Medborgare, husdjur och migranter

Det var när jag läste en text av Annika Borg (doktor i teologi, samhällsdebattör, författare, radiopratare och präst) på den opinionsbildande sajten 'Det Goda Samhället', som jag började tänka på relationen mellan medborgare, husdjur och migranter. Annika Borg skriver, under rubriken: 'Har undfallenheten ingen gräns?' om problemet med "att EU-migranter använder utomhusmiljön för att uträtta sina behov". Hennes primära exempel är hämtat från Malmö, där kyrkogårdschefen på kyrkogården Sankt Pauli fått nog.

Jag vänder mig mot vissa skrivningar i texten men vill ändå inledningsvis försöka tolka texten välvilligt. Jag tror att Annika Borg främst menar att kommunen måste ta sitt ansvar. Hon är också, tror jag, kritisk mot länsrätten. Hennes inlägg tycks säga att människor behandlas olika. I textens första del beskrivs tre exempel från 2008-2012, där enskilda individer bötfällts p g a att de kissat utomhus och därmed brutit mot lagen. (Det märkliga i sammanhanget är att det ingenstans framgår att dessa tre personer var Svenska medborgare. Men det kanske de var.)

Senare i texten läser jag något som jag reagerar på. Annika Borg menar, att protestesterna mot att EU-migranter uträttar sina behov på fel ställe fångas ...

... upp i medier och av politiker som ett uttryck för fientlighet och förakt, fast de regler och förordningar som finns inte tolererar sådant beteende från landets medborgare eller deras husdjur. Varför inte paragrafen om förargelseväckande beteende tillämpas konsekvent och utan hänsyn till bakgrund är svårbegripligt.

Återigen: jag vill läsa välvilligt. Skribenten kanske i första hand kritiserar myndigheternas brist på konsekvens. Det kanske inte är EU-migranterna som är Annika Borgs måltavla.

Om det är så, blir jag ändå förbryllad. Är det inte starkt att å ena sidan tala om ...

... medborgare eller deras husdjur ...

... och å andra sidan skriva om den andra gruppen (de som inte faller inom begreppen 'medborgare' eller 'deras husdjur') d v s i det här fallet: EU-migranter?

Eventuellt delar jag Annika Borgs grundsyn, att myndigheterna måste vara konsekventa. I så fall är det väl rimligt att toaletter tillhandahålles för EU-migranter?

Nu vill jag deklarera att jag (vår familj) har ett husdjur. Under ett antal år tog jag promenader i Kalmar med denna hund. Med jämna mellanrum fanns särskilda sopkärl uppsatta, där välfyllda hundbajspåsar kan läggas. Vad jag förstår fanns en särskild person anställd på kommunen, som tömde dessa kärl. Han åkte runt i en bil med flak och jag fick intrycket att det var en heltidssyssla.

Rent globalt torde det vara svårt att motivera varför så mycket resurser ska läggas på husdjur, när medmänniskor  i nöd, inte bistås. (Men här erkänner jag mig skyldig, eftersom jag (vår familj) lägger ner ansenliga resurser i form av tid, mat och pengar på vår hund).

Vår hund är på ett sätt också en migrant. När vi snart flyttar tillbaka till Sverige, från Sydafrika, har vi bestämt att hunden ska med. Det är inte helt okomplicerat och heller inte helt gratis. Gör vi rätt? Borde vi använda dessa pengar till något nyttigare? (Jag tror att många ägare av husdjur ställt liknande frågor, när räkningar från veterinären varit obegripligt höga). Men å andra sidan avstår jag från annat, som andra människor unnar sig. Hur som helst, ett dilemma.

Lever vi alla i ett tillstånd av onåd? 

Den sydafrikanske nobelpristagaren J.M. Coetzee berör detta dilemma i boken 'Onåd' från 2000 (engelsk originaltitel: 'Disgrace'). En vit medelålders universitetslärare får sparken, eftersom han har en affär med en ung student. Han vägrar be om nåd. Alltså hamnar han i 'onåd'. Han flyttar ut till sin dotters farm och blir mer och mer uppgiven över hur maktbalansen mellan svarta och vita skiftas. Till slut hamnar han som volontär på ett krematorium för husdjur. Genom att utföra en slags sista tjänst för dessa varelser, får hans liv en slags mening.

