Svärföräldrarnas bröllopsjubileum

Ovanpå kassettbandspelaren är julkrubban placerad. Fint!

Traditionsenligt är vi på plats för att fira svärfadrens och svärmodrens bröllopsdag. Detta år nummer 63 i ordningen. Någon gång under dagen sätter de sig - varje år - och lyssnar till en ljudupptagning från dagen det begav sig. De gifte sig i Järstorps kyrka i närheten av Jönköping och bröllopsfesten avhölls i brudens föräldrahem, Berg.

Tanken var ett större kalas men eftersom svärmodrens far, Bernhard, hade gått ur tiden någon månad tidigare, fick det bli ett mindre format. Han begravdes den andra lysningsdagen. Därför fick även brudens mor, Anna-Lisa, hålla tal till de nygifta. En del av talet innehåller berättelsen om Ugglemor. Hennes ungar är vackrast i hela skogen, förtäljer den nyblivna brudens moder och tillägger, att det nu är hon som är Ugglemor. (Svärfadren sa samma sak till oss i sitt välkomsttal, när vi gifte oss för snart 35 år sedan.)

Talet 1955 avslutades med följande bön:

Jesus giv oss fröjd och lycka

De lyssnar även på brudgummens fader, Ernst på Kullen, som berättar om sin sons bedrifter och understryker att det värsta var de år han låg i flottan. När väl mina svärföräldrar lyssnat även på detta tal säger de samfällt:

Nu har vi hört det viktigaste

Ja, så kan det gå till att vårda ett äktenskap.

Eftersom ljudkvalitén är så dålig har jag nu tagit kontakt med ett företag, som kanske kan ”tvätta bort” knaster och brus. Antingen från kassettbandet eller, om vi hittar det, från magnettråden. I så fall kanske svärföräldrarna kan få lyssna till Anna-Lisa och Ernst utan knaster nästa år. Det vore väl en nåd att stilla bedja om. Anna-Lisa var född 1890 och Ernst föddes 1894.

Tiggeri

Artikel 19 i FN:s konventioner om Mänskliga rättigheter lyder i svensk översättning:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Enligt Sunita Memetovic, biträdande jurist på Advokatfirman Ericksson & Häggquist och Göran Lambertz, före detta justitieråd, kan det beslut som fattats om tiggeriförbud i Vellinge kommun, strida mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. De skrev häromdagen i Expressen, bland annat följande:

Troligen är det alltså en mänsklig rättighet att tigga. Det gäller i varje fall så länge tiggaren inte gör något mer än att uttrycka det mest grundläggande: ”Jag behöver hjälp.”

Visst låter det rimligt. Att det är en mänsklig rättighet att få säga just det. Jag undrar vad det är som provocerar så? Det är ju i allra högsta grad en mänsklig rättighet att låta bli att ge en person som tigger. På samma sätt som det är tillåtet att ge åt den som ber om hjälp.

Det finns kloka människor som väljer att ge åt människor, som sitter vid köpcentrum och ber om ekonomiskt bistånd. Det finns också kloka människor som låter bli och väljer att ge hjälp på andra sätt. På samma sätt som människor gör medvetna val när det gäller stöd till välgörenhetsorganisationer. Enligt Svensk insamlingskontroll finns 431 organisationer som har 90konto. Jag har aldrig träffat någon som stödjer samtliga. Vi gör alla val.

Kan det vara så att ett tiggeriförbud införs för att vissa människor inte orkar med att göra detta val? För att de vill slippa valsituationen?

Nej, det är inte värdigt att någon ska behöva tigga för sitt uppehälle. Men det har aldrig fungerat att försöka avskaffa fattigdom genom förbud. Det enda som funderar är att vi delar på våra gemensamma tillgångar. Det vore bättre om vi ägnade tid åt att fundera över hur vi kan göra det.

Spoiler-varning

Om Du vill se den romantiska komedin

Lyckligare kan ingen vara

ska Du sluta läsa nu. Hustrun och jag såg filmen ikväll och jag tänkte skriva lite om den. Vill inte förstöra Din bioupplevelse.

Titeln först. Det verkar vara en travesti på början av Sv Ps 248: ”Tryggare kan ingen vara” med inslag från ”barnabönen”, Sv Ps 193: ”Lyckan kommer, lyckan går …” men vad vet jag. Det kanske finns en enklare förklaring till filmens namn.

