Svenska kyrkan – hierarkisk? Del 1.

Under en längre tid har jag funderat mycket kring Svenska kyrkan och dess hierarkier. Inte minst är det de nya storpastoraten, som stör mig. Och inte minst företeelsen 'superkyrkoherde'. Åren 1997-2002 var jag själv kyrkoherde. Det var i ett pastorat med åtta församlingar. Mycket att hålla reda på men inte var jag någon superkyrkoherde. Vad betyder egentligen ordet? Varför har någon kommit på det? 'Super' på latin betyder 'över', så det är klart att en sådan kyrkoherde är mer kyrkoherde än andra. Det är ju inte så att hen står över andra kyrkoherdar. Möjligen står hen över ett antal församlingsherdar.

För några dagar sedan begravdes min gudfar. Han gick i pension som kyrkoadjunkt. Född 1923 borde han ha pensionerats runt 1988. 'Adjunkt' betyder 'knuten till' och kyrkoadjunkt var en titel som existerade fram till slutet av 1980-talet eller möjligen början av 1990-talet. När jag prästvigdes 1987 blev jag först pastoratsadjunkt och sedan, under ett halvår, extra ordinarie kyrkoadjunkt. När jag hade varit präst i 12 månader var jag behörig att söka den komministertjänst, som jag uppehöll. Vilket jag gjorde och blev även utsedd. (Jag minns att vi då bodde i den prästgård som hörde till den tjänst [som jag inte innehade]. Det fanns en annan präst som var intresserad av att söka. Hade hen fått tjänsten, hade vi behövt flytta. Om jag minns rätt, drog personen tillbaka sin ansökan).

Sedan ändrades organisationen och det skulle ute i församlingstjänst finnas två slags präster: kyrkoherdar och komministrar. Jag tror det var det ett sätt att platta ut organisationen. Men vad har hänt?

Nu finns komministrar, arbetsledande komministrar, församlingsherdar/pastoralchefer, kyrkoherdar/domprostar/'superkyrkoherdar'. (Jag vet att just begreppet 'superkyrkoherde' inte är en officiell titel, men ändå.)

Detta har skett sedan den senaste omorganisationen, föreslagen i den s k strukturutredningen:

Närhet och samverkan

Problemet, som jag berört i tidigare bloggposter, var att det fanns oklarheter i hur ansvaret fördelades mellan församling och pastorat. Samt att de kyrkliga samfälligheterna blev administrativa maktcentra på ett oönskat sett. När det gäller församling contra pastorat blev det fel, när församlingen visserligen skulle fatta beslut om församlingslivet men inte kunde besluta om budgeten (inte heller fastigheter och personal). I den nya organisationen är det pastoratet som beslutar om församlingens liv och även hanterar budget kring personal och fastigheter. Med andra ord fattas alla viktiga beslut runt samma bord. Det finns inte längre några flerpastoratssamfälligheter, där flera kyrkoherdar trängs inom samma förvaltning. (Med undantag av Göteborg, som har särskilda övergångsbestämmelser, tror jag.) Nu är pastoratet en, enda beslutande församling, som har en, enda kyrkoherde och fördelen är att de konflikter som alltid uppstår kring ledning och styrning kan lösas vid samma bord.

Problemet är dock att församlingar och pastorat i många fall blivit så stora att de enheter som förut var församlingar nu inte har någon egen beslutsrätt. I en skarp debattartikel i kyrkans tidning den 26 februari kritiseras detta sakförhållande i exemplet Malmö av Börje Engström, Carl Axel Aurelius, Berth Löndahl och Jan Bergendorf.

Igår fick de svar på tal utav ett antal anställda i Malmö pastorat. Albin Tanke, Ewa-Sofia Gudmundsson, Gustav Burman, Katarina Vaarning, Sofia Tunebro, Anders Blomquist, Inga-Lill Malm, Peter Englund och Maria Isberg. De beskrivs som 'delar av Svenska Kyrkan Malmös samlade ledning'.

Möjligen gör det mig tveksam att försvarstalet skrivs av ledningsgruppen. Det är klart att de är positiva. Hur skulle de kunna vara annat?

Däremot skriver POSK-aren Camilla Andersson (ersättare i Husie Församlingsråd i Malmö) om hur hon först var negativ men nu tycker att det fungerar bra. Hennes artikel känns vederhäftig.

