En brevvän jag glömt

Bland alla mina sparade brev och kort dök det upp en person som jag hade glömt att jag brevväxlade med. Han hette Arvid Nilsson och bodde i Klerebo utanför Hjälmseryd i Småland. Min far var kyrkoherde i Hjälmseryd och jag var skriven där men bodde i Uppsala, där jag gick i gymnasiet. På loven var jag hemma och även sommaren efter gymnasiet, då jag arbetade på torrmjölksfabriken i Rörvik en halvmil från Hjälmseryd.

Varför jag började brevväxla med Arvid Nilsson vet jag inte. Han var ju en betydligt äldre man. Jag har bara vaga minnen av honom. Jag tror att han kom till kyrkan på moped och minns jag rätt var han ensamstående. 

När jag googlar ser jag att han fått ett eget kapitel i boken ”Hjälmseryd i våra hjärtan. En sockenhistorik.” Kapitlet heter

Arvid i Klerebo - en Hjälmserydsprofil

Den texten skulle jag vilja läsa. Andra kapitel i denna bok handlar om författaren Hilding Fagerberg och träsnidaren Eva Spångberg. Undrar vad det står om Arvid.

Ett kort betyder så mycket

På våren 1978 (eller var det 1979) drabbades jag av körtelfeber. Sjukdomen bröt ut när jag var hemma hos mina föräldrar i Småland på sportlov. Till slut blev jag så dålig så jag fick åka in till infektionskliniken i Jönköping. 

Under dessa veckor skulle jag deltagit i ett möte med KGF-kommittén som skedde tillsammans med en skolsektionskonferens. KGF står för Kyrkliga Gymnasistförbundet och var en kristen elevorganisation som jag tillhörde. KGF-kommittén var förbundsstyrelse. Det slår mig nu att jag redan som gymnasist engagerade mig i frågor som hade att göra med kyrka och skola. Det är nu en viktig del av mitt arbete som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. 

De andra ledamöterna i KGF-kommittén skickade ett uppmuntranskort till sin sjuke vän. Det kortet dök upp när jag sorterade mina brev och kort. Jag vill skriva några rader om några av de personer som skrivit sina namn på kortet. En del personer minns jag dessvärre inte så väl. Något av namnen på kortet kan jag inte tyda. (Om någon av er läser detta ber jag alltså om ursäkt. Hör gärna av er.)

Jag tror att Åke Göransson har skrivit adressen. Det ser ut så. Åke var nog ordförande i skolsektionen i Ärkestiftet, en roll jag sedan tog över. Åke var tillsammans med en annan vän värdpar när hustrun och jag gifte oss. Han dog tyvärr 2019. Då var han direktör för Myndigheten för stöd till trossamfund. Det var en stor skara människor från vitt skilda håll som deltog i hans begravning i Sankt Lars katolska kyrka i Uppsala. Exempelvis var dåvarande kulturministern Amanda Lind där. 

En annan person som inte lever längre men som har sitt namn på kortet är Inger Aasa. Hon blev senare internationell sekreterare i Luleå stift och var med i Kyrkornas Världsråds centralkommitté och även i det verkställande utskottet. Inger dog 2006. 

En tredje person som skrivit sitt namn och som också är död är Thomas Bernerstedt. Han blev arkitekt men vi har inte haft så mycket kontakt genom åren. Då har jag haft betydligt mer kontakt med hans tvillingbror. Thomas dog 2020.

Andra personer som skrivit under är Anders Fröjmark, som var ordförande i KGF-kommittén. Anders är nu docent i historia vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Vice ordförande i KGF-kommittén var Sara Utvik. Hon har också skrivit under. Idag heter hon Sara Silfverskiöld och är lärare på Bromma folkhögskola. Ragnhild Gustafsson heter idag Ragnhild Utterström och är även hon lärare. Per Jönsson är kyrkoherde i Tölö-Älvsåker pastorat, söder om Göteborg. Han är också kontraktsprost och han bjöd in mig till en kontraktssamling för några år sedan. Ett roligt återseende. Per Englund var präst redan då och är nu pensionär så vitt jag vet. Henrik Grape är också präst. Han är handläggare för hållbar utveckling i Svenska kyrkan, men är utlånad på 100 procent för att leda klimatarbetet inom Kyrkornas Världsråd.

