Ramphele for president

Breaking news this day. DA's Helen Zille announces that Dr Mamphela Ramphele stands as the presidential candidate for the DA. It is still too early to say what will happen with Agang SA. According to radio news (SAFM) today not all senior members of Agang are happy.

It is not the first time smaller parties join the DA. It happened to the Independent Democrats. Their leader, Patricia de Lille, is now the DA Mayor of Cape Town.

Whereas the ANC has seen many splinter groups (like PAC, UDM, Cope, EFF) it seems as if DA is working in another direction, drawing smaller groups into their sphere. Zille, Ramphele and de Lille are women. Zuma, Lekota and Malema are men – just to mention a few).

To be honest one has to mention that the National Party merged with the ANC after some years. And the IFP leader, Mangosuthu Buthelezi, became a minister in the ANC lead government. He is now talking to Malema. And Cope is talking with ACDP. It is not easy to understand. But it is interesting!

Read more one the websites of:

DA

Agang

Mail and Guardian

Enough

En svår film att se!

Jag har fått nog! Igår kväll såg jag delar av filmen ”Enough” där Jennifer Lopez spelar huvudrollen. Efter att ha blivit misshandlad av sin man flyr hon med dottern. När en advokat till sist säger att det är hopplöst att fly, eftersom mannen kommer att jaga henne, tills han hittar henne och dödar henne, bestämmer hon sig för att slåss tillbaka. På svenska heter filmen:

En kvinnas hämnd

Hon dödar mannen i självförsvar. Som alla filmer där det utspelas en kamp mellan ont och gott, känns det OK att den goda sidan använder våld i kampen mot ondskan. Det verkar i filmen som om att hon blir friad från att ha dödat sin man.

Det är inte filmen jag fått nog av. Det är våld i hemmet. Jag minns en tidningsartikel jag läste för ett par år sedan, som gjorde mig upprörd. Kort var artikelns budskap följande:

Den farligaste platsen en kvinna kan vistas på är det egna hemmet.

Jag blev upprörd. Kände mig anklagad. Men jag förstår att det är så. Det var inte avsett för oss män, som inte plågar livet ur våra fruar. Men jag tog åt mig – som man! Och det var säkert bra.

Statistiskt sett (och nu har jag inga källor att komma med i denna bloggpost) är det farligt för en kvinna att vara hemma. Många kvinnor misshandlas och våldtas i hemmet. Så även en del män. Och många barn. Hem är farliga! Visst är det upprörande?

Ett annat minne som kommer upp är när jag utgöt mig för en annan man över hur hemskt det är att så många kvinnor utsätts för våld. Hans svar var att det rent statistiskt dödas fler män. (Jo, jag vet att dödligheten totalt sett är exakt lika stor bland kvinnor och män men här talar vi om liv som avslutas p g a mord, dråp etc.) Säkert är det så att fler män bringas om livet med våld än kvinnor. Men är det inte så att det rör sig om olika våld och olika situationer?

När män mördas är det andra män som utför handlingen. När kvinnor mördas är det oftast män och inte andra kvinnor. Detta skriver jag inte som en vetenskaplig sanning. Jag antar att det förhåller sig så men jag vet inte med säkerhet.

Däremot vet jag att vi ofta varnar våra döttrar, när de ska ut i det publika sammanhanget på kvällstid. Vi (föräldrar) har synpunkter på klädsel och på vilka platser de ska besöka. Av omsorg kanske men det blir missriktat, för vi har en annan måttstock för sönerna.

Nu undrar jag: hur kan det komma sig att vi/samhället enklare accepterar att killar är ute sent på kusliga ställen, när det bevisligen är så att fler killar råkar illa ut just där och då?

Och hur kan det komma sig att vi/samhället accepterar att tjejer har det säkrare hemma, när det är just hemma som är det farligaste stället att vara på?

Eller är det fler killar ute och just därför procentuellt fler killar som råkar illa ut där? Samt fler tjejer hemma och just därför rent procentuellt fler tjejer som råkar illa ut där?

När jag funderar över detta sakförhållande, undrar jag hur de tänker, som till varje pris ska behålla en strikt könsuppdelning, där vissa egenskaper tillskrivs de olika könen/genusarna. Kan det vara dags att fundera bortom kön och genus?

Och då har jag ändå inte kommenterat alla som utsätts för våld på grund av sin sexuella läggning. Eller religion. Eller politiska övertygelse. Eller hudfärg. Eller något annat som är en del av det faktum att vi är människor.