När jag bodde i Sydafrika under 80-talet slog det mig hur mycket resurser de vita satsade på sina husdjur när flertalet av befolkningen förtrycktes. Så är det även idag. Även i världen i stort. Det verkar som om vi flyr från vår hjälplöshet över hur andra människor lever och i stället ägnar oss åt att göra allt vi kan för våra husdjur. (Ja, jag överdriver, för att visa hur jag tänker).

Det ska bli spännande att återvända till Sverige. När vi gör det kommer vi också hem som migranter. Självklart med helt andra förtecken och ofantligt mer priviligierade. Men vi delar en erfarenhet av att röra oss mellan olika kontinenter. Min målsättning är att jag vill bidra till hur människor i Sverige idag kan leva i gemenskap och bygga samhället tillsammans. Min tro är att resurserna räcker till alla om vi bara är villiga att dela. Och att det även blir över en del till våra husdjur.

Abraham/Ibrahim

Vi var som vanligt i Eastwood på gudstjänst idag. Vi kom, ungefär 2 minuter för sent, och klev in i en tom kyrka. Va! Hade vi missat något? Men ljusen på altaret brann och inte långt därefter öppnades dörren till sakristian och processionen kom ut. Hustrun höll på med något längst ner i kyrkan, så när processionen (bestående av fyra lekpersoner, kvinnor) gick mittgången upp, fanns i kyrkbänkarna en enda person: jag (präst, man). Komiskt!

Den första texten, från 1 Mosebok 17, handlade om Abram och Sarai och deras namnbyten, som gjorde dem till Sara och Abraham. Den andra texten, från Romarbrebet 4, handlade bara om Abraham. Därav rubriken för denna blogpost. Jag kommer nu att lämna söndagens gudstjänstupplevelse och förflytta mig i rummet, ut i världen i stort och möjligen till den svenska kontexten i synnerhet. Initialt förflyttar jag mig även i tiden.

För flera år sedan såg jag en teater i Kalmar som hette precis som rubriken. Eller möjligen hette den:

Ibrahim/Abraham.

Det var en en-mans-föreställning. Budskapet var enkelt: islam, judendom och kristendom har samma ursprung. I pjäsen representerat av Ibrahim/Abraham eller Abraham/Ibrahim. Det blev tydligt att de olika religionerna sedan utvecklats åt olika håll. Men också att mycket förenar.

Nu vill jag med detta som utgångspunkt reflektera över tre företeelser, som exiterar i nutiden men som även funnits historiskt:

Antisemitism, islamofobi, kristofobi

Det går att säga oerhört mycket om annan typ av förföljelse på grundval av ras/etnicitet, klass, genus, sexuell orientering, ideologi, ålder, funktionshinder och mycket annat. Det går också att tala om förföljelse av människor med andra religioner än de ovan nämnda – eller av dem som inte har någon religion alls. Just nu lämnar jag dock allt detta och koncentrerar mig på den typ av förföljelse, som riktar sig mot människor från de tre religioner, som i västvärlden brukar kallas ’de abrahamitiska’.

Antisemitism

Denna förskräckliga företeelse är helt klart  äldst, eftersom judendomen är äldre än både kristendom och islam. Den finns belagd i förkristen tid såväl som under medeltiden. Den har ibland kallats pogromer och det värsta av allt:

Förintelsen

Att den nu blossar upp i Europa är oroväckande. Ett flagrant exempel på detta var när Israels ambassadör i P1 fick frågan om judarnas skuld i detta. Obegripligt! P1 har bett om ursäkt och bra är ju det.

Siewert Öholm beskriver på sin blogg hur han blivit utsatt för judehat, enbart beroende på att han tar ställning för judar. Några andra som skriver mycket om detta är prästerna Annika Borg och Johanna Andersson. T ex i en uppmärksammad debattartikel i DN, där de kritiserar Svenska kyrkan på nationell nivå, för att tala med kluven tunga om judar.

Debattartikeln rör vi en känslig nerv. Svårigheten att samtidigt ta avstånd från antisemitism och vara kritisk mot staten Israel och dess politik gentemot Palestina.

Kollegan Håkan Sunnliden bloggar också om detta. Exemplevis under rubriken

Välsigna Israel

Han menar att det judiska folket bör ha en särställning för oss kristna men är ändå medveten om dilemmat att skilja på judarna som folk och staten Israel. Han skriver:

Det är inte självklart för en kristen att be för, välsigna och ta ställning för Israel i politisk mening. Det kan vara tvärtom, men FOLKET är utvalt av Gud och det borde varje kristen se, erkänna och välsigna.

