Loppet jag bröt

Efter att ha bloggat om Vasaåket ett antal gånger ska jag nu berätta om ett lopp jag inte fullföljde. Det var i maj 1999 och då handlade det om Göteborgsvarvet. Men innan jag berättar om hur det gick till (eller inte gick till) ska jag dra hela min idrottskarriär helt kort. Jag börjar med ett tidigt konstverk. Jag gick nog på lågstadiet när jag gjorde denna illustration av en tänkt löpare i Finnkampen.

Mitt skapande visar tydliga likheter med tidig egyptisk konst.

Mitt första minne av att ha deltagit i ett skidlopp är från Porjus. Jag gick i årskurs ett och jag tror vi åkte 500 meter eller kanske en kilometer, ute på ett fält. Jag minns att det gick bra för mig. Vid prisutdelningen i skolans gympasal fick jag bland de första gå fram och välja bland alla skänkta leksaker. Mina äldre bröder som gick på samma skola övertalade mig att välja ett litet leksakspiano i plast, som jag egentligen inte ville ha. Men förstås föll jag till föga för trycket och valde just det.

Den 15 augusti 1970 deltog jag i en kretstävling i terränglöpning i Porjus. Min klass var pojkar födda 1958 eller senare (jag är född 1960) och distansen var 1 000 m. Av 37 startande kom jag på plats nummer 21 och klarade kilometern på just under sex minuter. Mina bröder ställde också upp i samma tävling. Jag publicerar resultaten nedan. Två saker kan konstateras. Dels att vi flyttade kort tid därefter, dels att vårt efternamn är felstavat.

Jag har med blyertsstreck markerat alla som tävlade
för Porjus IK (PIK).

Min tre år äldre bror slog mig med tjugo sekunder.

Inte utan stolthet får jag i alla fall konstatera att 
alla tre bröderna genomförde sina lopp.

I Porjus gick det annars bra för mig sportsligt. Jag var snabb och kommer ihåg att jag sprang 60 meter på 10.4 en gång och var bland de bästa på skolan. Trots att jag bara gick i årskurs tre. Från Porjus flyttade vi till Långträsk. Därifrån minns jag två lopp. En gång var det stafett i friidrott i Öjebyn. Vi hade ju inga banor med uppritade streck i Långträsk, så det var en nyhet för mig. Jag tänkte inte så mycket på det utan sprang vid något tillfälle in på en medtävlandes bana och hela laget blev diskat. Inte så populärt. Jag var kanske elva år.

Vid en skidtävling i Lillpite, som jag bloggat om förut, bröt jag av staven före start för att slippa tävla. En lärare hade en extrastav så jag slapp inte undan. Jag minns bara hur nervös jag var.

Högstadiet i Hoting förlöpte utan några större insatser inom tävlingsidrotten. Samma sak gäller gymnasiet i Uppsala. Visserligen var jag med i B-laget i Uppsala Rugbyklubb (Plebs) men det var bara en säsong. Jag tror jag spelade två eller tre matcher. När jag börjat universitetet tävlade jag i ett par distriktsmästerskap i Judo. Ena gången var det fyra personer i klassen och jag kom två. Andra gången kom jag också tvåa men då var vi bara tre. Det innebär att jag i alla fall måste ha vunnit någon match. Det var också på universitetet som jag deltog i Ergoloppet 1985. Av 608 som startade kom 598 i mål. Jag kom näst sist enligt tabellen i tidningen, som jag sparat. I alla fall klarade jag en mil under en timme. Det skulle jag vara nöjd med i dag. Margareta Sund ser jag slog mig med drygt två minuter. Jag minns att Robert sprang förbi mig tidigt i loppet men hittar inte hans resultat bland alla löpare.

Jag vet inte varför de sista inte hade några redovisade tider. För
att det sprang på över en timme eller för att de bröt loppet? Oklart!

Efter fullbordade studier och prästvigning, barnafödande och annat var det lugnt på tävlingsfronten. Vid ett besök hos min syster och hennes familj åkte vi Kråkspåret. Sex kilometer och eftersom syrran var funktionär i den lokala idrottsföreningen hade hon möjlighet att skriva diplom till oss alla.

Nedre raden f v: Samuel, Johannes, Matilda, Karolina.
Övre raden f v: en kamrat till kusinerna, Amanda,
Emil (kusin) och Anna-Maria (kusin) Däremot saknas kusin Joel på fotot.

