Demokrati – en färskvara

Idag är det val. När vi kom till vår vallokal i morse frågade en av valarbetarna:

- Ett eller två kuvert?

Först förstod jag inte riktigt frågan men sedan insåg jag att det har att göra med de två valen som vi kunde delta i. Dels valet till EU-parlamentet, dels den lokala folkomröstningen. För mig var det självklart att rösta i båda valen men tydligen var det inte så för alla. Exempelvis valde de som var just före i kön att bara ta ett kuvert. Anledningen var att de inte kände till folkomröstningen.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att det är en aningen märklig folkomröstning. Den har önskats av ett litet parti, Utvecklingspartiet demokraterna, och förstår jag saken rätt var det ett krav detta parti hade för att släppa fram Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, så att de kunde utgöra kommunstyrelse. Det är märkligt för att vissa partier står för ”ja” i folkomröstningen medan andra uppmanar till att rösta ”blankt”. Jag har inte uppfattat att det finns något parti dom drivit ”nej” i kampanjen. Detta sakförhållande parat med det faktum att folkomröstningen är rådgivande gör det begripligt att några väljer att hoppa över detta val. 

Men de som stod före mig de hade aldrig hört talas om att det skulle ske en folkomröstning. Och då kan jag förstå att de valde alternativet ”ett kuvert”. Hur kan man på så kort varsel sätta sig in i ett komplext val? Positivt i alla fall att de var där och röstade i EU-valet. 

Själv har jag vetat om detta i åtminstone en månad och även diskuterat frågan med arbetskamrater, släkt och vänner. Jag upptäckte att det skulle bli en folkomröstning, när jag såg det på en valaffisch. 

Att några röstande helt missat att det valet idag också innefattade en folkomröstning sade dock något viktigt. Demokrati är en färskvara. Den måsta försvaras och upprätthållas varje dag. Och det gör vi tillsammans. 

Visst vilar ett stort ansvar på våra folkvalda och på olika myndigheter. Men inte bara på dem. Vi har alla ett ansvar att söka kunskap, ställa frågor, försöka påverka och inte minst delta i de val som förekommer. 

Ett viktigt sätt att upprätthålla demokratin står folkbildningsrörelsen för. Folkhögskolor och studieförbund. Och egentligen hela civilsamhället. Därför är det svårt att förstå att nedskärningar sker på detta område. Att skära ner på stöd till civilsamhällets olika organisationer är att riskera demokratin. Det kan bara sluta illa.

Knut Isaksson – in memoriam

1973 flyttade familjen till Kyrktåsjö i norra Ångermanland. Egentligen var det mina föräldrar och jag eftersom mina äldre syskon i princip var utflugna. Själv började jag högstadiet på hösten och åkte under de tre åren dagligen skolbuss ner till Hoting. En sträcka på drygt 2 mil. D v s 4,5 mil ToR.

Knut var studierektor när jag började men jag tror att han blev rektor under de tre åren jag gick på centralskolan i Hoting. Och han var vår klassföreståndare. Vi gillade Knut för han var rättvis, sträng och samtidigt humoristisk.

Två minnen vill jag dela. Vi hade honom också som lärare i religionskunskap något av åren. Då var han studierektor. Jag hade pianolektion 20 minuter i början av en av lektionerna. En torsdag när jag kom till musiksalen fann jag en lapp att musikläraren var sjuk och lektionen inställd. Finemang tänkte jag. En halv håltimme till skänks. 20 minuter sedan klev jag in i klassrummet. (Som studierektor visste förstås Knut att musikläraren var sjuk. Men det sa han inte. Åtminstone inte direkt.)

- Var har du varit?

- Pianolektion. Det har jag ju varje torsdag.

- Jaså, vem har du som lärare då?

Där någonstans insåg jag mitt misstag och fick krypa till korset. En minnesbeta!