Min fråga är om det överhuvudtaget går att göra den distinktionen idag? Går det att få förståelse för detta i det snabba flödet i sociala medier? Det borde gå, anser jag. Och därför funderar jag mycket på denna fråga; hur ska jag kunna kombinera ett aktivt stöd till den palestinska folket med ett lika aktivt stöd till det judiska folket? Går det utan att det blir ett politiskt ställningstagande?

Jag behöver inte nämna attentaten i Paris och Köpenhamn eller det faktum att judar i Sverige är hotade. Antisemitism är hemskt.

Islamofobi

Utan att veta säkert tror jag detta begrepp är ganska ungt. Inte desto mindre är det oacceptabelt att på ett fördomsfullt sätt dra alla muslimer över en kam. Att sätta likhetstecken mellan islam och islamism.

Ett näraliggande exempel var branden i en moské i Eslöv i slutet av 2014. Enligt Svenska Dagbladet. Dagarna dessförinnan hade en moské i Eskilstuna också varit utsatt. Där var det mer oklart om den var anlagd eller ej. Det är dock helt klart att det finns oerhört mycket hat mot muslimer i västvärlden, ofta grundat på okunskap och rädsla.

Islamofobi är inte samma sak som kritik av av islamism som politisk ideologi. Men oftast blandas det ihop. Att en vanlig muslim, som inget har att göra med några terrororganisationer av islamistiskt snitt, ska behöva känna skuld för vad dessa gör, är såklart fel.

Islamofobiska attacker mot muslimer är avskyvärda.

Kristofobi

På wikipedia förklaras begreppet:

Kristofobi är intolerans, rädsla eller fördomar mot troende personer av kristen övertygelse. Jämför med islamofobi. I Sverige utfördes ca 200 hatbrott med "kristofobiska motiv" år 2012 enligt Brottsförebyggande rådet.

Ibland hävdas det att den största gruppen som dödas för sin tros skull idag är kristna och att det aldrig har dött så många kristna, för sin tros skull, som det gör idag. Jag har svårt att bedöma om detta är sant men helt klart är det en realitet.

Varför hörs det förhållande lite om detta i Sverige? För några år sedan hörde jag om detta på ett inslag i P1 och då presenterades följande teori:

I västeuropa ser vi på oss själva som framgångsrika och mäktiga. Vi ser oss också som en kristen världsdel. I den bilden passar inte tanken in att vi kan bli förföljda och till och med dödade. Därför tystas detta ner.

Kanske är det så. Kanske inte. I vilket fall sker massakrer på kristna på många håll i världen. Ett exempel är de 21 koptiska männen, som avrättades brutalt av IS i Libyen.

Denna ikon som föreställer de 21 koptiska martyrerna i Libyen är målad av Tony Rezk

Jag är själv kristen och därför gör det extra ont, när detta och liknande övergrepp äger rum. Även denna form av förföljelse är oacceptabel.

Med dessa, ganska många ord, vill jag säga att det bör vara möjligt att ta avstånd från alla dessa tre företeelser och att det är kontraproduktivt att spela ut dem mot varandra. Världen behöver mindre förföljelse och mer förståelse.

Svenska kyrkan, Palestina och Israel

Funderar mycket över situationen i Israel – Palestina. Eller Palestina – Israel. Går det att ha en balanserad uppfattning? Går det att förstå båda sidor och inte ta ställning? Tveksamt.

För många år sedan lyssnade jag till Håkan Sandvik, när han talade vid en samling under den årligen återkommande Fredshelgen i Aneby. Jag minns att han sa ungefär såhär:

Jag har förståelse för både Israeler och Palestinier och har vänner på båda sidorna. Men jag kan inte dela mitt hjärta och det bultar för Palestinierna.

Det är inte troligt att jag citerat helt rätt. Jag är också tveksam till om inte ett hjärta kan klappa för båda sidor i en konflikt. Är det inte det som gör att barn i separationer ofta har det så svårt? Men i sak förstår jag och lutar åt att hålla med Håkan. Varför jag gör det, vill jag utveckla nu.

Ojämlika maktrelationer har alltid intresserat mig. Finns överallt. Hierarkier och strukturer. Ibland nödvändiga. Exempelvis kan inte en brandkår i utryckning fungera om alla ska få vara med och tycka. Räddningsledaren bestämmer i skarpt läge.