I Aneby, dit vi flyttade redan, 1992 sprang jag Fredsloppet ett år. Kanske tre eller fyra kilometer. Något resultat minns jag ej. Men jag kom i mål. Men sedan ville kollegan Mårten att jag skulle tävla med Gransnäs Running Team i Göteborgsvarvet. Det gjorde jag tre år i rad. Första två åren klarade jag de 21 kilometerna. Att resultatet blev drygt två timmar fick jag stå ut med. Jag kom i alla fall runt. Jag har bloggat om detta tidigare. Länken är här.

Men det tredje året – 1999 – var jag inte riktigt i slag. Jag minns att jag hade ont i huvudet vid start men trodde att det skulle gå över. Det gjorde det inte. Efter tre kilometer hade jag så ont i kroppen att jag sprang till ett sjukvårdstält och rasade ihop. De tog in mig i en ambulans och körde mig till Sahlgrenska. Dock utan sirener. Jag kved och ojade mig men den barska sköterskan – som just tagit puls och kollat hjärtljuden – sa åt mig att sluta kvida och börja andas igen. Motvilligt gjorde jag det och mådde aningen bättre. På sjukhuset uppmättes förhöjda levervärden och vid en läkarkonsultation på måndagen efteråt var gissningen att jag fått kramp i gallgångarna.

Nåväl, det ledde till en veckas sjukskrivning. Jag hade ingen lust att vara hemma i Aneby, så jag reste till mina föräldrar. När jag kommit dit fick jag börja med att skjutsa mor till sjukhuset. Hon kom aldrig hem därifrån utan avled några veckor senare. Min egen tolkning av avbrottet i Göteborgsvarvet var att jag hade ett alldeles för intensivt liv och höll på att missa min mors sista tid. Genom sjukskrivningen fick jag möjlighet att vara med henne och far på sjukhuset på dagarna. Det ville jag inte ha varit utan. Så ibland är det bra att ge upp. Åtminstone var det så för mig den gången.

Efter detta lopp har jag inte anmält mig till mer än ett motionslopp. Och det var i Nybro. Linnéalunken. Fem kilometer som jag klarade på 27 minuter om jag minns rätt.

Vasaåket 2021 "Director's cut"

Yngsta dottern hade kameran med och har nu på morgon skickat några foton. Det får bli en bonusbloggpost av dem. Hon och systern kom ju inte förrän till Oxberg men i brist på närvaro skickade hon några skärmdumpar från appen. Så visst var hon med!

Så här ser appen ut före start.

Här har jag hållit på ett tag.

Här kommer jag åkande till Oxberg.

Med viss tvekan pillar jag i mig en bulle och en mugg buljong.

En av de två funktionärer som peppade mig på varje kontroll
under senare halvan. Han försåg mig också med extra energiintag.

I Oxberg hade jag ganska ont i ryggen.
Hustruns massage gjorde susen.

Även mellansystern fanns på plats och peppade.

Här är tröttheten hos mig påfallande.

Men mittemellan två döttrar går det inte
 att hänga med huvudet särskilt länge.

I Oxberg sken solen och spåret var faktiskt bra.

Målgång.

Här är alla tiderna.

Detta ser ju väldigt trevligt ut!

Medaljen fick jag hänga på mig själv.

Sådär! Nu åker medaljen på!

Nu känns det verkligen bra.

Pur lycka!

När vi kom hem till Uppsala fanns det blommor,
kort och paket som väntade på oss.

Vasaåket 2021

Det började i samband med min 60-årsdag när jag fick en start i Vasaloppet/Öppet spår/Vasaåket av mina barn. Jag hade önskat mig det i ett svagt ögonblick men glömt den önskningen. Nåväl: Alea iacta est, som Caesar sa, när han steg över floden Rubicon på väg att inta Rom. (Tärningen är kastad). Detta skedde i november – för ungefär 3 månader sedan. Jag kan inte direkt påstå att jag var vältränad då. Gymkort hade jag haft sedan några år tillbaka men sedan pandemin drog igång hade jag endast utnyttjat det ett fåtal gånger. Med löpträning hade det inte heller gått så bra. 90 km på skidor! Är det ens möjligt?

Det dröjde en månad tills jag hade samlat mod och börjat tänka att jag ändå måste försöka. Någon dag före jul eller möjligen i mellandagarna började jag löpträna på barmarken. Jag hann väl med ett par mil innan snön kom. Då tog jag fram skidorna, köpte valla och la upp en plan. Jag började med en tur på Kap vid Studenternas. Tio varv blev fyra km och jag var igång. Sammanlagt har det blivit nästan tjugo mil. Det hade säkert varit bra med det dubbla. Men trots allt är det bättre än inget och många kommer till start med betydligt färre mil i armar och ben.

