När befrias Sydafrika från Zuma?

Det blir mer och mer tydligt att Sydafrikas president, Jacob Gedleyihlekisa Zuma, borde sluta. Det senaste beviset är att han gjort en stor förändring i regeringen. Syftet sägs vara att få in yngre ministrar men den allmänna uppfattningen är att han dels velat peta den populäre finansministern, Pravin Gordhan, dels se till att det finns ministrar som vill skydda Zuma, när hans andra presidentperiod tar slut.

The economist menar att han också sett till att få in lojala människor, som kan verka för att Zumas ex-fru, Nkosazana Dlamini-Zuma, blir nästa president. Hon skulle kunna skydda Zuma mot att bli dömd i en mängd korruptionsaffärer, som han är inblandad i.

Den andra, heta kandidaten till att efterträda Zuma, vice presidenten Cyril Ramaphosa, är öppet kritisk till att Zuma har avsatt Gordhan. Enligt Al-Jazeera säger Ramaphosa att det är totalt oacceptabelt.

Samtidigt som detta sker har också en gammal frihetskämpe, Ahmed Mohamed Kathrada, avlidit. Han var en av dem som dömdes tillsammans med Mandela i the Rivoina Trial. Hans änka, Barbara Hogan, säger till Zuma genom EyeWintess News:

If you had ears to hear and eyes to see, you would not have appointed four finance ministers in less than three years. You would not have recalled one of our finest finance ministers.

I en tweet har hon också sagt att Zuma har offrat allt som de kämpat för på korruptionens altare. President Zuma har ställt in den minnesgudstjänst, som staten skulle hållit för Kathrada och det har gjort att tunga institutioner som Nelson Mandela Foundation och Ahmed Kathrada Foundation riktat skarp kritik mot Zuma.

Zuma ska egentligen sitta till 2019. Det vore verkligen katastrofalt om han fick sitta kvar så länge. Men frågan är om det blir bättre med Nkosazana Dlamini-Zuma eller Cyril Ramaphosa. Det finns krafter inom ANC som vill få stopp på korruptionen. Hoppet står till att de får utrymme. I så fall kan Sydafrika gå en ljus framtid till mötes.

Gentrification

Vi har varit på besök i Johannesburg. Det är en stad som jag tidigare haft svårt för. Många älskar den. Sydafrikas ekonomiska centrum. Eller ”hub”, som det heter på engelska. Johannesburg är inte huvudstad men den största staden. Den växte sig stark under guldruschen på slutet av 1800-talet. När zuluerna åker till Johannesburg, säger de eGoli.

Det är den största staden i världen, som inte ligger vid en flod, kust eller sjö. Det finns däremot många tecken på gruvdrift, framför allt en mängd slaggberg. Idag har jag fått lära mig att det också är en av de grönaste storstäderna i världen. Få stora städer har så många parker och grönytor. När vi haft besök har jag aldrig kunnat bidra med tips om vad som är värt att besöka i Johannesburg. Hellre har jag sagt:

Åk till Kapstaden.

Men nu får jag nog ändra mig. Vi fick hjälp av vår kollega, Peter Svensson, som också är utsänd av Svenska kyrkan och är stationerad i Pretoria. Han tog oss med till ett par områden, där det pågår s k ”gentrification”. Den svenska översättningen jag får fram på nätet är:

Statusförvandlingsprocess.

Här serveras mat i stora kärl.

Kortfattat handlar det om att rusta upp delar av stadskärnan. Centrala Johannesburg är oerhört nergånget och det ekonomiska centrat ligger i stället i en stadsdel som heter Sandton, lite nordväst om centrum.

Vi besökte två gentrifierade stadsdelar. Den ena heter

Maboneng Precinct

Den andra stadsdelen var

Braamfontein

Visst betyder det att fattiga lämnar och rika kommer in. Vi diskuterade denna problematik. Bäst hade ju varit om stadsdelar renoverats på ett sådant sätt att prisvärda hyresrätter finns kvar. Men detta är ett globalt problem. När stadskärnor rustas upp, blir det för dyrt för många at bo kvar.