Dessa personer som jag räknat upp har jag många olika minnen med. Ett litet vykort kunde väcka alla dessa minnen till liv. Så fantastiskt.

Ett brev betyder så mycket

Det är sommar och semester. Tid att göra saker som det annars inte finns tid för. Eller ork. Till exempel läsa och sortera gamla brev och kort. Den direkta anledningen till att jag gör detta är att svärmodren dog för snart en månad sedan. Hon hade ett stort förråd där vi förvarade några lådor som inte fick plats på sommarstället. En av dessa lådor innehöll i stort sett alla brev och kort jag fått under mitt snart 64-åriga liv. De fyllde en hel bananlåda. Jag tror att det säkert kan ha varit över 500 brev och kort. Kanske tusen. Jag vet inte. Likt en hamster har jag sparat allt. Nu var det alltså dags att ta itu med lådan. 

En hel del av breven och korten har jag sorterat
i buntar på min säng. Detta är en bara en bråkdel
av allt som fanns i lådan.

Där finns brev från en lekkamrat jag hade när jag bodde i Norrfjärden mellan Piteå och Luleå 1966. Jag var 6 år och när vi flyttade började vi brevväxla. Troligen inte direkt men så småningom kom vi igång. Jag har sparat en bunt brev. Även från en kompis jag hade i Porjus när jag gick i lågstadiet. Jag har brev från tre kamrater från mellanstadiet i Långträsk och från en högstadiekamrat. Varje flytt har inneburit nya brevvänner. Från gymnasiet i Uppsala har jag buntar med brev från säkert tio kamrater. Jag kommer inte spara alla dessa brev och kort men något från var och en.

Under mitt år i Kapstaden 1981–82 tog jag emot och skickade massvis med brev. Det fanns ju inte något internet då. Dessutom fick jag nya brevvänner när jag flyttade hem.

Mina föräldrar, gudföräldrar, svärföräldrar och syskon har också genererat stora mängder. Syskonen ska få sina brev tillbaka. Så har de gjort med de brev jag skickat till dem. Mina föräldrars brev ska jag spara och läsa vid tillfälle.

Och sedan finns det från väldigt många andra vänner och bekanta. De julkort jag sparat slänger jag direkt men en del andra brev sparar jag. Kanske delar jag något med någon vid tillfälle. Vi får se.

I några kommande bloggposter ska jag skriva om ett par kort jag fått som jag särskilt la märke till när jag bläddrade igenom mina högar.

Sydafrikas nya regering

Sydafrikas statsbärande parti – African National Cogress (ANC) – fick för första gången sedan 1994 inte ensam majoritet i parlamentsvalet den 29 maj. De fick runt 40 procent av rösterna. Som tvåa kom Democratic Alliance (DA) med knappt 22 procent. Tredje störst blev ett nytt utbrytarparti ur ANC - uMkhonto weSizwe (MK). De fick nästan 15 procent. Sedan finns ett antal partier med mindre än tio procent av rösterna. Economic Freedom Fighters (EFF) är också en tidigare utbrytning ur ANC. De fick nästan 10 procent. Valresultatet finns på valkommissionens webbplats. 

Eftersom inget parti har egen majoritet krävdes någon form av koalition. Jag måste säga att jag blev överraskad över att ANC och DA valt att bilda regering, tillsammans med ytterligare ett antal partier. Där finns Inkatha Freedom Party (IFP) som traditionellt samlat zuluer i Sydafrika. Nu fick de endast tre procent av rösterna. De flesta zuluerna röstar idag på MK. (Mer om det nedan). Jag är också förvånad att Freedom Front Plus (VF+) är med. Det är ett konservativt parti, som samlar vita sympatisörer. Med i koalitionen är också United Democratic Movement (UDM). Deras ledare, Bantu Holomisa, var ledare för ett av Sydafrikas Homelands på slutet av 1980-talet, nämligen Transkei. Efter 1994 gick han med i ANC men bröt sig ur och bildade UDM. Partiet fick en halv procent av rösterna men får alltså vara med i regeringen. Holomisa blir försvarsminister. Ett annat parti är Patriotic Alliance (PA) som fick två procent. Deras ledare, Gayton McKenzie, beskrivs som tidigare gangster. Good Party (Good) som fick 0,18 procent av rösterna, är också med. Deras ledare heter Patricia de Lille och hon var borgmästare i Kapstaden en gång i tiden. Hon har varit ledare för PAC men även för ett annat parti – Independant Democrats (ID). Hon blir turistminister. Pan Africanist Congress of Azania (PAC) fick 0,23 procent i valet. PAC har gamla anor och var den befrielserörelse som organiserade demonstrationen i Sharpeville 1960. Ytterligare några partier som är med i regeringsunderlaget är Al Jama-ah, Rise Mzansi och United Africans Transformation.

Det är med andra ord en brokig skara. Syftet är verkligen att skapa en slags nationell enhet. Framtiden får utvisa om det kommer att gå. Relationen mellan ANC och DA har inte varit direkt vänskaplig. Men nöden har som bekant ingen lag.

President Ramaphosa sammanfattar målsättningen på följande sätt:

Den tillträdande regeringen kommer att prioritera snabb, inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt och skapandet av ett mer rättvist samhälle genom att ta itu med fattigdom och ojämlikhet.

Är detta bara vackra ord? Det får framtiden utvisa.

Det stora hotet mot en positiv utvecklig i Sydafrika tror jag är MK och deras informelle ledare – förre presidenten Jacob Zuma. Han får inte ställa upp i parlamentet eftersom han har en dom mot sig. Det som är oroande är att de blev största parti i en av provinserna, KwaZulu-Natal. De fick 45,3 procent. Näst störst är IFP på 18 procent och ANC med 17 procent. MK fick dock inte utse premier (guvernör) i provinsen utan det blev Thami Ntuli från IFP enligt Reuters. ANC, DA, IFP och National Freedom Party (NFP) har bildat en majoritet så att MK inte får något inflytande vad gäller regeringsmakten i provinsen.  Men valresultatet är en indikation på utbredd nationalism bland zuluerna. Det är oroande.

Men trots allt vill jag understryka att Sydafrikas ledare försöker se bortom rivaliteter och vända utvecklingen i landet. Jag hoppas det kommer gå vägen.

Demokrati – en färskvara

Idag är det val. När vi kom till vår vallokal i morse frågade en av valarbetarna:

- Ett eller två kuvert?

Först förstod jag inte riktigt frågan men sedan insåg jag att det har att göra med de två valen som vi kunde delta i. Dels valet till EU-parlamentet, dels den lokala folkomröstningen. För mig var det självklart att rösta i båda valen men tydligen var det inte så för alla. Exempelvis valde de som var just före i kön att bara ta ett kuvert. Anledningen var att de inte kände till folkomröstningen.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att det är en aningen märklig folkomröstning. Den har önskats av ett litet parti, Utvecklingspartiet demokraterna, och förstår jag saken rätt var det ett krav detta parti hade för att släppa fram Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, så att de kunde utgöra kommunstyrelse. Det är märkligt för att vissa partier står för ”ja” i folkomröstningen medan andra uppmanar till att rösta ”blankt”. Jag har inte uppfattat att det finns något parti dom drivit ”nej” i kampanjen. Detta sakförhållande parat med det faktum att folkomröstningen är rådgivande gör det begripligt att några väljer att hoppa över detta val. 

