Wednesday, 29 June 2011

Arbetsledare 7

Ikväll firade Två Systrars församling och S:ta Birgitta församling sin veckomässa på Kalmar pastorats lägergård: Nyttorp. Först mässa i kapellet, som är inrymt i den gamla lagårn. Bengt ledde mässan, Eje och jag spelade. Annika ringde i konsekrationsklockan. Vi var ett 20-tal. Från både Birgitta och Två Systrar och även andra.
Sedan blev det korvgrillning. Några hade egna spett med sig. Gemytlig samvaro. Henrik stannade kvar och hjälpte till med disken.
Det hade säkert gått att fira mässa ihop på detta sätt även i den gamla organisationen. Möjligen är det så att den nya organisationen, som krånglar en del, ändå underlättar denna typ av trivsamma samarbeten.

Tuesday, 28 June 2011

Ludde på djursjukhus

Familjens hund betedde sig besynnerlig igår kväll. Kliade sig i mungipan så till den milda grad att blodvite uppstod. Vi undrade! Ett getingsstick? Slagsmål med en igelkott? Det enda raka var att ringa veterinären. Efter diverse telefonsvarare kunde vi komma fram till att det journummer som fanns att tillgå kostade - hör och häpna - 200 kr! Men vad gör man inte för människans bäste vän! Så vi ringde och den som svarade tyckte det var bäst att vi åkte in. D v s till Läckeby halvannan mil norrut.
Vi fick komma in ganska snart och eftersom Ludde inte gillar att andra rotar i hans mun (vem gör det?) beslutade doktrinären att ge honom lite lugnande, så att han skulle sova. Men vill sova, när det vankas trubbel? Så det blev nedsövning! Det gick ganska snabbt och munnen öppnades. (Det ville inte doktrinären göra, eftersom risk förelåg att Ludde skulle bita. Hon skulle jobba hela natten och ville ha båda sina händer hela. Fair enough!)



Döm om åtminstone min förvåning, när en 5 cm lång pinne plockades ut ur djurets mun. Den hade kilat fast sig mellan tandraderna uppe i gommen. Jag kan föreställa mig att det inte var behagligt att ha den där. Tassar är inte heller så ändamålsenliga, när det gäller att plocka ut fastkilade pinnar ur gommen.
helt gratis blev inte heller besöket hos djursjukhuset. Kanske täcker försäkringen en del. Men självrisken får vi ju ta. Vilket är helt i sin ordning!
Idag mår Ludde prima!

Sunday, 26 June 2011

Midsommar med vigslar och dop

Midsommarhelg med sedvanlig sill, dans kring midsommarstången, vigslar och idag även dop. Det har varit en innehållsrik helg med lite ovanliga inslag. Exempelvis blev jag i torsdag tillfrågad om jag kunde viga ett par - på lördagen. Två dagars varsel är lite kort. Men det visade sig vara väg övervägt. Förlovningen var ett år gammal, så förhastat var det inte. Vigsel blev mycket spontan och att bruden var mandé gjorde inte det hela mindre märkligt. I mandeismen spelar Johannes Döparen en avgörande roll och enligt västlig tradition är ju 25 juni Johannes Döparens födelsedag.
Idag har jag haft dop. Tredje barnet i samma familj och dopet skedde i högmässan i Torsås. Jag kunde se på församlingen att de gladdes åt dopföljet, som säkert utgjorde majoriteten av den gudstjänstfirande församlingen. När fem kusiner ställde upp sig och med klara röster sjöng en norsk bön, var vi alla berörda. Själv blev jag också väldigt berörd av dopbarnets klara blick och generösa leende. Rakt in i mina ögon under hela dophandlingen. Det är mäktigt att uppleva hur ett litet barn kan utstråla sådan total närvaro.
Som tack för hjälpen fick jag med mig en utav de goda doptårtorna med mig hem. Skulle tagit ett kort när den var hel men nu får det bli ett kort efter att vi kalas på den i eftermiddag.

Wednesday, 22 June 2011

Tågluffare

Den ömma modern har gjort det fyra gånger. Själv har jag gjort det bara en enda. Näst äldsta dottern två och yngsta dottern en. Nu är det dags för sönerna. Tågluff! En livsstil. Vi önskar dem allt gott på resan!

