Arbetsledare 10

Nu har arbetslaget varit iväg på planeringsdagar på natursköna Korrö i Ronnebyån. Det har varit två intensiva dagar. Några bilder får beskriva mina mycket osorterade intryck direkt efter hemkomsten. Korrö är en fantastisk plats. Har en gång tillhört Växjö stift men nu är det Tingsryds kommun som äger stället. Kanske i någon slags stiftelseform. Det arrenderas av Åsa och Ola som är ett trivsamt par. Min tanke var att vi på väg till Korrö skulle stannat till vid Äspeboda kyrkoruin. Där skulle vi firat mässa. Tanken var att ruinen skulle bli en inramning till eftertanke. Men det var nog inte meningen att vi skulle ha den inramningen. Solen sken vackert vid avresan från Kalmar men när vi närmade oss kyrkoruinen började det ösa ner snöblandat regn. Som upphörde när vi passerat ruinen och anlänt till Korrö. Det blev i stället mässa på övervåningen i Herrgården. Altartavla var några väggtapeter föreställande Jakobs kamp vid Jabboks vad och Jesu kamp i Getsemane. Tänkvärt! En smula besvikelse dock, att det inte gick att vara i den vackra kyrkoruinen. Hur tänkte de människor som lämnade denna kyrkobyggnad för den nybyggda kyrkan i Rävemåla 1877?

Efter morgonmässan och en kopp kaffe såg jag i min mobil att jag fått ett mejl. Det meddelade att jag fått en ny följare på Twitter. Biskopen i Växjö stift. Det kunde inte kommit mer lämpligt! Bra tajmning, biskop Jan-Olof och stort tack!

Resten av de två dagarna blev som medarbetardagar brukar bli. Man hinner inte allt men en del. Processer påbörjas. Särskilt tacksam är jag till min arbetskamrater för all god uppmuntran och vilja att se möjligheter, trots att det finns mycket oklart och frustrerande. Även de kritiska inläggen, som ju måste finnas, var konstruktiva till sin natur. Så bilden av kyrkoruinen var nog inte den bild vi skulle ha. Därför kunde vi inte heller, p g a tidsnöd, besöka den på hemvägen. Något annat som inträffade var dock att brandlarmet gick under lunchen. På 10 minuter var deltidsbrandkåren från närmaste brandsstation 5 km bort (Linneryd) där. Att vara arbetsledare kan ibland kännas som att vara utryckningspersonal. En kollega tog bilden nedan. Även det något att fundera över.

Jesusmanifestation och arbetslag

Vad har dessa två företeelser med varandra att göra? Förmodligen ganska mycket men idag är det mest tidsfaktorn, som gör att de hamnar i samma rubrik. Det har varit Jesusmanifestation i Kalmar och jag har bjudit hem arbetslaget på sommarfest. Låt mig börja med det första.

Kyrkor i regionen samlades till Jesusmanifestation denna nationaldag. Det var en härlig stämning. Hustrun och jag cyklade ner till sta’n vid halv-elva-tiden. Lämnade nattvardssilver i domkyrkan. Sedan tog vi oss mot tullhamnen. Där var missionsbåten Shalom. På den fanns Voice, en gospelkör från Dörby. På tre andra platser hölls också möten. Sedan gick de fyra mötena, från fyra väderstreck, mot Larmtorget, där det blev lovsångsmöte. (Dessförinnan hade vi som skulle vara med i mässan på Stortorget samlats i domkyrkan för genomgång.) När jag kom till Larmtorget var jag klädd i alba och stola. Dessutom var jag hungrig. Så jag gick in på Subway. Det var kanske en och annan som tyckte det såg märkligt ut, men jag bad om ursäkt att jag gick in i mina arbetskläder och det accepterades. ;-)

Från Larmtorget gick vi till Stortorget. Där ledde biskopen i Växjö mässan och det var en fin stund. Men varm! Jag hittade en liten bit skugga för mitt huvud bakom en högtalare. När jag vid utdelandet stod med Oskar Stålham i ena hörnet av torget slog det mig vad många unga människor det var som kom. Bland dessa var MC-klubben Tribe of Judah. Det sista som hände på mässan var att fyra barn ville gå in i kyrkan. (Jag tror det var för att svalka sig.) De frågade mig, om de fick gå in i kyrkan:

- Får vi gå in i kyrkan?

Ja, så föll orden. Underbart. Fyra barn frågar om de får gå in i kyrkan. Annars är det ju många som går ut ur kyrkan. Men några vill gå in i kyrkan. Några barn. Låt barnen komma till mig, sa Jesus.

När det hela var över vid 2-tiden cyklade jag hem och klockan 5 infann sig stora delar av mitt arbetslag med respektive. Vi var ett 30-tal och det var mycket trevligt. Utan hustrun, tre barn och äldste sonens fickvän hade det inte gått att genomföra. Två vikarier avtackades och vi sjöng och det hölls tal. En sång, som jag ledde var: Så länge skutan kan gå! Kanske inte så genomtänkt, när arbetsledaren sjunger:

Så tag med glädje ditt jobb fast du lider, snart får du vila för eviga tider!