Jag har bloggat tidigare om hur jag fick en coach för en kväll. Familj, släktingar och vänner har hört av sig med kloka råd och glada tillrop. Avgörande blev ett meddelande från Stefan att jag kunde få bo hemma hos honom. Och nästa meddelande att hans pappa är minst sagt duktig på att valla. Det skulle visa sig vara en oerhört viktig del av mitt deltagande i Vasaåket.

Det heter alltså Vasaåket detta år. I vanliga fall talas det om Vasaloppsveckan. Då är det söndagens Vasalopp, Tjejvasan, Öppet spår och lite annat som händer. På grund av pandemin förlängdes perioden till fyra veckor och färre åkare i spåret varje dag. Det gillade jag.

Vi åkte upp onsdag morgon och togs emot av Stefan och hans fru Katsuki. Det var mycket bra att vara på plats i god tid och liksom ta in hela miljön. Efter lunch hämtade jag ut mitt chip och etiketter till skidorna.

Här poserar jag framför det gamla klassiska målet.
Det kommer att flyttas till nästa år. Och jag skulle
gå i mål på ett annat ställe.

Här hämtas chippet ut. Coronasäkert.

Sedan åkte vi iväg till Stefans pappa Kjell. Han ägnade drygt två timmar åt vallningen. Efter att ha rengjort och slipat mina skidor, som är över tio år gamla och lite påverkade av åren, började ett omsorgsfullt arbete på de delar av skidan som utgör glidzon. Fem olika lager. Vilket arbete. Och sedan fästzonen. Ett riktigt konstverk med olika slags klister, som hade olika funktioner. Det var fantastiskt att se en konstnär i aktion. Kjell har vallat åt en sådan storhet som Staffan Larsson, som vann Vasaloppet 1999. Han är mest berömd för att ha stakat från start till mål året före. Då blev han tvåa. Men när han vann, vallade Kjell. Det blev sedan en lugn kväll med spagetti till kvällsmat. Tidigt sänggående. Jag satte väckarklockan på fyra.

Väckarklockan ringde aldrig. Skälet var att jag vaknade en stund innan och stängde av den några minuter i förväg. Men totalt sett hade jag sovit väldigt bra. Jag väckte hustrun utan drill och kadans. Vi åt frukost (havregrynsgröt för mig) och gjorde oss i ordning för dagen. Klockan fem rullade vi iväg mot Sälen, dit vi anlände en stund före halv sju. Då var vi först på plan. Det visade sig att endast knappa fyrtio personer åkte denna dag. Mycket bra. Hustrun lämnade mig och jag började uppvärmning och uppladdning.

Här står jag vid halv sju och samtalar
med två av funktionärerna i Sälen.

Sju prick skidades vi iväg och jag försökte komma ihåg Kjells råd att ta det lugnt till Smågan. Han citerade Mora-Nisse:

Den som har bråttom behöver ta det lugnt.

Vasaloppet börjar ju med en brant och lång stigning. Och jag tyckte nog att jag tog det lugnt, för jag blev snabbt sist i spåret. Men tydligen gjorde jag Stefan väldigt orolig när han såg att jag åkte den första sträckan Sälen – Smågan på drygt en timme. Men det gick bra och överraskningen var stor när det fanns volontärer i Smågan som bjöd på sportdryck och vatten. Jag hade fått intrycket att de endast skulle finnas varannan kontroll. Nu visade det sig att de fanns på alla kontroller.

Nästa sträcka går till Mångsbodarna och där skulle hustrun möta. Det gick bra även om jag hade hunnit bli väldigt blöt i skorna. Det var ju trots allt plusgrader och snön var blöt. Men jag hade, tack vare Kjells vallning, både glid och fäste. Det gick dock långsammare än den första sträckan. En och en halv timme. Visserligen lite längre sträcka men inte så mycket längre.

Efter Mångsbodarna kommer Risberg. Det går utför efter Mångsbodarna och sedan blir det uppför. Det är lite demoraliserande att inse det i utförsbackarna. Att jag kommer behöva ta mig uppför en del av dessa nivåminskningar. Totalt sett är det dock mer utför än uppför och det är skönt att veta. Enligt kartan är det elva kilometer mellan Mångsbodarna och Risberg och jag klarade det på en timme och arton minuter.