Den handlar om ett antal par och deras mer eller mindre trassliga relationer. Hustrun gjorde mig uppmärksam på det mest tydliga mönstret – åtminstone hos tre av paren. Det finns en kändis inblandad. En svensk mästare i hockey, en berömd skådespelare, en populär artist. Gemensamt för dessa tre är att de misslyckas med sina relationer. De är självupptagna, omogna eller på andra sätt oförmögna att klara av sina relationer.

En polis, en taxichaufför, en trafikskollärare, en barnmorska, en pensionerad historielärare och en hunddagisföreståndare lyckas däremot förhållandevis väl – efter en del missöden och förvecklingar – att få ordning på sina förhållanden. Även om ett av dessa slutar med en hjärtinfarkt och en begravning.

Helt klart en ’feel-good’-film. Trohet och ’ta vara på det Du har’ premieras. Det finns också en aspekt av att prioritera barnen, som känns positiv. Passar på Värnlösa barns dag. Visst, den är aningen förutsägbar. Och den är ganska stereotyp. Men den passade för mig, såhär i mellandagarna. Dessutom hade jag ju vunnit ett presentkort i stegtävlingen, så det blev relativt billigt.

Bäst är helt klart biljakten. Får verkligen en körskollärare utnyttja sin ställning, för att med hjälp av körskoleeleven preja barnmorskan? Tveksamt, men mycket roligt. Eller när Kjell Bergqvist projicerar sin längtan efter kärlek på hunden Darwin. Så fint!

Om Du nu har läst detta utan att ha sett filmen, skulle jag vilja rekommendera ett biobesök. Inte minst är Kjell Bergqvist väldigt trovärdig. Lycka - vad nu det är - finns oftast närmare än vi tror.

Vilka läser min blogg?

Ibland tittar jag efter varifrån mina läsare kommer. Oftast från Sverige. Inte så sällan från Sydafrika (om jag skriver på engelska). Någon enstaka gång kan jag ha över hundra besök från Ryssland - samtidigt. Misstänker någon automatik bakom detta. Skriver ju inte på ryska. Idag verkade det som om även USA fanns på topplistan. Samt Brasilien! Det är mycket i den här världen jag inte förstår.

Nu har jag i alla fall skrivit Sverige, Sydafrika, Ryssland, USA och Brasilien i denna bloggpost. Undrar om det kommer träffar från just dessa länder. (I så fall kanske det betyder att endast botar läser min blogg).

Inbillar mig att de starkast markerade fälten betyder att jag har mest läsare där.

Maria

Idag firade vi högmässa i Vallby kyrka i Enköpings pastorat. Gode vännen Torbjörn Bolander var tjänstgörande präst. Hustrun, en av döttrarna, barnbarnet och jag anlände under klockringningen. Kyrkan dominerades av de drygt tjugo [20] Mariadöttrarna i sina blå dräkter. Passande på fjärde söndagen i advent – en av kyrkoårets Mariadagar.

Vallsta kyrkas interiör.

Torbjörn predikade varmt om hur vi alla kan inspireras av Maria och bära Jesus i våra liv. En utmaning förstås, att säga något om detta, när majoriteten av gudstjänstbesökare ägnat och ägnar större delen av sina liv åt att meditera över vad det innebär att leva i Marias efterföljd. Men det klarade han bra!

På väg till Vallby kyrka passerade vi tre andra kyrkor. Hacksta, Veckholm och Lillkyrka. Det är gott om kyrkor ute på Trögden, som delvis bildar en halvö i Mälaren. Under julhelgen firas gudstjänster i alla kyrkor men inte varje dag i varje kyrka. Avstånden är dock korta, så vi har alla chanser att delta i de gudstjänster vi önskar.

Hacksta kyrka.

Lillkyrka kyrka.

Veckholms kyrka.

Vallby kyrka.

Det var fint att träffa makarna Bolander. De bodde ett antal år tidigare än oss i Bastuträsk prästgård. Där fanns en koja under trappan till övervåningen. I denna koja lekte barnen och där satt deras morfar (svärfadren) och läste sagor för sina barnbarn. Nu har en likadan koja inretts i mitt barnbarns hem, som en gång i tiden var prästbostad. Där får nu jag som morfar också sitta och läsa sagor. Fint!