Här handlar det ofta om helt förfallna och ibland tomma byggnader. Det känns trots allt bra att de görs i ordning.

Dessutom finns en annan aspekt. Här växer det nya Sydafrika fram. Vi såg en blandning av människor, som vi inte ser på många andra platser i Sydafrika. Det var fint.

Eftersom Peter bor i Pretoria fick vi också en tur till Union Buildings, som är imponerande. Där såg vi den stora statyn av Nelson Mandela, som avtäcktes dagen efter hans begravning, den 16 December 2013. Denna dag är helgdag i Sydafrika och kallas

Reconciliation day

Nelson Rolihlahla Mandela - framför the Union Buildings

Något blev tydligt när vi stod framför Union Buildings. När de byggdes var de symbolen för de vitas regeringsmakt. Idag är de en stolthet för alla sydafrikaner.

Både i de nyare, gentrifierade, stadsdelarna och i det gamla Union Buildings, kan det nya, blomstrande Sydafrika skymtas. Jag gillar det. Men innan jag blir helt övertygad måste jag också kunna se att denna rikedom och skönhet kommer fler sydafrikaner till del. Idag är det något som ligger långt bort och det går för långsamt att komma dit.

Det är ett skäl till att Svenska kyrkan har en person som Peter placerad i regionen. Genom hans påverkansarbete kan Svenska kyrkan, tillsammans med andra organisationer (lokala och internationella – kyrkliga och sekulära) vara med och skapa opinion för en utveckling i rikting mot större rättvisa i Sydafrika. Detta är vi en del av och därför känns det trots allt hoppfullt.

Palestina – ett sydafrikanskt perspektiv

Suraya Dadoo är en av författarna till
den bok som släpptes.

Häromdagen var jag på en s k ‘book launch’. Det skedde på vårt universitet och boken som släpptes (ja, den hade redan släppts på andra ställen, så det var en del av en större lansering) heter:

Why Israel?

Den försöker svara på frågan varför vissa länder och/eller organisationer valt att fokusera på Israel och därmed kämpa för Palestiniernas rättigheter. Det finns ju så många andra ställen i världen, där förtryck och orättvisa råder. Är verkligen Israel värre än andra?

Månda i Sydafrika tycker att Israel är värre än andra. Undertiteln ger anledningen:

The Anatomy of Zionist Apartheid – A South African Perspective

Många sydafrikaner ser likheter mellan den situation som rådde i Sydafrika fram till 1990-talet och den situation som råder i Palestina/Israel. Vid boksläppet citerades bland andra Nelson Mandela:

We know too well that our freedom is incomplete without the freedom of the Palestinians.

Suraya Dadoo, en av författarna, berättade att Mandela visserligen sagt så, men att han lagt till andra länder som exemplevis Sydsudan. Det hade jag inte hört. Så jag googlar och ser att det fullständiga citatet är:

But we know too well that our freedom is incomplete without the freedom of the Palestinians; without the resolution of conflicts in East Timor, the Sudan and other parts of the world.

Viktigt att komma ihåg, att Palestina endast är ett av många andra områden, där orättvisa råder. (Jag hittar citatet på ANC’s eminenta hemsida, där alla tal som det nya, demokratiska Sydafrikas presidenter har hållit, finns att läsa!)

För visst är alla former av förtryck förkastligt? När jag kritiserar staten Israels behandling av palestinierna menar jag inte att försvara ISIS eller något annat förtryck.

Hur som helst var det intressanta tankar och samtal som uppstod vid boksläppet. Ett självklart perspektiv i Sydafrika är att tanken på en tvåstatslösning är tveksam. För ANC fanns det inte på kartan under förhandlingarna mellan 1990 och 1994. Det enda möjliga var ett enat Sydafrika, där varje myndig medborgare skulle ha en röst var.

Suraya Dadoo menade att många palestinier idag ifrågasätter en tvåstatslösning. Hon menade att även Likud (det statsbärande partiet i Israel sedan många år) gör det. Fast av andra skäl. Kanske är visionen av en enda, enad nation, en möjlig väg ut ur en låst situation? Finns det inte tillräckligt många israeeler och palestinier som inget hellre vill än att leva i fred med varandra?

