En hundradel för världen

På Svenska Missionsrådets webbplats skriver generalsekreterare Charlotta Norrby:

Regeringen vill finansiera flyktingmottagandet från Ukraina genom att omfördela över 9 miljarder kronor från biståndsbudgeten i år. Det kommer att få allvarliga konsekvenser på både kort och lång sikt.

Som tur är tas inga pengar från det humanitära anslaget. Men det är illa nog att medel är tänkta att tas från arbete för mänskliga rättigheter, för minskad fattigdom och för hållbar utveckling runt om i världen.

Hur stora summor rör det sig om? Charlotta Norrby säger:

Vi måste räkna med att anslaget för stöd till civilsamhället kan dras ned med 38 procent.

Det är många organisationer som nu reagerar på detta. En debattartikel i Göteborgsposten är undertecknad av representanter för

Act Svenska kyrkan

Afrikagrupperna

Diakonia

ForumCiv

IM

Kvinna till kvinna

MyRight

Plan International Sverige

PMU

Rädda Barnen

Svenska Afghanistankommittén

Svenska FN-förbundet

Svenska Missionsrådet

We Effect och Vi-skogen

FN’s generalsekreterare lyfter fram hur kriget i Ukraina påverkar människor som lever i materiell fattigdom:

Den ryska invasionen kan försätta uppemot 1,7 miljarder människor – mer än en femtedel av mänskligheten – i fattigdom, nöd och svält i en omfattning som vi inte har sett på årtionden.

För att inte biståndet ska urholkas mer har SMR och flera av dess medlemsorganisationer anslutit sig till kampanjen "En hundradel för världen". Kampanjen arbetar för ”en generös och solidarisk biståndspolitik oavsett regering i Sverige”. Jag håller med om följande motto:

Vi har råd att bidra med en hundradel av vårt välstånd i solidaritet med världen. Vi har inte råd att låta bli.

Vi behöver fortsätta arbetet med de globala målen - Agenda 2030. Det arbetet har inte blivit mindre viktigt för att det råder krig i vårt närområde.

Imorgon gäller det

Sveriges riksdag går imorgon till omröstning om migrationspolitiken. Det ska bli svårare att komma in i Sverige.

Om detta har jag skrivit förut. Min enkla tanke är följande. Ju fler vi är i Sverige, som vill ha ett öppet samhälle, där det finns plats för dem som söker asyl, desto öppnare blir samhället. Om de folkvalda politikerna förstår att många vill öppenhet, blir det svårare att rösta fram slutenhet.

Det är självklart inte enkelt. Det säger jag inte. Men jag vill hellre dra åt det öppna än åt det slutna. Det är så många som vill försvåra och resa stängsel.

Två hänvisningar. Dels Svenska kyrkans biskopar, som i DN vädjar till riksdagen att den ska ta hänsyn till barnens situation. Länken kommer här. Dels Rädda Barnen, som också – självklart – tar fasta på barnens behov.

Min bön och förhoppning är att riksdagen lyssnar till dessa och andra kritiska röster. Sverige får gärna fortsätta att ha en så öppen migrationspolitik som möjligt. Tillsammans får vi sedan göra vårt bästa för att också integrationen ska bli så bra som möjligt.

Hela Sverige skramlar

Märkligt! TV-gala ikväll. Insamling till UNHCR. Det är bra. Det som är märkligt är när jag ser vissa inslag ur min kyrk-synvinkel.

Jonas Gardell har just framfört en hyllning till en homosexuell flykting, som utvisades av Sverige och dog i levercancer. Han och Mark hade gömt Ivan (om jag minns namnet rätt) och det sista de fick göra var att bekosta hans begravning.

Upprörande.

När sången framförs är Gardell klädd som en frikyrkopastor i kostym, vit skjorta och slips. Bakom honom och de andra sångarna finns en gospelkör och ett gäng frälsningssoldater vajar regnbågsfanor. Nej, de är kanske inte riktiga frälsningssoldater men de har bahytter på sig – den klassiska huvudbonaden för kvinnor i frälsningsarmén.

Dessförinnan har Hans Rosling tagits emot som en superhjälte. Det han gör är att berätta en berättelse. De 12 000 i globen får representera Syriens befolkning. Han går igenom hur ena läktaren är kvar i Syrien, hur en del av parketten flytt till Europa och hur tre rader lyckats fly till Sverige.

Dessa tackar han först, för att de kommit hit och visat oss hur hemskt kriget är. Sedan ber han om förlåtelse.

