Om makt och religion

Det är spännande att studera relationen mellan makt och religion. En del av min egen forskning handlar om det. Kanske det mesta egentligen. Min avhandling skrev jag om South African Council of Churches och dess profetiska röst efter apartheids fall. Artiklar jag fått publicerade handlar om genusfrågor i relation till makt och religion men även om frågor kring migration och sexualitet.

Men det går ju att skriva om detta på andra sätt än i akademiska avhandlingar och artiklar. En som gjort detta är Aili Lundmark, som är en av mina arbetskamrater, även om hon inte är anställd av Bibelsällskapet. Aili avslutar precis sitt uppdrag som stilist i den bibelöversättning som vi kallar Pilotöversättningen. Men hon kommer att fortsätta i nästa, betydligt större, uppdrag: att vara en av två stilister i redaktionskommittén för vår översättning av Nya testamentet till 2026.

Nu har dock Aili kommit fått sin första roman publicerad. Titeln indikerar att den rör sig inom en trossfär:

Inte bara amen och halleluja

Av baksidestexten att döma handlar boken om Josefin som är med i en kristen församling och blir förälskad i den karismatiske ledaren, Torsten. Läsaren får dock veta att Torsten kanske bär på mörka sidor. Frågan är hur det ska gå för Josefin.

Jag måste erkänna att jag rycktes med i berättelsen. Aili skriver lättbegripligt och medryckande. Möjligen undrar jag över om boken i själva verket är en ungdomsbok. Omslaget antyder något sådant och huvudpersonen är ganska ung. Hon skriver dagbok och drömmer om framtiden.

Grundfrågorna är dock allmänmänskliga. Det handlar om ledarskap och möjligheten att ifrågasätta. Vem kan man lita på, egentligen? Romanen beskriver hur farligt det blir i ett sammanhang där den kritiska rösten betraktas som en potentiell demon. Även om handlingen utspelar sig i Uppsala centrum går tankarna till en riksbekant kristen församling fyra mil österut.

Den värld som målas upp har jag inte så stor erfarenhet av. Jag har alltid tillhört Svenska kyrkan och även om det absolut finns risk att karismatiska ledare utnyttjar sin ställning även i min egen kyrka tar det sig ofta andra uttryck. När Aili beskriver beslutsfattande i församlingsmöten och styrelser har jag ringa erfarenheter att koppla ihop det med.

Men jag var student i Uppsala på sjuttiotalet och åttitalet. Ibland besökte jag samlingar på fredagskvällarna i det som då kallades Sveriges Evangeliska Student och Gymnasiströrelse (SESG). Jag minns en kväll när en av studentprästerna, som sedermera skulle bilda en ny församling, predikade. Samlingen hölls i Kyrkans hus på Sysslomansgatan och salen var fylld av unga människor. Där kom jag i kontakt med något av det som Aili beskriver.

Jag är inte helt säker på när handlingen utspelar sig men inte på 80-talet i alla fall. Mobiltelefoner förekommer, så det bör vara 90-tal eller senare. Jag tror inte det förekommer datorer.

Inte vara amen och halleluja är en bok som jag varmt rekommenderar för läsning. Inte minst för människor som lever i miljöer där det finns risk att starka ledare missbrukar sin position för egna syften. Och som sagt: det förekommer i alla sammanhang.

Boken ges ut av Hoi förlag och det går också att läsa mer om den på Ailis egen webbplats. Länken kommer här. Vill Du köpa den så finns den i Bibelbutiken. Länken är här.

Människa bland människor

Idag har hustrun och jag fått vår första vaccinspruta. Vi ser det som viktigt att bli vaccinerade. För samhällets skull. För världens skull. Men förstås även för vår egen skull.

Det är intressant att se hur många människor som efter att ha blivit vaccinerade lägger upp en bild på sitt vaccinationsbevis. Därför gör jag det också i denna bloggpost. 

Vi fick Comirnaty (Pfizer/BioNtech). Jag hade inte hört talas om att vaccinet hade ett eget namn. Det finns uppenbarligen en oro från en del att få vaccin från Astra Zeneca. Det vaccinet kallas Vaxzevria. Begripligt att människor är oroliga. Hörde om en person som har haft problem med blodproppar. Då är det väl rimligt att be om ett annat vaccin. Men för det stora flertalet måste det ju vara en mindre risk att få vaccinet än att avstå?

Nyfiket läser jag på om själva namnet. Läs här. Varför heter det Comirnaty?

The new brand name for Pfizer and BioNTech's COVID-19 vaccine, Comirnaty mashes up community, immunity, mRNA and COVID—pretty much everything that could fit into the moniker for the world's most high-profile product at the moment.

Spännande. Det har med community att göra. Samma ord som i kommunion, kommunikation och kommun. Att vi hör ihop. Fint!