Jag är inte tillräckligt insatt. Det kan var så, tyvärr, att en tvåstatslösning är ett pragmatiskt alternativ. Det enda som kan fungera nu. Jag kan också förstå att situationen i Israel/Palestina skiljer sig på viktiga punkter från den som rådde i Sydafrika. Det är ändå intressant att höra perspektiv härifrån.

 

Klockringning ur ett sydafrikanskt perspektiv

När vi var hemma i Sverige i somras hade vi anledning att föra en del samtal kring detta med klockringning. Jag menar företeelsen att kristna i Sverige idag väljer att använda klockringning i kampen mot rasismen. Är det rätt eller fel? Bra eller dåligt? Det är ingen lätt fråga. För att bena lite i det delar jag upp frågan i två avdelningar:

1) Är det rätt att använda kyrkklockor hur som helst?

2) Har användandet av kyrkklockor i kampen mot rasism avsedd verkan? Är det ett effektivt medel?

Jar har följt denna diskussion på avstånd och uteslutande via nätet. Det kan vara både ett plus och ett minus. Jag väljer att se det som ett plus och vill därför först av allt beskriva några sydafrikanska skeenden. Jag avser att använda dem som linser, genom vilka jag betraktar det som händer i Sverige. De hämtas från ett föredrag jag lyssnade på igår och en bok jag för tillfället läser.

Min tanke är att recensera
denna läsvarda bok i någon
svensk publikation.

Boken är Edwin Cameron’s Justice: A Personal Account (Tafelberg, Cape Town 2014). På ett generellt plan är den viktig, för den beskriver hur viktig ett lands konstitution är, samtidigt som den framhåller juristernas moraliska ansvar att upprätthålla konstitutionen och inte gömma sig bakom den. Jag vill återkomma till detta. Först vill jag fokusera på en liten detalj, som Cameron nämner på sidan 13. Han beskriver hur domprosten i Johannesburgs anglikanska katedral, Gonville Aubie ffrench-Beytagh, satt häktad utan rättegång, för sin kamp mot apartheid år 1971. Cameron skriver:

Cathedral bells throughout South Africa pealed out daily in protest.

Jag kände varken till domprosten eller klockringningen som då skedde till stöd för honom. Exemplet blir för mig till ett stöd för dem i Sverige som vill ringa i protest. Jag har ju uppfattat hur bloggare och andra diskuterar hur kyrkklockor får användas. Därför har en del församlingar valt att utöver klockringningen fira gudstjänst. Liksom för att rättfärdiggöra klockringningen. När jag läser ett pressmeddelande från Domkyrkoförsamlingen i Linköping förstår jag att det är bakgrunden:

I Linköpings domkyrkopastorat ringer vi inte i kyrkornas klockor mot grupper, åsikter eller personer, utan vi ringer för att kalla till gudstjänst och uppmana/påminna om bön.

I fallet Linköping verkar det som om församlingen helt avstår från klockringning. Jag respekterar det.

Min andra koppling till Sydafrika fick jag efter att ha lyssnat till professor Allan Boesak igår, när han föreläste vi universitetet här i Pietermaritzburg. Föreläsningen handlade om Albert Luthuli och Nelson Mandela och hade rubriken:

Just, Brave Men: Luthuli, Mandela and the Jericho Road

Föreläsningen handlade om de två ANC-ledarnas olika syn på pacifism. Boesak menade att det var Luthulis icke-våldslinje som vann i slutändan men han ville understryka att Luthuli på intet sätt satte sig till doms över Mandela och de andra ANC-ledarna som drog igång ANC’s väpnade gren, Umkhonto we Sizwe.

However, in the face of the uncompromising white refusal to abandon a policy which denies the African and other oppressed South Africans their rightful heritage - freedom - no one can blame brave just men for seeking justice by the use of violent methods ...

Detta går att läsa i ett pressmeddelande, som ANC gjorde 12 Juni 1964. Finns på ANC’s mycket välordnade hemsida.