Det är klassiska kristna ord. TACK. FÖRLÅT. Och hela galan andas HJÄLP.

Min reflektion är denna. Visst är det intressant att dessa uttryck på ett självklart sätt förekommer på denna gala.

När det gäller Hans Rosling inser jag att han lyckas hantera det postmoderna på ett skickligt sett. Det finns ingen sanning med stort S är ju postmodernitetens axiom. Det finns bara sanningar, med litet s. Hans Rosling lyckas få med sig publiken i sin berättelse, så att resultatet verkar vara att de alla uppfattar hans berättelse som en sanning med stort S.

TV beskriver det han säger som ett brandtal. Men det skulle också kunna beskrivas som en predikan.

Lite tråkigt är det i ljuset av detta att Svenska kyrkans internationella arbete inte finns med bland de organisationer som nu samlas i TV-soffan. (UNHCR, Unicef, Rädda barnen, Röda korset, Läkare utan gränser).

Då vill jag påminna om att det viktigaste inte alltid är att förekomma i TV. Det viktigaste är och förblir det enorma arbete som sker i det tysta.

Svenska kyrkan, internationellt arbete

Man blir lite trött! Svenska kyrkan på nationell nivå, i det här fallet nämnden för Svenska kyrkans internationella arbete, har beslutat ändra namnet på just Svenska kyrkans internationella arbete till Svenska kyrkan actalliance. Hur vet jag det? Jo, jag läste på Karin Långström Vinge’s blogg. Jag gör det ibland. Hon återger detta och hänvisar till ett pressmeddelande? Nej! Till Kyrkans Tidning? Nej! Svaret är: hon har läst det på facebook. Suck!


De flesta som jobbar frivilligt för Svenska kyrkans internationella arbete är väl inte med på facebook, tror jag! (Rätta mig om jag har fel!) De flesta som kommenterar inlägget är negativa! Jag med! Det verkar vansinnigt att ändra namn så ofta. För 10 år sedan fanns två organisationer som hette Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission. När vi åkte ut som missionärer var det under varumärket Svenska kyrkans mission. (Då hade man slagit ihop organisationerna men talade om olika varumärken.) Sedan blev det Svenska kyrkan, internationellt arbete. Till det kom begreppet Hela Världen som inte var ett namn utan en slags slogan. Ändå uppfattade många det som själva namnet. Nu ska det ändras. Igen. Och nu tydligen p g a att vi är den del av det internationella arbetet som kallas Act Alliance.
Hustrun ringde till kyrkans hus i Uppsala, där kyrkokansliet inryms, och uttryckte sitt missnöje med detta. Men det är klart! Det var väl redan bestämt!
Så vad kan vi göra? Konstatera att kollekterna till Svenska kyrkans internationella arbete minskar. Att det är svårt att skapa engagemang, när den information som ges lika gärna kunde gälla Röda Korset eller Rädda Barnen. (OBS! Jag gillar både RK och RB. Men de är ju religiöst obundna, vilket inte gäller Svenska kyrkan, internationellt arbete.)
Nej, fram för ytterligare ett namnförslag, som jag lanserat förut. Antingen Röda barnen (om vi nu ska flirta med kommunismen) eller kanske hellre Rädda korset. Det senare kan antingen tolkas som att vi är lite rädda eller att det är dags att rädda det kristna perspektivet i vårt arbete.
Men visst! Svenska kyrkan ackt allajans, som Karin Långström Vinge skriver, fyller ju en oerhört viktig funktion. Det förvirrar begreppen ännu mer.

Världsaidsdagen 2010

Som vanligt, nu sedan 4 år, samarbetade ett antal organisationer kring World Aids Day i Kalmar. Rädda Barnen, Röda Korset, Antidiskrimineringsbyrån och Svenska kyrkan. Vi samlade in pengar och delade ut kondomer på tre ställen. (Ja, trots att vi blivit lovade att vara på City Gross, blev vi ivägkörda. Förmodligen ett missförstånd.) Men på Kvasten och Giraffen gick det bra. På kvällen hade musik, ljuständning och mässa i Domkyrkan. Gymnasieskolans musiktillägg var med. När vi summerade hade vi fått in kring 3 500:- till ett projekt i Zambia, via rädda Rädda Barnen. Under dagen var jag intervjuad av Linneuniversitetets TV och Radio studenter. (När och hur detta sänds är inte helt enkelt att klura ut). Däremot deltog jag i Radio Kalmar mellan 16 och 16.30.
Färre personer smittas med HIV i världen. Det är gott! Vi är en del av den världsvida rörelse som arbetar mot smittspridningen. Som arbetar mot stigmatisering. Det är bra. Men fortfarande smittas alldeles för många. Fortfarande är mediciner för dyra och för svåra för flertalet att få tillgång till. Fortfarande stigmatiseras människor och framför allt: fortfarande blir många, alltför många, barn föräldralösa. Den problematiken har vi bara sett början på.
Därför behövs vårt engagemang. Det som skedde i Kalmar är en liten men viktig del av denna kamp!