Jag tycker det är illa, oavsett skäl till misshandel och våldtäkt. Men just nu är jag upprörd över det jag såg i ovan nämnda film. Jag har fått nog.

Are we a bunch of losers?

The Lutheran Theological Institute (LTI) in Pietermaritzburg has opened for the new academic year. This means that we can start attending morning devotions there again, after the summer break.

This morning’s devotion was led by Bishop Musawenkosi Biyela, one of the teachers. He read one of the texts for this week – from Isaiah 49. The context is that the people of Israel are in exile, because they have not obeyed God. Based on that the bishop said:

We are all a bunch of losers.

One cannot understand this unless one heard the words of South Africa’s Sports Minister, Fikile Mbalula, who yesterday said about Bafana Bafana (the South African male national soccer team):

What I saw was not a problem of coaching, it was a bunch of losers.

Bishop Biyela preaching at LTI.

It is nothing strange that a preacher in South Africa uses soccer as a context in a sermon. The bishop went on saying that God punished the people of Israel. I have some concerns with this kind of theology. I believe that God is the saviour. But of course, God did not save the people of Israel from being taken to exile. So, one has either to say that God was not able to save them or God did not want to save them. (Which in itself could be interpreted as a punishment). Yes, I know, this is an unsolvable dilemma. The Theodice problem.

The point that Bishop Byela made was also related to another context, namely the start of a new academic year. After the defeat comes a new beginning. When God allows us to go through defeat, God also brings us to a new beginning.

Maybe he and the students are hoping for a new beginning for Bafana Bafana. Or a new, better beginning in the theological studies.

It is always good to listen to the bishop. I do not always agree but he always give me some food for thoughts. Sometimes I also feel like a loser. And surely, sometimes I am a loser. Then my prayer is, that God will lead me to a new beginning.

Vem vill bli prinsessa?

I slutet av oktober och början av november var jag med på Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Busan. En omvälvande upplevelse. En del bloggade jag om där och då. Men det är många minnen som nu börjar poppa upp. Låt mig berätta om ett seminarium jag deltog i. Det ordnades av YWCA och temat var:

The Role of Christians in Violence Against Women, Young Women and Girls

Fr v: Moderatorn (tyvärr uppfattade jag inte namnet på henne) Namsoon Kang,  

Nyaradzayi Gumbonzvanda, MiJung Lee, Yi-Ting Wang. 

De var fem i panelen. En moderator och så fyra som höll anföranden. Prof Namsoon Kang (Texas Christian University) började. Sedan kom Nyaradzayi Gumbonzvanda, som är Generalsekreterare för hela YWCA. En forskare från Korean Women Development Institute, MiJung Lee, var den tredje och sist ut en student från CHANJUNG Christian University i Taiwan – Yi-Ting Wang. Det som grep mig mest hände i det sista anförandet.

Yi-Ting Wang berättade hur det påverkat henne att alltid ha prinsess-idealet som ett mål. Hon berättade hur omgivningen förväntat sig att hon skulle se ut som och bete sig som en prinsessa. Hon nämnde sin lärare och sina föräldrar. Men hon ville inte. Hon ville vara sig själv.

Först tänkte jag: skulle det inte handla om våld mot kvinnor, unga kvinnor och flickor? Jo, just det. Vi har ju ett uttryck som heter:

Att göra våld på sig själv.

Som ofta bottnar i andras uttalade eller outtalade förväntningar. När föräldrar och lärare behandlar ett barn på detta sätt, då är det våld!

När Yi-Ting Wang talat färdigt reste sig en kvinna i auditoriet upp och tackade just för detta. Hon berättade att hon upplevt att Yi-Ting Wang talat om hennes liv. Och så började hon gråta. Starkt!

Mitt intryck var helt klart att Yi-Ting Wang hade stått emot trycket och orkat vara sig själv. Men hur många flickor och unga kvinnor gör det?

Ett uppdrag jag hade i Busan var att organisera männens samlingar under förmötet för kvinnor och män. Min reflektion är att även pojkar och unga män utsätts för liknande våld. Att bli någon de inte vill vara. Detta förringar inte Yi-Ting Wang’s upplevelse utan visar bara att varken män eller kvinnor far väl i en värld som pressar in människor i boxar eller normer eller vad vi nu kallar det.

På eftermiddagen gick jag till Shinsegae, som åtminstone har varit världens största köpcentrum Det ligger mitt över gatan från koferensanläggningen. I rulltrappan såg jag följande bild:

En bild säger mer än 1000 ord. på gott och ont!

Då tänkte jag på vad Jesus sa:

Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte. (Matt 13:13)

Jag kände mig som om mina ögon öppnats något litet.

