Vår ärkebiskop besöker SKUI

Ärkebiskopen under korsets tecken.

Idag fick vi besök av ärkebiskop Antje Jackelén på Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Hon har tidigare besökt institutet på den andra utbildningsorten, Lund. Nu var det alltså vår tur. Hon hade avsatt hela förmiddagen till detta. Hennes föreläsning varvades med gruppsamtal och återkoppling. Det är inte enkelt att sammanfatta förmiddagen men jag ska försöka. Temat för förmiddagen var

Reformation och folkkyrka

Det handlade helt klart om reformationen men jag tror faktiskt inte jag hörde ärkebiskopen tala mycket om folkkyrkan. Däremot mycket om

Kyrkan i det offentliga rummet

Flera gånger gjordes kopplingar till det dokument som Lutherska Världsförbundet arbetat fram, som har just detta namn. Antje Jackelén har själv varit med i arbetsgruppen. Visst finns det klara kopplingar mellan begreppet ’Kyrkan i det offentliga rummet’ och begreppet ’folkkyrkan’. Men samma sak är det inte.

Dokumentet speglar luthersk teologi från hela den världsvida kyrkan. Det var också märkbart i hela förmiddagen, hur viktigt det är för ärkebiskopen att vi har något att lära från andra delar av den världsvida kyrkan. Hon delade intryck från Indien, Myanmar, Transsylvanien, Egypten och många andra platser. Vår närvaro i samhället, fick vi höra, är en nerv i den kristna tron. Vi ska vara salt och ljus. Johannesevangeliet lär oss att Gud älskade världen. Det står inte kyrkan.

Större delen av föreläsningen kom dock att handla om hur reformationen påverkat oss i detta avseende. Ärkebiskopen menade att reformationsåret inte handlade om Luther utan om just reformationens påverkan på oss. Det är viktigt för vår självförståelse. Trots detta var Luther ytterst närvarande i föreläsningen.

Reformationens påverkan på oss sammanfattade ärkebiskopen i fem punkter:

1. Det handlar om bildning
2. Det handlar om frihet
3. Det handlar om rädsla
4. Det handlar om att förstå
5. Det handlar om hopp

Bildningsaspekten var temat för bokmässan i höstas, där Svenska kyrkan var en stor aktör. Inget märkligt i att detta var punkt 1. Ärkebiskopen slog ett slag för detta att kunna något ’by heart’. Jag trodde att hon här skulle tala mer om satsningen ’Dela tro – dela liv’.

Under punkten om frihet kopplade hon ihop rättfärdiggörelsen med rättvisan. Där introducerade hon också en röd tråd i föreläsningen, som hon brukar återkomma till. Att luthersk teologi alltid kommer parvis. Som lutheraner är vi marinerade i dialektiken. Vi har lärt oss att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Vidare har reformationen lärt oss att skilja mellan olika former av rädsla och att kunna hantera rädsla. I denna del blev hon förhållandevis personlig och talade om långflygningar. Det finns en risk, menade hon, att flygande skambeläggs. Risken är att rädslan gör oss antingen passiva eller panikslaget hyperaktiva. Vi förstod att det finns ett etiskt dilemma för en ärkebiskop, som å ena sidan behöver kunna besöka t ex kristna i andra delar av världen och å andra sidan vill prioritera tåg framför flyg. Någonstans bakom detta dilemma skymtade en bild fram av en förstående Gud: den älskande fadern och tröstande modern.

När det kom till förståelse och hermeneutik fick vi följa med in i samtal med Werner Heisenberg och Niels Bohr. Samt Niezsche.

Under den sista rubriken – den om hopp – gick en stor del av tiden åt till att förklara tvåregementsläran. Den handlar ytterst om att hålla ihop tillvaron och förstå att Gud tar hand om världen på två sätt. Vår roll i det offentliga rummet är att mobilisera hopp. I detta är dopet viktigt. Dopet visar oss att nådens gåva alltid kommer före uppdraget och uppgiften.

Det var fint att se hur studerande och ärkebiskops interagerade och trivdes ihop. Vi lärare och anställda var med utan att ha någon uttalad roll. Innan förmiddagen var slut fick vi dels ett bibelord från första Petrusbrevet 3:15

Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.

Och en uppmaning att be för ärkebiskopen som hon ber för oss. Fint!