Värre blev nästa sträcka. Att åka tretton kilometer till Evertsberg tog mig nästa två timmar. Stefan trodde att jag hade fått rejäla problem, när jag enligt appen verkade stå still. Det var enormt blött i spåren och det blev mycket jobbigt att åka. Inte minst i den sega uppförsbacken mot Evertsberg. Snön var oerhört blöt och spåren föll ihop. Många gånger när jag satte ner stavarna gick de rakt igenom snön. Jobbigt! Några kilometer innan jag kom fram blev jag ikappkörd av den snöskoter jag sett förut. Den har en kälke med sjukbår efter sig och signalen var tydlig. Jag var sist och därmed föremål för särskild uppmärksamhet. När jag kom till Evertsberg frågade damen i vätskekontrollen hur jag mådde.

- Du ser blek ut! Har Du Diabetes?

Mannen på skotern förklarade att jag låg tjugo minuter före reptiden, det vill säga den tid när de rekommenderar att det är dags att bryta. Jag mådde inte bra och hustrun såg även aningen orolig ut. Jag drack lite buljong och sportdryck och fyllde på mitt vätskebälte och fortsatte.

Mina tankar under den första timmen efter Evertsberg var att jag nog kommer att bryta. Många tankar for runt i huvudet. Att jag just före Evertsberg passerat fyrtiofem kilometer och därmed klarat hälften var en klen tröst. Hustrun hade berättat att två av döttrarna – som jag visste skulle komma – skulle hinna till nästa kontroll. Oxberg. Varje kontroll som innehåller ett ”berg” har en stigning just före kontrollen. Även Oxberg. Den backen kallas Lundbäcksbackarna och är seg. Mitt i backen kom skotern igen. En mycket trevlig förare peppade mig lite extra och sa att det såg bra ut. När jag kom upp för Lundbäcksbackarna väntade han där och sa att jag nu var högst upp. Det skulle komma några mindre stigningar före Oxberg men sedan skulle jag ha utför sista kilometern och alltså komma till kontrollen med lite fart och inte släpandes skidorna efter mig som i Evertsberg. Döttrarna hade ju ändå åkt ända från Uppsala för att som representanter för barnaskaran se sin pappa åka skidor. När jag kom till Oxberg hade det tagit mig lite kortare tid än mellan Risberg och Evertsberg. Trots att sträckan är längre. Men visst, det var mest utför.

Att höra döttrarnas och hustruns hejarop på håll och se deras glada ansikten var förstås oerhört viktigt. Under sträckan hade jag förhandlat med mig själv och bestämt mig för att peta i mig en bulle. Något jag gjort i Mångsbodarna och Risberg men inte klarat i Evertsberg. När jag lämnade Oxberg hade jag återigen börjat laborera med att jag kanske ändå skulle klara de nittio kilometrarna. Men jag var långt ifrån säker. I Oxberg är det tjugoåtta kilometer kvar. Väldigt lite jämfört med nittio. Men med en tidig morgon och uppstigning fyra och sextiotvå kilometer i kroppen är inget självklart.

De nio kilometrarna till Hökberg – som också föregicks av uppförsbacke – och där jag också hade skotern med sjukbåren efter mig – gick på en timme och tjugo minuter. Men nu gick det något bättre. Jag hade också fått en liten klämmis av en funktionär som innehöll extra energi. Den smakade rävgift men gjorde förmodligen susen.

Jag ska passa på att säga att jag hela tiden fyllde på mitt vätskebälte och drack var tredje kilometer. Kanske skulle jag druckit varannan med tanke på mina tider. Rådet är att dricka var tjugonde minut. Men alla dessa stopp samt relativt långa stopp vid kontrollerna bidrar ju till det relativt låga tempot. Målet var dock aldrig att göra en stark tid utan att just ta mig till målet.

Efter Hökberg kommer häftiga utförsbackar. Då gick det undan. Men så ser jag i backen tre åkare före mig. De kan ju knappast ha startat i Sälen med den farten tänkte jag. Vid den uppförsbacke som kom precis efteråt stannade de, när de glidit färdigt och stod kvar. Tre killar i bredd. Mitt i spåren. Och bakom kommer jag svischande uppför. Jag ropar:

- Deltar ni i Vasaåket?

- Det ska vi göra imorgon.

- Men jag deltar idag. Kan ni flytta på er?