ANC under 50%?

An independent institute, Ipsos, has made a political survey in South Africa with interesting results. I have not seen many surveys before. This one was reported by TV the other day and the result, if general elections were to take place today, are the following (compared to 2008 and 2012)

A few things can be said about this:

1. ANC is decreasing and may have problems in achieving two thirds majority.

2. Only DA can compete with ANC.

3. EFF is more popular than Cope. (Which means that break aways from the ANC is more likely to succeed the first election after the break away. Look at UDM, which only holds one seat in the national assembly).

4. Agang has not managed to gather enough support.

Maybe others can get more information from the tables. News24 makes the following analysis:

Issues contributing to this include the Marikana shooting incident, the scandal around President Jacob Zuma’s R206m security upgrades to his Nkandla home in KwaZulu-Natal and to other ANC leadership issues.

It is going to be interesting. I don’t think the ruling party will fall under 50% but maybe get close.

Superherdar och president Jacob Zuma

Det kan ju inte vara meningen att Svenska kyrkans nya organisation, som blev en verklighet 1 januari 2014, ska kännetecknas av detta. Att vissa präster uppgraderats till så kallade superherdar och deras löner därmed höjts betydligt. Den utredning som ledde fram till detta hade andra begrepp som överskrift:

Närhet och samverkan!

Vad blev det av detta? Jag undrar. Prästen Björn Helgesson utmanar i Kyrkans Tidning de välbetalda och det är bra! Hans inlägg finns här och här.

Men frågan är: går det att få sin lön sänkt i Sverige? Finns exempel på någon som försökt? Det vore bra om det skedde. Vem behöver 65 000 – 70 000 i månaden? Jag vet att en del går till skatt – men ändå?

När jag sedan läser om valrörelsen i Sydafrika, kan jag inte låta bli att dra paralleller. Visserligen är det ju verkligen två helt olika företeelser: Svenska kyrkan och Sydafrika. Men det finns beröringspunkter. Det handlar om makt. President Zuma vill bli omvald. Däri skiljer han sig inte från någon annan politiker i världen. Det är ju en politikers första uppgift att få makt. Utan makt ingen påverkan. Men inte makt till vilket pris som helst. Två allvarliga saker ur den senaste veckans mediaflöde:

Presidentsämbetets talesperson, Mac Maharaj, säger att Zuma inte vill ändra på grundlagen. Det oroar mig. Varför behöver detta överhuvudtaget sägas? Mail and Guardian rapporterar här.

En annan uppgift kommer från analytikern Raymond Suttner. Det verkar som om ANC använder allmänna medel för att säkerställa att ingen kommer till dagens ANC manifestation och buar ut Zuma. Alla måste identifiera sig med ID-handlingar. Zuma vill inte att det ska märkas hur ifrågasatt han är. Återigen: det vill ju ingen! Men då får han kanske börja i andra ändan och ändra sin politik och sitt sätt att förhålla sig till makt och rikedom.

Sydafrika och ANC eller Sverige och Svenska kyrkan. Beröringspunkter finns. Två organisationer som länge haft mycket makt och inte kan tänka sig en tillvaro i minoritet. Vi har mycket att lära – både i Sverige och Sydafrika. Kanske av morgondagens texter, där vi möter Jesus, som låter sig döpas av Johannes Döparen, trots att denna menar att det inte behövs. Det är som Ylva Eggehorn skriver i en psalm:

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder.
men det var bortom bilderna du kom.Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner. 

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
Du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
Du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen
Du följer oss dit ingen annan går.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig.
Det mörknar, och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.

Den viktigaste frågan blir till sist inte hur superherdar och Jacob Zuma lever utan hur jag själv lever. Är jag beredd att dela med mig? Att hela tiden gå längre ner?

Jag kan bara vinna med min kvinna

Rubriken kommer från Robban Broberg. Jag tillämpar det på mitt liv med hustrun. Igår skrev jag om henne. Av illustrationen nedan kan förstås att det som handlar om hustrun har läsvärde.

Igår fick tog sig också Moruti över 100 000 sidvyer. (Det betyder inte att 100 000 personer varit inne på min blogg. Det betyder inte ens att ett mindre antal personer varit inne 100 000 gånger, för ibland är det spam som tittar in - t ex något som heter wampyrestate.)

Min enda tolkning är: stor del av det som går framåt i mitt liv, beror på min hustru!

Jag kan bara vinna med min kvinna!

Igår, när jag skrev om hustrun, passerade bloggen 100 000 sidvyer.