Maktordningar måste kunna ifrågasättas och för mig känns det viktigt att ställa frågan vem som är i underläge. När det gäller konflikten i det Heliga landet är svaret kanske inte helt enkelt.

Min lekmannamässiga analys säger mig att staten Israel i nuläget har mest makt och att palestinierna på västbanken och i Gaza är i underläge. Israels makt är dock beroende av stöd från väst, framför allt från USA. Om detta stöd skulle dras undan, skulle maktbalansen snart komma att ändras.

Om vi ponerar att detta skulle ske och de krafter som vill utplåna staten Israel och dess invånare fick övertaget, tror jag att sympatierna snabbt skulle skifta fokus. Även mina.

Men just nu framstår det som om palestinierna ligger under.

Detta är ett sätt att se på saken. Ett annat är att fråga:

Vem har rätt? Eller: Vem var där först?

Här blir det omöjligt att svara och jag avstår därför från det.

Det pågår teologifestival i Uppsala. Inbjuden att tala och predika, är den palestinske prästen Mitri Raheb. Arrangörerna får skarp kritik i DN idag av prästerna Annika Borg och Johanna Andersson. De menar att Raheb står för hatpropaganda mot staten Israel och så kallad ersättningsteologi (som i korthet betyder tanken att kyrkan övertagit det judiska folkets roll).

Jag vill inte ge mig in i debatten i sak, eftersom jag varken träffat Raheb eller läst något han skrivit. Jag vill enbart göra en reflektion utifrån ett av Annika Borgs och Johanna Anderssons argument. Jag citerar debattartikeln i DN:

I en föreläsning från 2010, under konferensen Christ at the checkpoint i Betlehem, går Mitri Raheb ännu längre och menar att palestinier som han har en dna-gemenskap med de bibliska förfäderna, något judarna/israelerna inte har:
”Jag är säker på att om vi gjorde ett dna-test på David, som var från Betlehem, och Jesus, född i Betlehem, och Mitri, född tvärs över gatan från den plats Jesus föddes, så är jag säker på att dna skulle visa att det finns ett spår. Medan om du tar kung David, Jesus och Netanyahu så skulle du inte få något, eftersom Netanyahu kommer från en östeuropeisk stam som konverterade till judendomen på medeltiden.”

För mig är det osmakligt att dra in DNA. Till och med ovärdigt. Men uttalar sig inte Raheb om Netanyahu som person och inte om judarna som grupp? Därför är det inte helt riktigt när Annika Borg och Johanna Andersson skriver att Raheb menar att

... palestinier som han har en dna-gemenskap med de bibliska förfäderna, något judarna/israelerna inte har.

Hans argument är ju att Netanhyahu inte har det, eftersom han kommer från Östeuropa.

Och kanske, detta är en misstanke jag har, kan hans argumentation vara ett svar på något som sagts utav en person som använt samma argument för att stödja det judiska folkets historiska rätt till landet. Jag vet inte. Men jag delar kritiken som förs fram i DN-artikeln att detta resonemang inte är tilltalande. Det är knappast heller konstruktivt.

Men jag menar att biskop Åke Bonnier uttrycker saken bättre, när han på sin facebook timeline skriver:

Har just läst Annika Borg och Johanna Anderssons kritiska artikel på DN-debatt (http://www.dn.se/…/svenska-kyrkan-talar-med-kluven-tunga-o…/). Jag måste säga att jag är kritisk till Mitri Rahebs teologiska tolkning. Jag har lyssnat till honom i Betlehem och jag har samtalat med honom och jag har svårt att förstå denna ersättningsteologiska hållning. Biskop Munib Younan som är evangelisk luthersk biskop i det Heliga landet och Jordanien samt ordförande i Lutherska världsförbundet är mycket mer nyanserad och samtidigt skarp. Man måste skilja mellan det judiska folket och israelisk politik. Det senare måste man kunna kritisera liksom palestinsk politik, svensk politik och annan politik därför att man ogillar den aktuella regeringens politiska hållning. Samtidigt är det svårt att helt och hållet förstå den lokala situationen i både Israel och Palestina när en inte själv lever i det lokala sammanhanget. Vad som nu är viktigt är att vi som kristna i Sverige tydligt står upp mot all antisemitism och därmed också ersättningsteologioavsett hur den kommer till uttryck och oavsett vilka som ger röst åt den. Om detta har jag skrivit i mitt senaste blogginlägg:

Vems kommunikationschef?

