Varnande sörjotecken och tröstande åminnelsetecken

Den predikan som jag fick mig tillsänd igår, höll min mormors far, Lars Albin Rune, i Borgviks kyrka under fastan 1895. Han prästvigdes 1887 och tillträdde som kapellpredikant i Borgvik 1890. Denna predikan höll han för ganska precis 130 år sedan. Han predikade över ”Den tredje akten af Kristi pinas historia”. Fortfarande finns dessa texter i Den svenska psalmboken men nu kallas de ”Passionsgudstjänster. Jesu Kristi lidandes historia.” När jag växte upp kallades de ”Vår Herre Jesu Kristi lidande.” De var fortfarande uppställda i akter och inom varje akt fanns ett eller flera stycken. Det var då en slags sammanställning från de fyra evangelierna. I dag skiljs evangelisterna åt i fyra olika årgångar.

Jag fick leta upp ett gammalt exemplar av 1819 års psalmbok för att se vad tredje akten handlade om på Lars Albin Runes tid. (Den psalmbok jag har kommer från Lars Albin Runes svärfar, Carl Axel Ekstedt.) Den handlade om:

Hvad Christus gör och lider hos de andeliga Fäder, Hannam och Caipham, och står till rätta på Capitlet. 

Idag skulle vi inte säga ”Capitlet” utan ”Stora Rådet”. Lars Albin väljer också ett ingångsord för predikan och det kommer från profeten Jeremias bok, kapitel 31 vers 21:

Uppsätt dig åminnelsetecken, sätt dig sörjotecken och styr ditt hjerta in uppå den rätta vägen, der du på vandra skall, vänd om du Jungfru Israel, vänd om igen till dessa dina städer.

Jag förstår det som att det är en modernisering av Karl XII:s översättning från 1703, som egentligen är samma översättning som Gustav Vasas bibel från 1541. Skulle vi läsa Karl XII:s bibel i frakturskrift skulle det utläsas på detta sätt:

Vpsätt tigh åminnelsetekn, sätt tigh sörjotekn, och styr titt hierta in vppå then rätta wägen ther tu på wandra skalt: wändt om, tu jungfru Jsrael, wändt om igen til thessa tina städer.

I Bibel 2000 lyder versen:

Res vägmärken, rösa leden! Minns var du gick, vilken väg du följde. Vänd åter, jungfru Israel, vänd åter till dina städer!

Det känns spännande att Lars Albin alltså läser en översättning som i stort sett är oförändrad sedan 1500-talet. Tre generationer efter Lars Albin har vi hunnit passera 1917 års översättning och läser nu, åtminstone i Den svenska evangelieboken, Jeremia ur Bibel 2000. Jag undrar om jag hinner få uppleva nästa stora översättning av den hebreiska bibeln (Gamla testamentet)?

De sörjotecken som Lars Albin ser i tredje akten av Kristi pinas historia är:

En skara med svärd och stafvar, lyktor och bloss, utsänd till att gripa Jesus.

Lärjungarne var sofvande.

Lärjungarnas flykt.

Petri förnekelse och bannande.

Jesu grufvliga misshandel och död.

Men Lars Albin finner också tröstande åminnelsetecken:

Allmaktstecknet från Herrens mun.

Helsotecknet af Jesu hand.

Tålamodstecknet av Herrens fot.

Barmhertighetstecknet af Jesu öga

Det tecken som kommer från Jesus mun är när han säger: ”Söken I mig, så låten dessa gå!” Det var inte uttryck för ”ett vanmaktens öfverlämnande” skriver Lars Albin. Och med sin hand helar Jesus Malkus öra, som Petrus huggit av. Med sin fot låter han sig ledas bort utan att göra motstånd. Till sist ser han på Petrus, som precis förnekat sin Herre. Lars Albin sammanfattar:

Jesu blick, full af kärlekens förebråelse, sänkte hans hjerta i sorgen efter Guds sinne, som åstadkommer bättring till salighet.

Jag gillar att han är så kroppslig i sitt språk. Mun, hand, fot, öga. Budskapet handlar om att åhörarna ska inse sin synd och vända åter till Jesus, precis som Petrus gjorde.