Precis utanför kojan står en vas med liljor. Passande idag på Marias dag. Alldeles bredvid står ett gungfår. En föraning om kommande högtid.

Innanför den öppna dörren finns kojan.

Svenska kyrkans unga 25 år

Ellen Andersson, Johan Garde och Antje Jackelén.

Nu är Du väl stolt över Dina forna studenter? 

Det sa ärkebiskop Antje till mig efter festmässan i Uppsala Domkyrka ikväll. Och visst var jag det. Det hela började när jag gick in i domkyrkan och möttes utav just ärkebiskopen och de två forna studenterna. Ellen Andersson, som är präst i Uppsala stift och som predikade i mässan samt Johan Garde, präst i Linköpings stift, som celebrerade.

Det handlade alltså om Svenska kyrkans ungas 25-års jubileum. Domkyrkan var inte sprängfylld men även en halvtom katedral betyder att det är ett par hundra gudstjänstdeltagare.

Vi firade mässa enligt nya handboken. Relativt traditionell men med en tydlig ansats att rymma olika åldrar och olika traditioner. Inledningsordet var det som förut hörde till familjegudstjänsten:

Nu är Guds tid, här i sitt hus sluter Gud in oss i värme och ljus …

Vi sjöng ”Måne och sol” som lovsång. Så blir det förstås i Svenska kyrkans barn- och ungdomsrörelse.

Gradualpsalmen var ”Ropa till Gud” – en sång från Hillsong. Och slutpsalm: ”Se, jag vill bära Ditt budskap, Herre” – med afrikanska rötter.

Ellen predikade kraftfullt och tryggt. Retoriskt hade hon byggt sin predikan kring orden

Det var en gång …

Vi fick följa med en ung person till de första ungdomslägret, där den unga personen kände sig som en del av något större, när det blev dags för mässa på lördagskvällen. Vi fick följa med till en kyrka i ett land långt norrut, en kyrka som en del tyckte inte hade så mycket att säga till om och andra tyckte sa alldeles för mycket. Men vi fick också följa med till en ungdomsorganisation, där unga får möjligheten att vara kristna och leva i en tro, som inte bara är tomma ord.

Evangelietexten var den tredje adventssöndagens evangelium från Matt 11:12-19, där bland annat barnen ”sitter på torget och ropar åt andra barn”. Ellen menade att dessa barn gott kunde vara en bild för att Svenska kyrkans unga är som Johannes Döparen, en profetisk röst. Med stort allvar och djup längtan.

Ellen talade vidare om hur Gud alltid, alltid är en del av våra liv. Jag tyckte mycket om, när hon vid ett par tillfällen la till:

Det var en gång men det är också nu.

Exempelvis i slutet, med orden att SKU vill fortsätta även kommande 25 år att verka med dopet som grund och Kristus i centrum.

Det var också så ärkebiskopen avslutade sitt tal, som hon höll just före välsignelsen. Hur vi kan ta oss an kommande 25 år, för att vi vet att Gud verkar genom att vi följer Kristus. Gud verkar genom oss och ibland trots oss.

Ärkebiskopen talade om att Svenska kyrkans unga för 25 år sedan kanske pysslade mer än byggde. Att det idag är viktigare att tala tro än att i första hand ha det trevligt. Att det blir trevligt, när vi först talar tro.

För ärkebiskopen är det viktigt att unga i kyrkan är med och bidrar och utmanar. Så sker i Lutherska Världsförbundet, där det finns unga vid beslutsbordet. Hon talade också om det ungdomsmöte som föregick ACT-alliansens generalförsamling i Uppsala tidigare i år. Där hade hon upplevt kraft hos unga kristna. En ung man hade sagt ungefär såhär:

Vi förväntar oss av er äldre att ni ger oss nycklarna till ledarskap.

Antje visste först inte riktigt vad hon skulle tycka. Kanske inte helt enkelt att lämna något ifrån sig? Men, menade hon, detta är en utmaning som äldre måste utsättas för. Men också en utmaning för yngre. Att skaffa mentorer, förebilder som öppnar vägen.

Mitt emellan Ellens predikan och Antjes tal ledde Johan mässan. På ett enkelt och stabilt sätt. Precis före kommunionen tog Antje ordet och sa, som prästen i mässan brukar:

Kom, nu är allting tillrett.