Arbetsledare 6

Ikväll hade jag mässan i Birgittakyrkan. Organisten har semester och det hade blivit en dubbelbokning när det gäller vikarien. Det visste jag om. Dessutom har vi ju ersatt vaktmästaren med en ungdomsledare. Men ungdomsledaren har slutat sitt vikariat och den nya börjar nästa vecka.
Jaha, tänkte jag. Jag får fixa det själv. Vi kan ju sitta på stolar i koret och skippa ljudet. Det kommer nog inte så många en onsdagkväll några dagar före midsommar. Tar jag en gitarr med mig kan vi lösa musikerfrågan smidigt.
När jag kom till kyrkan mötte jag tre ungdomar: Angelica, Johan och Amilia. Så bra, tänkte jag. De kanske kan hjälpa till. Så blev det också!
Angelica spelade till psalmerna på flygeln och Amilia sjöng med, för att leda församlingssången. Johan skötte vaktmästaruppgifterna. Ljudet, psalmnummer, ljus, disk av nattvardskärl mm. Super-bra!
När jag räknade ihop var vi 26 personer. Ganska bra på en mässa några dagar före midsommor. Och mycket bra att tre ungdomar var beredda att bidra med sitt engagemang, så att det inte behövde bli one-man-show. Det är roligt att vara präst!

Sunday, 19 June 2011

Memoarer

Det är inte ofta som jag läser någons memoarer. De få gånger jag gjort det handlar det inte om berömdheter. Det har varit då jag antingen köpt eller fått en bok, som någon jag träffat själv skrivit. Jag köpte t ex distriktssköterskans i Jokkmokk, Birgit Tjikkom, memoarer för många år sedan och läste. Boken heter ”Bland medmänniskor” och är en dokumentärskildring i hur sjukvårdsarbetet i Lapplands glesbygd bedrevs under efterkrigstiden. En annan memoarbok är ”Vad livet gav mig” skriven av Wera Stenlåås. Jag tror jag fick den av henne i Birgittakyrkan någon gång på 1980-talet. Denna bok handlar mycket om författarinnans kontakt med det ”översinnliga”. Nu senast fick jag ett exemplar av Lennart Marklunds självbiografi ”Fem M”. Titeln ska utläsas ”Mina Många Minnen Med Mera”. Eftersom framsidan pryds av ett fot på den familj Lennart föddes in i, familjen Marklund, trodde jag att detta var betydelsen av titeln. Men den kanske kan vara mångtydig. Lennart har jag lärt känna i Kalmar på senare tid. Framför allt i ekumeniska sammanhang. Vid en bokmässa i Två Systrars Kapell kom Lennart med ett exemplar till mig och nu har jag läst den. Det är intressant att följa hans liv från de tidiga barnaåren i Skellefteå till dags dato. Jag har ju också bott i Skellefteåbygden och även i Uppland, där Lennart också levt många år.


Som varje människoliv är en blandning av både ljus och mörker finns beskrivningar av både det som varit fyllt av smärta och det som varit fyllt av tacksamhet. Berättelsen inramas av det svåraste, att Lennarts hustru, Gunvor, drabbats av Alzheimer.
Lennart berättelse är helt igenom ärlig och uppriktig. Det som gör mest intryck på mig är den ärliga gudsrelation, som går som en röd tråd genom boken. Efter pensioneringen och flytten från Skellefteå till Kalmar drabbades Lennart av en depression och skriver:
Min bön till Gud om hjälp var som ett hån. Han hörde mig inte.
Det är starkt att våga skriva ner dessa tankar och dessutom låta trycka dem i en bok. Att dessa tankar finns med, gör resten av boken trovärdig. Det återkommande är inte tvivel och dysterhet utan tvärtom hur Gudstron burit. I bokens sista kapitel sammanfattas denna grundtrygghet med två ganska skilda citat. Den ena från det jag tror är Svenska missionskyrkans sångbok, nr 636 och det andra ett citat av Mark Levengood (som ju är Romersk Katolik). Genom dessa två citat visar Lennart inte bara hur Gudstron kan bära utan också vikten av ett öppet ekumeniskt sinne. Lennart själv är aktiv i Västerportskyrkan, som hör till Sveriges yngsta samfund, som ännu saknar namn. Det som bildats genom att Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Baptistsamfundet gått ihop. Men nu till citaten:

Var dag du åt mig ger, det som du nyttigt ser.
Stor är din trofasthet, Herre, mot mig.
- Framtiden ljus och lång, möter jag nu med sång,
tills jag hos dig en gång vid målet står.
Stor är din trofasthet, Herre, mot mig.
Vart jag än går och vad som än händer mig
är jag inte ensam. I mig bor Gud.
Och när min livsdag når sin ända,
är det tid att byta.
Då är det min tur att bo i Gud.