En hälsning från min mormors far

Idag fick jag ett kärkommet brev. En av Bibelsällskapets understödjare skickade två små skrifter. Vi pratade i telefon häromdagen och då nämnde jag att min mormors far kom från den trakt där vederbörande bor. Det går att läsa om honom i denna Wikipedia-artikel. Och idag kom så dessa två små häften:

Predikan öfver den tredje akten af Kristi pinas historia hållen i Borgviks kyrka af Albin Rune

Om folkskolelärarens uppgift som församlingsmedlem. Fördrag af Albin Rune, ordförande i Grafva församlings skolråd

Båda skrifterna är tryckta på Wermlands-Tidningens Tryckeri i Karlstad. Den första från 1895 och den andra från 1902.

Jag har aldrig träffat min mormors far – Lars Albin Rune. (Möjligen träffade jag min mormors mor – Carolina Maria, född Ekstedt. Hon dog 7 januari 1962. Då var jag drygt ett år gammal. De gifte sig den 18 augusti 1891. Samma bröllopsdag hade min mormor och morfar – fast 29 år senare – den 18 augusti 1920. Äldsta dottern är född 18 augusti 1986. Det är en bra dag, alltså. Och hos äldsta dottern finns den servis som Lars Albin och Carolina Maria fick i lysningspresent 1891. Den används ofta. Det är speciellt att äta på porslin som är över 135 år gammalt. Och som nu används i femte generationen.

När jag fick dessa skrifter i min hand kröp dock mormors far närmare. Nu får jag del av hans tankar och av hans teologi. Jag är ju själv präst och jag har dessutom varit lärare i predikokonst. Så fint att ta del av en predikan från en av mina förfäder.

Jag ska läsa den omsorgsfullt och kommentera den i min nästa bloggpost. Samma sak när det gäller föredraget om folkskollärarens uppgift. Det blir intressant med tanke på att hustrun är lärare.

Booksisters

Vid förra årets bokmässa köpte jag en bok som skrivits av två systrar. Närmare bestämt tvillingarna Irma Svensson och Iris Bengtsson. Om deras bok har jag skrivit i en tidigare bloggpost.

Nu ska jag skriva om en annan bok som jag också köpte. Trots sitt namn är de som skrivit boken inte systrar. Åtminstone inte biologiska systrar. En av dessa ”boksystrar” är äldsta dotterns svärmor. Hon utgör en inte helt obetydlig anledning till att jag, som första köpare på bokmässan, inhandlade ett eget exemplar.

På förlagets webbplats går följande att läsa:

Det här är en kokbok där recepten är av ringa betydelse.

Vi, författarna, är ett gäng tanter, kvinnor, tjejer, litteraturintresserade läckergommar, glada läsaramatörer med mycket små pretentioner.

Efter att ha läst boken tror jag dock att det inte stämmer helt. Det verkar som om denna bokcirkel, bestående av entusiastiska skribenter, inte hade hållit på i 15 år med sin bokcirkel, om de inte hade ätit tillsammans. Jag har nu läst boken. Jag har läst recepten lika noga som den övriga texten.

Varje författare har fått ge två bidrag. Ibland handlar bidraget om den bok som de läst. Ibland är boken mer att betrakta som en språngbräda in i något annat resonemang. Och så finns två recept kopplade till varje bok. En soppa och en efterrätt.

Det som dröjer kvar när jag läst boken är kvinnornas företagsamhet. Läsaren får veta att de modigt anmäler sig att delta i juryn när stora romanpriset ska delas ut. De antas och en av de sju får åka upp och vara med i radion.

Driftigt är det också att ge ut denna bok och att boka en monter i bokmässan för att sälja den. Respekt!

Det som fastnar hos mig vad gäller de böcker de läst är den politiska medvetenheten. Inte minst kring frågor om jämställdhet. En bok de läser är ”Den besvärliga Elin Wägner” av Ulrika Knutsson. Tidigare har de läst boken ”Väckarklocka” av just Elin Wägner men den har inte blivit någon succé i gruppen. Alla tyckte den var jobbig att läsa. Den saknade berättelse. Däremot tror jag inte någon i gruppen verkar ha varit emot saken. Tvärtom är väl hela gruppens existens ett uttryck för motsatsen.

Boken är trivsam och lättläst. Framför allt är den uppmuntrande. Det går att skriva en bok, för den som bara vill.

När jag nu läst den och funderar över var i bokhyllan den ska stå, åker den nog ändå in bland kokböckerna. Några av recepten skulle jag vilja prova på.