Då visade Johan att han ville ha nycklarna till ledarskapet och inflikade:

Men först ska jag försöka på ett pedagogiskt sätt berätta om hur kommunionen går till.

Det handlade om de olika stationerna, förbönsmöjlighet, ljuständning och en del annat. När han gjort det sneglade han mot ärkebiskopen och sa:

Och nu - precis som ärkebiskopen sa - är allt tillrett.

Utöver detta fick vi lyssna till vacker sång och även se många unga människor ta ansvar för förbön, textläsning, procession, utdelande och annat. Antje passade också på att tala lite om behovet av kyrkoarbetare. Samtidigt som hon betonade att vi alla är kallade att vara kristna var vi än befinner oss.

Det var en fin kväll i Uppsala domkyrka.

Minnet av en fjellstedtare

Lars H Gustafsson, känd barnläkare med stort engagemang inom bland annat Rädda Barnen, är också en rikligt publicerad författare. I min bokhylla står boken

Barnapappa

Visserligen har jag endast fem barn och inte åtta som författaren men det var ändå stor igenkänning när jag läste boken för många år sedan.

Nu har jag en till. Den heter:

Vemodet mitt i musiken. Om Dick Burvall och oss andra.

Redan baksidestexten avslöjar att bokens huvudperson själv valde att ”i förtid avsluta sitt liv”. Men boken handlar om mycket mer än problematiken kring suicid. På ett ömsint sätt beskriver författaren hur känslig Dick var som person och hur det så småningom blev för tungt att leva. Under sin sista tid var han patient vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala.

Bokens första kapitel beskriver hur även pappan tog sitt liv, när. Dick Burvall fick inte veta dödsorsaken förrän långt senare. Det är klart att detta påverkar ett barn. Något som Lars H Gustafsson också lyfter fram.

Men framför allt blir jag berörd av den livsteckning som författaren gör. I boken släpps många andra röster fram. En del av dem känner jag. Exempelvis domkyrkoorganisten Milke Falck, som jag stöter ihop med då och då. I själva verket innehåller listan över personer, som antingen omnämns i boken eller som lämnat bidrag till den, många namn på människor som jag själv lärt känna i Uppsala.

Dick Burvall föddes på 1940-talet i Kristineberg i Västerbotten och växte upp i Boliden, inte långt därifrån. Det är också kända trakter. Långt senare var jag komminister i Norsjö församling. Rakt igenom bygden skär fortfarande den linbana, som användes för att transportera malm från Kristineberg till Boliden. Under många år har den varit en turistattraktion. Det har gått att åka i en del av linbanan: världens längsta linbana, som den beskrivs. Museet är dock öppet. Men framtiden för persontrafiken är oviss.

Så småningom kom Dick Burvall till Fjellstedtska skolan, där han tog studenten. Något som jag också gjort. Han engagerade sig sedan i domkyrkomusiken. Så även jag. Därför håller jag med baksidestexten, som säger om bokens huvudperson:

Men mest var han en av oss.

Har jag träffat honom, undrar jag? Förmodligen. Han var engagerad i körlivet i Uppsala ungefär samtidigt som jag. När han dog på hösten 1983 sjöng jag i en av domkyrkans körer. Men jag får ingen klar minnesbild.

Det är viktigt att människor inte glöms. Inte alla skrivs det böcker om. Men på något sätt kan minnet hållas levande. Svärföräldrarna spelar ett kortspel, som heter Nickel. De gör det framför allt, för att en äldre man mot slutet av sitt liv lärde ut det till dem, så att hans minne skulle få leva vidare. Jag insåg också, när jag läste boken, att jag nu i snålblåsten i december värmer mig med min fars halsduk och min gudfars rock. På så sätt får minnet av dessa två viktiga personer leva vidare i rent konkret bemärkelse.

Under mina år i Sydafrika stötte jag på detta som en stark tradition. När en person dött, ska någon efterlevande bära något av den dödes klädesplagg, tills de slits ut. Jag gör det gärna!

Igår lånade jag boken på
Uppsala Stadsbibliotek.