Det gjorde de. Men det hände ett flertal gånger mot slutet att andra skidåkare var ute i spåren och blockerade. Kom åkande mot mig eller stod still. De trodde väl att alla åkt färdigt för dagen, när timmen var sen. Och jag kan förstå dem. De är vana vid att ta hänsyn en vecka på året. Nu ska de anpassa sig en hel månad. Som till exempel på det ställe där en traktor kört sönder halva spåret, för att spåret gick på en väg, där bilar och Vasaloppsåkare skulle trängas.

Nåja, dessa intermezzon gick att leva med och så kom jag då äntligen till Eldris. Sista kontrollen och nio kilometer kvar. Mannen på skotern åkte ikapp mig även där och sa:

- Snart är det ensiffrigt på skyltarna!

Ja, det stämde. Klockan var tio över fem i Eldris och jag gjorde som jag blivit anmodad och drack en kopp kaffe. Spåren sista delen består av vanlig snö som är blandad med konstsnö och är betydligt hårdare. Det var en viss skillnad. Oxberg – Hökberg är också nio kilometer och tog en timme och tjugo minuter. Sista nio kilometrarna gick på en timme. Där någonstans började jag ta in en ny verklighet. Att jag kanske skulle klara av det. Vilken känsla.

Mannen på skotern var med från och till hela vägen och även en annan funktionär. När det var Mora förvarning satt de och hejade och sedan körde skotermannen med tills det var två hundra meter kvar.

- Nu får Du klara Dig själv.

Äntligen i mål. Trött men nöjd.

Det gjorde jag. I målområdet stod hustrun och Stefan. Samt döttrarna. I folkdräkt. Med en krans. Fantastiskt. De hade också skrivit en sång som framfördes:

Snön den töar idag

Men du åker så bra

Och vi tror nog att

   det beror på att

Du åker Vasan idag

 

Kjell har vallat dagen lång

Det smörjer även våran sång

Och vi tror nog att

   det beror på att

Du åker Vasan idag

 

Snön har blivit mjuk & blöt

Vi tycker att du är söt

Och vi tror nog att

   det beror på att

Du åker Vasan idag

 

Dina medåkare ligger här & var

Av energidrycken finns nu inget kvar

Och vi tror nog att

   det beror på att

Du har åkt Vasan idag

Vilken uppvaktning! 

Originallåten kommer från en skiva med Vibafemba. Vi har skrivit om texten till alla barnens studentexamensfester, eftersom låttexten från början handlar om ett studentfirande. Nu var det dags för mig att bli hyllad. Fint!

När jag lämnat ifrån mig datachippet och fått hänga på mig en medalj gick vi hem till Stefan och Katsuki och åt sushi. Lämplig mat efter Vasaåket. Jag somnade ovaggad. Och efter en stärkande frukost kom en bonus jag inte räknat med. Katsuki är en fena på massage och den timmen var mycket nyttig för min kropp.

Nu sitter jag hemma i Uppsala ett dygn efter genomförd Vasa. Jag reflekterar över mitt liv. Om andra processer och skeenden jag varit i. Där jag kan känna igen känslan av att nästan ge upp. Och ibland är det ju rätt beslut att avbryta. Men känslan efter att inte ha gjort det utan klarat av att nå målet, den är skön.

Min främsta känsla är dock tacksamhet. Utan de människor som var mitt stöd före under och efter loppet skulle jag omöjligt klarat det. Och så är ju också livet. Under våra fyra år i Bloemfontein i Sydafrika, lärde vi oss att säga:

Motho o motho ka batho.

En människa är en människa bland människor.

Jag är mycket tacksam och priviligierad som får vara omgiven av så stor omsorg.

Här är mina tider. 

Går det att älska sig själv?

Denna bloggpost rör sig på två plan. Förmodligen kommer jag att blanda ihop dessa nivåer, eftersom tillvaron inte låter sig delas upp så lätt. Men dels skriver jag om själva semantiken kring detta med att älska sig själv, dels om företeelsen i sig och vad det innebär om vi älskar eller inte älskar oss själva. 

Mina utgångspunkter är tankar jag plockat upp från Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, Antje Jackelen, Peter Halldorf, Margareta Melin och Martin Buber. På slutet tar jag ett exempel på skriande brist på kärlek i ett dagsaktuellt uttalande från en partiledare.

I en av bönerna om förlåtelse i kyrkohandbok för Svenska kyrkan ber vi:

Jesus Kristus, jag kommer till dig

i längtan efter upprättelse.

Jag har brustit i kärlek

till dig,

till skapelsen,

till mina medmänniskor och mig själv.

Förlåt mig.

Möt mig enligt ditt löfte

att ta emot alla som söker dig.