Kolportörens vardag

I torsdags började jag min sydländska resa. På morgonen hann jag med att vara några timmar på kontoret men sedan gick jag iväg till Uppsala C. Följande resor har jag gjort under loppet av sex dagar:

Torsdag:

Uppsala – Stockholm City: tåg

Stockholm C – Hässleholm C: tåg

Hässleholm C – Åstorp: tåg

Åstorp – Starby: bil

Fredag:

Starby – Åstorp: bil

Åstorp – Helsingborg C: tåg

Helsingborg C – Göteborg C: tåg

Göteborg C – Wieselgrensplatsen: Spårvagn

Lördag:

Wieselgrensplatsen – Korsvägen: spårvagn

Korsvägen – Wieselgrensplatsen: spårvagn

Söndag:

Wieselgrensplatsen – Göteborgs C: taxi

Göteborgs C – Malmö C: tåg

Malmö C – S:t Matteus kyrka: taxi

S:t Matteus kyrka – Malmö C: buss

Malmö C – Lund C: tåg

Lund C – Staffanstorp: buss, bil

Måndag:

Staffanstorp – Lund C: bil

Lund C – Helsingborg C: tåg

Helsingborg C – Höganäs: buss

Höganäs – Brunnby: bil

Brunnby – Arild: bil

Arild – Brunnby: bil

Brunnby – Arild: bil

Tisdag:

Arild – Ängelholm: bil

Ängelholm – Klippan: buss

Klippan – Hässleholm C: tåg

Hässleholm C – Stockholm C: tåg

Stockholm C – Uppsala C: tåg

Vad har gjort då? Fredag förmiddag deltog jag i styrelsesammanträde i Bibelns värld. På lördagen var det dags för Stiftsfest i Göteborg arrangerad av Svenska kyrkan i Göteborg. På söndag morgon predikade jag i högmässan i S:t Matteus och höll även föredrag. På måndag höll jag två föredrag i Brunnby.

Det har varit väl använda dagar. Jag har mött otroligt många engagerade människor från både vårt eget land och södra Afrika. Bibeln står förstås i centrum. Det är så inspirerande att få vara med och göra Bibeln tillgänglig på väldigt många olika sätt. Nu ska det dock bli skönt att komma hem.

Till sist vill jag säga att i stort sett allt har varit i tid. Kollektivtrafik är ändå väldigt bra.

Nu har det kommit upp stora vepor på några ställen.
Denna föreställ en gata i Jerusalem. Framför byggs kolonner.

I Göteborg träffade jag biskopen i det Östra stiftet i den lutherska
kyrkan i Södra Afrika (ELCSA). Biskop Zwanini Shabalala.

Även prästen Constance Mbamba, från samma stift i ELCSA, 
var det roligt att möta.

Olaudah Equiano – Gustavus Vassa

Mina barn gav mig en bok för drygt ett år sedan. Den är verkligen läsvärd – men det har tagit sin tid att läsa den:

Black England. A Forgotten Georgian History.

Boken är skriven av Gretchen Gerzina, en afroamerikansk författare och akademiker. Hon vill berätta om den stora, svarta befolkning som fanns i England på 1700-talet. Under den georgianska eran (1714-1830). Det fanns svarta organisationer och kyrkor. Men alla svarta – även om de var förmögna och framgångsrika – löpte risken att närsomhelst bli kidnappade och sålda som slavar till plantager i Amerika. 

Jag fastnade särskilt för Olaudah Equiano, vars slavnamn var Gustavus Vassa. Varför han fick detta udda namn framgår inte tydligt. Men enligt Gretchen Gerzina var han förtjust i det. Jag nämner det av en anledning. Det länkar ihop Olaudah Equiano med Sverige.

Olaudah Equiano fick i uppdrag att leda en udda expedition som jag aldrig hittills hört talas om. Olika grupper i London ville antingen hjälpa eller bli av med svarta, fattiga invånare. Lösningen blev att skaffa fram ett antal skepp och transportera de svarta som mer eller mindre frivilligt kunde tänka sig att bosätta sig i Sierra Leone. Med på skeppen fanns också ett stort antal vita kvinnor, som försörjde sig på sexarbete. De lurades in i giftermål med svarta män. Kanske lurades även männen. Det är inget jag kan läsa mig till i boken.

