Superherdar och president Jacob Zuma

Det kan ju inte vara meningen att Svenska kyrkans nya organisation, som blev en verklighet 1 januari 2014, ska kännetecknas av detta. Att vissa präster uppgraderats till så kallade superherdar och deras löner därmed höjts betydligt. Den utredning som ledde fram till detta hade andra begrepp som överskrift:

Närhet och samverkan!

Vad blev det av detta? Jag undrar. Prästen Björn Helgesson utmanar i Kyrkans Tidning de välbetalda och det är bra! Hans inlägg finns här och här.

Men frågan är: går det att få sin lön sänkt i Sverige? Finns exempel på någon som försökt? Det vore bra om det skedde. Vem behöver 65 000 – 70 000 i månaden? Jag vet att en del går till skatt – men ändå?

När jag sedan läser om valrörelsen i Sydafrika, kan jag inte låta bli att dra paralleller. Visserligen är det ju verkligen två helt olika företeelser: Svenska kyrkan och Sydafrika. Men det finns beröringspunkter. Det handlar om makt. President Zuma vill bli omvald. Däri skiljer han sig inte från någon annan politiker i världen. Det är ju en politikers första uppgift att få makt. Utan makt ingen påverkan. Men inte makt till vilket pris som helst. Två allvarliga saker ur den senaste veckans mediaflöde:

Presidentsämbetets talesperson, Mac Maharaj, säger att Zuma inte vill ändra på grundlagen. Det oroar mig. Varför behöver detta överhuvudtaget sägas? Mail and Guardian rapporterar här.

En annan uppgift kommer från analytikern Raymond Suttner. Det verkar som om ANC använder allmänna medel för att säkerställa att ingen kommer till dagens ANC manifestation och buar ut Zuma. Alla måste identifiera sig med ID-handlingar. Zuma vill inte att det ska märkas hur ifrågasatt han är. Återigen: det vill ju ingen! Men då får han kanske börja i andra ändan och ändra sin politik och sitt sätt att förhålla sig till makt och rikedom.

Sydafrika och ANC eller Sverige och Svenska kyrkan. Beröringspunkter finns. Två organisationer som länge haft mycket makt och inte kan tänka sig en tillvaro i minoritet. Vi har mycket att lära – både i Sverige och Sydafrika. Kanske av morgondagens texter, där vi möter Jesus, som låter sig döpas av Johannes Döparen, trots att denna menar att det inte behövs. Det är som Ylva Eggehorn skriver i en psalm:

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder.
men det var bortom bilderna du kom.Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner. 

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
Du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
Du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen
Du följer oss dit ingen annan går.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig.
Det mörknar, och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.

Den viktigaste frågan blir till sist inte hur superherdar och Jacob Zuma lever utan hur jag själv lever. Är jag beredd att dela med mig? Att hela tiden gå längre ner?