Tillbaka till detta att lägga upp en bild på sitt vaccinationsintyg. Är inte det en form av rit? I Sydafrika gör människor så på valdagen. Alla får ett lila streck på ena tummen. (För att ingen ska kunna rösta två gånger). Men när människor lägger upp det på t ex Facebook är det för att uttrycka en samhörighet med andra som har röstat. Och även säga hur viktigt det är att få rösta.

Samma sak när kristna firat askonsdagsmässa. Då ser jag många foton med personer som har ett ask-kors i pannan. Samhörighet. Just nu vill vi berätta för varandra om vikten av att ha blivit vaccinerad. Och tacksamheten.

Men det kan också upplevas problematiskt. Många väntar ju fortfarande på att få sin första dos. I vår del av världen är i och för sig hoppet stort att åtminstone alla vuxna ska få vaccin. Men hur ser det ut i resten av vår värld? Vad betyder community i Comirnaty då?

Den som vaccinerade mig var en ung afrosvensk sjuksköterska i slöja. Hon sa till mig precis innan sticket att ”nu kommer det att kännas ett stick”. Då berättade jag att jag varit blodgivare många år och är oberörd av sprutor. Vi spann vidare på den tråden och jag berättade att jag inte längre ger blod på grund av för lågt järnvärde. Däremot fick jag ge blod när vi bodde i Sydafrika förra gången. Hon frågade lite kring det och jag sa att jag bott i Sydafrika 7,5 år. Det tyckte hon var häftigt och sa:

-        Så spännande det vore att bo utomlands.

Konversationen stannade kvar inom mig. Utifrån ett nålstick. Ett samtal. Community.

Vem kan vara minst generös?

Regeringen har lagt fram ett lagförslag om en ny svensk migrationspolitik. Enligt Expressen säger migrationsminister Morgan Johansson att Sverige har ”en av de stramaste flyktinglagstiftningarna i EU”. Han verkar stolt över detta.

Oppositionen är inte nöjda. Regeringen borde gått ännu hårdare fram. Flertalet partier tävlar om att vara minst generös mot människor på flykt.

Jag läser på om asylrätten. Visst har FN en flyktingkonvention? Så här står det på UNHCR’s svenska hemsida:

Det första instrumentet var begränsat till att främst ge skydd åt europeiska flyktingar i andra världskrigets spår. Ett protokoll från 1967 utvidgade konventionens räckvidd till omfatta människor på flykt världen över.

Danmark blev det första landet att ratificera konventionen den 4 december 1952. Sedan dess har totalt 145 länder anslutit sig till det ena eller båda FN-instrumenten. 

I och med att den globala migrationen har ändrat karaktär och antalet människor på flykt ökat dramatiskt under senare år, har betydelsen av 1951 års konvention ifrågasatts, speciellt i Europa, ironiskt nog platsen för dess födelse.

Gudstjänster och pandemi

1987 prästvigdes jag i Luleå domkyrka. Sedan dess har jag varit präst i tre olika stift i Svenska kyrkan och i två olika stift i den lutherska kyrkan i södra Afrika. Fram till 2015 ledde jag gudstjänster i stort sett varje helg jag var i tjänst. Under mina första femton år hade jag ofta två eller tre gudstjänster per söndag. Att leda gudstjänst är något jag älskar.

Från 2015 var jag lärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Även då ledde jag ibland gudstjänster. Mycket för att själva praktisera det jag undervisade i: predikokonst.

Från 2019 är jag generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Första tiden var jag också ute och predikade i gudstjänster med jämna mellanrum. Men sedan tog det stopp. Och inte bara för mig. Hela kristenheten fick börja fundera: hur gör vi nu?

Jag har sett att vi delar upp oss i några olika positioner. Längs olika linjer. Det finns de som vill att vi i stort sett upphör att fira gudstjänster på plats. Bättre att sända digitalt. Sedan är det många som håller sig inom restriktionerna. När det var tillåtet med 50 följde man det. När taket blev sänkt till åtta, anpassade man sig till det.

Vissa församlingar satsar på livestreaming. Några förinspelar. I vissa församlingar uppmanas församlingen följa med i högmässan via datorn och är sedan välkomna att ta emot bröd (ibland doppat i vin) i kyrkan under en begränsad tid efteråt.

Sätten är många. Och diskussionerna rör olika saker kring detta. Exempelvis har en diskussion handlat om målgrupp när gudstjänster livestreamas. Är det för dem som brukar gå i gudstjänsten eller vill vi nå andra?

En annan vattendelare gäller i de fall det bara funnits plats för åtta. Ska det gå att föranmäla sig eller får gudstjänstdeltagarna gå dit på vinst och förlust?

Den gångna påsken har hustrun och jag firat med lite olika förtecken. Skärstorsdagsmässa fick vi fira i Lötenkyrkan. Där erbjöds möjlighet till förbokning vid sammanlagt tio-elva olika mässor under dagen. Vi var tagna av att varje mässa avslutades med altarets avklädande.