Det är ofrånkomligt att jag tänker på vår nuvarande regerings politik. Den kallas för:

Ny strategi för Sveriges globala utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring

Jag läser på Regeringskansliets webbplats – en nyhet publicerad 23 oktober 2024:

Torsdag den 24 oktober håller bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa pressträff tillsammans med Ludvig Aspling, Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson. På pressträffen presenteras regeringens nya strategi för globalt utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring. I linje med Tidöavtalet och reformagendan ska synergierna stärkas mellan biståndspolitiken och migrationspolitiken.

Tänkte regeringen på att den 24 oktober är FN-dagen? Jag frågar Google varför vi firar FN-dagen:

Internationella FN-dagen infaller den 24 oktober eftersom FN bildades det datumet år 1945. Huvudsyftet med FN är att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Andra områden för FN är att skydda mänskliga rättigheter, bistå med humanitärt stöd, främja hållbar utveckling och upprätthålla internationell lag.

En lämplig dag för regeringen att tillsammans med Sverigedemokraterna berätta om sin strategi att bli av med människor med utländskt ursprung. 

Det gick inte så bra med kolonin i Västafrika. Det är helt enkelt inte en bra idé att skyffla runt människor i världen. Och det är definitivt ingen bra idé att koppla ihop migrationspolitik och biståndspolitik. Då och då är det bra för oss i västvärlden att påminna oss om vår historia. Även Sverige har ett kolonialt arv – inte minst när det gäller Sápmi. Att med tvång flytta runt samer har varit en viktig del av politiken. Och även idag behandlas Sápmi med koloniala förtecken.

Ytterst handlar det om den vita människans syn på sig själv som överlägsen. Det finns många exempel på hur denna ideologi tar sig uttryck i både vårt eget land och världen i stort. Slaveriet avskaffades visserligen i England i början av 1800-talet men hur ser det ut idag i vår värld? 

En positiv randanmärkning till sist. Boken avslutas med att berätta om abolitionismen och slaveriets avskaffande. Olaudah Equiano var aktiv i denna kamp. Så även John Witherspoon, som dessutom var en av grundarna för det brittiska bibelsällskapet. Ett av de viktigaste motiven i Bibeln är befrielse. Och då handlar det inte bara om befrielse för vissa utan för alla.

Mission drift

Torbjörn Toll and Klas Lundström. In front the Grading committe: Sven-Erik Brodd, professor of Church studies, Uppsala university; Kjell-Åke Nordquist, professor of International Relations with special focus on Practical Peacebuilding and Human Rights, University College Stockholm; Martina Björkander, Associate Professor in Practical Theology and post-doc researcher at the Polin Institute at Åbo Akademi.

On Friday I attended an academic event at University College Stockholm. (In Swedish: Enskilda Högskolan Stockholm – EHS). A friend and colleague, Torbjörn Toll, defended his doctoral thesis:

ACT Alliance and the Refugee Crisis: Ecclesiology and Tensions in Refugee Assistance

It is always interesting to attend such an event. It goes without saying that the defence only is a small part of the doctoral project. To become a doctor in Sweden you need to spend at least four years of full-time studies. The defence usually takes two hours. Still, it is part of the examination. As the respondent you are expected to answer the questions that the opponent puts and show an ability to discuss your findings with the opponent. Faculty examiner Klas Lundström, Associate Professor of Missiology, Johannelund School of Theology in Uppsala served as opponent this time.

The reason for writing about the defence is that I have not had the time to read the thesis. Therefore, I base this blog post on what I heard at the defence. One concept was new for me: Mission drift. Torbjörn mentions it in his introduction when he formulates his research questions. He describes the tensions that are defined as …

… practical challenges that may, or may not, show a discrepancy “between what a church claims to be and what it is in reality.”

And then he explains what “mission drift is”.

Tensions may be an indication that Christian aid agencies are suffering from a mission drift and loss of Christian identity.

When I google on this concept I end up in a book with the name

Mission Drift: The Unspoken Crisis Facing Leaders, Charities, and Churches

It was published in 2014 by Bethany House Publishers and the authors are Peter Greer, Anna Haggard and Chris Horst. Their explanation of the concept on the website of Peter Greer is:

Too often, as Christian organizations grow, the Gospel often becomes cursory, expendable, or even forgotten. Again and again, leaders have watched their ministries, businesses, and nonprofits professionalize, expand, and lose sight of their original goals. Even churches can stray from their calling.