Men jag tror de flesta insåg det komiska. Kyrkoherden avslutade med bön. En fin avslutning på en givande dag. Självklart är Jesus med när arbetslaget har sommarfest.

Arbetsledare – att sitta säkert i sadeln

Det är snart 1 juni. Då har jag varit arbetsledare i Kalmar pastorat i fyra månader. Är det lång eller kort tid? Beror på vem man frågar och vilket perspektiv man anlägger. Hur går det, då? Ja, det beror ju också på vem man frågar och vilket perspektiv man anlägger.
Att det är slitsamt, kan jag inte förneka. Tidvis tar det mycket tid och det är många känslor som fyller mig. Säkert också mitt arbetslag. Jag är dock hoppfull. Fyra månader är väl egentligen ingen lång tid.
Några veckor innan vi drog igång hade vi en halvdag kring förändringsprocesser. Det var en terapeut från S:t Lukas, Lillemor Högerås, som föreläste. Bland annat sa hon att det är viktigt i början av en förändringsprocess, att chefen/ledaren sitter säkert i sadeln. Jag funderar mycket på detta. Först såg jag bilden av en ryttare på en häst. Frågan är då: Vem är hästen? Mitt arbetslag? Nej, det känns inte bra. Sitter arbetskamraterna i en vagn bakom? Eller har de varsin häst?
Så jag kom fram till att den enda sadel jag sitter i, den sitter jag i själva verket på. Det är min cykel-sadel. Eftersom mitt arbetslag finns utspritt på tre olika ställen och min chef på ett fjärde, cyklar jag mycket. På cykel-sadeln sitter jag säkert.
Just nu funderar jag även på hur vårt arbetslag ska relatera till de tre olika församlingarna. Vi är mitt inne i en budgetprocess, som jag leder. Vi pratar här om de tre församlingarnas budget. De anställda är ju att betrakta som experter på sina områden. Men de är inte beslutande. Det är kyrkoråden, som beslutar. De anställda ska förbereda både hur verksamhetsidéer ska formuleras och vad de kostar i kronor och ören. Sedan ska det sammanställas och föredragas i kyrkoråden.
Jag sitter inte i något kyrkoråd. Det gör kyrkoherden. Däremot har vi ett samverkansråd, som kommer att mötas den 16 juni. Då ska jag presentera ett förslag. Eller rättare sagt tre förslag. I en av församlingarna ska det sedan vara ett församlingsmöte i augusti, där fler ska komma till tals. Ytterligare en församling har tillsatt en budgetgrupp, som arbetar. Det är spännande. Samtidigt försöker vi se till att sommaren flyter på och att höstens aktiviteter faller på plats.
I sig är inte detta på något sätt nytt. Budgetarbete är inget oförutsett i ett arbetslags liv. Inte heller sommar- och höstplanering. Men just nu ska vi planera i ett arbetslag i stället för i tre. Det kompliceras det hela.
I det stora hela handlar dock församlingskyrkorådens budget (i kronor räknat) om ganska lite pengar. De stora posterna är personal och fastigheter. Den budgeten ligger helt utanför min kontroll. Detta kan göra min lite frustrerad. Det är ju fördelningen av personal och fastigheter, som egentligen styr verksamheten. På personalsidan är vi mitt inne i ett arbete att anpassa oss till en inte helt obetydlig neddragning. Att få ihop denna neddragning med planering av vårt arbete och församlingarnas målsättningar, det är den stora utmaningen.
Som tur är har jag många goda medarbetare och engagerade förtroendevalda. Dessutom har jag bara hand om en del av helheten. Det finns fler arbetslag och fler församlingar i pastoratet. Och fler personer som sitter på olika sadlar.
Jag minns när jag som und volontär arbetade ett år i Sydafrika på 80-talet. Då hade jag bland annat ansvar för en ungdomstidning som hette ”Stigbygeln”. Den som hittat på namnet, menade att denna lilla tidskrift, som ofta handlade om ledarskapsfrågor, skulle vara den stigbygel, som hjälpte ledaren att komma upp i sadeln. Ledarskap. Viktigt då och viktigt nu!
När vi var tillbaka i Sydafrika 2002 skulle hela familjen ut och rida vid ett tillfälle. Det gick bra. Ända tills jag skulle kliva av min häst. Jag hade ju fått den största. Och den var stor!

- Hur gör jag? frågade jag.
- Ta ut fötterna ur stigbyglarna och glid bara ner, sa instruktören.

Jag gjorde som jag blev tillsagd. Tog ut fötterna ur stigbyglarna och gled ner. (Vad jag inte gjorde var att se till att ha båda benen på samma sida, när jag gled ner. Jag satt helt enkelt kvar i sadeln och gled ner åt ena sidan. Jag landande rakt på huvudet i sågspånen. Enligt resten av familjen såg det ganska lustigt ut och instruktören undrade nog vad jag höll på med.
Sensmoralen är väl, att jag gör bäst i att sitta kvar i sadeln.