Nu bor jag visserligen inte i Malmö, så för mig är det omöjligt att veta hur det faktiskt står till. Men jag är ändå kritisk till förändringen. Enheterna blir helt enkelt för stora. En kyrkoherde som har ansvar för 150 000 kyrkotillhöriga, är det rinligt? Som jag ser det är det helt omöjligt att vara en herde för så många. Det blir något annat.

Däremot skulle det kunna vara möjligt att i ett stift med 150 000 kyrkotillhöriga vara biskop. Men det förutsätter att andra fullföljer herdeansvaret. Om detta vill jag skriva i en kommande bloggpost.

Sydafrika upphör aldrig att förvåna

Två napp (eller bottennapp) i det sydafrikanska nyhetsflödet.

1. I Worcester har det, i några bostadsområden, införts krav på ett slags referenskort för jobbsökande. Det handlar alltså om att de människor som går runt och söker jobb i trädgårdarna ges gröna kort, som visar att de inte är kriminella.

Detta är uppseendeväckande, eftersom det påminner om det s k 'dompass'-systemet under apartheid, där svarta måste bära ID-kort, när de var i vita stadsdelar. Om inte blev de arresterade och eventuellt deporterade tillbaka till sina s k 'homelands'.

De som hittat på systemet menar att det endast är till för att undvika att kriminella stryker runt i bostadsområdet. Men alla vet att det bara är svarta och färgade som fått kort att bära.

Det positiva är att både ANC och DA reagerat och vill ha en utredning om hur detta kunde ske. Om nyheten går det att läsa i Eyewitness news.

2. En av SABC’s reportrar, Vuyo Mvoko, blev rånad mitt under pågående nyhetssändning. Helt otroligt. Det går att se det hela i följande youtube-klipp. Hoppas att rånarna grips. Det är ju inte direkt så att de försöker dölja sina ansikten.

Lars-Åke, min gudfar.

Sista gången vi möttes var i somras.
Lars-Åke hade alltid en glimt i ögat.

Om några timmar begravs min gudfar, Lars-Åke. Så länge jag kan minnas har han funnits i mitt liv. Min barndoms somrar tillbringade vi på hans och gudmor Maj-Britts sommarställe: Nävesta. En idyll och framför allt en stor möjlighet för vår familj att få uppleva semester med guldkant.

Min far omskolade sig (det hette nog så på den tiden) till präst åren 1962-65 och det fanns inga studielån. Vi hade en materiellt sett fattig tid men vi brukar kalla dessa år för våra rika år. Andra saker blev viktiga.

Tack vare Lars-Åke och Maj-Britt och deras generositet, fick vi uppleva fantastiska somrar. Alltid tävlingar och bus. Vi letade godis och vi spelade boccia. Ja, det var fint.

Lars-Åke, som var revisor och VD för en egen revisionsbyrå: Konsulterande byrån AB, gjorde sedan ungefär som far och omskolade sig han också till präst, 50 år fyllda om jag inte minns fel.

När han gick i pension hade han den inte alltför ansspråksfulla titeln:

Kyrkoadjunkt

Det är en titel som inte finns längre. Kanske säger det något om Svenska kyrkan och hierarkier. Lars-Åke hade ingen önskan att göra karriär. Han ville vara präst fullt ut.

Han var också den som blev vår vigselpräst, när vi gifte oss i Kalmar 1984.

I hans dödsannons står det:

... har styrkt av Altarets Heliga Sakrament, nått fram till livets vattenkällor.

Samma kväll som han dog, firades också mässa på hans sjukrum, så klart tillsammans med gudmor Maj-Britt. Precis som vi fick göra med vår mor, kvällen innan hon dog, 1999.

Jag är tacksam över att två av mina syskon har möjlighet att vara med på begravningsmässan i Olaus Petri kyrka i Örebro idag, den 11 mars, klockan 13.00.

Jag kommer att närvara med hela min person, trots att jag rent rumsligt är långt bort. Jag är med i mina tankar och i min bön. Och jag är med i stor tacksamhet över att ha fått ha Lars-Åke som gudfar i alla dessa år.

                                                                                                                                              

Ny rektor på universitetet

Vår dekan, Jannie Smit, rektorn Albert van Jaarsveld
och den avgående rektorn Malegapuro Makgoba.

