Human Rights Based Approach

Igår började programmet med en workshop som Sofie och jag ledde. Den handlade om det förhållningssätt inom arbetet med mänskliga rättigheter, som brukar kallas Human Rights Based Approach (HRBA). Workshopen blev verkligen ett gemensamt arbete där vi delade ut samtalsfrågor som de olika grupperna jobbade med och sedan redovisade. Vi hade lånat upplägget och även en del illustrationer men till syvende och sist var det vi i rummet som tillsammans gjorde förmiddagen. Det var spännande frågor som kom upp, även sådan som traditionellt betraktas som tabu. Centralt för just denna workshop var att mänskliga rättigheter gäller alla människor och att ett projekt som detta särskilt ska se till de personer som redan är marginaliserade.

Syftet var inte att diskutera komplicerade frågor, där vi helt klart har olika uppfattningar. Däremot är det viktigt att ingen person blir diskriminerad och det var alla överens om. Alla, precis alla, har rätt att lära sig och läsa och skriva på sitt modersmål. När vi väl slutade tog en av lärarna upp en sång och snart var alla med i sången – och glädjen gick inte att ta miste på.

Precis efter workshopen fick vi träffa ledningen för den lokala kommunen. Det var viktigt att vi alla presenterade oss och till slut fick vi veta att den som ledde samlingen från kommunledningen själv arbetar ideellt som bibelöversättare. Till det minoritetsspråk som läskunnighetsprojektet handlar om; esahie. Fantastiskt.

Mötet med kommunledningen blev kort för de traditionella ledarna väntade redan på oss. Så vi fick hoppa in i bussen och in i en medföljande bil och åka till palatset, där den högste traditionella ledaren residerar; the Paramount Chief. Han var omgiven av andra traditionella ledare. Vi fick instruktioner att buga när vi gick in, vilket vi också gjorde. Därefter skedde presentationen. Vår värd från kommunledningen fanns med. Han talade inte direkt till ”the Paramount Chief” utan det fanns ett språkrör som vidarebefordrade vad som sades. Nu tyckte jag inte att denna ordning upprätthölls hela tiden för vid något tillfälle responderade ”the Paramount Chief” direkt till oss. Sist av allt fick vi ställa upp för fotografering, bakom alla traditionella ledare. En av Ghanas bibelsällskaps anställda sa att detta är mycket ovanligt. Ett uttryck för att ledarna gillar projektet. Så bra!

Efter en kraftigt försenad lunch var det dags att åka ut till en by som heter Boka. Där pågår ett antal läskunnighetsklasser men nu har byn själv tagit hand om projektet. Den regionala utbildningsmyndigheten ger visst stöd. Vi mötte både barn och vuxna och det var så spännande att se deras stolthet över att äntligen kunna läsa. Eftersom det är Ghanas bibelsällskap som driver projektet är det förstås extra fint att människor kan läsa Bibeln på sitt modersmål. Men vi fick också se prov på andra områden där språkkunskaperna har betydelse. En man kom fram och sjöng en sång som han översatt till esahie. En pojke läste en dikt som han memorerat. Flera berättade att det aldrig funnits några böcker på esahie men att det nu kommer.

Vi var i en inte helt färdigställd kyrka. Jag fick syn på några människor som stod utanför och tittade in genom ett gallerförsett fönster. Jag uppfattade att de inte går i någon klass men att det kanske var där för att lyssna, i hopp om att en dag också de skulle få denna möjlighet. Vad vi ser är nämligen ett arbete som växer hela tiden. Med hjälp av Sida-medel startar Bibelsällskapet klasser men sedan drar de vidare till nya byar. Då får den byn man lämnar själva ta över ansvaret. Givetvis kommer man på besök, uppmuntrar och peppar, men ansvaret ligger hos människorna. Det känns mycket förtroendeingivande.