Saturday, 18 June 2011

Det handlar om makt

”Allt går sönder” är att betrakta som en klassiker. (Chinua Achebe. Allt går sönder. Översättning: Ebbe Linde. Stockholm, Tranan. 2004.) Författaren beskrivs som portalfiguren i den moderna afrikanska litteraturen. På baksidan av den pocketutgåva jag just läst står det om boken att
… den skildrar kollisionen mellan det traditionella Afrika och det Europa som med vapen och mission beredde vägen för hundra år av kolonialism.
I boken är det huvudpersonen Okonkwo som står för motståndet mot det nya. Man kan inte sympatisera med allt han står för. Inte heller med allt som européerna står för. I början av deras möte utspelar sig en smått komisk ordväxling, som kan passa dagen före Heliga Trefaldighets dag. Genom en tolk har missionären berättat om Jesus Kristus, Guds son. Okonkwo är närvarande men mest intresserad av att det ska bli lite tumult, så att de kan piska upp de objudna gästerna. Han kan dock inte låta bli att ställa en fråga:
”Ni sa med egen mun att det bara fanns en gud. Nu talar ni om hans son. Vem är han då gift med?” – Hopen mumlade bifall. ”Vi har aldrig sagt att han är gift”, sa tolken lamt. ”Nej, men din bak sa att han hade en son”, sa den skämtlystne. ”Då måtte han väl ha en hustru och hon också en bak!”
Missionären ignorerade honom och började tala om den Heliga Treenigheten. När han slutat med det var Okonkwo fast övertygad om att karlen var komplett rubbar. Han ryckte på axlarna och gick sin väg för att tappa palmvin till kvällen. (sid 189)
(Det är oklart vad som avses med ordet ”bak” men det är någon slags ordvits, som har att göra med att tolken uttalar orden på folkspråket, Igbo, lite konstigt).
Just i den ovan beskrivna situationen är det lite svårt att säga vem som har makten. Missionären och hans tolk är nog att betrakta som relativt utsatta. Mest beroende på att de endast är två. Men ganska snart förändras bilden och den engelska kolonialmakten visar på olika sätt att de är militärt överlägsna de människor, vars ättlingar idag utgör Afrikas folkrikaste nation, Nigeria.
I min bibelläsning denna morgon läser jag om Petrus och Johannes som står inför Stora Rådet, anklagade för att ha predikat om Jesus och dessutom botat en lam man. Vid denna situation är det definitivt Stora Rådet som har makten, även om de är rädda för folket. Vilket ju alltid makten är. I förhöret med Petrus och Johannes beskriver Lukas att rådsherrarna blev förvånande över hur frimodiga Petrus och Johannes var, trots att de var enkla och olärda män.
De kallade in dem och sade åt dem att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: "Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört." Då gav de dem en ny sträng varning men släppte dem sedan. För folkets skull såg de ingen möjlighet att straffa dem; alla prisade ju Gud för vad som hade skett, ty mannen som hade blivit botad genom detta tecken var över fyrtio år gammal. (Apg 4:18-22)
Jag kan inte låta bli att tänka att det finns en viss parallellitet med skolavslutningsdiskussionen. (Förlåt mig nu för att jag drar upp den igen, trots att jag sagt att min förra bloggpost var ett slutord.) Om jag ska vara frimodig eller inte har att göra med vem som har makten. Samma sak när det gäller mötet mellan kristen tro och afrikansk kultur bland Igbo-folket i det nuvarande Nigeria.
Man kan också beskriva det som ett möte mellan olika diskurser. Det handlar om vem som ska ha tolkningsföreträde. I en hegemoni är detta inget större problem. Men när diskurserna möts och det uppstår en diskursiv kamp, då synliggörs dolda maktrelationer. Man kan fundera mycket om detta både när det gäller händelserna i Jerusalem kring år 30-40 e. v. t. liksom man kan fundera över det i mötet mellan kristen tro och det traditionella Afrika, både nu och då. På samma sätt kan meditera över vilka dolda maktrelationer som synliggörs i mötet mellan kristen tro och det omgivande samhällets värderingar i Sverige och Europa just nu. Att Svenska kyrkan fortfarande har mycket makt är självklart. Vad jag säger är att det pågår en diskursiv kamp. Hegemonin är bruten och frågan är vilken diskurs som ska råda i framtiden. Diskursiva kamper upplöses förr eller senare i det som kallas för en hegemonisk intervention. Hur den kommer att se ut återstår att se.

