Går det att älska sig själv?

Denna bloggpost rör sig på två plan. Förmodligen kommer jag att blanda ihop dessa nivåer, eftersom tillvaron inte låter sig delas upp så lätt. Men dels skriver jag om själva semantiken kring detta med att älska sig själv, dels om företeelsen i sig och vad det innebär om vi älskar eller inte älskar oss själva. 

Mina utgångspunkter är tankar jag plockat upp från Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, Antje Jackelen, Peter Halldorf, Margareta Melin och Martin Buber. På slutet tar jag ett exempel på skriande brist på kärlek i ett dagsaktuellt uttalande från en partiledare.

I en av bönerna om förlåtelse i kyrkohandbok för Svenska kyrkan ber vi:

Jesus Kristus, jag kommer till dig

i längtan efter upprättelse.

Jag har brustit i kärlek

till dig,

till skapelsen,

till mina medmänniskor och mig själv.

Förlåt mig.

Möt mig enligt ditt löfte

att ta emot alla som söker dig.

Min initiala fråga, om huruvida det går att älska sig själv får ett svar. Enligt min kyrka går det i alla fall att brista i kärlek till sig själv och detta är en synd som vi bör be om förlåtelse för. Jag måste bekänna att jag har problem med denna bön. Jag får inte grepp om tanken att jag brister i kärlek till mig själv. Det kan bero på att jag är alldeles för självupptagen. Men min undran ligger djupare. Kärlek förutsätter ju en relation. Kan jag verkligen ha en relation till mig själv? Det är där jag fastnar. Jag är absolut med på vikten av att inse sitt eget värde och även sina förmågor och kunskaper. Det smärtar mig när människor inte förmår uppskatta sitt eget värde. Men att älska sig själv? Vad betyder det? 

I boken ”Otålig i hoppet. Teologiska frågor i pandemins skugga” skriver Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, bland annat om vikten av att älska sig själv.

Även om vi har svårt att tycka om oss själva ska vi älska oss själva i ljuset av Guds kärlek.

Hon fortsätter med ett resonemang om att vi människor kan stå i relation till oss själva:

Att vi är skapade medskapare kommer också till uttryck i att vi på samma gång är oss själva och samtidigt vår egen motpart. Vi kan säga: ”Jag är min kropp”, och samtidigt: ”Jag har en kropp”. Att både vara och ha gör att vi kan ställa oss utanför oss själva. Ibland är det bra, ibland är det dåligt.

Jo, så kan det ju vara. Men då förutsätter det ju en uppdelning i kropp och själ. Att jag i betydelsen ”själ” har en relation till mig själv i betydelsen ”kropp”. Skulle vi kunna säga att kroppen har känslor gentemot själen? Kanske? Men älskar kroppen och själen varandra? Knepigt! Antje Jackelén fortsätter:

Mänskligt liv är att finnas i en fyrfaldig relation: till Gud, skapelsens helhet, medmänniskor och mig själv.

Det är ju precis vad ovan citerade bön och förlåtelse bygger på. Den fyrfaldiga relationen. Men i ett annat sammanhang skriver ärkebiskopen:

Många av oss har lärt sig att definiera synden som att missa målet med att leva nära Gud, varandra och hela skapelsen.

Där är nämns inte relationen till sig själv. Så skriver också Peter Halldorf i sin bok ”Därför sörjer jorden”.

I östlig kristen tradition har synden primärt uppfattats relationellt, en beskrivning av brustna relationer, vare sig det är mellan människor eller i människans förhållande till skapelsen eller till Gud.

Ingenting om relationen till sig själv, alltså. Jag vänder mig till en annan auktoritet på området, nämligen Margareta Melin som 1974 skrev boken ”Bejaka sig själv”. Den börjar med detta:

Det är inte själviskt att älska sig själv.

Kanske inte. Men min fråga är om det är möjligt. Och jag tror att Margareta Melin också både ställer den frågan och besvarar den något senare:

Hur får man kärlek till sig själv?

När andra bemöter oss kärleksfullt, bidrar det till, att vi kan se på oss själva med samma kärlek.

Och lite senare:

Den yttersta anledningen till att vi kan älska oss själva är Guds kärlek.

Där någonstans ligger min strävan. Att älska andra och våga lita på att jag själv är älskad. Att älska Gud och tro att Gud är den som alltid har älskat, alltid älskar och alltid kommer att älska mig.

Martin Buber skriver i boken människans väg om hur viktigt där att börja med sig själv men inte sluta där.

Vad ska min självbesinning tjäna till? Vad ska jag välja min egen väg till? Vad ska jag eftersträva en inre helhet till? Svaret är: inte för min egen skull. Därför heter det att man måste börja med sig själv. Börja med sig själv men inte sluta där.

Och inte minst viktigt. När vi människor befinner oss i situationer eller perioder, då vi inte erfar kärlek från vare sig medmänniskor eller Gud? Vad gör vi då? Jag vet att många då vänder sig till skapelsen. En häst, eller en hund får bli den som villkorslöst visar kärlek. Det är fantastiskt att skapelsen har en sådan förmåga att uppfatta när det råder brist på kärlek. Det fyller mig med glädje.

Med det sagt får vi dock inte låta nöja oss med det. I vår närhet finns med stor sannolikhet människor som vi kan visa kärlek. Vår uppgift är inte att älska alla. Men att älska vår nästa. Den vi möter. I Bibeln exemplifieras medmänniskan ofta med invandraren, den faderlöse och änkan. Den judisk-kristna etiken är glasklar på detta område och det är inte valbart att låta bli att bry sig:

Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan. – Hela folket skall svara: Amen (5 Mos 27:19).

Därför blir jag mycket bekymrad (men inte förvånad) över att ledaren för ett av riksdagens partier på Twitter skriver följande:

Vårt land behöver ett totalstopp för all asyl- och anhöriginvandring, inklusive kvotflyktingar.

Sverige behöver ett totalstopp, för all invandring som utgör en social, kulturell eller ekonomisk belastning och ett moratorium för mottagande av kvotflyktingar.

Efter massiv kritik från flera andra partier (men inte från alla) förklarar han sig:

Invandring av hundratusentals människor från främmande kulturer med helt andra grundläggande normer och värderingar än de som byggt vårt svenska samhälle blir — ställt utom allt tvivel — en belastning ekonomiskt, socialt OCH kulturellt.

Medmänniskan är inte en belastning. Medmänniskan är den som jag ska älska. Visst ska jag, som Buber säger, börja med mig själv. Men jag ska inte sluta där.