Enheten i Kristus

I söndags var det 14:e söndagen efter trefaldighet och temat var ”Enheten i Kristus”. Vi deltog i högmässan i den kyrka vi brukar fira högmässa i. God förkunnelse om att vi som enskilda kristna inte kan avgöra vilka personer Jesus vill ha att göra med. Tänkvärt! Det är så lätt att ha synpunkter på andra kristna. Som om det vore vår sak att avgöra vem som hör till och vem som skulle exkluderas.

I fredags hade jag glädjen att leda mässan i Uppsala domkyrka mitt på dagen. Den började kl 12 i Sturekoret. Strax före – 11.45 – var det bön för freden i ett annat av domkyrkans många sidokor. När jag satt och bad i Sturekoret just före mässan hörde jag psalmsången. Fint!

Vi var 16 deltagare på mässan. Då kan det vara bra att vara två som delar ut nattvarden. När jag såg att det fanns tre andra präster på plats bad jag en av dem, en tidigare kollega från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, vara med vid kommunionen. Det ville hon gärna. Roligt att få tjänstgöra ihop.

I mässan deltog också ett par från Seattle i USA. Hon var lutheran och han katolik. Det hade inte förstått något av min predikan men desto mer av liturgin, som var densamma som de var vana vid. Starkt! Jag gav dem en kort sammanfattning på engelska efteråt och det var de tacksamma för.

Väl ute i sakristian mötte jag den präst som skulle leda middagsbönen i Sturekoret kl 12.45 och även de två sakristaner som hade ansvar för att bistå. En äldre lärde upp en yngre. Mässor och andakter avlöser varandra. En ständigt pågående bön.

Jag är medveten om att de olika andakterna, mässorna och tidebönerna i domkyrkan härbärgerar olika fromhetstraditioner i Svenska kyrkan. Det är ett tecken på enhet att vi kan dela på kyrkorummet och trivas i varandras närhet. I min roll som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet känner jag mig välkommen i de flesta traditioner utan att för den skull hålla med om allt.

Fredagens upplevelse fyllde mig med tacksamhet.

Oblater överallt

När vi kom till kyrkan i morse låg det oblater överallt i vapenhuset. Väldigt små oblater men dock oblater. Det är klart att jag blev upprörd. Ända tills jag insåg att det inte rörde sig om nattvardsoblater utan konfettioblater. Förmodligen var de kvar efter en vigselgudstjänst dagen innan.

För ett antal år sedan skrev jag en bloggpost om oblater som används till trycksaker. I den grafiska ordlistan förklaras det på följande sätt: 

OBLAT – Liten, ofta självhäftande etikett som används för att tex. försluta kuvert eller fästa svarskort.

När jag googlar ser jag att oblater förekommer lite varstans. Även i bagerisammanhang. 

Och så förstås när det gäller konfetti. Vad jag förstår är det inte ett nytt fenomen. I Sörmlands museums samlingar finns en ask som ser relativt gammal ut.

SLM 52067 – Pappask innehållande konfetti av oblat i olika färg, från Strängnäs

Men det går också beställa på nätet.

Varför heter det då ”oblat”? Själva ordet kommer från latin och betyder inte – som man kunde tro – ”litet runt objekt som antingen kan förekomma som osyrat bröd i olika sammanhang eller som en pappersetikett inom det grafiska området”. Ordet betyder rätt och slätt:

Framburet

Verbet är oregelbundet och de fyra böjningsformerna lyder:

offerō, offerre, obtulī, oblātum

Ordet ”offra” härstammar från detta latinska ord. Offerre betyder rätt och slätt ”frambära”. (Fero betyder just ”bära” och här har det lagts till ett prefix som betyder "fram".)

Ordet ”offert” kommer också härifrån. En offert är ju något vi lägger fram.