En annan gång hade jag burit mig oerhört otrevligt åt på en annan lektion. Med en annan lärare. Jag blev uppkallad till Knut, som då var rektor. Jag insåg absolut hur klandervärt mitt tilltag var och förväntade mig skäll. När jag satt mig ner på en stol mitt emot Knut möttes jag av en vänlig men utforskande blick. Och en stunds tystnad, som kändes som en evighet.

- Varför, Anders? Varför?

Givetvis hade jag inget bra svar utan fick helt enkelt erkänna min gärning och försäkra honom om att jag inte skulle göra något liknande igen.

För några år sedan fick vi kontakt på Facebook. Det var roligt att följa honom och även få en och annan kommentar. Alltid vänliga.

Och framför allt att läsa om den rakryggade och principfaste Knut som lät sig styras av goda och människovänliga värdering. Ytterst förstås sin kristna, grundmurade tro, formad i pingströrelsen. Att Knut valde att gå ur Kristdemokraterna när de började samarbeta med SD gjorde mig både varm inombords och lite stolt över att ha fått lära känna honom. Beskrivningen i Dagen säger mycket:

När den 78-årige pingstvännen Knut Isaksson lämnar Kristdemokraterna vill han att det ska synas. För elva år sedan startade han en lokalavdelning i Dorotea och blev på köpet utsedd till årets kristdemokrat.

– Utvecklingen har gått åt fel håll, säger han nu och bommar igen lokalavdelningen.

Andra får avgöra hur jag är som människa men skulle någon beskriva mig i positiva ordalag så har Knut definitivt bidragit till det.

Knut avled för en vecka sedan. Må han vila i frid till uppståndelsens morgon!

Valutgången i Sydafrika – hur blir det?

Sydafrikas medborgare gick i onsdags till sitt sjunde demokratiska val. För första gången kommer inte ANC få egen majoritet. Just nu, när 97,9 % av rösterna enligt den oberoende valkommissionen är räknande ser ställningen bland de fyra största partierna ut såhär

ANC 40,12 %

DA 21,75 %

MKP 14,78 %

EFF 9,4 %

ANC (African National Congress) är det statsbärande partiet som länge hade stöd hos en överväldigande majoritet. Men de har inte lyckats att omfördela Sydafrikas rikedomar så att de fattigaste kunnat få det bättre. Dessutom har partiet och landet skakats av korruption och den extrema form av korrupt agerande som på engelska kallas State Capture. Inte minst under förre presidenten Jakob Zumas presidentperiod tömdes de stora, statliga företagen på pengar, som rann in i fickorna på redan förmögna politiker och företagare. Cyril Ramaphosa, en person som också har lik i garderoben, ville förändra detta men hans regering har inte lyckats. ANC verkar få majorotet i sju av nio provinser.

DA (Democratic Alliance) är ett parti som har rykte om sig att vara ett parti för de vita. De har haft och kommer att behålla majoriteten i en av de nio provinserna, Western Cape. Min bild är att de sköter sitt uppdrag där i många avseenden. Men för landet i helhet lyckas de inte mobilisera väldigt stort stöd bland de svarta.

MKP (uMkhonto weSizwe Party) är ett nybildat parti som har den tidigare presidenten, Jakob Zuma, som ledare. Det är med andra ord ett parti som brutit sig ur ANC. De vill vara folkets parti som skapar en positiv förändring för Sydafrika. Med tanke på Zumas tidigare prestationer känns det som en from förhoppning. De kommer få majoritet i en av provinserna, KwaZulu-Natal, där vi bodde 2013-2015. 

EFF (Economic Freedom Fighters) brukar beskrivas som ett vänsterpopulistiskt parti. Ledaren, Julius Malema, var ordförande för ANC’s ungdomsförbund och bröt sig ur ANC när Zuma var president. De två har aldrig varit kontanta.

ANC verkar få majoritet i sju av nio provinser. De andra två är det DA och
MKP som kommer att styra. (Källa: Al Jazeera).

