Dessa dagar, när Nelson
Rolihlahla Mandela – även kallad Madiba eller Tata – har gått ur tiden
förekommer ordet försoning i många sammanhang. Reconciliation. Det är nu inte min avsikt att skriva en uttömmande
text om detta begrepp. Det lämpar sig inte för en bloggpost. Jag väljer också
att just i detta sammanhang avstå att diskutera försoningsbegreppet ur ett
uttalat teologisktperspektiv. För begreppet har ju lånats från kyrkan och
kommit till användning i ett politiskt sammanhang. Visst hänger det ihop men nu
vill jag se på det från ett allmänmänskligt perspektiv.
När jag funderar över
försoning bygger jag på vad andra tänkt. Dels det så kallade Kairosdokumentet.
Dels en teolog som heter Charles Villa-Vicencio. Låt mig börja med
Kairosdokumentet, som publicerades av teologer i Sydafrika 1985. Dokumentet
beskriver tre olika samtida teologier. State
Theology (som jag inte kommer att skriva om) Church Theology och Prophetic
Theology (som jag inte heller kommer att kommentera här). Typiskt för Church Theology är att den sopar
konflikter under mattan, för att den vill ha frid/fred. Talet om försoning blir
i detta sammanhang kontraproduktivt. Följande citat beskriver vad det handlar
om:
In our
situation in South Africa today it would be totally unChristian to plead for
reconciliation and peace before the present injustices have been removed. Any
such plea plays into the hands of the oppressor by trying to persuade those of
us who are oppressed to accept our oppression and to become reconciled to the
intolerable crimes that are committed against us. That is not Christian reconciliation, it is sin.
Detta är viktigt att
komma ihåg. Det finns ofta ett maktperspektiv med, när vi pratar om försoning.
När Mandela släpptes efter
27 års fångenskap hade han förtjänat ett enormt förtroendekapital. Han hade
därmed ett slags moraliskt grundat tolkningsföreträde när det gällde vem han
kunde sträcka ut handen till. Mandela valde som president en ”open door
policy”. Hans meningsmotståndare och forna fiender hade direkt tillträde till
honom. Han valde ofta att själv servera dem te när de träffades. Säkert var de
inte överens men han valde själv att tjäna sin medmänniska, även sin
motståndare. Och det var ett fritt val. Jag menar att det verkligen fanns något
Kristuslikt i detta.
Så till min andra
inspiration. Charles Villa-Vicencio lyssnade jag till i Uppsala 2002. Han
beskrev då ett annorlunda sätt att se på försoning. Vanligtvis tänker vi oss
att det börjar med en slags ånger över det som blivit fel. Sedan ber den
felande parten om förlåtelse. Den förorättade förlåter därefter. När detta har
skett inträder ett tillstånd som vi kallar försoning. Schemat blir: Brott –
ånger – bön om förlåtelse – tillsägelse om förlåtelse – försoning. Och det är
klart att det också kan gå till så ibland. Kanske oftast! Men inte alltid!
Så Charles Villa-Vicencio
vänder på det. Eller snarare: han menar att försoning är en process i stället för
en slutprodukt. Denna process kan börja med att man räcker ut en hand, delar en
måltid, vågar finnas i samma rum.
Det är återigen viktigt
att tänka in maktperspektivet. En försoningsprocess mellan två jämbördiga
parter måste bli annorlunda än mellan en förtyckare och den som förtrycks. Och
det måste alltid, menar jag, vara den som är i den utsatta positionen som har
tolkningsföreträde.
Men jag tror att
försoning alltid är en nödvändighet. Processen kan se väldigt olika ut. Det kan
ta tid och krävas öppen konflikt innan vi ens vågar ta de första stapplande
stegen. Men för mig är frågan om det finns något alternativ? Ja, det skulle i
så fall vara fortsatt öppen konflikt. Kanske i form av en bestående brytning
eller avståndstagande. Åtskillnad! Apartheid!
Men vill vi detta? Vare
sig vi tänker på samhället, kyrkan eller familjen (hur den nu ser ut) kan jag
inte se någon annan väg än försoning.
Andra inspirationskällor
är naturligtvis Women in Church and Society (Kyrkornas Världsråd), kommuniteten i Taizé och Institute for Healing of Memories i Sydafrika. På olika sätt
arbetas det här med försoning mellan olika parter.
Idag är det helgdag i
Sydafrika: försoningsdagen. Den finns många historiskt betingade bottnar i
landet denna dag. Det kan verka som en tillfällighet att den 10 dagar långa
sorgeperioden efter Mandela följs av den nationella försoningsdagen. Men jag
tror inte det är en slump. Jag tror det är en stark uppmaning till var och en,
som mediterat över Mandelas liv dessa dagar, att nu göra sitt eget liv till en
försoningsprocess. Kontextuellt. Frivilligt. På den punkt i livsresan var och
en själv befinner sig. Men med målet i sikte.
No comments:
Post a Comment