Vad Boesak framför allt underströk var komplexiteten i relationen mellan Mandela och Luthuli och hur Luthuli å ena sidan stod för icke-våld och å andra sidan inte ville sätta sig till doms över Nelson Mandela och de andra i den s k Rivoniarättegången.

Boesak grundade sin föreläsning i Jesu berättelse om den barmhärtige Samariern. (Luk 10:25-37). Frågan var ju: Vem är vår nästa? Och dessutom: Vad gjorde prästen och leviten?

När jag tänker på klockringningarna i Sverige i samband med Svenskarnas partis möten, ser jag att kristna försöker göra något istället för att bara gå förbi. Det är bra. Jag kan förstå problemet, att det kan gå inflation i användandet av kyrkklockor som protestmedel. Men mot bakgrund av diskussionen Luthuli-Mandela kan det också vara så att det kanske finns situationer då det är läge att göra undantag.

Den andra frågan är svårare att besvara. Är klockringningen effektiv? Eller är det som Domkyrkoförsamlingen i Linköping skriver, genom domprosten, att

... Svenska kyrkan blivit Svenskarnas partis bästa PR-organisation med en massmedial uppmärksamhet som på inget sätt står i proportion till partiets storlek.

Jag tror det är lite för enkelt att säga att Svenska kyrkan ensamt spelat denna roll. Det är ju en mängd andra aktörer som funnits med. Med mer eller mindre demokratiska metoder. Skulle Svenska kyrkan varit frånvarande, hade demonstrationerna ändå fått uppmärksamhet.

Grundfrågan är i så fall om ett parti som detta ska bemötas med tystnad. Kan det tigas ihjäl? Jag tror inte det. Det är i sig en god sak att många människor ger sig ut på gatorna och demonstrerar. Visst finns det en risk att i detta fall Svenskarnas parti får för mycket uppmärksamhet. Men den risken är värd att tas.

Åter till Edwin Cameron och hans bok om konstitutiones roll i ett samhälle. Jag kom att tänka på en annan jurist, Peter Nobel, som i UNT skriver att organiserad rasism borde förbjudas. Jag är benägen att hålla med honom. Det blir ett undantag i grundlagen men jag tror det är ett bra undantag.

Viktigare är dock att varje medborgare tar ställning. Och framför allt inte mot rasism utan för vanlig medmänsklighet i relation till människor från andra länder eller kulturer. T ex världens migranter. Det handlar om rättvisa! Detta kan med fördel ske i våra kyrkor. Jag vill därför sluta med två citat från det ekumeniska samtalet i världen. I Kyrkornas Världsråds s k missionsdokument, Together Towards Life (paragraf 75), står det:

More than ever before, local congregations today can play a key role in emphasizing the crossing of cultural and racial bounderies and affirming cultural difference as a gift of the Spirit. Rather than being percieved as a problem, migration can be seen as offering new possibilities.

En som uttrycker detta tydligt är Jehu Hanciles, från Sierra Leone i boken: Beyond Christendom: Globalization, African Migration and the Transformation of the West, (Orbis Books Maryknoll, New York 2008, sid 129):

Every Christian migrant is a potential missionary

Vi har detta i vår mångåriga kristna tradition. Vi bekänner varje söndag att vi tror att kyrkan är allmänelig eller katolsk, som vi också säger. För alla, överallt, i all tider. Låt oss hålla fast vid detta. Med eller utan klockringning!

Post-nationaldagstankar

I fredags var det alltså Sveriges nationaldag. Vi plockade fram den flagga vi fick av vänner i Aneby 2002, då vi som familj flyttade till Sydafrika. Den ingick i ett ”survival kit” med hårdbröd, sill, kaviar, snus (!) och en del annat. Snuset tror jag vi gav bort, det andra åt vi upp men flaggan är kvar.

I går, lördag, hade vi ”våra” fyra studenter på middag och då sjöng vi den svenska nationalsången. Så berättade jag att vi firar Gustav Vasa, som blev kung 1523 och befriade oss från danskarna (!). Samt regeringsformen 1809, förstås. Men mest Gustav Vasa.