My impression is that Torbjörn, who lives in Ethiopia with his family, has an understanding that the churches in Ethiopia – especially the Ethiopian Orthodox Tewahedo Church and the Evangelical Church Mekane Yesus – takes part in aid work driven by their Christian faith. But there are tensions between the churches, which have a mission to “reach every person with the gospel and the sacramental life of the church” and the development-aid organisations, that have a slithglty different agenda. Which is understandable when the funds come from states and other secular donors. 

I will need to read the thesis in order to find out more about how Torbjörn describes this tension and what the possible way forward is. I guess the tension will always be there. It is important, however, to have this conversation. Otherwise, the risk for mission drift will be obvious. 

Towards the end of the event even the audience were allowed to ask questions. I especially appreciated that Ezra Gebremedhin, associate professor in Church History, Uppsala university, said a few words. Ezra is born in Ethiopia and has for instance been the General Secretary of the Evangelical Church Mekane Yesus. He is 90 years old. He was the only person who referred directly to a Bible passage. He spoke about the parable about the Good Samaritan as a way of bridging the gap and appreciate the tension between the sacramental life of the Church and the calling to serve in a humanitarian way. 

Thorbjörn defended his thesis with vigour and conviction. After a short break with refreshments for all the visitors, the result was revealed. Torbjörn Toll is now Doctor of Theology. Congratulations!

Två filmer om män

Den senaste tiden har hustrun och jag sett två filmer som på olika sätt handlar om män. Dels ”Den sista resan” som nyligen fått ett antal pris på Guldbaggegalan. Dels ”Konklaven” som nominerats till flera Oscars.

”Den sista resan” är en starkt berörande film som också väcker en lång rad frågor. I centrum är två män. TV-profilen Filip Hammar och hans pappa Lars som har drabbats av en djup depression. Till skillnad från ”Konklaven” är ”Den sista resan” delvis dokumentär. Jag vet inte om det kallas ”reality-TV” (även om det är en spelfilm). Men jag undrar – hur sann är den? Det är framför allt vid ett tillfälle i filmen som jag blir mycket brydd – och inte så lite provocerad. Pappa Lars ångrar en händelse i ungdomen och går till bikt i en katolsk kyrka i Frankrike. Är det på riktigt? I så fall bryter prästen om mot sin tystnadsplikt. Jag har inget emot att i en spelfilm iscensätta en bikt. Det sker ju oerhört ofta. Men att filma en biktsituation i en dokumentär?

Även i konklaven förekommer bikt. ”Konklaven” är ju på intet sätt en film som utger sig för att vara dokumentär. Men det märkliga är att den präst (kardinal) som tar emot bikten sedan avslöjar vad den biktande sagt. Och det kommenteras inte utan framställs som helt i sin ordning.

Båda filmerna innehåller scener med män som gråter. Filip Hammar gör det när han utsatt sin pappa för alltför stor press i samband med att de ska laga mat. I ”Konklaven” är det en av påvekandidaterna som inte blir vald, som gråter och tröstas av en annan kardinal.

Ingen av filmerna klarar – förstås – Bechdeltestet. Det vill säga att den ska ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer, som pratar med varandra, om något annat än män. Men så handlar de ju framför allt om män.

Min spaning är att båda filmerna ändå lyfter fram manlig sårbarhet. Det gör de på helt olika sätt men den finns ändå där. I ”Konklaven” finns personer som framställs som starka ledare men lika mycket tvivel och osäkerhet. Och tårar, som jag nämnt.

”Den sista resan” berör mig djupare. Även om jag som sagt har en del frågor kring vad som är sant och vad som är ”bra TV”. ”Konklaven” ställer frågor kring hur den största religiösa sammanslutningen i världen styrs. Det är ju ändå märkligt att bara män är närvarande när en så viktig ledargestalt, som den katolska kyrkans påve, ska väljas. Visst är jag medveten om att det pågår samtal om att även personer som inte är präster skulle kunna väljas till kardinaler. Så har det varit under historien, om jag förstår saken rätt. Om det blir så igen kan – rent potentiellt – kvinnor få ta del i processen att välja en påve. Men dit är det nog en bra bit.