera över vår vandring. Varför ägnar vi ett antal veckor åt att först åka tåg och sedan fotvandra till det som sägs vara Sankt Jakobs grav? Vad är det hos denne Jakob, som gör att jag/vi liksom hundratusentals pilgrimer vill göra denna vallfärd? Det är ju absolut inte för att han beskrivs som mor-dödare.

I ett avsnitt av historiebloggen skriver Dick Harrison om Jakob och det ger mig lite tankegods. Han svarar på frågan:

Hur hamnade Sankt Jakob i Santiago de Compostella

Sammanfattningsvis talar vi alltså om Jakob den äldre, som var bror till Johannes. De båda kallas för Sebedaios söner. På denna vandring får jag dessutom lära mig att deras mamma heter Salome. Till henne vill jag återkomma. Dick Harrison menar att många städer i Europa sökte knyta ett helgon till sin stad. Ett exempel är Maria Magdalena, som sägs ha flyttat till Frankrike och dött i antingen Bourgogne och Provence. Detta känner vi igen från Dan Browns bok Da Vinci-koden.

Harrison skriver att det uppstod en tro att Jakob före sin död predikat i Spanien. Efter hans martyrdöd i det Heliga landet, ska kroppen på ett mirakulöst sätt ha transporterats tillbaka till Spanien. Harrison beskriver:

… tack vare Guds änglar och en gudomlig vind tog den sig tvärs över Medelhavet och ända till Galicien i en båt utan roder.

Jakob den äldre är den enda av de tolv, som dör martyrdöden enligt Nya testamentet. Enligt Apostlagärningarna 12:2 lät Herodes halshugga honom. Under kriget mot morerna ska den sedan länge döde Jakob ha ingripit på spanjorernas sida. Det var då han fick sitt andra namn.

Detta är legender. Men Sankt Jakob har blivit Spaniens nationalhelgon. Här skulle jag vilja veta mer. Hur ser kristna i Spanien i dag på den destruktiva sidan som givits Jakob? Att Jakob sägs ha försvarat landet mot inkräktare, spelar det en roll i varför människor idag färdas till hans grav?

  

På samma altartavla, i kyrkan i Arzúa, finns också
Santiago Peregrino. Sankt Jakob, pilgrimen. Det
känns betydligt bättre att identifiera sig med honom.

Här ska ingen förhäva sig. Sankt Olav, vars grav i Trondheim också utgör en viktig vallfartsort, var en krigarkung. Likaså Sankt Erik, som ligger begravd i Uppsala Domkyrka. Att förneka dessa förhållanden, skulle vara att bli historielös. Frågan är däremot: hur förhåller vi oss till detta idag?

Hustrun och jag vandrade alltså till Jakobs grav. Frågan hänger fortfarande i luften. Varför det?

När jag funderar över dessa ting, konstaterar jag att notisen om Jakobs död i Apostlagärningarna 12:1-2, till skillnad från senare legendbildning, är saklig och kort.

Vid den tiden ingrep kung Herodes hårdhänt mot en del av medlemmarna i församlingen. Han lät halshugga Jakob, Johannes bror …

Detta är en verklighet fortfarande. Kristna på många håll i världen dör för sin tro. Ja, det är för den delen inte bara kristna, som förföljs för sin tro eller övertygelse. Och människor med makt, som Herodes, använder än idag svärdet, på ett orättfärdigt sätt. Därmed blir Jakob den äldre, som han kallas, för att skilja honom från en annan av de tolv, Jakob, Alfaios son, en förebild. Han var beredd att gå i döden för sin tro på Kristus. Jag betvivlar inte att många av de andra i kretsen kring Jesus också blev avrättade. Men det är något speciellt med Jakob, vars avrättning faktiskt nämns i Bibeln.

Samtidigt blir dessa två Jakobsbilder en spegel som vi kan hålla upp framför vår egen person. Jag vill ju gärna framstå som god och mild men även hos mig finns destruktiva stråk. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vad gör jag med de delar av mitt liv som jag inte är stolt över?

El Camino – dag 2

Denna dag skulle vi gå 24 km. Vår längsta dagsetapp. Det blev också en av de mest innehållsrika. Några teman höll i sig. Dels alla stängda kyrkor, dels djurens närvaro i vandringen.

I en liten by fick vi vänta på en grupp kor, som var på väg
till mjölkning. Det var ett fint möte.

Överallt mycket vackra blommor. 

Vi hade siktet inställt på Sarria, 24,6 km från Tricastela. Jag hade bokat ett boende just där. Lite misstänkt verkade det att hotellet dök upp på lite olika ställen, beroende på vilken bokningssajt vi använde. Men det var svårt att få tag i boende i Sarria denna kväll, så vi slog till.

Det hade varit fint att få komma in i det låsta
Cypresskapellet. Mozaraber var kristna som levde
i det muslimska Spanien under tidig medeltid.

