Bibeln, fotboll och biskopar

I mitt flöde såg jag en bild på Janne Andersson, förbundskapten för Sveriges herrlandslag i fotboll. Det är Aftonbladet som säljer en bilaga inför fotbolls-EM. Två saker lägger jag märke till. Dels att bilagan kallas för EM-bibeln. Passar ju oss i Bibelsällskapet. (Även om det nog knappast är en bibel i gängse mening). Det finns faktiskt en sportbibel, som ges ut av KRIK – Kristen idrottskontakt. Det är en översättning som heter Nya Levande Bibeln. Egentligen en parafras, det vill säga ingen ordagrann översättning. Men absolut närmare Bibeln än Aftonbladets EM-bilaga. 

Jag gick med i Svenska Turistföreningen när jag var student. Då skulle nya medlemmar få en Fjäll-bibel. Jag såg fram emot denna. Men det visade sig vara en bok med alla STF’s fjällstationer och en del annat att tänka på inför fjällvandringar under sommaren. 

Det är ändå roligt att begreppet ”bibel” betyder en publikation som innehåller mycket eller till och med allt inom ett visst område. 

Såhär ser Sportbibeln ut.

Min andra reflektion kring Aftonbladets bild på Janne Andersson är att han avbildas som en slags biskop. Åtminstone är det svårt för mig att inte tolka ringen med ett kors, som en biskopsring. Detta är egentligen inte något nytt. I Sydafrika har många fotbollslag sin egen biskop. Det är en slags maskot. En person som går före fotbollslaget in på plan.

Jag hittade till och med en artikel via Google Scholar. Den heter "Playing from the terraces: notes on expressions of football fandom in South Africa" och är skriven av Antony Kaminju & Thabisani Ndlovu. Artikeln finns publicerad i African Identities, Volume 9, 2011 - Issue 3: Ways with Soccer in Africa. Bilden nedan kommer från artikeln:

Detta är en sydafrikansk fotbollsbiskop.

Steget mellan idrott och religion är inte så långt. De trumpeter som var så vanlig under Fotbolls-VM för herrar i Sydafrika 2010, de kommer ursprungligen från en lokal kyrka, den så kallade The Nazareth Baptist Church. Även kallad the Shembe. Kyrkan försökte stämma det företag som tillverkade trumpeterna inför VM 2010, berättade nätttidningen IOL. Men vad tycker ni? Ska jag bråka med Aftonbladet om att de kallar sin EM-bilaga för EM-bibel?

Ett pingstbudskap

Två ekumeniska organisationer skriver om pingsten två dagar i följd. Igår skrev företrädare för Sveriges kristna råd (SKR) i Dagen och idag skriver företrädare för Svenska Bibelsällskapet i Svenska Dagbladet. 

Det är SKR’s presidium tillsammans med dess generalsekreterare som skrivit under artikeln i Dagen. Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, som är ordförande i SKR och de tre vice ordförandena, Kardinal Anders Arborelius, biskop Stockholms katolska stift, Föreståndare Daniel Alm, Pingst – fria församlingar i samverkan, Ärkebiskop Benjamin Atas, syrisk-ortodoxa kyrkan samt Sofia Camnerin, som alltså är Sveriges kristna råds generalsekreterare. 

Den andra artikeln är underskriven av Svenska Bibelsällskapets ordförande, Biskop Åke Bonnier, dess vice ordförande, Biträdande kyrkoledare Karin Wiborn och undertecknad, som är generalsekreterare för Bibelsällskapet.

Två sakers slår mig. Dels att våra två organisationer, oberoende av varandra, skriver under pingsthelgen, dels att våra budskap ligger så nära varandra. Eller vad sägs, när SKR skriver:

Jerusalem är alltså under den första pingsten en plats för mission och ömsesidig förståelse.

Bibelsällskapet poängterar:

I centrum för firandet står berättelsen om hur lärjungarna som samlats i Jerusalem efter Jesus himmelsfärd, fick förmåga att tala olika språk. / … / Det handlar alltså om hur människor med olika språk kan förstå varandra.

SKR understryker sedan kopplingen mellan pingstundret och demokratin:

Pingstundret skapar förutsättningar för det som vi i dag förknippar med demokrati: modet att tala och bidra med sina tankar, viljan att lyssna och förstå. 

Bibelsällskapet kopplar ihop händelserna med förståelse mellan människor som har olika språk, kultur och religion. Men det är nyanser. Det finns mycket gemensamt mellan inläggen och det upplever jag mycket positivt.

För att fortsätta uttrycka hur fantastiskt det är med alla olika språk, kommer Bibelsällskapet dela Bibeln på #hjärtatsspråk under morgondagen. Vi börjar kl 8 på morgonen och sedan publiceras en inspelning av Joh 14:25-27 på olika språk och i olika bibelöversättningar under hela dagen till långt fram på kvällen. Det är olika svenska översättningar, inläsningar på flera av de nationella minoritetsspråken, teckenspråk och även en del av de många andra språk som talas av stora grupper i Sverige. Om Du vill får Du gärna vara med genom att läsa in Joh 14:25-27 och dela med hashtaggen #hjärtatsspråk. 

Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet (Joh 14:25-27 - Bibel 2000).