Men de som stod före mig de hade aldrig hört talas om att det skulle ske en folkomröstning. Och då kan jag förstå att de valde alternativet ”ett kuvert”. Hur kan man på så kort varsel sätta sig in i ett komplext val? Positivt i alla fall att de var där och röstade i EU-valet. 

Själv har jag vetat om detta i åtminstone en månad och även diskuterat frågan med arbetskamrater, släkt och vänner. Jag upptäckte att det skulle bli en folkomröstning, när jag såg det på en valaffisch. 

Att några röstande helt missat att det valet idag också innefattade en folkomröstning sade dock något viktigt. Demokrati är en färskvara. Den måsta försvaras och upprätthållas varje dag. Och det gör vi tillsammans. 

Visst vilar ett stort ansvar på våra folkvalda och på olika myndigheter. Men inte bara på dem. Vi har alla ett ansvar att söka kunskap, ställa frågor, försöka påverka och inte minst delta i de val som förekommer. 

Ett viktigt sätt att upprätthålla demokratin står folkbildningsrörelsen för. Folkhögskolor och studieförbund. Och egentligen hela civilsamhället. Därför är det svårt att förstå att nedskärningar sker på detta område. Att skära ner på stöd till civilsamhällets olika organisationer är att riskera demokratin. Det kan bara sluta illa.

Knut Isaksson – in memoriam

1973 flyttade familjen till Kyrktåsjö i norra Ångermanland. Egentligen var det mina föräldrar och jag eftersom mina äldre syskon i princip var utflugna. Själv började jag högstadiet på hösten och åkte under de tre åren dagligen skolbuss ner till Hoting. En sträcka på drygt 2 mil. D v s 4,5 mil ToR.

Knut var studierektor när jag började men jag tror att han blev rektor under de tre åren jag gick på centralskolan i Hoting. Och han var vår klassföreståndare. Vi gillade Knut för han var rättvis, sträng och samtidigt humoristisk.

Två minnen vill jag dela. Vi hade honom också som lärare i religionskunskap något av åren. Då var han studierektor. Jag hade pianolektion 20 minuter i början av en av lektionerna. En torsdag när jag kom till musiksalen fann jag en lapp att musikläraren var sjuk och lektionen inställd. Finemang tänkte jag. En halv håltimme till skänks. 20 minuter sedan klev jag in i klassrummet. (Som studierektor visste förstås Knut att musikläraren var sjuk. Men det sa han inte. Åtminstone inte direkt.)

- Var har du varit?

- Pianolektion. Det har jag ju varje torsdag.

- Jaså, vem har du som lärare då?

Där någonstans insåg jag mitt misstag och fick krypa till korset. En minnesbeta!

En annan gång hade jag burit mig oerhört otrevligt åt på en annan lektion. Med en annan lärare. Jag blev uppkallad till Knut, som då var rektor. Jag insåg absolut hur klandervärt mitt tilltag var och förväntade mig skäll. När jag satt mig ner på en stol mitt emot Knut möttes jag av en vänlig men utforskande blick. Och en stunds tystnad, som kändes som en evighet.

- Varför, Anders? Varför?

Givetvis hade jag inget bra svar utan fick helt enkelt erkänna min gärning och försäkra honom om att jag inte skulle göra något liknande igen.

För några år sedan fick vi kontakt på Facebook. Det var roligt att följa honom och även få en och annan kommentar. Alltid vänliga.

Och framför allt att läsa om den rakryggade och principfaste Knut som lät sig styras av goda och människovänliga värdering. Ytterst förstås sin kristna, grundmurade tro, formad i pingströrelsen. Att Knut valde att gå ur Kristdemokraterna när de började samarbeta med SD gjorde mig både varm inombords och lite stolt över att ha fått lära känna honom. Beskrivningen i Dagen säger mycket:

När den 78-årige pingstvännen Knut Isaksson lämnar Kristdemokraterna vill han att det ska synas. För elva år sedan startade han en lokalavdelning i Dorotea och blev på köpet utsedd till årets kristdemokrat.

