SKR och jämställdhet

Bilden på mig är tagen när jag var 3-4 år.
Den visade jag på samlingen kring jänställdhet. 

I fredags var jag inbjuden till

SKRs arbetsgrupp för jämställdhetsfrågor

Spännande. Bland annat berättade jag om min del i förmötet för kvinnor och män inför Kyrkornas Världsråds tionde Generalförsamling i Busan, Sydkorea, 2013.

Vi rörde oss mycket i psalmernas och bibelns värld. Det är ofta en god ingång. Inledningsvis sjöng vi psalm 607, med text av Margareta Melin.

Jag är hos dig, min Gud,
som barnet hos sin mamma.
Jag är hos dig
som fågeln i sitt bo.
Jag är hos dig, min Gud.
Jag är hos dig, min Gud,
när natten börjar komma.
Bli kvar hos mig,
så har jag lugn och ro.

Denna psalm har jag starka minnen med. Som pappa sjöng jag den för våra barn och hade lätt att identifiera mig med bilden av Gud som en mamma. Långt senare började jag fundera på varför jag inte sjöng ’pappa’ istället. Var det för att det är moderligt att ta hand om ett barn? Jag tror inte det. Jag tog ju verkligen hand om mina barn och såg det inte som att jag gjorde något moderligt utan något faderligt. Eller kanske förälderligt.

Vi samtalade i förlängningen om hur Gud vid ytterligare ett par tillfällen benämns som en mor i psalmboken. Och att bilden av Gud som förälder är knepig, eftersom föräldrametaforen är så belastad med tankar om kvinnligt/manligt. En vers som jag läste upp och som också är skriven av Margareta Melin. Det är psalm 549:

Min vanmakt har jag smakat
i frestelser och fall,
men vägrar att bli bunden
i modlöst självförakt.
Du söker mig i skammen,
din trofasthet är stor.
Jag skyndar till din godhet
som barnet till sin mor.

Det kom reaktioner på hur denna vers talar om självförakt och skam. Men även om det är starka och komplicerade begrepp säger väl psalmen att Gud inte vill att vi ska hamna i detta utan vill stärka oss att inte acceptera självförakt och skam?

Det är många kvinnor som far illa av alla manligt laddade Gudsbilder som finns i psalmboken och även i bibeln. Det har jag stor respekt för. Efter samtalet har jag också börjat fundera över hur vi män påverkas av alla dessa manliga Gudsbilder. Att det manliga oftast framställs som det starka och orubbliga.

Då inser jag att Jesus som vår broder kommer till undsättning. Jesus går ju på tvärs. Och, tror jag, blir därmed framför allt en människa, som varje människa kan identifiera sig med.

Jag skriver detta med öppenhet för att alla inte ser det som jag.

Men Jesus som en positiv förebild för män är självklart oerhört central. Och vi enades om att Filipperbrevet 2 är en central text i detta sammanhang. Det var när vi talade om kampen för genusrättvisa. Ska den ske som en revolution eller handlar det mer om reformism? Mot bakgrund av hur övergången från apartheid till demokrati gick till i Sydafrika, där de vita lämnade ifrån sig makten i en folkomröstning, blir just detta av avstå makt en viktig faktor. Vi konstaterade att människor med makt och privilegier väldigt sällan avstår den frivilligt.

Förmodligen sker det från minst två håll. Så var det ju också i Sydafrika. Yttre och inre tryck på apartheidregimen gjorde till slut situationen ohållbar. När kvinnor fick rösträtt i Sverige för ganska precis 100 år sedan hade det ju föregåtts av en kamp, som framför allt kvinnorna själva utkämpade.

Tillbaka till Filipperbrevet:

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt … (Fil 2:5-7).

Visst är det en problematisk text, för till skillnad från Jesus, som ju enligt vår bekännelse är både Gud och människa, är inte vi män på något enda sätt mer gudomliga än kvinnor. Men när det gäller makt har det ofta uppfattats så. Och det är denna praktik vi män har allt att vinna på att avstå från.

I vårt samtal dök vi också ner i Gamla testamentets berättelser. Om Hagar, som vad jag förstår är den första personen i bibeln, som ger Gud ett namn:

Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: ”Du är Seendets Gud.” Ty hon tänkte: ”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?” (1 Mos 16:13).

I dagens predikan, i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala, sa Bibi Helgesson att detta gör Hagar till den första teologen. Fint!

Hagar är spännande. Hon får ju samma löften om att hennes ättlingar ska bli talrika, som Abram fick. Och Herrens ängel talar till henne på samma sätt som till Maria:

Du är havande och skall föda en son, och du skall ge honom namnet …. (1 Mos 16:11).

I sammanhanget nämnde någon ordet samtycke i förhållande till sexualitet. Det förekommer en gång i bibeln. Just precis i dagens gammaltestamentliga läsning. Och det handlar också om Abram och Hagar (och Saraj):

Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Hon hade en egyptisk slavflicka som hette Hagar, och en dag sade Saraj till Abram: ”Herren har gjort mig ofruktsam. Gå till min slavflicka, kanske kan jag få barn genom henne.” Abram samtyckte, och så tog Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavflicka Hagar och gav henne åt sin man (1 Mos 16:1-3).

Det som är mycket störande är ju att ingen frågar Hagar. Att det är Abram som samtycker.

Men i ett annat sammanhang får en ung kvinna vara med och tycka. Det är en stärkande berättelse. Den handlar om Rebecka, som utväljs till hustru åt Abrahams andre son, Isak. Det är visserligen hennes föräldrar, Betuel och Laban, som gör upp om giftermålet men samma morgon som Abrahams tjänare ska ge sig tillbaka och ta med sig Rebecka verkar de inse att hon måste höras:

De sade: ”Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.” De kallade på Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” Hon svarade: ”Ja, det vill jag.” (1 Mos 24:57-58).

Nu är berättelsen verkligen inte utan problem, eftersom en grupp tjänarinnor också skickas med. Om de fick vara delaktiga i beslutet är mer osäkert.

Vi kom också in på berättelsen om hur Jakob kämpar med en okänd person vid ett vadställe. Det står:

Då brottades en man med honom tills dagen grydde (1 Mos 32:24).

Tolkningen är att Jakob brottades med Gud. Är det viktigt att Gud beskrivs som en man? Kan även kvinnor känna igen sig i den kampen? Eller blir det bara män som kan det?

Att dessa och andra samtal får föras i olika sammanhang tror jag är viktigt och till och med avgörande för att vi som samhälle och kyrka ska kunna ta oss vidare på vägen till genusrättvisa. Det är möjligt!