I morse åkte jag hemifrån vid 10-tiden. Utrustad med skidor, stavar, sportdryck och annat. Målet var skidspåren i Storvreta och målsättningen 30 km. Ett antal timmar senare åkte jag hemåt och hade uppnått min målsättning. Det tog mer än tre timmar men mindre än fyra. Jag är nöjd!
Jag åker längre och längre sträckor i min uppladdning för
Vasaåket. Det är råd jag fått. Efter en eller två mil kanske allt känns bra.
Men hur känns det efter tre? Det vet jag nu. Bra kunskap att ha. Exempelvis
måste jag nog ha något tjockare vantar. De första milen fungerade bra. Men
sista kilometrarna började jag dock frysa om fingrarna och det är förstås inte
bra. Det blir till att botanisera på vindskontoret. Jag tror att det ligger skidvantar
där.
Ben och armar mår bra. Efter den teknikträning jag fick i
torsdags tar jag nu längre tag i diagonalåkningen. Följer med rörelsen i
stavarna, så att det liksom blir en pendelrörelse. Det innebär att jag utnyttjar
tyngdlagen och så går det åt mindre energi. För samtidigt som arm och stav
pendlar bakåt, så åker den motstående skidan framåt ytterligare något lite. Lysande!
När jag kom hem var jag ganska trött. Frågorna hopade sig.
Ska jag orka nio mil om jag är trött redan efter tre?
Nu har det gått någon timme och känslan är en annan. De tolkas
bäst genom M. A. Numminens episka sång om gummibollen.
No comments:
Post a Comment