#hosiannautmaningen genomförd

Det var förra lördagen som jag la upp evenemanget Hosianna-utmaningen på Facebook. Sedan dess har 421 personer sagt att de antingen är intresserade eller kommer. Och evenemanget har delats åtminstone 69 gånger. Dagen har skrivit om det, liksom Kyrkans Tidning. Goda vänner Elisabeth Grönte har varit intervjuad i Tranås tidning.

Jag ser i flödet att det har sjungits eller kommer att sjungas i Nordmaling, Uppsala, Aneby, Österbymo, Kalmar. Men förhoppningsvis är det fler som sjunger adventssånger i det offentliga rummet. Saken är ju den att det inte bara gläder dem som sjunger och den som de sjunger för utan också förbipasserande eller grannar.

Vi var ute högst två timmar i morse men känslan sitter i hela dagen. Visst borde vi väl kunna göra detta oftare? Små grupper av sångare, som dyker upp här och där och sjunger de älskade sångerna. Vem vet, vi kanske fortsätter med fler utmaningar framöver. Tänk att liksom Kalle Anka, Mimmi och Långben sjunga ”Deck the Halls” utanför någons fönster, som de gjorde utanför Musse Piggs hus? Det är en härlig, engelsk tradition, som vi kanske kan ta efter. Allt som livesänds på nätet är ju förstås hur bra som helst. Men det är något visst att ändå mötas ”away from keyboard” även om de digitala mötena också är på riktigt. Begreppet IRL (In Real Life) borde kompletteras med IDRL (In Digital Real Life).

Vi sjöng bland annat för Elsie, som är mamma till Ulf. Ulf sjunger tenor, Karolina sopran, Kristina Alt och jag bas. Matilda filmar och på bild syns också en annan filmare, Elisabeth. Det var en trivsam stund. I ryggsäcken fanns varm glögg, som vi drack efteråt.

Men har jag någon folkhögskoleutbildning?

Plötsligt slog det mig. Jag saknar folkhögskoleutbildning. Jag har läst min grundutbildning i teologi vid Uppsala universitet och jag har disputerat vid University of the Free State i Bloemfontein i Sydafrika. Men på mitt CV finns väldigt lite utbildning på folkhögskolor. Några veckoslutskurser. Det är allt.

Varför ägnar jag en fredag kväll åt dessa tankar? Jo, hustrun har precis lämnat in sin C-uppsats till handledaren, för att få en sista duvning innan det är dags att skriva färdigt och lämna in den på riktigt om ett par veckor. Efter ventilering och godkännande (som jag är övertygad om kommer att ske) kan hon kvittera ut en Filosofie kandidatexamen. Såvida hon nu inte väljer att läsa en till 7,5 poängskurs, för att hon vill ha en speciell profil på sin examen. Oavsett vilket kommer hon som 61-åring ha en akademisk examen för första gången i sitt liv. Och vi är imponerade och det bör vi ju vara.

Idag kom jag på ett nytt perspektiv. Hustrun kommer då att ha examen både från universitet och folkhögskola. Det har inte jag. Och tittar jag på mina barn har nog ingen av dem det heller, vad jag vet. Inte heller mina bröder. Min syster däremot har examen både från folkhögskola och universitet. Och hon började också hon med folkhögskoleexamen. Dessutom har båda mina svärföräldrar gått på folkhögskola. (Och det var på en folkhögskola de träffades, liksom även hustrun och jag träffades på en folkhögskola. Men på ett läger!).

Det bör understrykas. Att ha både erfarenhet av och dokumenterad utbildning från båda dessa spår i utbildningsväsendet, det smäller högre än en doktorshatt. Eller borde smälla högre. Även om nu kanonerna smäller just vid doktorspromotion. