I slutet av
oktober och början av november var jag med på Kyrkornas Världsråds
generalförsamling i Busan. En omvälvande upplevelse. En del bloggade jag om där
och då. Men det är många minnen som nu börjar poppa upp. Låt mig berätta om ett
seminarium jag deltog i. Det ordnades av YWCA och temat var:
The Role of Christians in Violence Against Women, Young Women and Girls
 |
Fr v: Moderatorn
(tyvärr uppfattade jag inte namnet på henne) Namsoon Kang,
Nyaradzayi Gumbonzvanda, MiJung Lee, Yi-Ting
Wang.
|
De var fem i
panelen. En moderator och så fyra som höll anföranden. Prof Namsoon Kang (Texas
Christian University) började. Sedan kom Nyaradzayi Gumbonzvanda, som är
Generalsekreterare för hela YWCA. En forskare från Korean Women Development Institute, MiJung Lee, var den
tredje och sist ut en student från CHANJUNG Christian University i Taiwan – Yi-Ting
Wang. Det som grep mig mest hände i det sista anförandet.
Yi-Ting Wang
berättade hur det påverkat henne att alltid ha prinsess-idealet som ett mål. Hon
berättade hur omgivningen förväntat sig att hon skulle se ut som och bete sig
som en prinsessa. Hon nämnde sin lärare och sina föräldrar. Men hon ville inte.
Hon ville vara sig själv.
Först tänkte jag:
skulle det inte handla om våld mot kvinnor, unga kvinnor och flickor? Jo, just
det. Vi har ju ett uttryck som heter:
Att göra våld på sig själv.
Som ofta bottnar
i andras uttalade eller outtalade förväntningar. När föräldrar och lärare behandlar
ett barn på detta sätt, då är det våld!
När Yi-Ting Wang
talat färdigt reste sig en kvinna i auditoriet upp och tackade just för detta.
Hon berättade att hon upplevt att Yi-Ting Wang talat om hennes liv. Och så
började hon gråta. Starkt!
Mitt intryck var
helt klart att Yi-Ting Wang hade stått emot trycket och orkat vara sig själv.
Men hur många flickor och unga kvinnor gör det?
Ett uppdrag jag
hade i Busan var att organisera männens samlingar under förmötet för kvinnor
och män. Min reflektion är att även pojkar och unga män utsätts för liknande
våld. Att bli någon de inte vill vara. Detta förringar inte Yi-Ting Wang’s
upplevelse utan visar bara att varken män eller kvinnor far väl i en värld som pressar in människor i boxar eller normer eller vad vi nu kallar det.
På eftermiddagen
gick jag till Shinsegae, som åtminstone har varit världens största köpcentrum Det ligger mitt över gatan från koferensanläggningen. I rulltrappan såg jag följande bild:
 |
| En bild säger mer än 1000 ord. på gott och ont! |
Då tänkte jag på vad
Jesus sa:
Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte. (Matt 13:13)
Jag kände mig
som om mina ögon öppnats något litet.
3 comments:
Anders:
Yi-Ting Wang är inte ensam om sina upplevelser - men det kan vara svårt att se våldet medan det pågår. Och när man inser det - är det försent.
Prinsessidealet är starkt i Östra Asien har jag förstått, men är det inte det hos oss också? Många försöker få leksaks- och klädhandeln att inte dela upp sin marknadsföring så kategoriskt (det är visst värre än nånsin - efter alla år av diskussioner!). Men vad står prinsessbegreppet för egentligen? Förminskning, avväpning, utseendefixering? Kan det också vara något annat? Att bli behandlad (av föräldrar i första hand) som något mycket fint, skyddsvärt, accepterad som man är (jfr djuppsykologi) eller?
Självklart finns detta i hela världen. Som pappa till tre döttrar, som växte upp när det var Disney-dags varje fredagkväll (sic) känner jag mig medskyldig! Som alla andra normer finns det både positiva och negativa aspekter. Frågan är kanske hur vi förhåller oss till normerna!
Post a Comment