Mellan Tricastela och Sarria finns två vägar. En alternativ väg, som är lite kortare och den något längre, som går förbi Samos, där det ligger ett Benediktinerkloster. Det grundades på 500-talet och är ett av de äldsta i hela västvärlden.  Dessutom ett av de till ytan största klostren i Spanien. Vi ville bland annat se den äldsta delen, det lilla mozarabiska La Capela do Ciprés (Cypresskapellet) men det var tyvärr inte öppet. Vi såg det från utsidan. Vi gick inte med på guidningen i klostret, eftersom den skedde på spanska enbart.

Det var en dag med ytterligare nedförslut. Inte så varmt men vi insåg sedermera att det ändå behövs påfyllning av vatten en vandringsdag i nedförsbacke.

När vi, ganska trötta, kom fram till den plats i Sarria, där vårt hotell skulle ligga, fick vi veta att hotellet i själva verket låg i Pintin, 7 km tidigare, längs den alternativa, kortare vägen. På frågan om det fanns något annat boende ledigt i staden fick vi av flera personer svaret att allt var fullbokat. Varför? Det var ju en stor helg – San Juan. Förstås! Även i Sverige firas ju Johannes Döparen under midsommarhelgen. Visserligen har han fått maka på sig i Svenska kyrkans evangeliebok. Förut var midsommardagen även den Helige Johannes Döparens dag. Och i Danmark är firandet av Sankt Hans stort. Det borde vi ha förstått. Och det hade ju varit roligt att vara med på denna karnevalsliknande tillställning.

Av detta blev inte. Vi fick aningen slokörade beställa en taxi och åka 7 km bakåt till Pintin. Där fanns mycket riktigt ett hotell med ett rum bokat i vårt namn. Vi gjorde oss hemmastadda, duschade och gick ner i matsalen.

En stund in i måltiden såg hustrun en smula trött ut och sa något om att gå upp på rummet. Innan hon svimmade hann jag dock fånga upp henne och placera henne på i horisontellt läge på några stolar. (Ett lågt blodtrycksanfall. Inte första gången). Några andra gäster och personal rusade till. Det spreds en viss oro. Jag underströk att det nog inte var någon fara och efter ett tag satte sig hustrun upp och visade att hon var helt återställd.

Vilket hon inte var. Återigen fick jag resa mig och ta emot henne och denna gång var hon avsvimmade ett kort ögonblick. Då åkte det fram blodtrycksmanschett och det tillkallades byläkare. Vi tror i alla fall att den kostymklädde mannen, som dök upp, var läkare. Beslutet blev att tillkalla ambulans, som kom en kvart efteråt. Hustrun hjälptes ut i ambulansen för mer undersökning och sedan fick vi åka de sju kilometrarna tillbaka till Sarria. Denna gång i ambulans. På sjukhuset skulle det tas EKG. Att pilgrimer tuppar av händer och ingen i trakten vill att någon ska fara illa.

Nu vet hustrun något om den spanska sjukvården, som hon
inte förut visste. Den fungerade väl.

Det visade sig dock att både blodtryck och hjärtverksamhet var perfekt. Hotellägaren kom och hämtade oss i sin privata bil och jag kunder bädda ner hustrun i rimlig tid. Att det berodde på vätskebrist var mycket troligt.

För egen del återstod att stoppa lite smutstvätt i hotellets tvättmaskin, vänta tills det var färdigt och hänga upp tvätten. Jag borde frågat om vilket program jag skulle använda. Maskinen krävde istoppande av euro-mynt och det skulle räcka med 4 euro. Efter en timme höll den fortfarande på med otaliga sköljningar. Jag såg sämre och sämre i tvättstugan, eftersom det inte fanns någon lysknapp att tillgå. Jag var nära att ge upp. Då tändes ljuset – runt halv tolv – och in kom fru hotellägare. Hon slog ut med armarna och sa något i stil med muchu agua (mycket vatten) och stängde sedan av programmet. Jag var tacksam, eftersom mina euromynt höll på att ta slut. Säkert är detta min genom tiderna dyraste tvätt. Hon satte på centrifugen och hjälpte mig att hänga tvätten.

En dag med för lite vatten i hustrun och för mycket vatten i tvättmaskinen. En innehållsrik dag längs El Camino.

Med tåg till Spanien

Kalmar är känt för många saker. I en omröstning om vilken stad som är Sveriges sommarstad har Kalmar vunnit fyra år i rad. Det går att läsa i Lokaltidningen på nätet. Kalmar var i centrum redan från slutet av 1300-talet, då staden var unionshuvudstad i den union, som inbegrep delar av det som idag är nuvarande Sverige, Finland, Danmark, Grönland, Island, Norge, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna och som kallades just Kalmarunionen. Varje år avgörs också en deltävling i den internationella triathlon-tävlingen Ironman i just Kalmar. Det som jag dock vill lyfta fram just nu är att Sveriges förmodligen bästa tågresebutik finns i Kalmar. Den heter kort och gott

Centralens Resebutik i Kalmar

Den är sedan många år privatägd men ligger kvar i stationsbyggnaden, så den som ska resa med tåg, kan gå in i en fysisk butik och få hjälp att köpa sin biljett. För några år sedan gjorde jag just detta och de ställde vänligt upp men upplyste mig samtidigt om att det skulle bli billigare om jag köpte biljetten med min mobil. Det handlade alltså inte om ovilja att hjälpa till utan var ett uttryck för omtanke om kunden.