Summan av de tre största oppositionspartierna blir – just nu – 45,93 %. Det betyder att det rent teoretiskt finns andra partier som ANC skulle kunna gå i koalition med och till slut nå över 50 %.

Min kvalificerade gissning är att ANC inte kan bilda koalition med något av dessa partier. MKP och EFF kommer inte heller kunna arbeta tillsammans. Inget av de tre andra partierna vill jobba ihop med DA, som förra året bildade en slags valsamverkan med sex andra partier. Den kallas för the Multi-Party Charter och inbegriper utöver DA: Inkatha Freedom Party (IFP), Freedom Front Plus (FF Plus), ActionSA, Independent South African National Civic Organisation (ISANCO), United Independent Movement (UIM) och Spectrum National Party (SNP). Jag är osäker på om de kommer att smaverka men skulle de bli så, får de tillsammans högst 30 %.

Med andra ord har det uppstått en osäker situation i Sydafrika. Den oberoende valkommissionen har lovat att resultatet ska vara definitivt imorgon, söndag. Det finns alltså anledning att återkomma.

Postnord – min friskvårdspartner

En försändelse skickades med Postnord från Nybro till Uppsala. Innehållet handlade om bibelöversättning till svenskt teckenspråk och var avsett för Svenska Bibelsällskapet. På paketet stod mitt namn. Anders Göranzon. Tydligt skrivet med bläck. 

Av någon okänd anledning uppfattade dock personen som arbetade på inlämningsstället att mitt namn istället var Dan Andersson. Jo, man tackar. En lyrisk uppgradering.

När jag fick avin tog jag kontakt med avsändaren och fick veta att mitt namn uppgivits men inte att det stod präntat på paketet. Alltså började jag nu fundera över hur det skulle gå att hämta ut försändelsen.

I morse gick jag till vårt närmaste utlämningsställe, på Hemköp i det lilla shoppingcentrum som heter Svava. Där fick jag veta att paketet fanns vid Heidenstams torg. Hur hade det gått till? Även om namnet var fel så stod det ju tydligt vår adress: Bangårdsgatan 4A!

Vid fikarasten berättade jag om förvecklingen och det var vår ekonom som kom på lösningen på problemet. Uppe vid Heidenstams torg är även gatorna uppkallade efter svenska författare och poeter. Stagneliusgatan, Ferlingatan, Bellmansgatan och ergo: Dan Anderssonsgatan. På ett sätt hade ju paketet alltså kommit rätt.

Något tidigare än vanligt gick jag från jobbet idag för att hämta min cykel och ta mig ut till ICA Supermarket Samköp vid Heidenstams torg. Försedd med vår tidning BIBEL för att kunna identifiera mig om de inte trodde att jag representerade Bibelsällskapet och en nödlögn att Dan Andersson är tjänstledig gick jag mot kassan.

Det var dock inga problem. Jag fick ut paketet och kunde glad i hågen cykla hemåt. Tack, Postnord för att jag fick ett friskvårdspass i solskenet.

Mina mödrar

Det är stort att ha fått glädjen att ha flera mödrar. Idag vill jag skriva extra mycket om Gertrud men jag börjar med min egen mor.

Mor dog 1 juni 1999. Det är snart 25 år sedan. Jag var då 38 år. I stort sett lika gammal som hon var när jag föddes. Jag är tacksam för de 38 åren. Hon gick ur tiden för tidigt men en tröst har alltid varit att hon själv inte fruktade döden. Hon var fylld av förnöjsamhet över sitt liv och det har alltid varit betydelsefullt att veta.

Några andra mödrar har jag också varit privilegierad att ha haft. Eftersom jag vid mitt dop fick fyra faddrar hade jag två gudmödrar. Ulla-Britt dog för många år sedan men Maj-Britt dog i fjol. Hon var en härlig person men också en av mina viktigaste förebedjare. Det blev tomt även efter Maj-Britt.