I höstas mötte jag Lars H Gustafsson, som besökte vårt utbildningsinstitut. Han undrade om han kunde lämna ett exemplar av boken till Fjellstedtska skolan, eftersom Dick Burvall var elev där. Jag förmedlade en kontakt till direktorn och nu finns boken där. Innan jag själv fick ett exemplar av författaren hann jag också beställa ett exemplar till Uppsala stadsbibliotek. Jag har nu lånat detta exemplar, trots att boken redan finns här hemma. Om någon i Uppsala, med anknytning till domkyrkomusiken eller Fjellstedtska skolan, läser detta, så vet ni nu var ni kan låna den.

Så nämnde jag för en annan gammal fjellstedtare, som jag mötte häromdagen, att jag läst om Dick Burvall. Denne kunde då berätta om tillfällen då han sjungit ihop med både honom och ovan nämnde Milke Falck. Så visst lever minnet av Dick Burvall vidare.

Good guys and bad guys

Are Lutherans the good guys and Pentecostals the bad guys? This was one of the question that were posed at the defence of a thesis at Uppsala University on Friday morning. A friend and colleague, Johannes Habib Zeiler, defended his doctoral thesis:

Crafting Lutheran Pastors in Tanzania. Perceptions of Theological Education and Formation in the Evangelical Lutheran Church in Tanzania

It was an interesting two hours conversation, mainly between the respondent (Johannes) and the opponent (Prof. Knut Holter, University of Stavanger).

The opponent began by giving an overview of the thesis and made sure that the respondent accepted his rendering. Johannes did and said:

It is obvious that we have read the same book.

After that the opponent said he would now change attitude. He revealed that he was equipped with a sledgehammer. He was prepared to use it if he found any cracks in the reasoning in the thesis. He could even consider making cracks in the construction himself. Of course the respondent and the audience laughed but I could also feel a sense of anxiety in the room.

After almost 1½ hour the opponent stood up and concluded that the thesis
in deed was a good piece of academic work.

After almost one and a half hour we were, however, relieved. Johannes was calm and relaxed throughout the disputation and gave good answers to the opponent. Johannes also admitted that he could have done things differently. (As a respondent you must show some humility).

Let me point out a few things that struck me. Johannes has conducted interviews with lecturers at Tumaini University Makumira, where Lutheran Pastors in Tanzania get there education. He has also interviewed a number of Bishops of the Evangelical Lutheran Church in Tanzania. In order to get access to these informants he has made use of his contacts. He has met them both as a scholar and as a Lutheran Pastor from Church of Sweden. It has been important to build good relationships with them. This could however have interfered with his ambition to act critically, as a scholar. On the other hand, if he had not done this, he might have come across problems in even getting to talk with them. The opponent and some of the members of the committee, who ultimately would decide whether or not the thesis would be approved, raised some concern on this point. Johannes should have asked more critical questions and not relied on the informants so much. One of the committee members, Professor Eila Helander, University of Helsinki, also asked about the set of questions that Johannes had used in the interviews. They were nowhere to find in the thesis. Of course she was right, it would have been interesting to see them.

Another committee member, Professor Joram Tarusarira, University of Groningen, asked about the role of traditional African religion in the context of formation of Pastors. This could also have been interesting to find out. My remaining question is whether or not Johannes had asked the informants of this connection. It was obvious that they did not take up this issue on their own. Traditional belief systems probably play an important role. But again, how can you as a scholar get information about this if the informants don’t speak about it themselves? (I need to admit that I have no experience when it comes to interviews. I have mainly worked with written texts.)

What about the Pentecostals? If I understood the conversation correctly this is one of the finding in the thesis. Those who are responsible for the formation of Pastors in the Evangelical Lutheran Church in Tanzania regard Pentecostalism as a threat. They want to safeguard the Lutheran identity from to many charismatic influence. These influences also come from within the Church. Johannes states:

This study shows that the informants are constantly negotiating and wrestling with the influx of ideas and practices from the ‘inside’, i.e. from dynamic Lutheran pastors in charge of charismatic and flourishing congregations across the country (Zeiler 2018:193).

To me it is clear that we face similar challenges at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. There is a conversation about our own chapel life and our different forms of worship, such as folk church inspired, low-church, high-church, charismatic and many other forms. If I as a teacher find that students prefer a more charismatic worshipping style, do I welcome that? Do I try to “craft” that student in a different way? Does our new Altar Book allow a charismatic liturgy and accommodate Pentecostal influences?

Johannes is coming to us in a few weeks’ time as a guest lecturer. He is going to teach about Ecumenism. I think I will ask some of these questions to him during that lecture.