– Utvecklingen har gått åt fel håll, säger han nu och bommar igen lokalavdelningen.

Andra får avgöra hur jag är som människa men skulle någon beskriva mig i positiva ordalag så har Knut definitivt bidragit till det.

Knut avled för en vecka sedan. Må han vila i frid till uppståndelsens morgon!

Valutgången i Sydafrika – hur blir det?

Sydafrikas medborgare gick i onsdags till sitt sjunde demokratiska val. För första gången kommer inte ANC få egen majoritet. Just nu, när 97,9 % av rösterna enligt den oberoende valkommissionen är räknande ser ställningen bland de fyra största partierna ut såhär

ANC 40,12 %

DA 21,75 %

MKP 14,78 %

EFF 9,4 %

ANC (African National Congress) är det statsbärande partiet som länge hade stöd hos en överväldigande majoritet. Men de har inte lyckats att omfördela Sydafrikas rikedomar så att de fattigaste kunnat få det bättre. Dessutom har partiet och landet skakats av korruption och den extrema form av korrupt agerande som på engelska kallas State Capture. Inte minst under förre presidenten Jakob Zumas presidentperiod tömdes de stora, statliga företagen på pengar, som rann in i fickorna på redan förmögna politiker och företagare. Cyril Ramaphosa, en person som också har lik i garderoben, ville förändra detta men hans regering har inte lyckats. ANC verkar få majorotet i sju av nio provinser.

DA (Democratic Alliance) är ett parti som har rykte om sig att vara ett parti för de vita. De har haft och kommer att behålla majoriteten i en av de nio provinserna, Western Cape. Min bild är att de sköter sitt uppdrag där i många avseenden. Men för landet i helhet lyckas de inte mobilisera väldigt stort stöd bland de svarta.

MKP (uMkhonto weSizwe Party) är ett nybildat parti som har den tidigare presidenten, Jakob Zuma, som ledare. Det är med andra ord ett parti som brutit sig ur ANC. De vill vara folkets parti som skapar en positiv förändring för Sydafrika. Med tanke på Zumas tidigare prestationer känns det som en from förhoppning. De kommer få majoritet i en av provinserna, KwaZulu-Natal, där vi bodde 2013-2015. 

EFF (Economic Freedom Fighters) brukar beskrivas som ett vänsterpopulistiskt parti. Ledaren, Julius Malema, var ordförande för ANC’s ungdomsförbund och bröt sig ur ANC när Zuma var president. De två har aldrig varit kontanta.

ANC verkar få majoritet i sju av nio provinser. De andra två är det DA och
MKP som kommer att styra. (Källa: Al Jazeera).

Summan av de tre största oppositionspartierna blir – just nu – 45,93 %. Det betyder att det rent teoretiskt finns andra partier som ANC skulle kunna gå i koalition med och till slut nå över 50 %.

Min kvalificerade gissning är att ANC inte kan bilda koalition med något av dessa partier. MKP och EFF kommer inte heller kunna arbeta tillsammans. Inget av de tre andra partierna vill jobba ihop med DA, som förra året bildade en slags valsamverkan med sex andra partier. Den kallas för the Multi-Party Charter och inbegriper utöver DA: Inkatha Freedom Party (IFP), Freedom Front Plus (FF Plus), ActionSA, Independent South African National Civic Organisation (ISANCO), United Independent Movement (UIM) och Spectrum National Party (SNP). Jag är osäker på om de kommer att smaverka men skulle de bli så, får de tillsammans högst 30 %.

Med andra ord har det uppstått en osäker situation i Sydafrika. Den oberoende valkommissionen har lovat att resultatet ska vara definitivt imorgon, söndag. Det finns alltså anledning att återkomma.