När det gäller tågresor i Europa är butiken svårslagen. Därför var det självklart för oss att anlita just denna butik. Redan ett antal månader i förväg fick vi ett prydligt paket med interrailkort och ett antal platsbiljetter. Det var inte en helt okomplicerad beställning men så här i efterhand kan vi nöjt konstatera att allt har fungerat i det närmsta perfekt. Visst, det kostar en del och det tar också tid att åka tåg. Men för oss var det ett medvetet val. Ett sätt att gå ner i varv inför vår pilgrimsvandring. Så här såg resan ner ut. Tåg om inget annat anges:

18 juni         Kalmar (Höör) – Köpenhamn
                    Köpenhamn – Hamburg (buss på sträckan Köpenhamn – Rødby                              [färja Rødby – Puttgarden]
                    Hamburg – Offenburg (nattåg)

19 juni         Offenburg – Paris (Gare de l'Est)
                    Gare de l'Est – Gare Montparnasse (Metro – tunnelbana)
                    Paris (Gare Montparnasse) – Hendaye
                    Hendaye – San Sebastian
                    [Hotell i San Sebastian]

20 juni         San Sebastian – Ponferrada
                    Ponferrada – Pedrafita do Cebreiro (buss)
                    Pedrafita do Cebreiro – O Cebreiro (taxi)

I runda slängar tog resan två och halvt dygn. Men allt fungerade bra och vi hade gott om tid att slappna av, titta på utsikten och studera medpassagerare samt roa oss med korsord och kortspel.

Texten på denna skylt är faktiskt på tre språk:
spanska, baskiska och engelska.

Det blev lite komiskt i San Sebastian. Vi kom till stadens ena station, med tåget från Hendaye, i Frankrike och skulle åka vidare i Spanien från stadens andra station. Hustrun ville gärna söka upp den station vi skulle åka från morgonen därpå, för att vara på den säkra sidan. Helst innan vi sökte upp det hotell vi bokat. Jag tyckte dock att vi först skulle gå till hotellet. Hur löste vi denna minimala kontrovers? Den löste sig själv, för vi hade, utan att vara medvetna därom, bokat ett hotell precis bredvid stationen.

När vi morgonen därpå åkte den sista dagsetappen, hamnade vi på ett tåg med i stort sett enbart spanjorer. Det var fint att åka genom Baskien, få inse att människorna där lever i tvåspråkighet och att inse att det är så också i norra Sverige, där vägskyltarna ofta finns både på svenska och på något av de samiska språken.

Utanför järnvägsstationen i Köpenhamn. Dag 1.

På lokaltåget i norra Spanien. Dag 3.

I bussen. Näst sista etappen. Dag 3.

I taxin. Sista etappen. Dag 3.

När vi hade kommit fram på kvällen besökte vi helt kort kyrkan i O Cebreiro. Det var klokt. Det visade sig att den var stängd morgonen därpå. Vi fick vår första stämpel i pilgrimspasset i denna lilla bergsby, 1293 meter över havet. Kyrkan – Igrexa de Santa María A Real – är en av de äldsta byggnaderna längs pilgrimsleden. Där finns en nattvardskalk som kallas Galiciens Gral. Ett mirakel sägs ha inträffat på 1300-talet. En bonde hade kämpat sig genom snöstorm en lång väg, för att delta i mässan. Enligt vår guidebok [Ulf Luthman (2018) Pilgrimsvandra till Santiago de Compostela. En modern vandring längs tusenåriga färdvägar. Calazo Förlag] skulle prästen ha skällt ut bonden, för att han kommit hela den långa vägen för en bit bröd och vin (sic). Då förvandlades brödet till kött och vinet till blod och bondens starkare tro framstod i önskvärd tydlighet. Kyrkan innehåller också en 1100-tals skulptur – Santa María A Real. Ytterligare en detalj vi fick lära oss, är att de normandiska vikingarna år 968 hindrades i just O Cebreiro, från att tränga in i Kastilien. Hur skulle det då gå för oss?

Även på stämpeln finns Santa María A Real.

Santa María A Real.

Galiciens gral. Legenden säger att det var denna bägare
Jesus använde, då han instiftade nattvarden.

När vi tittat på kyrkan gick vi till vårt boende. Byn var höljd i dimma och husen – liksom rummet – var små och takhöjden låg. Det kändes lite som att ha kommit till Fylke i Sagan om Ringen. Förväntansfulla somnade vi in. Efter närmare tre dygns resa skulle vi morgonen därpå äntligen börja vår vandring.