Friday, 17 June 2011

Skolavslutning - slutord

Detta blir nog sista bloggposten om skolavslutningar. Hoppas jag! Rågrut skriver in en kommentar:
Men jag undrar fortfarande hur skolan gör med de elever som av sina föräldrar inte tillåts gå till kyrkan. Eller är det en sån skola där alla är mer eller mindre blonda, heter Jansson och är sådär lite lagom medelklassekulariserade?
Ja, det är just frågan. Hur gör skolan? För problemet är ju helt och hållet skolans.
Idag har jag haft 4 skolavslutningar. Igår 1. Jag hade haft annat att fylla min dag med. Det känns lite knepigt att stå på sin arbetsplats, försöka göra det man är utbildad och vigd att göra och tänka: Ju bättre jag fullgör min uppgift, desto större risk att jag gör fel.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bli anmäld, för att jag har förkunnat Guds ord "rent och klart" men det är ju skolan som torskar, så att säga.
Lösningen för mig blev att, åtminstone på tre skolavslutningar säga ungefär såhär:
Välkomna till ett studiebesök på min arbetsplats. Såhär brukar jag vara klädd. (Jag tar på mig mitt röklin och min stola.) Jag brukar ofta prata i mitt jobb. Nu vill jag prata om en psalmtext, som vi ska sjunga, enligt det program jag fått från skolan. Där står det att sommaren påminner oss om Guds godhet. Vad gör jag mer? Jo, jag brukar förmedla Guds önskan om att det ska gå bra för er. Det kallas välsignelsen. Det ska jag göra nu. (Jag läser välsignelsen). Nu är det slut på studiebesöket.
Var detta bra eller enbart knäppt? Svårt att avgöra. Det var det bästa jag kunde klura ut i min klurighet. Jag broderade såklart ut texten. Exempelvis sa jag att den vita dräkten påminner mig om min stora förebild i livet. Jesus. Jag sa också att man kan tro olika. Inför välsignelsen sa jag att det är frivilligt att ta emot den.
På två av skolavslutningarna, för de mindre barnen, anknöt jag till olika psalm- och sångtexter i programmet. Exempelvis texten: Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nå’n sätter fart … Jag berättade att Astrid Lindgrens text verkar säga att det är Ida som sätter fart på sommaren. Så berättade jag att vi i kyrkan tror att sommaren kommer från Gud.
Ja, kontentan är att det blir lite bökigt att uttala sig. Jag tror att detta är sista gången jag medverkar vid en skolavslutning. Åtminstone på detta sätt. Kanske har jag fel.
Sista sången på 9:ornas avslutning kändes i det avseendet profetisk. Jag gillar sången och tycker att den är en stor utmaning, inte minst till en människa som tror på Gud. Texten kommer här och min kommentar efteråt:

Somliga går med trasiga skor
säg vad beror det på
Gud fader som i himmelen bor
kanske vill ha det så.

Gud fader som i himmelen bor,
blundar och sover sött.
Vem bryr sig om ett par trasiga skor,
när man är gammal och trött

Vem bryr sig om hur dagarna går
de vandrar som dem vill.
Medborgare om etthundra år,
finns du ej längre till.

Då har nån annan tagit din stol
det vet du inte av
du känner varken regn eller sol
ner' i din mörka grav

vem bryr sig om hur nätterna far
jag bryr mig inte ett spår
Bara jag får ha mitt ansikte kvar
Dolt i min älsklings hår.

Jag är en tvivelaktig figur.
Duger ej mycket till.
Bakom ett hörn står döden på lur.
Han tar mig när han vill.

Somliga går med trasiga skor,
tills de har slutat gå.
Djävulen som i helvetet bor
får sig ett gott skratt då.
Definitivt är inte Gud Fader gammal och trött. Men själv kan jag, i skolavslutningssammanhang, känna mig gammal och trött. Jag tycker att Cornelis’ text är spännande och utmanande. Att Djävulen skulle få sista ordet, är självklart inte bra.
Så bra då, att vi gemensamt sjöng: Den blomstertid nu kommer, efter denna sång. Rektorn pålyste och bad alla att stå upp. Spännande! Det sista vi fick sjunga om var ändå att Guds nåd räcker året om. I detta vilar jag! Glad sommar!

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas ljuva sommar
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir åter fött.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd.
De rika örtesängar
och lundens gröna träd.
De skola oss påminna
Guds godhets rikedom
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

Wednesday, 15 June 2011

Skolavslutning igen

Idag var det ett stort uppslag i Barometern. Det verkar inte som om nätupplagan har det. Jag har fått många positiva kommentarer. En av rektorerna vi talade med igår hade till tidningen sagt att det vore enklare om de fick vara i Birgittakyrkan men sköta skolavslutningen själva.
Jag kan hålla med rågrut i en av kommentarerna att vi kunde säga nej. Kanske kommer jag att plädera för det i fortsättningen. Problemet är ju inte vårt. Skolan vill egentligen inte ha skolavslutning i kyrkan men vågar inte ta striden. Så blir kyrkan boven. Det blir vår trångsynthet, som gör att skolan inte kan vara där.
Jag efterlyser tydligare rektorer. Som står upp för antingen den ena eller andra linjen.
Men vill någon komma till kyrkan och samverka med oss, brukar jag försöka säga ja. Det blir problematiskt eftersom skolan vill vara i lokalen utan oss. Då får vi hellre hyra ut lokalen. Men då måste det ju också gå att ta betalt. En vaktmästare är ju inte gratis. Bara som ett exempel.
Men nu ska jag ändå vara med imorgon och på fredag. Om mindre än 12 timmar. Ska jag få min dygnsvila måste jag nog sluta just här.