Min fru

Idag firar vi hustruns födelsedag. 54 år. En aktningsvärd ålder. Ett av paketen (det blev inte så många) innehöll en afrikansk skjorta. Hustrun har jagat efter en affär i Pietermaritzburg som möjligen saluför dylika persedlar. Dock utan framgång! För att råda bot på detta sakernas förhållande har hon därför utvecklat vilda planer på att själv införskaffa tyger, göra mönster, klippa till material och därefter leja någon att sy dessa skjortor. På detta sätt kunde två flugor göras på smällen. Skjortor skulle finnas att köpa för gästande svenskar och arbetstillfällen tillskapas. Nu har den grymme maken tills vidare satt stopp för dessa planer.

Helt oförhappandes dök nämligen Sarah upp utanför universitetet en dag. När hon fick se hustruns makes vackra skjorta, som äldsta dottern med fästman införskaffat i Kapstaden, utbrast denna Sarah (helt okänd för maken):

Var har Du fått tag på denna skjorta?

(Fast på engelska, förstås!) Maken redogjorde för det hela men då ville Sarah visa sin egen skjortförsäljning, som äger rum från bagageluckan till den bil hon förfogar över. 

En god vän, Rebecka, kom också förbi och ville botanisera
bland skjortor och tygstycken.

Efter inköp av ett stycke skjorta och utväxlande av telefonnummer tillkom sedermera detta födelsedagsepos:

Tinna gillar sina gäster.
En av hennes fina gester
är att fixa shoppingturen.
Det går bra - hon är bilburen.
Trist är dock att skjortor fattas.
Hittas ej, hur än det rattas
gata upp och gata ner.
Tinna inte längre ler.
- Om jag själv får tag på tyger
och in till mitt sy-rum smyger,
ritar mönster - klipper till:
kanske någon annan vill
sy upp skjortor för min räkning.
Skjorte-bristen får sin läkning!
Nästa gång vi gäster får
Tinna mycket bättre mår.
Men nu har jag löst problemet
jag vet en som är i gemet.
Ring till snälla, rara Sarah.
Och besväret Du kan spara!

Nu ska det dock, i ärlighetens namn sägas att i den mån hustrun ändå skulle vilja sätta sina planer i verket och starta skjorttillverkning och dito försäljning i staden, torde varken make, Sarah eller några andra krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen kunna hindra henne. Som väl är!

Gratulerar på högtidsdagen, kära hustru!

Snygg!

Rwanda and South Africa

On 29 December I listened to a good sermon. The preacher said something about good and evil taking place at the same time in our context but we usually only focus one of the two. She gave an example: the Rwandan genocide, which took place while South Africa celebrated its first democratic, general election. (Over 500 000 Tutsis were killed between April 6 and and mid-July 1994. Close to 20 million South Africans went to the polls on 27 April the same year.)

Yesterday South African media reported that Patrick Karegeya, Rwanda’s former intelligence chief was found dead, allegedly strangled, in a hotel in Johannesburg. BD live describes him as

a brilliant spy who appears to have fallen foul of the assassination tactics he once reportedly practised on others

According to the Sowetan Gauteng Police is hunting his killer. The Independent has a suspect: Paul Kagame. In an article online one can read:

Patrick Karegeya knew Paul Kagame well. The pair went to school together, worked alongside each other in Ugandan intelligence and then fought to free their country from the genocidal gangsters who unleashed horror in their native Rwanda. When Kagame became president, Karegeya was put in charge of foreign intelligence services.

But after a decade, their disagreements, including over human rights and attacks on neighbouring Democratic Republic of Congo, became too strong. He was relieved of his duties, stripped of his rank as colonel and jailed. Once free he fled, later joining forces with three other prominent exiles to lead opposition to Kagame’s government.

Obviously a friend of Karegey, Faustin Kayumba Nyamwasa, was shot in the stomach in South Africa in 2010. According to the Independent Karegey  said last year  that the

… Rwandan government can no longer tolerate any dissent. There is a deliberate plan to finish us off.

Ian Birell, who writes the article in the Independent has a point:

For despite the murders, the abuse of human rights, the locking up of political rivals, the ceaseless and now well-documented stoking of carnage and conflict in the Congo, Kagame remains a leader lionised in Washington and Westminster.

He continues:

The world’s foremost scholar on Rwanda has described him as “probably the worst war criminal in office today.” Another leading academic concluded he was running “a very well-managed ethnic, social and economic dictatorship”.


But Bill Clinton calls him “one of the greatest leaders of our time” while Tony Blair, who works closely with him and has borrowed his plush private jet, hails him as “a visionary leader”. There is similar adoration on the right among many Tories and Republicans; Rwanda was even welcomed into the Commonwealth four years ago.