I kyrkans språk talas det om ”offertorium” och ibland ”offertoriepsalm”. Det är då som något ”bärs fram”. Och det som burits fram och sedan ligger på altaret är ”det som vi har framburit” – ”oblatum”. Det är helt enkelt den gamla fina verbformen supinum av det latinska verbet offerre.

Att föredra något på latin heter præferre – jämför med engelskans ”prefer”. Från detta verb kommer den latinska supinumformen prælatum som vi har i ordet ”prelat”. Jag är inte helt säker på att det betyder att personen ”föredragit” men jag tror det.

Som varje läsare av denna text rimligen förstår är jag en smula road av etymologi (läran om ords språkhistoriska ursprung, släktskap och utveckling). Men lika mycket är jag fascinerad av att ett – från början – kyrkligt ord kan ta sig lös från det kyrkliga och finna en plats i andra kontexter. Det är fint. Så även om kyrkan förmodligen var först med att använda ordet "oblat" för något litet runt, så kan det idag betyda alla möjliga runda saker. Och denna helg hade det lilla runda hittat tillbaka till vapenhuset i den kyrka där vi också tog emot Kristi kropp i en "oblat".

Orre testamente – dag 3

Huvudöversättaren av Nya testamentet till sydsamiska, Bierna Leine Bientie, står i mittgången i Stora kyrkan i Östersund. Han läser det som kallas Johannesprologen. Första kapitlet i Johannesevangeliet. Det börjar med orden om Ordet som fanns i begynnelsen hos Gud och som var Gud. När Bierna kommer till vers 14 som ordagrant beskriver hur Ordet ”slår upp sitt tält” hos oss blir han så inspirerad i stunden att han övergår till att jojka just den versen. Ordet kommer till det sydsamiska folket, på deras eget språk men det är så starkt att vi alla blir berörda. Detta är ett minne av Guds närvaro som jag kommer at bära med mig under hela mitt liv.

Min kollega i det norska bibelsällskapet och jag fick räcka över Orre testamente till representanter för Saemie och kyrkan. Vi har båda kommit in sent i arbetet men är de som nu leder bibelsällskapen. Vi hade i vår tur fått ta emot dessa exemplar av två av översättarna som bar in dem i processionen. I slutet av gudstjänsten delades ytterligare exemplar ut till representanter för sameföreningar, samebyar, samiska organisationer, kyrkor och samfund. Symboliken blev uppenbar; nu bär vi ut Ordet i världen.

Det var på alla sätt en pampig och glädjefylld högmässa med sång, jojk, kör och musik. En god predikan av biskopen i Svenska kyrkan i Härnösands stift, Eva Nordung Byström. Tre norska biskopar var också på plats och hade olika uppgifter. Utöver dessa många andra – vi hjälptes alla åt.

Efter mässan blev det kyrkkaffe i en stor Lávvu – ett tält. Symboliken fanns med från evangelieläsningen. Gud slår upp sitt tält över oss.

När jag nu sitter på tåget på väg hem är jag överväldigad och oerhört tacksam.

En av översättarna, Karin Rensberg Ripa, överlämnar Orre Testamente
till mig, som representant för Bibelsällskapet. 

Orre testamente – dag 2

Det är knappast möjligt att ge rättvisa åt denna fantastiska dag. Gårdagen var ju en höjdare. Och så fortsätter lanseringshelgen och blir nästan bara bättre och bättre.

Vi började med morgonbön i Equmeniakyrkan. Vi sjöng på sydsamiska, fick höra bibeltexten läsas på sydsamiska och fick ta emot välsignelsen på sydsamiska. Den var välbesökt och en riktigt fin början på dagen.

P-O Byrskog, regional ledare, Gerard Willemsen,
internationell chef och Joel Landén, lokal pastor.