Min initiala fråga, om huruvida det går att älska sig själv får ett svar. Enligt min kyrka går det i alla fall att brista i kärlek till sig själv och detta är en synd som vi bör be om förlåtelse för. Jag måste bekänna att jag har problem med denna bön. Jag får inte grepp om tanken att jag brister i kärlek till mig själv. Det kan bero på att jag är alldeles för självupptagen. Men min undran ligger djupare. Kärlek förutsätter ju en relation. Kan jag verkligen ha en relation till mig själv? Det är där jag fastnar. Jag är absolut med på vikten av att inse sitt eget värde och även sina förmågor och kunskaper. Det smärtar mig när människor inte förmår uppskatta sitt eget värde. Men att älska sig själv? Vad betyder det? 

I boken ”Otålig i hoppet. Teologiska frågor i pandemins skugga” skriver Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, bland annat om vikten av att älska sig själv.

Även om vi har svårt att tycka om oss själva ska vi älska oss själva i ljuset av Guds kärlek.

Hon fortsätter med ett resonemang om att vi människor kan stå i relation till oss själva:

Att vi är skapade medskapare kommer också till uttryck i att vi på samma gång är oss själva och samtidigt vår egen motpart. Vi kan säga: ”Jag är min kropp”, och samtidigt: ”Jag har en kropp”. Att både vara och ha gör att vi kan ställa oss utanför oss själva. Ibland är det bra, ibland är det dåligt.

Jo, så kan det ju vara. Men då förutsätter det ju en uppdelning i kropp och själ. Att jag i betydelsen ”själ” har en relation till mig själv i betydelsen ”kropp”. Skulle vi kunna säga att kroppen har känslor gentemot själen? Kanske? Men älskar kroppen och själen varandra? Knepigt! Antje Jackelén fortsätter:

Mänskligt liv är att finnas i en fyrfaldig relation: till Gud, skapelsens helhet, medmänniskor och mig själv.

Det är ju precis vad ovan citerade bön och förlåtelse bygger på. Den fyrfaldiga relationen. Men i ett annat sammanhang skriver ärkebiskopen:

Många av oss har lärt sig att definiera synden som att missa målet med att leva nära Gud, varandra och hela skapelsen.

Där är nämns inte relationen till sig själv. Så skriver också Peter Halldorf i sin bok ”Därför sörjer jorden”.

I östlig kristen tradition har synden primärt uppfattats relationellt, en beskrivning av brustna relationer, vare sig det är mellan människor eller i människans förhållande till skapelsen eller till Gud.

Ingenting om relationen till sig själv, alltså. Jag vänder mig till en annan auktoritet på området, nämligen Margareta Melin som 1974 skrev boken ”Bejaka sig själv”. Den börjar med detta:

Det är inte själviskt att älska sig själv.

Kanske inte. Men min fråga är om det är möjligt. Och jag tror att Margareta Melin också både ställer den frågan och besvarar den något senare:

Hur får man kärlek till sig själv?

När andra bemöter oss kärleksfullt, bidrar det till, att vi kan se på oss själva med samma kärlek.

Och lite senare:

Den yttersta anledningen till att vi kan älska oss själva är Guds kärlek.

Där någonstans ligger min strävan. Att älska andra och våga lita på att jag själv är älskad. Att älska Gud och tro att Gud är den som alltid har älskat, alltid älskar och alltid kommer att älska mig.

Martin Buber skriver i boken människans väg om hur viktigt där att börja med sig själv men inte sluta där.

Vad ska min självbesinning tjäna till? Vad ska jag välja min egen väg till? Vad ska jag eftersträva en inre helhet till? Svaret är: inte för min egen skull. Därför heter det att man måste börja med sig själv. Börja med sig själv men inte sluta där.

Och inte minst viktigt. När vi människor befinner oss i situationer eller perioder, då vi inte erfar kärlek från vare sig medmänniskor eller Gud? Vad gör vi då? Jag vet att många då vänder sig till skapelsen. En häst, eller en hund får bli den som villkorslöst visar kärlek. Det är fantastiskt att skapelsen har en sådan förmåga att uppfatta när det råder brist på kärlek. Det fyller mig med glädje.

Med det sagt får vi dock inte låta nöja oss med det. I vår närhet finns med stor sannolikhet människor som vi kan visa kärlek. Vår uppgift är inte att älska alla. Men att älska vår nästa. Den vi möter. I Bibeln exemplifieras medmänniskan ofta med invandraren, den faderlöse och änkan. Den judisk-kristna etiken är glasklar på detta område och det är inte valbart att låta bli att bry sig:

Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan. – Hela folket skall svara: Amen (5 Mos 27:19).