Arbetsledare 4

Idag är det tisdag. En rolig dag för en arbetsledare som jag. Varje tisdag försöker jag äta soppa på Café Kärleksängeln, som äger rum i Två Systrars kapell varje tisdag under terminerna. Svärfadren var med i kyrkorådet när det startades för ganska många år sedan. Det ger mig ett tillfälle att vittja ett av mina postfack. Samt samtala med arbetskamrater. Idag var det en delvis ny konstellation som samarbetade. Det gick som väntat bra men gladde mig inte mindre för det.

Ikväll ska det bli samverkansgrupp. Kyrkoråds-, kyrkonämnds- och kyrkofullmäktigeordföranden i åldrarna 21-80+ samt några anställda. Kyrkoherden, kanslichefen, ekonomichefen och två arbetsledare. De sistnämnda är någonstans i åldrarna 40-65. Det är, om alla kommer, 8 herrar och 4 damer. Motsvarar inte hur det ser ut i kyrkbänkar och församlingsliv. Detta är inte helt oväntat heller. Det blir dock goda samtal och vi strävar efter att personalledning och verksamhetsstyrning ska ha samma mål. Organisationen är ny, så det finns en del att jobba med.

Imorgon blir det först ett kort möte, för att kalla några sökande till ett församlings-
pedagogsvikariat på intervju. Det sker i Birgittakyrkan. Därefter cyklar jag till Två Systrars kapell för att arbetslaget ska träffas. Resultatet av en sammanslagning av de tre gamla arbetslaget i Norra Kalmar. Vi sitter en stund i storgrupp. Då är vi ungefär 20 personer. Sedan i mindre grupper. När de som arbetar i samma kyrka träffas kallar vi det husgrupp. Men några arbetar i flera kyrkor och hamnar mellan stolarna. Vi får se hur detta kan lösas på sikt. Vi är mitt emellan två system. Förändringsprocesser tar tid. Och måste få ta tid.
På torsdag morgon brukar vi ha ledningsgrupp men kanske blir det ingen denna vecka. Däremot cyklar jag nog förbi Heliga Korsets kyrka. Det brukar jag göra på torsdagarna. Även där finns ett fack, där det nog ligger några arbetstidsrapporter. Kanske behöver jag byta några ord med någon av mina arbetskamrater, som har sin arbetsplats där.
Sedan cyklar jag vidare till S:ta Birgitta kyrka. Där pågår Café Birgitta. Så klarar jag livhanken även torsdagen. Samt träffar mina arbetskamrater i den tredje av de kyrkor jag har personalansvar i. Fast just i Birgittakyrkan är jag ju ganska ofta, eftersom jag utöver mina 50% som arbetsledare också är församlingspräst på 50% just i denna församling. Vilket inte hindrar att jag tjänstgör i andra församlingar ibland. Exempelvis ska jag för första gången leda högmässan i Heliga Korsets kyrka den 29 maj. Det ser jag redan fram emot!

Att vara arbetsledare är omväxlande. När solen skiner, som idag, får jag också några sköna cykelturer. Som nu, innan samverkansgruppen, när jag cyklar ut ur pastoratet och in i grannpastoratet, för att ha ett dopsamtal. Jag har vigt föräldrarna och även konfirmerat båda två. Men det var i ett annat pastorat, i ett annat stift, för ganska många år sedan.

Arbetsledare 3 - med förhinder

Att vara arbetsledare är kul. Häromdagen fick jag en lysande idé. Tajmad och klar in i minsta detalj. Vi ska spela in en CD. Kanske med bara en enda låt. Men det ska vi göra. Som en slags ”team building”, som det heter på svenska. Sagt och gjort: jag skickar ut ett mejl med tre möjliga datum till alla i arbetslaget. Får några svar men inväntar inte alla svar och skriver till verket. Jag skickar ut ett nytt mejl med ett datum, då vi ska ha denna team-building-förmiddag. Inser för sent att jag beviljat en av de anställda en kurs just då. Inte bra! Vi kan ju inte teambuilda (som det också heter på svenska) om inte alla åtminstone har chansen att vara med.
Men nu är jag taggad, så nu kollar jag alla beviljade kurser, ledigheter etc och hittar till min glädje en helt ledig dag. Nytt mejl! ”Deleta” (även det svenska) mitt förra mejl. Kontraorder! Slutet gott, allting gott?
Nej, snart får jag ett nytt mejl: jag har inte insett att i mitt arbetslag finns även ett gäng präster. Över dem basar jag icke. Det är självaste kyrkoherden som är vår chef. Så långt tänkte jag inte. Förstås borde jag kollat av med min chef om prästerna var tillgängliga den tänkta dagen. Tyvärr var de inte det. Så nu fick jag skicka mitt andra kontra-order-mejl. Deleta på nytt det jag skrev nyss.
Ja, vad ska man säga om detta? Jag tror det kan sammanfattas enbart med orden:
Velat för mycket! Och då inser den skarpsynte att jag använder supinumformen av både verbet ”vela” och ”vilja”. (Som i en gammal kampsång från antiapartheidrörelsen, som hette ”velat länge”, men det är en annan historia!)