När mor hade gått ur tiden dröjde det inte så många år förrän far träffade Gertrud. De gifte sig och när vi bodde i Sydafrika 2002–2006 kom de på besök. När jag skulle presentera Gertrud sa jag:

- Det här är min fars fru.

Då svarade människorna.

- Jaså, din mamma.

- Nej, min mamma dog 1999. Det här är min fars hustru.

- Jaså, din mamma.

Afrikanerna gav sig inte. Självklart var hon min mamma också. Vi skojade om detta och jag skickade ett bibelord till Gertrud:

Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till? (Joh 3:4).

Då skickade Gertrud ett bibelord tillbaka:

Du är min son, jag har fött dig i dag (Ps 2:7).

Vi hade roligt. Det betydde också mycket att Gertrud hade varit så engagerad i Svenska kyrkans Mission (SKM), som sände ut oss till Sydafrika. Årsboken för 1974 gavs ut när SKM fyllde 100 år. (I år är det 150 år sedan SKM grundades.) När jag läser i den ser jag att Gertrud var vice ordförande i stiftsmissionsrådet för Luleå stift. Dessutom var hon ledamot av styrelsen för Svenska kvinnors missionsförening. Jag vet att hon reste en del i världen och var internationellt engagerad.

Sedan far dog 2012 har vi bara haft sporadisk kontakt. (Vi reste då till Sydafrika för andra gången och var där 2,5 år). Och nu i veckan gick Gertrud ur tiden. Jag minns henne med glädje och tacksamhet.

Nu har jag bara en mor kvar och det är min svärmor. Valborg bor på ett äldreboende och jag hade förmånen att få besöka henne igår, när jag som hastigast var i Kalmar. Vi fick sitta ner och prata en stund. För mig var det fint att få känna att jag fortfarande har henne i livet.

Kyrkoinvigning – en sällsynthet

Denna helg har hustrun och jag varit i Storvreta. Två gånger. Igår var det en informell kväll med knytkalas där personer som arbetat i Svenska kyrkan i Storvreta förut hade bjudits in. Hustrun var församlingsassistent 1983–1987 och då var jag ofta med henne på helgerna. Vi fick en del presenter när vi gifte oss, som vi fortfarande har kvar och använder med stor glädje. Det var en trevlig lördagskväll. Även några som arbetar i pastoratet idag var där. Samt en stor grupp förtroendevalda. Flera enkla tal hölls och de flesta handlade om hur länge det har pratats om och planerats för en svenskkyrklig kyrka i Storvreta. Idag invigdes den kyrkan.

Ulla-Karin Zetterström bär processionskorset.
Biskop Karin Johannesson och hennes adjunkt
Erik Berggren gör sig klara för invigningen.

Biskop Karin Johannesson var den som invigde. Alla närvarande samlades utanför kyrkan och det börjar med att biskopen tog sin stav (kräklan) och stötte mot kyrkdörren. Jag är van vid att Ps 118:19–29 alltid läses. Avsnittet börjar med orden:

Öppna för mig rättfärdighetens portar!

Jag vill gå in och tacka Herren.

Men idag utlämnades den läsningen. Biskopen berättade dock att den nya ordningen, som vad jag förstår, användes för första gången i Svenska kyrkan idag, ger möjlighet att läsa ur Ps 118. Det enda biskopen sa idag innan hon stötte i dörren var:

I Faders och Sonens och den heliga Andes namn.