Långfredagsgudstjänst blev möjlig i Vindhemskyrkan. Där fanns också möjlighet till förbokning. Det erbjöds två tillfällen och vi gick vid det första tillfället. Alla åtta platser var inte bokade märkte vi. Kände inte människor till möjligheten?

På påskdagen gick vi i den kyrka vi vanligtvis har brukat gå i, Helga Trefaldighet. De hade fyra mässor på påskdagen och jag var ombedd att leda en av dem. Hustrun, som sitter i församlingsrådet, var kyrkvärd. På det sättet gick vi utanpå de åtta möjliga platserna.

Det har inte varit enkelt för de personer som fattar beslut om gudstjänstlivet att veta hur framtiden ter sig. Min gissning är att många i mars 2020 trodde att pandemin skulle gå över efter ett par månader och att det åter skulle bli möjligt att samlas. Besluten togs med detta scenario för ögonen. Sedan kom andra vågen och då var det inte många som trodde att det även skulle bli en tredje våg. Nu hoppas vi alla på vaccinet men kan vi vara säkra?

Om jag hade varit i beslutande ställning skulle jag satsat på att erbjuda många gudstjänsttillfällen varje helg. Jag minns mina första år. Jag hade, som jag redan skrivit, ofta två eller tre gudstjänster per söndag. Mina första år hade jag ledigt var sjätte helg. Det skulle gå även nu. Och vi är en del präster som kan hoppa in och hjälpa till. Sådana som jag, som inte har församlingstjänst finns här och där.

Jag förstår att det behövs andra också, som vaktmästare med flera. Men jag skulle tro att många är beredda att ställa upp. Att få hämta kraft i Ordet och sakramenten behövs inte minst under en pandemi. Jag ser inte lösningen i att förmå regeringen höja maxgränsen. Vi får finna oss i åttaregeln ett tag till. Det är inte hela världen. Små gudstjänster är ofta nog så berörande. Jag skulle gärna ställa upp och hålla i ett antal mässor varje helg jag är hemma. Att människor får anmäla sig i förväg ser jag som ett plus. Och varför inte börja nu? Bättre sent än aldrig.

When did we see Jesus naked?

Yesterday I attended a webinar organised by Sarum College, Salisbury, UK and The Queen's Foundation, for Ecumenical Theological Education, Birmingham, UK. The theme was:

'When Did We See You Naked?': Holy Week Reflections on the Crucifixion and Sexual Violence

The webinar took its point of departure in the parable of Jesus recorded in Matthew 25. Jesus says that he was hungry, thirsty, a stranger, naked, sick, and in prison. Based on how people (we) responded to Jesus’ needs, people (we) were judged and sent either to punishment or eternal life. It is a tough text. This time the focus was on how Jesus describes himself and our reactions to that. The Church has tried to respond to persons in hunger or thirst, to strangers, to people in prison or in sickness. But what have we done with the nakedness of Jesus? 

We are now in the Holy Week. It is Maundy Thursday. Tomorrow it is Good Friday, and we listen to texts about Jesus’ suffering under Pontius Pilate. In the webinar we were reminded about this. A connection to Jesus’ nakedness was established. Under the heading “The Soldiers Mock Jesus” we read:

Then the soldiers of the governor took Jesus into the governor’s headquarters, and they gathered the whole cohort around him. They stripped him and put a scarlet robe on him, and after twisting some thorns into a crown, they put it on his head. They put a reed in his right hand and knelt before him and mocked him, saying, “Hail, King of the Jews!” They spat on him, and took the reed and struck him on the head. After mocking him, they stripped him of the robe and put his own clothes on him. Then they led him away to crucify him (Matthew 27:27-31 NRSV).

A cohort is a large group of soldiers. Hundreds of them. Think of the situation? How is it to be stripped in that context? Isn’t that an example of sexual violence? Jesus is stripped at least two times according to these few verses. And most probably a third time when he is led away to be crucified.

In the webinar the speakers reminded us how women and girls are being exposed to sexual violence. And they drew parallels to the torturing of Jesus. Another example came from the Caribbean where the whole slave trade is an example of the same. How people have been stripped and abused. And how this still affects people. It is about bodies that are treated the same way as Jesus’ body was. It is sexual violence.

I did not follow the webinar to its end, but I felt a challenge to Churches’ traditions during Holy Week. Do we ever connect Jesus’ suffering to sexual violence? For me this was an eye opener. When I reflect on the Passion I will from now on, in a renewed way, include all victims of sexual abuse. And the question from Matthew 25 will be there:

I saw Jesus naked. How did I respond?

Its’ Maundy Thursday. Yet another Thursday in Black. Towards a world without rape and violence.