Därefter var det dags för seminarier på Mittuniversitetet. Först huvudöversättaren, Bierna Leine Bientie som berättade både om sin egen väg till att bli bibelöversättare och om bibelöversättningens utmaningar. Han kunde inte läsa och skriva när han började. Och sydsamiska hade dessutom inget skriftspråk. Hans biskop bad honom att bli översättare. Då fanns varken Herrens bön, välsignelsen eller något annat översatt till sydsamiska. Fascinerande. 1993 låg Markusevangeliet klart. Det översatte han och Anna Jacobsen tillsammans. Sedan fortsatte de och fler har varit inblandade längs vägen. Nu är hela Nya testamentet klart. Vilken glädje.

Bierna Leine Bientie.

Bierna berörde också hur förtrycket av samerna på språkområdet såg ut när det var som värst. Storsamhällets mål var att alla skulle kunna förstå de olika nordiska språken och lägga bort de samiska språken. De skulle inte behövas. Jag blir alldeles kall och känner att vi behöver vara uppmärksamma på att det inte händer igen.

Einar Sørlid Bondevik, Birgitta Ricklund
Alma Åhrén och Meerke Krihke Leine Bientie. 

Seminarium 2 handlade om samiskt kyrkoliv och framför allt om vad som kännetecknar en samisk gudstjänst. En panel med fyra personer förde ett spännande samtal. Einar Sørlid Bondevik, präst för sydsamerna, ledde samtalet där Meerke Krihke Leine Bientie, Alma Åhrén och Birgitta Ricklund deltog. Meerke Krihke Leine Bientie underströk alldeles i början hur viktigt det är att barn och ungdomar finns med i det samiska gudstjänstlivet. Alma, som var yngst i panelen, berättade att en liten ansträngning betyder mycket. Som exempelvis att gudstjänstagendan i Stora kyrkan i Östersund är på båda språken. Så även om det inte finns någon same i kyrkan får det samiska finnas där. Birgitta Ricklund delade sin erfarenhet som en sydsame som inte kan sitt eget språk och hur viktigt det nu blir med Orre testament som en resurs. Men hon underströk också hur fel det blir när samer enbart får hjälpa till med utsmyckningen av gudstjänstrummet och det är allt. Så byggs inte ett samiskt gudstjänstliv. Samer måste få vara delaktiga på många plan.

David Kroik.

Sist ut var David Kroik, forskare, som talade om bibelöversättningens betydelse för språkrevitaliseringen. Det var väldigt bra att han gjorde större delen av sin föreläsning på sydsamiska och sedan sammanfattade på svenska, så att vi andra skulle hänga med. Det är ändå viktigt att det sydsamiska språket får höras denna helg. Bland annat delade David Fishmans åttagradiga skala över ett språks välmående. Steg 8 som är värst beskrivs såhär:

Språket används bara av enstaka äldre talare.

Steg 1 – ett välmående språk – beskrivs på följande sätt:

Språket används i alla funktioner, även högre utbildning, samhällsadministration och media.

Jag måste djupdyka mer i detta ämne, känner jag. Det centrala, säger Fishman, är intergenerationell språköverföring. Och det pratade ju även panelen om när det gällde gudstjänsten.

Vi hade hoppats kunna erbjuda ett program för barnen parallellt med seminarierna men vi klarade inte det. Det sörjer jag över.

På eftermiddagen firade Heliga Anna av Novgorods ortodoxa församling, som är en svenskspråkig ortodox kyrkoförsamling i Stockholm och Södertälje, tillhörande Georgiens patriarkat, den gudomliga liturgin i Gamla kyrkan i Östersund. Episteltexten lästes på sydsamiska. Den som gjorde det var Gerard Villemsen från Equmeniakyrkan. Fin ekumenik. Så roligt att också representanter för den ortodoxa kyrkofamiljen finns med. Vi var ett antal deltagare från både Norge och Sverige som inte är ortodoxa, i gudstjänsten.