Därefter stöttes kräklan i dörren och ut kom en glad kyrkvaktmästare och så kunde vi gå in. Det var en folklig och glad mässa. Spännande nog skedde inte alla böner och textläsningar i början som i den förutvarande handboken. I stället invigdes predikstolen just före predikan och altaret före mässan började. Det gillade jag. På det sättet blev det tydligt att kyrkan invigdes genom att vi firade högmässa i den. Det första som invigdes var kyrkklockan med inskriptionen:

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

Vi sjöng också den sången när biskopen sedan gick runt i kyrkan och smorde fyra konsekrationskors med olja på fyra olika ställen. Det är en gammal, kyrklig tradition som inte funnits i Svenska kyrkan på länge men nu är den alltså tillbaka. Det var barn som pekade ut platserna för biskopen. Fint! Det ska bli spännande att se om de fyra korsen kommer att målas i med röd färg som brukligt är.

På den plats som barnen pekar ut smörjer biskopen ett
konsekrationskors med olja.

När vi var där igår kväll frågade jag kyrkorådets ordförande och kyrkoherden om jag fick ta med mig en bibel från Bibelsällskapet. Det fick jag, så när vi gick in la jag den synligt på altaret. Det uppmärksammades också mot slutet av mässan. Min erfarenhet är att det ibland saknas biblar i svenskkyrkliga kyrkorum eftersom vi läser bibeltexterna ur evangelieboken. Det är förstås inte bra om någon vill läsa en annan text i något sammanhang.

Bibeln fick ligga på altaret under invigningsmässan.
Alldeles bredvid ligger den lilla dosan med olja.

Förra gången jag var med om en kyrkoinvigning var jag själv kyrkoherde i församlingen. Det var i Aneby 1997. Då avtäckte den äldsta och yngsta gudstjänstdeltagaren ett blyinfattat glasfönster utformat av Winfried Baier från Tranås. Han hade också gjort ett fönster i Storvreta nya kyrka.

Kyrkorummet är helt i trä och väldigt ljust. Till vänster om
altaret är det blyinfattade glasfönstret, alldeles vid dopfunten.

Mässan avslutades med tillkännagivandet att kyrkan nu invigts och tagits i bruk genom Guds ord och bön. Därefter serverades korv och festis utomhus och kaffe/te/saft och tårta inomhus. Folkligt och festligt!

Stabilt bibelnätverk

För drygt fyra år sedan skrev jag om en träff jag varit på. Det handlade om sex bibelorganisationer som träffas ibland. Länken till min förra bloggpost kommer här. De sex organisationerna är: Bibeln Idag, Folk&Språk, Goda Nyheter, Institutet för Bibelöversättning, Stiftelsen Svenska Folkbibeln och Svenska Bibelsällskapet

Från vänster: Mats-Jan Söderberg (Folk&Språk), Brane Kalcevic (Institutet för Bibelöversättning), Anders Göranzon (Bibelsällskapet), Olof Brandt (Bibeln Idag), Christina Johansson (Goda Nyheter) och Tony Larsdal (Folkbibeln).

Faktum är att vi inte träffats på detta sätt sedan mars 2020. Det beror förstås främst på pandemin som slog till veckan efter vår träff. Men sedan har det inte blivit av att vi samlats. Vi har däremot haft kontakt på mejl och genomfört vissa samarbeten. 

Dessutom samverkar vi med varandra och ses i olika konstellationer. Det mest aktuella är att Folk&Språk och Svenska Bibelsällskapet samarbetar kring bibelöversättning till svenskt teckenspråk. Bibelsällskapet översatte en del bibelböcker mellan 1998 och 2008 med därefter har inte mycket hänt. Mats-Jan på Folk&Språk kontaktade mig och nu är nästan alla bitar på plats för arbetet. Mer om det framöver. 

Det var överraskande att vi alla kunde träffas. Jag skrev ett mejl den 16 april och föreslog att vi skulle ses den 17 maj. Då trodde jag att det i bästa fall kunde bli en digital träff. Men döm om min förvåning när alla både ville och kunde mötas i Uppsala. Dessutom är vi samma sex personer som vi var för fyra år sedan. Det verkar som om vi trivs.

Såhär såg vi ut för fyra år sedan. Då fanns också Christinas företrädare, Olle Nordahl, med.