Tuesday, 14 June 2011

Inkallad på samtal till rektorn

Det hände ju på högstadiet. Och idag. Klockan 10.30 satt min kollega, Kristina, och jag hos rektorn på högstadiet. Rektorn på låg- och mellan var också där. Kristina och jag gick enade dit och enade därifrån. Vi hade ett bra samtal och kom fram till att skolorna kommer till oss på skolavslutning. Vi medverkar som vanligt, bland annat genom att välsigna barnen/ungdomarna och personalen. Kanske var vi inte helt överens men vi hittade en bra balans.
Det skolverket skriver om saken inbjuder till att skolan och kyrkan kan mötas. Skolverket skriver:
Utformas skolavslutningen så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och att det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan.
Jag läser ordet ”tonvikten” som att det finns ett manöverutrymme. Jag läser också att skolverket är inkonsekventa eller möjligen fega, när de inte skriver något om psalmsång, trots att de vet att det absolut vanligaste inslaget är en psalm. Den blomstertid nu kommer. Sjunger man vers 1 klarar man sig men i vers 2 kommer ord, som definitivt innehåller ett religiöst budskap.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.
Min kollega, Anders, pratade med en journalist. Han ställde en motfråga: Vad skulle en journalist svara om hon eller han inte fick skriva det han eller hon ville? Inskränkning i yttrandefriheten. Men att lägga munkavle på en präst är OK.

Egentligen är det ju skolans problem. Helt och hållet. Förmodligen blir det så på sikt att skolan inte kommer till kyrkan för skolavslutning. Traditionen är heller inte så lång. Vid samtalet i morse sa vi att vi definitivt skulle respektera ett sådant ställningstagande.

Senare på dagen blev Kristina, min kollega, uppringd av en av lokaltidningarna - Barometern. Hon hade inte tid att svara på frågor, så bollen gick till mig. Jag hade en lucka mellan 13.30 och 14.00 och hann klämma in en intervju samt fotografering i närmaste kyrka, som blev domkyrkan. Vi får se vad de skriver imorgon. Hur vinklat det blir! Fotografiet togs ur grodperspektiv. Varför? Kanske borde jag stoppat just den vinkeln. Men den tidning som jag läser imorgon rensar vi fisk på i övermorgon. Så det ska väl klara sig!

Monday, 13 June 2011

Namnfrågan avgjord

Enligt Kyrkans Tidnings nätupplaga ska Svenska kyrkans internationella arbete även i framtiden heta just Svenska kyrkans internationella arbete. Vi är många som kämpat för detta. Ordföranden för Nämnden för internationell mission och diakoni, Anders Åkerlund, säger:
- Jag känner mig stolt och glad att tillhöra en nämnd som utan prestige lyssnat in vår rörelse och tagit intryck ...
Ja, det är bra. Kampen handlade om olika saker. Dels hur arbetet ska benämnas, dels (vilket hänger ihop) vad innehållet ska vara. Men dessutom hadlade det även om det sätt på vilket beslutet fattades. Från internationella rådet i Växjös stift skickade vi så sent som förra veckan in en skrivelse.
Det är kul med demokrati!

Sunday, 12 June 2011

Skolavslutningar "in the past"

I en kommentar fick jag en fråga, som ger mig anledning att lägga ut texten kring tre skolavslutningstal i Aneby åren 1999-2001. Högstadiet hade blivit så stort, så att kyrkan i Aneby inte räckte till. I stället åkte alla ut till Ralingsåskyrkan. Ralingsåsgården drevs av dåvarande Kronobergsmissionen, en del av Örebromissionen, som så småningom ingick i Evangeliska Frikyrkan (EFK). I denna enorma kyrka ryms flera tusen personer. Det är den enda kyrka jag känner till, där mittgången är asfalterad.

Saken var alltså den att skolan själv hade hyrt en lokal, för att genomföra sin egen avslutning. Ändå fann skolledningen det angeläget att be kyrkoherden vara med. Jag brukade få tala sist. Efter alla sånger, musikframträdanden etc. Samt tal av rektorn, barn- och utbildningsnämndens ordförande m fl. I fallet 9:ornas avslutning skulle det också delas ut avgångsbetyg. Det var väl inte så att läget var det absolut bästa, när jag fick ordet. Alla ville ut, hem, bort.