Därför blir jag mycket bekymrad (men inte förvånad) över att ledaren för ett av riksdagens partier på Twitter skriver följande:

Vårt land behöver ett totalstopp för all asyl- och anhöriginvandring, inklusive kvotflyktingar.

Sverige behöver ett totalstopp, för all invandring som utgör en social, kulturell eller ekonomisk belastning och ett moratorium för mottagande av kvotflyktingar.

Efter massiv kritik från flera andra partier (men inte från alla) förklarar han sig:

Invandring av hundratusentals människor från främmande kulturer med helt andra grundläggande normer och värderingar än de som byggt vårt svenska samhälle blir — ställt utom allt tvivel — en belastning ekonomiskt, socialt OCH kulturellt.

Medmänniskan är inte en belastning. Medmänniskan är den som jag ska älska. Visst ska jag, som Buber säger, börja med mig själv. Men jag ska inte sluta där.

Med Nathan Söderblom i skidspåren

Eftersom jag berättat om vinterns målsättning, att klara av sträckan Sälen – Mora på skidor, har jag fått väldigt många glada tillrop. Jag känner mig hedrad och tacksam. Jag bloggade om William, som ställde upp och coachade mig en kväll. Idag åker han själv Vasaåket och just nu har han varit ute 6 timmar och 45 minuter. Han kommer att gå i mål om tre kvarto och sluttiden blir runt 7 och en halv timme.

Min sluttid kommer att ligga på en annan nivå. Jag åkte 36 km i morse och det tog mig lite drygt 4 timmar. Jag är nöjd. Målsättningen är som sagt att komma fram.

Inte bara William engagerar sig i mitt lopp. Stefan ställer upp med husrum i Mora och hans pappa är vallningsexpert. Jag hoppas alltså kunna åka på skidor som förhöjer min åk-upplevelse rejält.

Lena är en annan vän, som ger mig förhålllningsorder i dessa stundande fastetider. Hon menar att jag inte ska späka mig för mycket utan unna mig semlor. Jag lär behöva dessa om jag ska klara loppet.

April tipsar om rätt TV-program, som ger tips inför uppgiften.

Listan kunde göras längre. Det är många som engagerar sig och det känns verkligen bra. Men Har verkligen Nathan Söderblom också anmält sig som coach? Ja, på sätt och vis. Låt mig förklara hur.

Som generalsekreterare för Bibelsällskapet har jag ju ingen direkt chef. Jag är underställd styrelsen och dess ordförande har utvecklingssamtal med mig. Från denne ordförande, som tar sitt uppdrag på stort allvar, fick jag en pdf fil med skriften:

Idrottens dygder och faror

Nathans Söderblom skrev denna informativa pamflett 1929. Han börjar med att citera aposteln Paulus:

I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för att I mån vinna lönen (1 Kor 9:24).

Mycket passande. Även vad gäller skidlöpning.

Söderblom understryker olika dygder, som har att göra med idrott:

Tävlan betyder strävan efter fullkomning. Det är idrottens första dygd.

Kroppens övning är idrottens andra dygd.

Sedan skriver han om sträng tukt och ”redobogenhet att försaka och möda sig för att vinna ett åtrått syfte” och beskriver det som idrottens tredje dygd. Självbehärskning är den fjärde dygden. Den femte dygden handlar om att ”endast den personliga dugligheten har något att säga”. Här citerar Söderblom Anna Maria Lenngren:

Ej skillnad till personer

jag såg i nöjets dar;

bondpojkar och baroner

allt för mig lika var;

I glädjen och i yran,

den av oss, raska barn,

som gav den längsta lyran,

var den förnämsta karln.

Ej sanning av oss döljdes

uti förtjänst och fel;

oväldigheten följdes

Vid minsta kägelspel;

den trasigaste ungen

vann priset vid vår dom,

när han slog riktigt kungen

och greven kasta bom. 

Tänkvärt. Men efter dessa fem dygder ger sig Söderblom i kast med farorna. Den största faran tror jag att jag klarar mig undan, när jag åker skidor. Den handlar om de tävlingar som är råa och frånstötande. ”Varje idrott kan drags ned till en brutalitet och låghet och simpelhet, som gör den ovärdig idrottens hederliga namn.” Söderblom ger inga exempel men som sagt, jag tror inte han avser skidåkning. Den andra faran ligger i driftlivet. Här blir det spännande, när Söderblom skriver att ”kroppsövningen efter den nödiga ansträngningen kan utlösa en ny vildhet hos drifterna och låta den nödtvungna träningen och försakelsen och ordningen, när en gång tävlingen är till ända, slå över i tygellöshet.” Jag får alltså se upp med det! 😊

Den tredje faran är att idrotten uppslukar ”allt annat och kväva människosjälen högre mål”. Ska tänka även på det.