En del tankar har jag om detta. Låt säga att Gustav Vasa faktiskt var en befriare. Att Sverige led under förtryck (som vi fick lära oss i skolan på 1960- och 1970-talen). Då kanske det är OK att fira Gustav Vasa. Han framställdes ju närmast som en hjälte. Lite åt Nelson Mandela hållet.

Men nu vet vi att frihetskämpen ganska snart efter maktövertagandet själv började utsätta sina undersåtar för än det ena än det andra. Intet nytt under solen.

Sydafrika firar 20 års demokrati detta år. Hur blev det? Jag vill kanske inte dra alltför långtgående paralleller men visst är det ofta så att den som kämpat för frihet förändras efter att friheten är uppnådd?

Vad gjorde jag då mer på själva nationaldagen? Jo, jag var med på tentamen. Ett par klasser inom Kristendomens Historia skulle skriva och jag var ombedd att infinna mig i tenta-salen i samband med starten, för att svara på eventuella oklarheter. En av frågorna handlade förresten om Martin Luther och avlatshandeln. Jag har redan i flera svar sett att de afrikanska studenterna lyfter fram Martin Luther som de fattigas befriare.

Mellan 14h15 och 14h15 behövde jag finnas på plats, samt även 17h00, för att hämta tentorna. Jag har även en del s k hemtentor på mitt bord, samt ett antal tentor som skrevs i går. Sammanlagt är det sex olika kurser. Jag har dock inte undervisat i alla. Professorn i Kristendomens historia är dock på ”sabbatical” och i ett svagt ögonblick lovade jag hjälpa honom med några kurser.

Vad har tentor med nationaldag och befrielse att göra? Mycket, tror jag. Jag upplever en stor känsla av befrielse över att ha mitt eget tenterande bakom mig. Samtidigt försöker jag tänka mig tillbaka till hur det kändes, för att därmed kunna förstå hur studenterna har det. Fast, jag måste å andra sidan stålsätta mig. Är inte svaret rätt, måste det ju bli underkänt.

Studenterna kommer snart.

Nu börjar de som ska skriva tentamen komma.

Idag har vi firat Pingstdagen. Först med mässa i vår egen kyrka i Eastwood. Vi hade med en katolsk teologie doktor från Madrid, Carmen, och hon sa efteråt:

Det kändes som att vara i en katolsk mässa.

Ja, Anden är en! Så fanns vi i tankar och böner också med i olika vigningsmässor i Svenska kyrkan, avståndet till trots. Exempelvis i Växjö domkyrka, där Stine vigdes till präst idag.

Eftermiddagen har vi ägnat åt utflykt. Vi tog med Carmen till Hella Hella – en fantastiskt vacker plats en knapp timme från Pietermaritzburg, där vi tillbringade en skön eftermiddag med familjerna Lantz Drennan och Malinga. Varmt och skönt trots att det egentligen är vinter.

En fantastiskt vacker plats, Hella Hella

Imorgon fortsätter veckan och då blir det tillbaka till en mängd orättade tentamina. Ska försöka tänka befrielse för studenterna! Samtidigt rättvisa!

På irrfärder i Moçambique

Vi kom alltså till Moçambique i tisdags kväll. Vi hade blivit förvarnade om den vanligt förekommande korruptionen bland polis och tullpersonal. En hjälpsam person gick med oss genom tullen och huruvida han tillhörde de anställda eller inte är oklart men han gav oss god hjälp att få alla papper ifyllda och stämplade och vi tyckte att han var värd en ersättning för det. När det gäller polisen tar sig korruptionen bland annat uttryck i att man kan bli stoppad och få böter för något som egentligen inte är ett brott. På vägen från gränsen till Maputo var vi dock inte med om något sådant.

Vägen från gränsen till Maputo tog däremot mer tid än vi trodde. Särskilt när vi kom in i förorterna till Maputo. Långa bilköer och därmed ett långsamt tempo. Men strax före sex var vi framme vid hotellet Hoyo Hoyo, som helt enkelt betyder Välkommen, på portugisiska. Rummet var inte stort men tillräckligt. På hotellet fann vi en restaurang, där vi kunde äta kvällsmat. Vi hade anlänt.