Första året tog jag fram min fusklapp och började prata möbelvård. Jag hade gjort upp med rektorn att han skulle komma upp på scenen och avbryta mig och säga att jag missuppfattat situationen. Varvid jag bad om ursäkt och sa att jag läst fel på lappen. Det som skulle utläsas skolavslutning hade jag fått till:

Stol-avlutning
Men poängen blev i alla fall att gamla stolar, som lutas av, är vackra trots sina skavanker. Men man kan också behålla färgen, även om den är nött. Stolar är som människor: de är vackra att se på och en stol man trivs med får gärna åldras. Till 9:orna avslutade jag med orden: Låt ingen få sätta sig på er.

Sko-avsulning
Nästa år missförstod jag uppgiften igen. (Då behövde inte rektorn ingripa. De flesta kom ihåg förra året.) Jag tog av mig min gamla sko och berättade att jag trivs med den. Att jag ibland sular om skorna, för de är så sköna. Kopplingen till synen på människor låg väl nära detta med stol-bilden. Lite gammal och nött gör inte så mycket. Det är inte det yttre som spelar roll. Avslutningsreplik: Låt inte människor få trampa på er! (På kvällen, när det var dans i folkets park, kom flera ungdomar fram och undrade om jag hade på mig rätt skor!)

Spol-avlusning
Nästa år var mitt sista i Aneby. (Tur för mig! Nu blev det svårt att hitta andra exempel på sammansättningar av ord, som liknar skolavslutning.) Spol-avlusning var det bästa jag kunde komma på. Jag har ju inte så mycket hår, så alla kunde förstå, att jag själv inte använder hårspolar. Men har man det och även har huvudlöss, måste man ju avlusa spolarna ibland. Jag måste erkänna, att jag inte kommer ihåg vad jag ville få sagt med denna bild. Kanske har jag förträngt det. Blev det ett fiasko? Jag vet inte!

I alla fall minns jag dessa år med glädje. Skolan hade inte behövt bjuda in mig. De gjorde det ändå och jag såg det som ett förtroende. Vid varje tillfälle avslutade jag med välsignelsen. Jag bad inte om lov men fick heller aldrig någon kritik. Än så länge har jag aldrig upplevt att någon människa tagit illa upp av att bli välsignade. Så det kommer jag definitivt att fortsätta med.

Thursday, 9 June 2011

Arbetsledare 5

Det har gått drygt fyra månader sedan jag började som arbetsledare. Det har varit (och är fortfarande) en tid fylld av mycket arbete. Det visste jag när jag åtog mig uppdraget. Nu går arbetet in i en annan fas. Sommaren står för dörren. De första anställda har redan gått på semester. Fortfarande är det några veckor kvar till min egen semester. Många frågor ställs och inte så få scheman ska upprättas. Jag hoppas på att vi så småningom ska få ett gemensamt format på alla dessa schemata. (Knölig pluralform som man egentligen inte ska använda. Enligt språknämnden.) Som det är idag i vår förvaltning används excel, word (vanligast) eller något mac-format. Word-varianterna kan se ut på ett otal sätt. Till slut blir det tröttsamt och svårläst.
Efter midsommar börjar vår nya personalsekreterare. Jag har bett henne se över alla dessa scheman. Så bra om vi fick en mall.
Utöver detta är det även budget-tider. Arbetsledarna ska sammanställa de olika äskandena. Helst ska det bilda en slags enhet. Men det ska nog gå.
Till detta kommer ju även en del vanligt prästarbete. Som att begrava, döpa, viga, fira gudstjänst, ha samtal mm. Samt en del ovanligt. Tre skolavslutningar nästa vecka. Har förresten fått mejl från de närbelägna skolornas rektorer. Vi ska träffas på tisdag, för att samtala om avslutningsakterna. Spännande! Jag var ofta inkallad till rektorn när jag var högstadie-elev. Det var ca: 35 år sedan. Nu känns det som om jag ställt till det igen. Vi får se vad samtalet ger. Direkt orolig är jag inte. Det är vettiga rektorer. Problemet är väl snarare deras än mitt. Om det ens är något problem.
Idag kom en skolklass till vårt Café Birgitta. Med sina klassföreståndare. Trevligt. Jag frågade dem vad de tyckte om skolavslutning i kyrkan och eventuella religiösa inslag. En av killarna tyckte det vår märkliga ateister, som inte kunde stå ut med välsignelsen.
- Är man ateist så är ju välsignelsen ingenting. Och då kan det väl inte vara så farligt.
Vi får se hur det blir. Nästa vecka ska jag även uppvakta några studenter. Som är aktiva i kyrkans unga. Och tycker det är kul att några de känner från Birgittakyrkan kommer med. Att få blanda arbetsledaruppgifter med vanligt prästeri ger mycket!