Söderblom avslutar med ord som jag tar till mig rakt av:

Gud välsigne idrottens sannskyldiga utövare och den mänskliga levnadens trogna idrottsmän och idrottskvinnor!

Sist måste jag dock nämna den främsta stödtruppen. Mina barn som gett mig startavgiften i 60-årspresent. Någon av dem kommer också finnas med i målgången. Samt förstås hustrun, som åker med mig till Mora och skjutsar mig till Sälen på morgonen. Tidigt! Och sedan dyker upp på en annan kontroll med uppmuntran och stöd. Det är det jag kallar kärlek.

Ps. William gick i mål på 7:28:44 – lysande!

Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig

I morse åkte jag hemifrån vid 10-tiden. Utrustad med skidor, stavar, sportdryck och annat. Målet var skidspåren i Storvreta och målsättningen 30 km. Ett antal timmar senare åkte jag hemåt och hade uppnått min målsättning. Det tog mer än tre timmar men mindre än fyra. Jag är nöjd!

Jag åker längre och längre sträckor i min uppladdning för Vasaåket. Det är råd jag fått. Efter en eller två mil kanske allt känns bra. Men hur känns det efter tre? Det vet jag nu. Bra kunskap att ha. Exempelvis måste jag nog ha något tjockare vantar. De första milen fungerade bra. Men sista kilometrarna började jag dock frysa om fingrarna och det är förstås inte bra. Det blir till att botanisera på vindskontoret. Jag tror att det ligger skidvantar där.

Ben och armar mår bra. Efter den teknikträning jag fick i torsdags tar jag nu längre tag i diagonalåkningen. Följer med rörelsen i stavarna, så att det liksom blir en pendelrörelse. Det innebär att jag utnyttjar tyngdlagen och så går det åt mindre energi. För samtidigt som arm och stav pendlar bakåt, så åker den motstående skidan framåt ytterligare något lite. Lysande!

När jag kom hem var jag ganska trött. Frågorna hopade sig. Ska jag orka nio mil om jag är trött redan efter tre?

Nu har det gått någon timme och känslan är en annan. De tolkas bäst genom M. A. Numminens episka sång om gummibollen.

Vilken vän

Efter min förra bloggpost hörde William av sig. Vi är andrabaskollegor i Fyris Kammarkör. William är en mycket vänlig person. Dessutom ohyggligt trevlig och begåvad. Bland annat är han van Vasaloppsåkare. Har han åkt 15 gånger, kanske. Eller mer?

Han hörde alltså av sig.

Jag ska lära Dig allt jag kan!

Nåväl, det går väl ganska fort, hade Bagheera svarat. Men i mitt fall är väl snarare om jag kan lära mig allt William kan lära ut?

Idag åkte vi i alla fall till spåren i Storvreta och ägnade en dryg timme åt att åka cirka 7,5 km i maklig takt och öva på de fem olika växlarna. Så många bra tips jag fick. Nu har jag något att träna efter de tre veckor som är kvar.

Jag är ju bäst på diagonalåkning. Det tyckte också William. När jag berättade om min barndoms hjälte, Sven-Åke Lundbäck, hade William mycket att berätta om just honom. Jag minns hans envetna diagonalåkning. Jag var tolv år och han vann OS-guld på 15 km i Sapporo i Japan.

William kunde berätta att det i år är precis 40 år sedan han vann just Vasaloppet efter sitt legendariska ryck i den backe som sedan dess kallas

Lundbäcksbackarna

Det finns en helt underbar intervju med honom på Vasaloppets webbplats. Länken kommer här. Det var enda gången han ställde upp i Vasaloppet och han vann. Sedan slutade han tävla. Det var klart. Mäktigt.

Enligt filmen är han tillsammans med Sixten Jernberg den ende skidåkaren, som vunnit OS-guld, VM-guld och Vasaloppet. Jag undrar om det stämmer. Kanske finns det någon kvinna, som också gjort det.

Nåväl, för mig handlar det om att ta mig de 90 kilometerna från Sälen till Mora och efter dagens teknikpass med William känner jag mig något mer hoppfull.