Vi har fått en ny 'Vice-Chancellor' och 'Principal' vid University of KwaZulu-Natal. Hans namn är Albert van Jaarsveld. Det finns olika aspekter. Den kanske mest uppenbara är han är vit. Han kommer närmast från 'National Research Fundation' (NRF) som kanske kan liknas vid Forskningsrådet.

I tisdags besökte han vår institution: 'School of Religion, Philosophy and Classics'. Han gör en slags Eriksgata och det är bra. Det som var märkligt var att den gamle, avgående rektorn, Malegapuru Makgoba, var med. Tanken var att han skulle få en chans att tacka för sig. Det gjorde han också men dessförinnan hade han mycket att säga.

Den nye rektorn berättade om sin tredelade vision:

'Academic excellence', 'transformation' och 'a culture of service'.

Det sista var en underförstådd kritik av företrädaren. Vårt universitet har verkligen präglats av dålig service. Inte minst klagar mina kollegor på det. Det finns i stort sett två slags personal. Akademiker, som ska undervisa och övrig personal, som ska underlätta för akademikerna att utföra sitt arbete. Det är givet att detta lätt kan resultera i uppdelningen herrskap och tjänstefolk. Jag tror den nye rektorn kan få samtliga anställda att förstå att båda grupper har del i en gemensam vision, nämligen att studenterna, som är den viktigaste gruppen, ska lära sig något.

Förre rektorn gick vid flera tillfällen i svaromål och det blev en ganska konstigt stämning, när det egentligen var den nye som skulle introduceras.

Nåväl, det var en relativt konstruktiv stämning. Alla fick chans att säga det de ville och det är ju liksom grunden i ett demokratiskt sammanhang.

Till sist skulle Makgoba (som är kusin till den anglikanske ärkebiskopen i Kapstaden och vars lillasyster var en av vår närmaste vänner i Bloemfontein, Motlago) tacka för sig. Det gjorde han, på afrikanskt manér, i form av en berättelse.

Den handlade om hans första tid som läkare. En patient återkom gång efter gång med skador på lever och bukspottkörtel. Till slut sa Makgoba att han inte ville se patienten igen, eftersom denne genom sitt alkoholmissbruk själv åsamkade sig sina sjukdomar.

Någon tid därefter var Makgoba jour på akuten. Han hörde hur samme patient kom och frågade vem som var i jour. När denne fick veta att det var Dr Makgoba, sa han:

Då är det bäst att jag går, för han vill inte träffa mig.

Jag frågade mina kollegor vad han kan ha menat. Deras tolkning var att han själv var patienten, berusad av makt och universitetet nu inte ville att han skulle komma tillbaka.

International Women’s Day

One could ask: for how long time will we need to have an international women’s day? Well, I guess the answer is: until we have reached gender equality. Which we have not! Hence, we still need to have days when we focus on the injustices.

I am not going to dwell on this and give all kinds of examples. If you don’t see that gender injustices exist, you are not likely to be convinced by any examples.

Instead I would like to comment on the colour ‘purple’. On a website which is described as a

... global hub for sharing International Women's Day news, events and resources. 

I read this explanation why the colour purple is used for this day. It refers to the early fight that the so called suffragettes fought. They were members of women's organization (right to vote) movements in the late 19th and early 20th century, particularly in Great Britain. The web site says:

Purple symbolised justice and dignity - two values strongly associated with women's equality.

In our Church calendar purple is used during lent (the time we are in now) and it symbolizes penitence. To me it makes sense. Some of us men, however, feel unhappy about the idea that we as men are guilty for gender injustices. I agree that this can be uncalled for. If a male person is born into the patriarchal system one cannot claim that child for getting certain privileges that others give to him.

But in church we do not only repent our active sins. We also pray:

Forgive us for what we have left undone.

If we as men see gender inequalities and do not act, this is an example of things we have left undone.

That’s why I publish this blog post today and say:

About Lutheran Education and a mirror

Behind the table the panel sits, chaired by a Lutheran bishop from Namibia.
On this side of the table the academic staff of the LTI sit.

Today I attended the final session of a three days evaluation process at the Lutheran Theological Institute, in Pietermaritzburg. I contribute with some teaching there and was happy to be invited into this process.

The process started long ago and an internal evaluation has been carried out at the LTI. The management, the Council and the SALTTT (Southern African Lutheran Theological Training Trust) wanted this external evaluation in the first place and as far as I can understand the panel was well equipped for the task.