South Africa and Rwanda. Dissidents are allowed to live and work in South Africa. I am not a fan of President Zuma. I think he is a corrupt leader and last week it was claimed that people were booing at him again, according to Mail and Guardian. But as far as I understand he is not killing his opponents. 

Let's hope and pray this year that South Africa will have a free and fair general election - just like in 1994 - and that Rwanda will see, not only economic growth, but also real democracy! 

Palestina-Israel-Sverige-Sydafrika: jämförelser

Svenska kyrkan uppmanar till bojkott
av varor från ockuperat område. Men
inte till bojkott av varor från andra
områden i Israel. En viktig skillnad.

På nyårsafton gav jag mig in i en diskussion på nätet, som blev mer omfattande än jag i förstone föreställde mig. Den gällde Svenska kyrkans internationella arbetes julkampanj och uppmaningen att bojkotta varor som producerats på mark, som ockuperats av Israel. Särskilt brännande blev frågan om huruvida det går att jämföra den politik som Israel för med den politik som fördes i Sydafrika under apartheid-tiden. Jag gav mig i diskussionen på bloggen Kristen Opinion. Johanna Andersson ville ha referenser till någon i Sydafrika som jämför Israels politik med apartheid. Eftersom jag ofta hör den jämförelsen letade jag upp en källa, som jag tyckte var vettig. Poängen i källan var att lärdomar kan göras i ett studium av Sydafrikas historia. Lärdomar som kan hjälpa till att hitta en lösning i konflikten Palestina-Israel. Jag fick lite mothugg på bloggen vilket ju är i sin ordning. Efter att ha fått två kommentarer publicerade valde Kristen Opinion att moderera den tredje och i stället lägga en länk till min egen blogg. Det går att följa kommentarerna här. Lite märkligt men sådana är ju spelreglerna i bloggosfären. Den som har en blogg har ansvar för vilka kommentarer som publiceras. Bloggare gör olika bedömingar. Risken, vad jag förstår, var att kopplingen Israel – apartheid kan upplevas stötande eller rent av antisemitisk. Jag har viss respekt för det. Antisemitism är en verklighet som bör tas på allvar. På bloggen Kristen Opinion gavs också en länk till FN’s definition av antisemitism.

Problemet uppstår dock om i stort sett all kritik av staten Israel kan betecknas som antisemitisk. Det kan ju inte främja det demokratiskt öppna samtalet. I FN’s definition tas detta upp och det sägs bland annat:

However, criticism of Israel similar to that leveled against any other country cannot be regarded as antisemitic. 

Låt mig därför dra en parallel. Under sextiotalet gjorde Sydafrikas dåvarande apartheidregim stora folkförflyttningar. En av de mest omtalade är rensningen av District Six i Kapstaden. Fortfarande lyser ett stort sår i centrala Kapstaden. Trots att det är 20 år sedan Sydafrika blev en demokrati, har inte området kunnat bebyggas mer än till en liten del. Av olika skäl, som jag inte går in på här.

Den som är i Kapstaden kan gärna besöka Museum of District Six. Som svensk blev jag lite paff, när jag mitt i utställningen såg en roll-up som handlar om ett område i Malmö: Lugnet!

Va? Det är ju upprörande! Jämföra apartheidregimens politik med sanering av slum-områden i Sverige. Så kan man väl inte göra?

Jo, det kan man visst! Och det är ganska nyttigt! På en hemsida/blogg som heter ”Mitt hjärtasMalmö” läser jag om Lugnet:

Det mesta av bebyggelsen revs och det praktiska tillvägagångssättet påminner om den skövling, som apartheidregimen inledde på 1960-talet i stadsdelen District Six i Kapstaden.

Detta exempel och mycket annat har lärt mig att det inte finns vissa länder som är helt onda och andra som är helt goda. Vi är alla inblandade och insyltade i det som i högmässan kallas för "världens bortvändhet från Gud". Samtidigt menar jag att vi kan och bör använda bojkott och sanktioner ibland. Det var legitimt när det gällde Sydafrika och det är legitimt när det gäller den del av Israels produkter, som kommer från ockuperat område. Man det betyder inte att allt därmed står rätt till i exempelvis Sverige.

Ergo! Om man alltså kan dra paralleller mellan apartheidpolitiken i Kapstaden och miljonprogrammet i Malmö, kan man, enligt mitt sätt att se det, dra paralleller mellan Sydafrikas politik före 1994 och Israels politik idag.