Wednesday, 8 June 2011

Ehec - vad händer?

I Europa förstörs gurkor och plöjs sallad ner. Mat som går att äta förfars. Varför? Rädsla för att bli smittad av ehec.
Självklart vill ingen bli smittad. Men det är ju vansinnigt att bönder, som förser oss andra med mat, ska plöja ner maten. Enbart baserat på rykten.
Jag gillar media. Jag anser att media har en viktig uppgift. Med detta följer ett stort ansvar.
Just här har myndigheter och media agerat oklokt. Myndigheter riktar i panik misstankar mot vissa grönsaker. Media hänger på. Konsumenterna röstar med fötterna. Maten förstörs. Inte bra!

Tuesday, 7 June 2011

Jesusmanifestationen igen

Angelica, som är ordförande i Kyrkans Unga i Birgittakyrkan, skriver såhär om Jesusmanifestationen på sin blogg:
Det roligt att vara kristen! Idag hölls en Jesusmanifestation i kalmar, finns bara i Kalmar och stockholm, det är coolt. I går tänkte jag, äsch det är nog inget speciellt... Tackar Ida som fick upp mig ur sängen med ett SMS och victor som hämtade mig i Lindsdal. Detta var inget man ville missa.
Jag håller med! Dessutom har Angelica bilder också. Fler bilder, många fler bilder, kan man se på Svenska Missionskyrkans hemsida. I Östran kunde vi läsa om det också. Däremot hade Barometern helt missat att över 1 000 kristna var ute och satte färg på stadsbilden. Svagt!

Studiedag inför ny kyrkohandbok – 2015

Det är ju fantasieggande. Svenska kyrkan ska få ny kyrkohandbok. År 2015. Bara 4 år kvar. Arbetet med översynen av den gamla startade 2006, så det blir 9 år om allt går enligt planen. Kan dröja något år till. Många ska vara med och tänka, tycka och påverka. Det är bra! Växjö stift hade bjudit in till studiedag och efter biskopens inledning talade en av experterna i handboksarbetet, Lena Pettersson, som är präst, TD och lärare i homiletik och kateketik vid Pastoralinstitutet i Lund, alltså seminariet, där blivande präster går det sista året av sin prästutbildning.
Föredraget var klart och tydligt. Det verkar inte som om den nya handboken innebär någon revolution. Mer än på ett plan. Lena menade att det är viktigt att ha
… respekt för att andra församlingar kan välja delvis andra vägar.
Det innebär att den nya handboken blir en slags plocklåda, där många fromhetsriktningar och typer av teologi kan känna sig hemma. På ett sätt är det bra men så klart kommer det att bli någon form av bortre gräns. Hur den dras är inte tydligt. Dessutom finns det en tradition, att kyrkan lär som den ber. (Lex orandi, lex credendi). Om kyrkan ber på väldigt många olika sätt, blir läran alltså lika spretig. Handboken har varit ett sätt att hålla ihop kyrkan. Ett bättre sätt än den administrativa apparaten, menar jag.
Samtidigt kan man säga att vi redan idag ber och firar gudstjänst på mängder av sätt och att väldigt många olika trosuppfattningar ryms inom detta. Kanske lika bra att detta blir sanktionerat i handboken.
Den stora frågan lär dock bli huruvida vi ska fortsätta med syndabekännelse och avlösning eller inte. Här går en djup spricka genom Svenska kyrkan. Synen på synd, skuld och försoning är något vi behöver arbeta intensivt med. Att lösa viktiga frågor med att alla synsätt kan rymmas är ingen bra väg. Då sopas frågan under mattan. Sedan kan det bli så, att vi ändå använder olika former av böner och gör olika i olika församlingar. Men det kan vi göra efter samtal och i ömsesidig respekt. Det ska bli spännande att vara delaktig i detta arbete. Mer kan man läsa på hemsidan.
För att det ska bli en mer riktig benämning finns också ett förslag att det ska heta Kyrkohandbok för Svenska kyrkan i stället för Den Svenska Kyrkohandboken. Det är bättre. Ur ekumenisk synpunkt. Annars saknade jag ekumeniska och internationella perspektiv. Det verkar trots allt vara en process, som tar sin utgångspunkt i folkkyrkan. Kanske missade jag något men det var en känsla jag fick.

Monday, 6 June 2011

Jesusmanifestation och arbetslag

Vad har dessa två företeelser med varandra att göra? Förmodligen ganska mycket men idag är det mest tidsfaktorn, som gör att de hamnar i samma rubrik. Det har varit Jesusmanifestation i Kalmar och jag har bjudit hem arbetslaget på sommarfest. Låt mig börja med det första.