Enligt den planering vi fått skulle vi infinna oss på stiftskansliet för morgonbön följande dag kl 8.15 och vi skulle kunna fråga hotellpersonalen om vägbeskrivningen. När vi kom fram till det röda krysset på kartan hittade vi inget som liknade en kyrka eller ett kyrkligt kontor. Vi svängde in på en tvärgata för att åka runt kvarteret och där stod trafiken nästan still. Det var dessutom enkelriktat. Tiden gick. Vi hade haft gott om tid men nu närmade sig tiden för morgonbön. Bilarna rörde sig i snigelfart men så fick vi se en mitra (en biskopsmössa) på en vägg. Kunde det vara rätt ställe? Javisst! Så vi hann i tid och biskop Sengulane hälsade oss glatt och förvånat:

Ni har hittat hit? Och ni är i tid?

Förmiddagen innebar sedan rundvandring och introduktion bland de anställda. Både de som arbetar med mer traditionella arbetsuppgifter och de som jobbar inom projekt som rör livsmedelssäkerhet och malaria.

Därefter blev vi bjudna på lunch hemma hos biskopen och fick nya vägangivelser, för att åka till den med Maputo hopvuxna grannstaden Matola, där de två svenska SIDA-volontärerna Elin och Ella bor. Ett av hustruns uppdrag var att hälsa på dem och intervjua dem. Den vägangivelse vi fick visade sig leda oss helt rätt:

Åk mot Matola. Sväng höger vid det andra trafikljuset efter vägtullen. Åk till nästa trafikljus och sväng vänster. Vid det stora korset är det.

Det fungerade. Inga köer alls. Vi fick en stund tillsammans med Ella och Elin och sedan åkte vi tillbaka till biskopen för kvällsmat och så småningom blev det natt den andra dagen.

Torsdagen hade vi fått veta att biskopen skulle hålla en minnesgudstjänst för Nelson Mandela, på en förfrågan från Sydafrikas ambassad. Han ville att jag skulle vara med och han bad mig vara där halv två, eftersom gudstjänsten skulle börja klockan två. Vi hade gjort upp med volontärerna att vi skulle hämta dem vilket vi gjorde, efter en stillsam förmiddag.  Men på väg ut mot Matola såg vi att en lastbil havererat i en av de mötande filerna. Det tog oss en halvtimme ut till Matola men vi insåg snabbt att det skulle ta betydligt längre tid att återvända. Efter att ha hämtat Elin och Ella åkte vi mot Maputo och snabbt blev det stopp. Särskilt kring vägtullen. Jag trodde nog att vi skulle missa minnesgudstjänsten men tänkte samtidigt att den kanske inte skulle starta exakt klockan två. Helt klart skulle jag inte hinna vara där för genomgången en halvtimme i förväg.

13.59 rundade vi hörnet på kvarteret där kyrkan ligger och när jag kom fram till kyrkan var processionen precis på väg in. Jag slängde på mig min alba och stola och hann precis kliva in på min plats. Med hjälp av biskopens teaterviskningar lyckades jag sedan be de böner som jag skulle. På engelska!

Gudstjänsten skiljde sig dramatiskt från den TV-sända minnesgudstjänsten i Sydafrika och förmodligen från alla mindre minnesgudstjänster som hållits över hela Sydafrika dessa dagar. Inga politiker eller aktivister talade. Endast biskopen. I övrigt var det psalmsång, bön och textläsningar. Allra sist, när allt var klart, tackade en av de anställda på ambassaden alla som hade kommit. Han sa några ord om Mandela men han höll sig väldigt kort.  Biskopen hade visserligen talat om Mandela men fokus låg på Guds agerande och gudstjänsten var mer en tacksägelse till Gud än ett lovprisande av Mandela. Intressant!

Här är jag tillsammans med biskopen, en korsbärare och två präster vid minnesgudstjänsten.

Efter gudstjänsten var det kaffe och sedan tog vi med Ella och Elin till en restaurang. God mat och fin utsikt över Indiska Oceanen. I god tid åkte vi sedan till biskopens lägenhet, där det firas mässa varje torsdag kväll. Denna kväll var det dessutom dop och konfirmation. Det var ett ungt par, som ska gifta sig inom kort men tydligen inte var döpta. Liksom i Svenska kyrkan räknas ju ett vuxendop även som konfirmation. Men i den anglikanska kyrkan kommer detta tydligare till uttryck, eftersom biskopen smörjer de nydöpta med olja en extra gång.