Today they delivered an executive preliminary report. The panel introduced it in a professional way, saying that this was not a forensic investigation but a report that should help the institution to improve. Already at that stage I could foresee that the critique was going to be substantial.

The report was divided into affirmations, commendations and concerns. I will not go in and reveal details, as I don’t think this is the correct forum. I just want to point to some areas where the panel had concerns. These areas are well known and so they also came up this time.

The history of the Lutheran Theological Institute is explained like this on the website:

The Lutheran Theological Institute was constituted by consolidating the Umphumulo Lutheran Theological Seminary (LTS) and the Lutheran House of Studies in Pietermaritzburg (Luthos) in January 2003.

Luthos had been there since maybe 30 years, run by the Lutheran Churches with German origin, called the United Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (UELCSA). The Umphumulo Lutheran Theological Seminary (LTS) was run by the black church, the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA). When the two institutions merged, the objective was to promote Lutheran Unity. This is still a concern. In my own understanding the process is too slow. An overarching vision in many South African contexts is to work towards transformation. I would like this to happen also in the Lutheran family of churches.

Another major issue is that the LTI lacks its own accreditation. Students get registered at the Theological Education by Extension College (TEEC) which is a correspondence institute. Staff and management at the LTI are working towards getting own accreditation as a tertiary educational institution. This process is also slow. Much hope is projected to accreditation as a quick fix. Which I guess will not be the case. But I do agree with other staff members that the TEEC arrangement does not work at present. Instead of being lecturers we as academic staff become tutors. My reading is that the teachers seek to get their own accreditation, so that they can build own curricula and teach Lutheran theology in a way that will allow them to teach with passion. Now academic staff has to abide with TEEC material. It is never good to just repeat what others have produced.

However, I am very happy that the evaluation took place and I now hope and pray that the findings will be shared amongst all the relevant stake holders and also that the institution will be transformed in this process.

The principal concluded by saying that the panel has acted as a mirror. When you see yourself in the mirror, he said, and find out that something is wrong, then you correct it.

Abraham/Ibrahim

Vi var som vanligt i Eastwood på gudstjänst idag. Vi kom, ungefär 2 minuter för sent, och klev in i en tom kyrka. Va! Hade vi missat något? Men ljusen på altaret brann och inte långt därefter öppnades dörren till sakristian och processionen kom ut. Hustrun höll på med något längst ner i kyrkan, så när processionen (bestående av fyra lekpersoner, kvinnor) gick mittgången upp, fanns i kyrkbänkarna en enda person: jag (präst, man). Komiskt!

Den första texten, från 1 Mosebok 17, handlade om Abram och Sarai och deras namnbyten, som gjorde dem till Sara och Abraham. Den andra texten, från Romarbrebet 4, handlade bara om Abraham. Därav rubriken för denna blogpost. Jag kommer nu att lämna söndagens gudstjänstupplevelse och förflytta mig i rummet, ut i världen i stort och möjligen till den svenska kontexten i synnerhet. Initialt förflyttar jag mig även i tiden.

För flera år sedan såg jag en teater i Kalmar som hette precis som rubriken. Eller möjligen hette den:

Ibrahim/Abraham.

Det var en en-mans-föreställning. Budskapet var enkelt: islam, judendom och kristendom har samma ursprung. I pjäsen representerat av Ibrahim/Abraham eller Abraham/Ibrahim. Det blev tydligt att de olika religionerna sedan utvecklats åt olika håll. Men också att mycket förenar.

Nu vill jag med detta som utgångspunkt reflektera över tre företeelser, som exiterar i nutiden men som även funnits historiskt:

Antisemitism, islamofobi, kristofobi

Det går att säga oerhört mycket om annan typ av förföljelse på grundval av ras/etnicitet, klass, genus, sexuell orientering, ideologi, ålder, funktionshinder och mycket annat. Det går också att tala om förföljelse av människor med andra religioner än de ovan nämnda – eller av dem som inte har någon religion alls. Just nu lämnar jag dock allt detta och koncentrerar mig på den typ av förföljelse, som riktar sig mot människor från de tre religioner, som i västvärlden brukar kallas ’de abrahamitiska’.

Antisemitism

Denna förskräckliga företeelse är helt klart  äldst, eftersom judendomen är äldre än både kristendom och islam. Den finns belagd i förkristen tid såväl som under medeltiden. Den har ibland kallats pogromer och det värsta av allt:

Förintelsen

Att den nu blossar upp i Europa är oroväckande. Ett flagrant exempel på detta var när Israels ambassadör i P1 fick frågan om judarnas skuld i detta. Obegripligt! P1 har bett om ursäkt och bra är ju det.