Min gamle rektor …

Högstadiet gick jag på Centralskolan i Hoting. Det är den största skola jag gått på. Efter att ha gått lågstadiet i Porjus, där det fanns ungefär 60 elever i årskurserna 1-6 och mellanstadiet i Långträsk, där vi var 45 elever hamnade jag 1973 i Hoting. 150 elever på högstadiet. Det kändes stort och jag hade några svåra år. Mest i skolbussen till och från Hoting. På skolan hade jag ett par stadiga kompisar, som jag fortfarande har kontakt med. Det var mycket betydelsefullt för mig. Jag var stökig dessa år och gjorde en del dumheter, som jag ångrar.

En del av dessa dumheter kom till rektorns kännedom. Jag minns ett par samtal på hans expedition. Inte med stolthet. Men har var bra. En gång var han tyst i en evighet och frågade sedan:

Varför, Anders?

Jag hade såklart inget bra svar och hade föredragit en utskällning. Men Knut Isaksson var inte sådan. Han ville hellre få oss att tänka själva, som jag minns det.

Vi hade honom som lärare i religionskunskap. Torsdagens lektion i årskurs åtta, tror jag det var, sammanföll med min lektion i piano. Så jag kom alltid tjugo minuter för sent. Med godkänd anledning. En gång möttes jag av en lapp på dörren till musiksalen:

På grund av sjukdom är alla pianolektioner inställda.

Så bra, tänkte jag. En halv håltimme. Så tjugo minuter senare gick jag in i klassrummet och Knut frågade:

Var har Du varit?

Jag tänkte inte på att han som rektor kände till vilka lärare – även i musikskolan – som var sjuka den dagen, så jag svarade käckt:

På pianolektion som jag är varje torsdag.

Jag minns inte vad Knut sa. Bara att jag blev totalt avslöjad. Tablå!

Men nu vill jag lyfta fram något jag läste i hans Facebookflöde häromdagen:

Stor respekt till Knut Isaksson, Dorotea, kristdemokratisk politiker som lämnar sitt parti efter partiledningens samarbete med SD i bland annat migrationsfrågorna.

"Jag vill gärna att det kommer ut att jag inte står för den här politiken. Jag har barn som är engagerade i flyktingfrågor och vill gärna kunna se dem i ögonen i framtiden", säger Knut Isaksson.

Käre Knut, jag blir stolt över att ha fått ha Dig som lärare och rektor i tre år. Stor respekt.

Joel Halldorf twittrade om Knut och jag skrev en kommentar, som fick många likes. Det verkar som fler känner respekt för honom.

Det går också att läsa om Knut i Västerbottenskuriren (VK) och Dagen men de är bakom betalvägg. 

Jag känner andra KD-politiker som stannar kvar i partiet. I något fall tror jag det handlar om personer som vill fortsätta att kämpa inifrån partiet. Det är också ett hedervärt agerande. Det är svårt att veta utifrån hur olika personer tänker.

Men just nu vill jag lyfta fram min gamle rektor. En person jag högaktar.

Pilgrimsvandring i vårtid

Med start vid Sunnersta kyrka vandrade hustrun och jag, tillsammans med de två yngre döttrarna, längs Ingegerdsleden. Underbart! Solen sken – åtminstone ibland – och vinden var tidvis frisk. Men behagligt.

Ingegerd var dotter till Olof Skötkonung men är mer känd som den Heliga Anna av Novgorod. Helgon i den ryskortodoxa kyrkan. Leden går från Stockholm till Uppsala. Det går att läsa mer om Ingegerd/Anna via denna länk.

Nu hade kanske inte Ingegerd/Anna någon avgörande betydelse för vår vandring. Vi ville umgås, vara ute, röra på oss – samtidigt som vi inledde med morgonbön utanför Sunnersta kyrka och avslutade med middagsbön i Mariakoret i Helga Trefaldighets kyrka. Vi försökte komma in i den Gode Herdens Kapell (Ulleråker) men dörren till själva kapellet var låst. Vi kom dock in i S:t Lars katolska kyrka, där det finns en ikon som föreställer just Heliga Anna av Novgorod.

Längs vägen såg vi andra vandrare, cyklister, joggare – liksom människor i båt. När vi kom närmare Uppsala såg vi att många båtar sjösattes just idag. Vi stötte också på en kvartett och en kvintett ur Orphei Drängar, som förgyllde vår dag med vårsånger.

Medhavd matsäck avnjöts på Ulltunaåsen. Så fantastiskt det är att äta utomhus. Och kunna umgås med två av barnen. Vi är tacksamma!

Med på vandringen var min mors gamla ryggsäck. Jag har den ibland när jag pilgrimsvandrar. Det är en Haglöfs-ryggsäck. Med ledning av vilket efternamn mor skrivit in på insidan är den från fyrtiotalet. Den har ingen avlastningsrem men fungerar bra för en kortare vandring.

Jag har också min pilgrimsstav, som en man i Aneby, Bengt-Arne Spånberger, har snidat. På den har jag fått hjälp att bränna in vissa årtal från de pilgrimsvandringar vi gjorde i och runt Aneby. Härliga minnen.

Vi såg inte så många djur men hörde förstås mängder av fåglar. Och detta fågelbo var jag nödgad att dokumentera.