Samtalsnivån på sociala medier oss präster emellan har varit på tapeten. Jag har i en tidigare bloggpost kommenterat detta. Efter att den kyrkliga delen av bloggosfären varit fylld av en massa mer eller mindre trevliga uttalanden, skrev Niklas Orrenius den 21 april en artikel i DN. Det var många som kommenterade den.

Nu tar en mer lugn, analyserande fas vid. Kyrkokansliets kommunikationschef, Gunnar Sjöberg, skrev i Kyrkan Tidning igår under rubriken:

Kom ihåg eftertanken –också på sociala medier

Först menar Gunnar att det inte går att skylla på de sociala medierna. Och det är ju helt klart. Snarare har var och en ett eget ansvar. Eftertanke är det som krävs, menar Gunnar. Jag är benägen att hålla med.

Men några bloggare håller alls inte med. På Kristen opinion skriver Annika Borg en bloggpost, som hon ger överskriften:

Stortvätt och codexethicus.

Annika tycks mena att Gunnar gör fel som kritiserar individer. I själva verket är det fel på systemet, menar Annika, som hänvisar till ett svar hon fått av Stockholms domkapitel, när det gäller samtalsklimatet på nätet.

Jag har svårt att bedöma detta. Några verkar lägga skulden på de individer som brister (och det har jag säkert också gjort). Andra menar att biskoparna borde agera. Behöver det ena utesluta det andra?

En annan kritik mot Gunnar Sjöberg leveraras av Jacob Sunnliden, som skriver under just rubriken:

Å tredje sidan… (Gunnarkom.chef #svenskakyrkan)

Hans kritik har att göra med hur kyrkokansliets kommunikationschef ser på de goda samtal som pågår. Jacob skriver:

Jag skulle vilja se en kommunikationschef som ser och uppmuntrar alla de goda samtal som förs varje dag på sociala medier.

Kritiken från Annika Borg och Jacob Sunnliden väcker en fråga inom mig. De kallar båda Gunnar Sjöberg för ”kommunikationschefen”. Så benämns han också i Kyrkans Tidning. Själv skriver Gunnar under sin debattartikel med titeln:

kommunikationschef på kyrkokansliet i Uppsala

Vilket är en bättre beskrivning. När han hade utsetts skrev Kyrkans Tidning helt rätt att han hade blivit

kommunikationschef förSvenska kyrkan på nationell nivå

Det stämmer. Han är kommunikationschef på kyrkokansliet eller för den nationella nivån. Inget mer. På denna nivå har han ett ansvar. (Och eftersom jag är anställd på denna nivå har Gunnar också ett ansvar för mig!) I övrigt har han naturligtvis samma rätt att bry sig som Svenska kyrkan i stort. Men den kommunikation som sker i Svenska kyrkan som helhet kan inte en enskild chef ha ansvar för. Det tror jag inte heller Gunnar menar. Men jag tror kanske att Jacob och Annika i någon mening ser Gunnars debattartikel som ett uttryck för att hans ansvar sträcker sig längre än kyrkokansliet. Varför annars den bestämda formen: kommunikationschefen?

Och kanske tycker organisationen på kyrkokansliet också det. För läser man på Svenska kyrkans hemsida hittar man en annan titel på Gunnar.

Ansvarig utgivare försvenskakyrkan.se är Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg.

Såklart att han ska vara ansvarig utgivare för webbplatsen. Men det är väl inte sant att han är Svenska kyrkans kommunikationschef? Någon sådan finns väl inte? Det kan ju inte finnas, med den organisation vi har i Svenska kyrkan? Där varje stift och varje pastorat är självständigt. Åtminstone när det gäller kommunikationsfrågor.

I detta ligger både en svaghet och en utmaning. Jag menar att vi alla måste ta ansvar för ett gott samtalsklimat. Jag tror att det går även på nätet. Men jag tror att det underlättar om vi också träffas. Precis som Gunnar så slagkraftigt skrev i sin debattartikel:

Därför behöver vi analoga manifestationer, synliga gemenskaper där åsikter bryts samtidigt med brödet.

Är det inte här som biskoparnas ansvar för enheten kan gestaltas? Och inte minst då när det gäller oss präster. Men det får jag skriva mer om i en annan bloggpost.

