Eftersom jag berättat om vinterns målsättning, att klara av sträckan Sälen – Mora på skidor, har jag fått väldigt många glada tillrop. Jag känner mig hedrad och tacksam. Jag bloggade om William, som ställde upp och coachade mig en kväll. Idag åker han själv Vasaåket och just nu har han varit ute 6 timmar och 45 minuter. Han kommer att gå i mål om tre kvarto och sluttiden blir runt 7 och en halv timme.
Min sluttid kommer att ligga på en annan nivå. Jag åkte 36 km i morse och det tog mig lite drygt 4 timmar. Jag är nöjd. Målsättningen är som sagt att komma fram.
Inte bara William engagerar sig i mitt lopp. Stefan ställer upp med husrum i Mora och hans pappa är vallningsexpert. Jag hoppas alltså kunna åka på skidor som förhöjer min åk-upplevelse rejält.
Lena är en annan vän, som ger mig förhålllningsorder i dessa stundande fastetider. Hon menar att jag inte ska späka mig för mycket utan unna mig semlor. Jag lär behöva dessa om jag ska klara loppet.
April tipsar om rätt TV-program, som ger tips inför uppgiften.
Listan kunde göras längre. Det är många som engagerar sig och det känns verkligen bra. Men Har verkligen Nathan Söderblom också anmält sig som coach? Ja, på sätt och vis. Låt mig förklara hur.
Idrottens dygder och faror
Nathans Söderblom skrev denna informativa pamflett 1929. Han börjar med att citera aposteln Paulus:
I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för att I mån vinna lönen (1 Kor 9:24).
Mycket passande. Även vad gäller skidlöpning.
Söderblom understryker olika dygder, som har att göra med idrott:
Tävlan betyder strävan efter fullkomning. Det är idrottens första dygd.
Kroppens övning är idrottens andra dygd.
Sedan skriver han om sträng tukt och ”redobogenhet att försaka och möda sig för att vinna ett åtrått syfte” och beskriver det som idrottens tredje dygd. Självbehärskning är den fjärde dygden. Den femte dygden handlar om att ”endast den personliga dugligheten har något att säga”. Här citerar Söderblom Anna Maria Lenngren:
Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar;
bondpojkar och baroner
allt för mig lika var;
I glädjen och i yran,
den av oss, raska barn,
som gav den längsta lyran,
var den förnämsta karln.
Ej sanning av oss döljdes
uti förtjänst och fel;
oväldigheten följdes
Vid minsta kägelspel;
den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kungen
och greven kasta bom.
Tänkvärt. Men efter dessa fem dygder ger sig Söderblom i kast med farorna. Den största faran tror jag att jag klarar mig undan, när jag åker skidor. Den handlar om de tävlingar som är råa och frånstötande. ”Varje idrott kan drags ned till en brutalitet och låghet och simpelhet, som gör den ovärdig idrottens hederliga namn.” Söderblom ger inga exempel men som sagt, jag tror inte han avser skidåkning. Den andra faran ligger i driftlivet. Här blir det spännande, när Söderblom skriver att ”kroppsövningen efter den nödiga ansträngningen kan utlösa en ny vildhet hos drifterna och låta den nödtvungna träningen och försakelsen och ordningen, när en gång tävlingen är till ända, slå över i tygellöshet.” Jag får alltså se upp med det! 😊
Den tredje faran är att idrotten uppslukar ”allt annat och kväva människosjälen högre mål”. Ska tänka även på det.
Söderblom avslutar med ord som jag tar till mig rakt av:
Gud välsigne idrottens sannskyldiga utövare och den mänskliga levnadens trogna idrottsmän och idrottskvinnor!
Sist måste jag dock nämna den främsta stödtruppen. Mina barn som gett mig startavgiften i 60-årspresent. Någon av dem kommer också finnas med i målgången. Samt förstås hustrun, som åker med mig till Mora och skjutsar mig till Sälen på morgonen. Tidigt! Och sedan dyker upp på en annan kontroll med uppmuntran och stöd. Det är det jag kallar kärlek.
Ps. William gick i mål på 7:28:44 – lysande!
No comments:
Post a Comment