Internationella hjältar

Klockan 17 samlades gruppen som planerar manifestationen på Världsaidsdagen, den 1 december. Britt från Röda Korset, Ulla, Ami och Sven-Roland från Svenska kyrkan. Vi sammanträdde en halvtimme och löste det som skulle lösas. Sedan fick jag skjuts med Sven-Roland till Birgittakyrkan. Sammanträde med internationella gruppen. Agneta, Sven-Roland, Arne, Kristina och jag. Både Arne och Kristina har fyllt 80. Sven-Roland är yngre - bara 79. Ulla och Ami är pensionärer. Även Britt, tror jag! Agneta och jag arbetar. Hur kommer återväxten att se ut i det internationella arbetet?
Dessa vardagshjältar är sammantaget många i både Svenska kyrkans internationella arbete, Röda Korset, Rädda Barnen m fl organisationer. Hur många som engagerar sig ideellt i Plan Sverige vet jag inte men jag tror det är färre.
Att träffas en regnig, ruskig tisdagskväll i november och ge av sin tid, i engagemang för andra människor, kanske tusen mil bort, det är stort.

Insamling till Pakistan

Jag är på körrepetition hela lördagen, så jag kan inte vara med och samla in pengar till Pakistan. Nasim Malik ringde mig. Kan vi få samla in via Svenska kyrkans organisation? Javisst! Jag ringer Ulla Larsson och Sven-Roland Holmér. Vilka entusiaster det finns. Karin och Thomas Olsson ställer också upp. Säkert kommer det folk från Amnesty. Kanske Rädda barnen och Röda Korset. Nätverk! Kommer Antidiskrimineringsbyrån (ADB) också? Vi får se! Men söndag kan inte vi från Svenska kyrkan skramla, sa jag. Nasim är muslim och förstår. Möjligen blir det så att en gäng muslimer står på söndag med Svenska kyrkans bössor och skramlar, när vi firar gudstjänst. Det är vackert på något sätt!

Världsaidsdagen

Det börjar närma sig 1 december. Det är min mors födelsedag. Hon skulle fyllt 86 år, om hon levt. Själv tänkte jan inte så mycket på att det var världsaidsdagen, förrän vi flyttade till Sydafrika. Två av åren organiserade vi gudstjänster med ljuständing. Det var starka upplevelser. Visst, engångshändelser men ändå viktiga. I Kalmar har jag varit med på ytterligare två ljusgudstjänster och om någon vecka är det dags för den tredje. Vi är många organisationer som samarbetar: Svenska kyrkan, RFSL, Röda korset, Rädda barnen och ADB (Anti Diskriminerings Byrån). Vi ska finnas på 3-4 ställen i Kalmar under eftermiddagen. Samla in pengar, dela ut kondomer och information samt visa att flera organisationer kan samarbeta. HIV finns i Sverige. I Kalmar län är mellan 30 och 40 personer HIV-positiva. I Sydafrika räknas de i miljoner. Egentligen spelar det inte så stor roll. I det enskilda fallet är det lika svårt. Skamstämpeln är lika svår. Om det blir möjligt att berätta: Jag är HIV-positiv, kan man lättare acceptera sin situation, ta medicin och överleva.
För Afrika söder om Sahara är det frågan om hela nationers överlevnad. Hos oss handlar det om enskilda människoliv. Det känns lika viktigt att fokusera kring båda.
I fjol samlade vi in pengar till Thusanang, ett projekt i Zimbabwe. I år samlar vi in till Noaks Ark i Växjö.
För mig är det inget problem att andra arbetar mot cancer, hjärt och kärlsjukdomar etc. Det känns viktigt. Efter vår tid i Södra Afrika känns det som min uppgift att fokusera på kampen mot AIDS, inte minst p g a det stigma, som finns förknippat med sjukdomen.