Kyrkor i regionen samlades till Jesusmanifestation denna nationaldag. Det var en härlig stämning. Hustrun och jag cyklade ner till sta’n vid halv-elva-tiden. Lämnade nattvardssilver i domkyrkan. Sedan tog vi oss mot tullhamnen. Där var missionsbåten Shalom. På den fanns Voice, en gospelkör från Dörby. På tre andra platser hölls också möten. Sedan gick de fyra mötena, från fyra väderstreck, mot Larmtorget, där det blev lovsångsmöte. (Dessförinnan hade vi som skulle vara med i mässan på Stortorget samlats i domkyrkan för genomgång.) När jag kom till Larmtorget var jag klädd i alba och stola. Dessutom var jag hungrig. Så jag gick in på Subway. Det var kanske en och annan som tyckte det såg märkligt ut, men jag bad om ursäkt att jag gick in i mina arbetskläder och det accepterades. ;-)

Från Larmtorget gick vi till Stortorget. Där ledde biskopen i Växjö mässan och det var en fin stund. Men varm! Jag hittade en liten bit skugga för mitt huvud bakom en högtalare. När jag vid utdelandet stod med Oskar Stålham i ena hörnet av torget slog det mig vad många unga människor det var som kom. Bland dessa var MC-klubben Tribe of Judah. Det sista som hände på mässan var att fyra barn ville gå in i kyrkan. (Jag tror det var för att svalka sig.) De frågade mig, om de fick gå in i kyrkan:
- Får vi gå in i kyrkan?
Ja, så föll orden. Underbart. Fyra barn frågar om de får gå in i kyrkan. Annars är det ju många som går ut ur kyrkan. Men några vill gå in i kyrkan. Några barn. Låt barnen komma till mig, sa Jesus.

När det hela var över vid 2-tiden cyklade jag hem och klockan 5 infann sig stora delar av mitt arbetslag med respektive. Vi var ett 30-tal och det var mycket trevligt. Utan hustrun, tre barn och äldste sonens fickvän hade det inte gått att genomföra. Två vikarier avtackades och vi sjöng och det hölls tal. En sång, som jag ledde var: Så länge skutan kan gå! Kanske inte så genomtänkt, när arbetsledaren sjunger:
Så tag med glädje ditt jobb fast du lider, snart får du vila för eviga tider!
Men jag tror de flesta insåg det komiska. Kyrkoherden avslutade med bön. En fin avslutning på en givande dag. Självklart är Jesus med när arbetslaget har sommarfest.

Wednesday, 1 June 2011

Vardagspussel och vardagsbukett

Vi talar ibland om vardagspusslet. Framför allt handlar det om barnfamiljer. Att få allt att gå ihop.
Något har stört mig. Jag gillar inte bilden. Varför?
Nu vet jag: livet är inte ett pussel. För vad är ett pussel? Jo, där är ju bitarna utsågade på ett sådant sätt, att det bara finns en bit, som passar på en plats. När alla bitar är på plats, har man lagt färidgt pusslet.
Så är ju inte livet.
Det är därför jag inte lägger vardagspusslet.
Kan vi inte använda en annan bild. Vardagsblombuketten? Vi plockar blommor och sätter i en vas. Alla buketter ser olika ut. Ibland ryms inte blommorna i vasen. Ibland hittar man inte tillräckligt med blommor. Då kanske man får byta vas. På våren, när de första vitsipporna plockats, måste vasen anpassas därefter.
Jag lägger inte vardagspussel. Jag plockar en vardagsbukett.

För tolv år sedan

Min mor dog för tolv år sedan. Tolv är en lång tid och ändå välidgt kort. Jag tänker ofta på mor. Som många andra, som mist någon, handlar det om att få dela med sig av något som hänt, något man känt. En tanke!
Men idag, när det var tolv år sedan, ägnade jag inte min mor en tanke. Det har varit lite för mycket som hänt.
Men så, när jag sitter på gudstjänstgruppen, där vi planerar inför söndagens högmässa. Någon ska ta upp kollekt, någon ska leda förbönen osv. Det är många uppgifter som ska delas upp. Vi för samtal om söndagens bibeltexter. Då vibrerar mobiltelefonen. Jag tar upp den och läser sms:et från ett av barnen:
Hej pappa, jag tänker på dig idag. Bara så du vet. Älskar dig! Puss!
Det värmer. Ja, just det. Mor! Att mir inte längre finns här på jorden, det har jag sedan länge försonats med. Min tro är att min mor lever och det finns tillfällen, när jag känner en väldig närhet. Gemenskapen i mässan är ett sådant tillfälle.
Att ett av mina barn visar stor kärlek och omtanke på min mors dödsdag är också en påminnelse om mor.
Stor tacksamhet!