De nydöpta tar emot sina dopljus. Faddrarna står bakom.

Biskop Sengulane är med i Guiness rekordbok. Av två skäl. Han är dels den yngste person som blivit vigd till anglikansk biskop. Han var bara 30 år. Dels är han den som varit biskop i aktiv tjänst längst. Han har nu varit biskop i 37 år. Ovanligt! Nästa år går han i pension. Om vi förstår det hela rätt delas Lebombo-stiftet då i flera mindre stift. Stiftet omfattar en yta större än Sverige. Det finns bara två anglikanska stift i Moçambique: Nyassa och Lebombo.

Efter att ha skjutsat hem ungdomarna åkte vi till Hoyo Hoyo och det blev natt den tredje dagen.

Fredag morgon åkte vi iväg på nästa utfärd. Mot Masiene och stiftets katedral. Inte så långt. Runt 25 mil. Det tog lite tid för trafiken var livlig. Några gånger blev vi stoppade av poliser men när de såg min prästskjorta blev de genast mycket vänligt sinade och vi hade inga problem. Efter att ha tankat och ätit lite lätt lunch i Xai-Xai kom vi fram till stiftets katedral, som ligger mitt ute på landsbygden. Vi såg en byggnad med en skylt med orden:

Secretaria da Catedral

Vi trodde att vi skulle träffa Padre Carlos och gick in och frågade efter honom men fick veta att han befann sig i Maputo. Någon ringde upp honom och räckte över luren till hustrun. Skulle vi kanske kunna åka tillbaka till Maputo och hinna ses ikväll? Nja, kanske inte! Det bestämdes att vi skulle stanna i Masiene över natten och ändå få se lite av byggnaderna: katedralen, sjukhuset, skolan och det konferenscenter, som ungdomarna i Västerås stift samlat in pengar till. Så skedde också. En vänlig person visade oss runt och vi fick även se utsikten över Indiska Oceanen några kilometer bort samt blev bjudna att dricka ur en kokosnöt, som han med van hand öppnade.

Efter en enkel men god måltid blev det en lugn kväll utan TV, Internet eller något annat som kunde distrahera. I stället läste vi en meditationstext av Ylva Eggehorn och samtalade sedan om livet, Gud och framtiden. Runt nio-tiden gick vi och la oss och såg till att moskitnäten slöt tätt under sängarna.

En kittel med varmvatten fann vi utanför badrumsdörren, när vi skulle tvätta oss på kvällen. Omsorg!

Efter frukost påföljande dag åkte vi tillbaka till Maputo och försökte via SMS få kontakt med Carlos, vilket inte gick så bra. Så vi åkte tillbaka till hotellet, gick ut på stan och åt lunch och beredde oss på en lugn eftermiddag.

Denna väg leder oss både till och från Masiene. Vackert!

Då kom ett SMS från Carlos och han dök senare upp med sin fru på hotellet för en pratstund. Allt ordnar sig till slut!

Ikväll ska vi äta kvällsmat hos biskopen och imorgon bär det av till Namaacha vid gränsen mot Swaziland. Där blir det kyrkoinvigning, högmässa och bröllop. (Dop, konfirmation och minnesgudstjänst har vi ju redan varit med om!) Efter den gudstjänsten åker vi genom Swaziland tillbaka till Sydafrika och Pietermaritzburg, för att smälta alla intryck.

A prayer for Madiba

In another blog post (in Swedish) I asked the question: Who owns Mandela? One answer is: the people. At least that is what Madiba himself said when he addressed the people on the 11 February 1990, just released from prison:

I stand before you not as a prophet but as a humble servant of you, the people. Your tireless and heroic sacrifices have made it possible for me to be here today. I therefore place the remaining yeas of my life in your hands.