Präster och domkapitel

För ett tag sedan kommenterade jag konflikten i Visby stift i en bloggpost och jag ägnade utrymme åt vad Mats Hermansson skrivit på sin blogg. Det jag läste då tyckte jag var positivt. Jag menade att det kanske var media som missat något. Sedan dess har Mats blivit anmäld till domkapitlet. Kyrkans Tidning skriver om detta och ett antal bloggar kommenterar. Bloggardag (d v s Dag Sandahl, som anmälde Mats) och bloggen Tankar i natten är några. Det hela gäller, enligt Kyrkans Tidning, huruvida Mats genom personangrepp kan ha skadat det anseende en präst bör ha.
Trots att Kyrkans Tidning nu skriver att domkapitlet friar honom verkar det vara tvärtom. Rubriken säger:

Domprost frias av Domkapitlet i Visby

Frågan är alltså: Är domprosten friad? Varför kan man i så fall i artikeln läsa:

Att utan stöd i vad en präst i Svenska kyrkan sagt eller skrivit påstå att denne skulle ha uttryckt sig vara avvisande till den av kyrkomötet antagna ordningen mot kvinnliga präster får "mot denna bakgrund anses vara ett agerande som är ägnat att utsätta prästen för andras missaktning", skriver domkapitlet.

Enligt Kyrkans Tidning ska biskopen och domprosten ha samtal om detta. Så det känns lite oklart vad som egentligen sagts.
Samtidigt måste jag konstatera att det just nu är väldigt mycket anmälningar till olika domkapitel. Är det bara en känsla eller är det så att vi präster inte längre pratar med varandra? Det är ju självklart att vi har olika uppfattningar i många frågor. Men är det inte bättre att samtala, diskutera och debattera med varandra än skicka anmälningar?
Den senaste tiden har det handlat om Ulla Karlsson, Elisabeth Gerle, Annika Borg och nu senast Ma Oftedal. När det gäller den sistnämnda verkar det dock som om hon kanske finner sig bättre tillrätta i ett annat sammanhang. Som jag har uppfattat henne, så har hon hela tiden velat tänja på gränserna. Dagen skriver mycket riktigt att hon har sagt att hon söker sig till ett:

… sammanhang där man fri från dogmer, konfessioner och begränsningar får utforma sina ceremonier som man vill, med min och andras hjälp.

Ändå tror jag att vi har något att lära av hennes kritik. Dagen beskriver den såhär:

Kyrkan har bara misstrott, föraktat och grälat med henne, skriver hon, och kallar Svenska kyrkan för en sträng äktenskapspartner som inte ens är intresserad av parsamtal.

Det är inte meningsfullt att döma mellan två makar som ligger i skilsmässa. Ej heller mellan Ma Oftedal och Svenska kyrkan. Men jag tror ändå på mer samtal. Ge aldrig upp. Försök förstå den andra/andre. Försoning är möjlig. Även om det, som i fallet Ma Oftedal, innebär att man går åt olika håll, vore det ju önskvärt att kunna göra det med bibehållen respekt. Även det är en aspekt av försoning.

Newsmill

Äldsta dottern arbetar på PR-byrå. Hon kan mer om detta med sociala medier än jag. Så hon tipsar om Newsmill, som är en svensk webbplats för nyhetskommentarer och debatt. Där hade Annika Borg skrivit en debattartikel om detta med att Svenska kyrkan anställer en imam. Jag går in på Newsmill, blir medlem och kommenterar.
OK, jag är egentligen också kritisk till att Svenska kyrkan anställer en imam. Mest för att det är lite storebrors- eller storasystersfasoner. (Fast jag har en underbar storasyster och två underbara storebröder, om det nu heter så i pluralis). Men jag måste ju ändå ge mig in i debatten och framför allt saknar jag att Annika Borg inte skriver att imamen ska arbeta på Fryshuset. Jag tycker det är en viss skillnad. Imamen ska inte hålla i högmässan i Sofia kyrka.
Nåväl, när jag ändå är inne på Newsmill länkar jag till min blogg och vad händer. Från att ha haft ungefär 50-60 läsare om dagen fick jag raskt över 100. Vilket kanske inte gör mig till årets svenska opinionsbildare men det är ju i alla fall spännande. (Å andra sidan har jag ofta över 100 lyssnande församlingsbor, när jag predikar, så det är ju inget att yvas över.) Men lite kul var det!