Siewert Öholm beskriver på sin blogg hur han blivit utsatt för judehat, enbart beroende på att han tar ställning för judar. Några andra som skriver mycket om detta är prästerna Annika Borg och Johanna Andersson. T ex i en uppmärksammad debattartikel i DN, där de kritiserar Svenska kyrkan på nationell nivå, för att tala med kluven tunga om judar.

Debattartikeln rör vi en känslig nerv. Svårigheten att samtidigt ta avstånd från antisemitism och vara kritisk mot staten Israel och dess politik gentemot Palestina.

Kollegan Håkan Sunnliden bloggar också om detta. Exemplevis under rubriken

Välsigna Israel

Han menar att det judiska folket bör ha en särställning för oss kristna men är ändå medveten om dilemmat att skilja på judarna som folk och staten Israel. Han skriver:

Det är inte självklart för en kristen att be för, välsigna och ta ställning för Israel i politisk mening. Det kan vara tvärtom, men FOLKET är utvalt av Gud och det borde varje kristen se, erkänna och välsigna.

Min fråga är om det överhuvudtaget går att göra den distinktionen idag? Går det att få förståelse för detta i det snabba flödet i sociala medier? Det borde gå, anser jag. Och därför funderar jag mycket på denna fråga; hur ska jag kunna kombinera ett aktivt stöd till den palestinska folket med ett lika aktivt stöd till det judiska folket? Går det utan att det blir ett politiskt ställningstagande?

Jag behöver inte nämna attentaten i Paris och Köpenhamn eller det faktum att judar i Sverige är hotade. Antisemitism är hemskt.

Islamofobi

Utan att veta säkert tror jag detta begrepp är ganska ungt. Inte desto mindre är det oacceptabelt att på ett fördomsfullt sätt dra alla muslimer över en kam. Att sätta likhetstecken mellan islam och islamism.

Ett näraliggande exempel var branden i en moské i Eslöv i slutet av 2014. Enligt Svenska Dagbladet. Dagarna dessförinnan hade en moské i Eskilstuna också varit utsatt. Där var det mer oklart om den var anlagd eller ej. Det är dock helt klart att det finns oerhört mycket hat mot muslimer i västvärlden, ofta grundat på okunskap och rädsla.

Islamofobi är inte samma sak som kritik av av islamism som politisk ideologi. Men oftast blandas det ihop. Att en vanlig muslim, som inget har att göra med några terrororganisationer av islamistiskt snitt, ska behöva känna skuld för vad dessa gör, är såklart fel.

Islamofobiska attacker mot muslimer är avskyvärda.

Kristofobi

På wikipedia förklaras begreppet:

Kristofobi är intolerans, rädsla eller fördomar mot troende personer av kristen övertygelse. Jämför med islamofobi. I Sverige utfördes ca 200 hatbrott med "kristofobiska motiv" år 2012 enligt Brottsförebyggande rådet.

Ibland hävdas det att den största gruppen som dödas för sin tros skull idag är kristna och att det aldrig har dött så många kristna, för sin tros skull, som det gör idag. Jag har svårt att bedöma om detta är sant men helt klart är det en realitet.

Varför hörs det förhållande lite om detta i Sverige? För några år sedan hörde jag om detta på ett inslag i P1 och då presenterades följande teori:

I västeuropa ser vi på oss själva som framgångsrika och mäktiga. Vi ser oss också som en kristen världsdel. I den bilden passar inte tanken in att vi kan bli förföljda och till och med dödade. Därför tystas detta ner.

Kanske är det så. Kanske inte. I vilket fall sker massakrer på kristna på många håll i världen. Ett exempel är de 21 koptiska männen, som avrättades brutalt av IS i Libyen.

Denna ikon som föreställer de 21 koptiska martyrerna i Libyen är målad av Tony Rezk

Jag är själv kristen och därför gör det extra ont, när detta och liknande övergrepp äger rum. Även denna form av förföljelse är oacceptabel.

Med dessa, ganska många ord, vill jag säga att det bör vara möjligt att ta avstånd från alla dessa tre företeelser och att det är kontraproduktivt att spela ut dem mot varandra. Världen behöver mindre förföljelse och mer förståelse.