Ytterligare en höjdpunkt idag var konserten i Stora kyrkan.  Aejlies Gaaltije. Den heliga källan – en arktisk mässa. Musik av Frode Fjellheim och text av Bierna Leine Bientie. Anna Kråik och Ulla Pirttijärvi stod för sång och jojk. Stora kyrkans Motettkör sjöng och där fanns även solisten Ingrid Grahn. Snorre Bjerck på slagverk, David Nyström på synth/orgel och dirigenten Nicklas Strandberg även på elpiano.

Det var fantastiskt. Under en del av konserten befann jag mig på Ultevisheden ovanför Saltoluokta med utsikt över Stora Lulevatten. Konserten var verkligen i farazonen, när Frode Fjellheim, som skulle medverkat, fick en stroke för en dryg vecka sedan. Anna Kråik hoppade in på kort varsel och även David Nyström, om jag förstod det rätt.

Nu är det dags att sova och samla krafter inför morgondagens stora händelse. Men mer om det imorgon kväll.

Orre testamente

I över ett år har vi förberett och planerat denna helg. Huvudanledningen är lansering av Nya testamentet på sydsamiska. De första tankarna väcktes, vad jag förstår, i den norska delen av Saemie redan på slutet av 1970-talet. 1993 kom Markusevangeliet och sedan har arbetet gått vidare. På söndag ska jag få vara med och överräcka hela Nya testamentet till ordföranden i Samiska rådet i Svenska kyrkan, Erik-Oscar Oscarsson. Och min kollega i Norge, Øyvind Haraldseid, räcker över ett likadant till ordförande i Samiskt kirkeråd i Den norske kirke, May Bente Jönsson. Jag kommer skriva mer om detta på söndag kväll. 

Idag inleddes helgen med en fantastisk utställning på Gaaltije Saemien Museume. 21 sydsamiska utställare fanns med. Vilka imponerande hantverk.

Vi har arrangerat utställningen tillsammans med Sámi Duodji Sameslöjdstiftelsen, Duodjeinstituhtta, Gaaltije, Saemien Åålmege och Härnösand stift. Läs mer här.

Saltflaska i rotslöjd.

Handväska.

På det samiska konfirmandlägret används
en frälsarkrans  som är gjord i sameslöjd.

Utöver hantverket fanns också en del med samiska biblar från olika tidsepoker samt bilder på liturgiska kläder och föremål som är sydsamiskt hantverk.

Det kom massor med folk. Lokalerna blev snabbt fyllda men besökarna var så glada och imponerade. Så roligt.

För oss som varit med och arbetat med detta och för de organisationer som står bakom serverades sedan renskav med smörstekta kantareller, gáhkku (samiskt bröd), lingondricka eller älgörtsdricka. Efterrätt med hjortrontema. Och vi satt i en öppen Lavvu (tält). Det var en underbart fin avslutning på den första dagen.

Kyrkoherden i Frösö, Sunne och Norderö församling,
Karolinn Strandberg, bakade all gáhkku. Så gott!

Kostrestriktioner

Ett vanligt samtalsämne är olika personers kostönskemål eller kostrestriktioner. Det kan tyckas som en relativt ny företeelse men är i själva verket inte det.

Människor i olika kulturer och i olika religioner har ätit olika slags kost. Som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet behöver jag bara öppna Bibeln för att se att det varit på agendan länge. I den hebreiska bibeln (som vi också kallar Gamla testamentet) finns regler för kost. Och även i Nya testamentet finns det sådana. Vissa av reglerna i den hebreiska bibeln ändras, men inte alla.

Häromdagen slog det mig att nästan det första Gud säger till människan i Bibeln handlar om detta. Gud ger henne kostrestriktioner. Redan i den första skapelseberättelsen kan vi läsa att Gud säger:

Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. (1 Mos 1:29).

Men även i den andra skapelseberättelsen finns instruktioner om vad människan får sätta tänderna i:

Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö. (1 Mos 2:16 – Bibel 2000).