When I read what Archbishop emeritus Desmond Mpilo Tutu has said, being one of the elders, it goes very well together with this:

God was so good to us in South Africa by giving us Nelson Mandela to be our President at a crucial moment in our history.

So, Mandelas life belonged to God, was given to Mandela himself, who generously gave it to the people. Now it is time for us to give him back to God. This is also the content in the prayer for Madiba, which Archbishop Thabo Makgoba in Cape Town has written and published on his blog:

Go forth, revolutionary and loving soul, on your journey out of this world, in the name of God, who created you, suffered with you and liberated you.

Go home Madiba, you have selflessly done all that is good, noble and honourable for God’s people.

We will continue where you have left off, the Lord being our helper.

We now turn to you, Lord, in this hour of darkness, sadness, pain and death, in tears and mourning,

We wail, yet we believe that you will console us, that you will give us the strength to hold in our hearts and minds, and the courage to enact in our lives, the values Madiba fought and stood for.

We turn to you, Lord, and entrust Madiba’s soul to your eternal rest and loving arms as he rejoins the Madiba clan, his comrades and all the faithful departed.

We pray particularly for his closest and dearest, for Ma Graca Machel, for his children, grandchildren and all his relatives; may you surround them with your loving arms, your fatherly embrace and comfort.

At this dark time of mourning, at this perfect time when you have called him to rest and a perfect end, accept his soul and number him among the company of the redeemed in Heaven.

Console and comfort his family, South Africa and the world.

May his long walk to freedom be enjoyed and realised in our time by all of us.

MAY HE REST IN PEACE AND RISE IN GLORY!

Amen

Chris Hani

Idag är det en speciell dag i Sydafrika. Det är 20 år sedan mordet på Chris Hani. Hade han levt, tror många att han efterträtt Nelson Mandela som president.  För att förklara hans betydelse, gör jag det enkelt för mig och kopierar en del av det som skrivs om honom på wikipedia:

"Chris Hani was assassinated on 10 April 1993 outside his home in Dawn Park, a racially mixed suburb of Boksburg. He was accosted by a Polish far-right immigrant named Janusz Waluś, who shot him in the head and at the back as he stepped out of his car. Waluś fled the scene, but was arrested soon afterwards after Hani's neighbour, a white Afrikaner woman, called the police. Clive Derby-Lewis, a senior South African Conservative Party M.P. and Shadow Minister for Economic Affairs at the time, who had lent Waluś his pistol, was also arrested for complicity in Hani's murder. The Conservative Party of South Africa (Konserwatiewe Party van Suid-Afrika) has broken away from the ruling National Party out of opposition to the reforms of PW Botha. After the elections of 1989, it was the second-strongest party in the House of Assembly, after the NP, and opposed FW de Klerk's dismantling of apartheid.

Historically, the assassination is seen as a turning point. Serious tensions followed the assassination, with fears that the country would erupt in violence. Nelson Mandela addressed the nation appealing for calm, in a speech regarded as 'presidential' even though he was not yet president of the country: 

Tonight I am reaching out to every single South African, black and white, from the very depths of my being. A white man, full of prejudice and hate, came to our country and committed a deed so foul that our whole nation now teeters on the brink of disaster. A white woman, of Afrikaner origin, risked her life so that we may know, and bring to justice, this assassin. The cold-blooded murder of Chris Hani has sent shock waves throughout the country and the world. ... Now is the time for all South Africans to stand together against those who, from any quarter, wish to destroy what Chris Hani gave his life for – the freedom of all of us.

While riots did follow the assassination, the two sides of the negotiation process were galvanised into action, and they soon agreed that democratic elections should take place on 27 April 1994, just over a year after Hani's assassination."

En fråga som nu diskuteras i Sydafrika är om hjärnan bakom mordet, Clive Derby-Lewis, som är sjuk, ska släppas efter 20 år i fängelse. Meningarna går isär. Vissa tycker att försoningen även borde gälla honom. Andra inte. Hanis familj och kommunistpartiet menar att Derby-Lewis sitter inne med kunskaper om vilka andra som var involverade. Om han kommer fram med dessa namn, kanske det går att diskutera frigivning.

Vem har sagt att försoning skulle vara enkelt?