Under veckan har flera kyrkliga (och andra) tidningar skrivit om konflikten i Härnösands stift. Kyrkans tidning beskriver i nummer 39/2020 i en rubrik att
Härnösands stiftsstyrelse vill säga upp biskopen
På Svt’s webbplats beskrivs det i något skarpare ordalag:
Konflikt i stiftsledningen – styrelsen vill avsätta biskopen
Det är otvetydigt så att det råder en konflikt. Vilket i sig
inte är vare sig ovanligt eller märkligt. Det som skapar rubriker är att det handlar
om en biskop. Det är ovanligt. Senast en biskop i Svenska kyrkan fick sluta var
2010, när dåvarande biskopen i Växjö stift, Sven Thidevall, Växjö stift och
Svenska kyrkan på nationell nivå, ingick en uppgörelse som innebar att biskopen
fick arbeta som forskare med bibehållen lön och titel. Biskop är han
fortfarande, även efter sin pension.
När detta skedde var jag präst i Växjö stift. Jag minns att
jag var illa berörd över att det inte gick att lösa på annat sätt. Redan då
tänkte jag på att det hade varit på sin plats att be om hjälp från sina
vänstift. Jag tror inte det skedde men jag kan missta mig på den punkten.
Biskopsvigning i ELCSA 12 februari 2017 |
I Sydafrika finns erfarenhet av försoningsprocesser. Den försoningskommission
som den anglikanske ärkebiskopen emeritus, Desmond Mpilo Tutu, ledde är vida
känd. Den är också kritiserad för att inte ha nått tillräckligt långt. Det går
absolut att säga mycket om den. Men den var ändå ett försök att lösa
konflikterna. Det fanns en möjlighet att be om förlåtelse och få amnesti. Den
innebar en möjlighet till upprättelse, även om just denna del av många
beskrivits som otillräcklig.
Ett annat initiativ i Sydafrika är Insitute for Healing of
Memories. Deras grundare, Michael Lapsley, har varit i Sverige förut. Till och
med i Härnösands stift. Han har bland annat anlitats i försoningsprocessen
mellan Svenska kyrkan och samerna. Om detta skriver exempelvis Allehand.se år
2008.
Men det är klart att den konflikt vi nu talar om är akut. Är
det inte naivt att tro, att det går att dra igång en försoningsprocess nu? Precis
tvärtom, tror jag. Det är nu den måste börja. I ovan nämnda av Kyrkans
tidning läser jag också om Caroline Edlunds doktorsavhandling. Rubriken är:
”Familjerådgivning” – för kyrkan
Det finns sådana rådgivningar runt om i landet. Dit går
familjer när de är mitt i krisen. Min förhoppning är att Härnösands stift och den
del av Svenska kyrkan på nationell nivå som säkert är inkopplad i krisen just
nu, ska minnas att vi har vänner i den världsvida kyrkan som säkert är villiga
att bistå.
No comments:
Post a Comment