Att jag funderar över detta just nu beror mycket på att jag börjar tro att jag är laktosintolerant. Vid ett antal tillfällen det senaste året har jag mått mindre bra, för att uttrycka det milt och jag kopplar ihop detta med intag av mejeriprodukter. Sedan jag succesivt övergått till laktosfria sådana mår jag bättre. Skönt.

Skälen till särskilda kostönskemål kan vara olika. Det finns, som jag redan nämnt, religiösa grunder. Det kan också vara etiska överväganden som gör att någon inte äter allt. Och så förstås medicinska skäl.

Det blir gärna så att den som äter allt har synpunkter på den som inte gör det. Vilket är väldigt onödigt. Låt oss helt enkelt försöka respektera varandra. Även när vi har olika uppfattningar, som delvis krockar.

Personligen har jag stor respekt för alla som låter sig påverkas av klimatnödläget och anpassar sin kost till det. Jag vet att de ofta får utstå spott och spe eftersom köttnormen på många håll är stark. Det är onödigt!

Jag äter både kött och fisk men i vårt hem försöker vi dra ner på framför allt kött och vi funderar också över vilken slags fisk vi köper hem. Vi lyckas inte alltid leva upp till våra visioner men ger för den skull inte upp.

För egen del måste jag nu lära mig att säga till att jag vill ha laktosfri mat. Det har jag exempelvis gjort på min arbetsplats där det redan finns några som har olika kostrestriktioner i fikarummet. En arbetskamrat kommenterade min laktosintolerans, som jag nu berättade om, ungefär samtidigt som jag firar femårsjubileum på arbetsplatsen, med orden:

Så det tog alltså fem år för Anders att bli intolerant.

Far 102 år

Om min far hade levt idag hade han fyllt 102 år. 6 augusti var även mina föräldrars bröllopsdag. De gifte sig i Karlstad domkyrka 1950. Alltså för 74 år sedan.

För någon vecka sedan skrev jag om far. Det dök upp en bild på honom i mitt flöde och det kändes roligt att notera i en bloggpost. Detta ledde till att en klasskompis från den tiden skrev till mig på Messenger och delade några tidningsurklipp. Jag har själv något av dem – i min fars pärm med tidningsurklipp. Men åtminstone ett klipp var en nyhet. I det klippet fanns även jag omnämnd. Kul! Det handlade om vår första styrelse i kyrkans ungdom i Tåsjö. Tydligen var jag kassör. Det hade jag helt glömt.

Klippet om min far minns jag. Det var en intervju och rubriken säger en del om min far:

Olof Göranzon, kontroversiell kyrkoherde i Tåsjö:

- Var står det att jag skall göra som folk tycker?

Ett uttalande i artikeln är också typiskt:

Byskvallret får prästen tåla.

Artikeln tar upp en del brännande frågor. Enligt tidningen hade far förbjudit gudstjänstdeltagarna att sitta på läktaren men far replikerar i tidningen:

Det finns inget förbud att använda kyrkläktaren utan en vänlig hemställan om att ”Var god använd läktaren endast när kyrkan i övrigt är fullsatt”.

Jag minns skylten. Den uppfattades säkert av vissa som ett förbud. Tåsjö kyrka minns jag som oerhört stor. Det är klart att det var konstigt med väldigt få personer i bänkarna och sedan ett antal på läktaren. Visst var det lätt att uppfatta dem som åskådare. Ingressen är kanske mest symtomatisk – både på far och på hur han uppfattades.

Hans orädda och principfasta uppträdande retar och upprör och har gett fart åt många rykten. Kyrkoherdens sätt att vara är ett ständigt återkommande samtalsämne när församlingsbor träffas. Han lämnade stoff redan vid sin inträdespredikan i maj 1973. Vägrade då att ta emot kyrkorådets välkomstblommor inne i kyrkan.

Skälet till detta ger far i början av artikeln:

Ingen enskild person ska ställa sig i centrum för blickarna, utan i Herrens hus skall allt vändas mot Gud, förklarade han då.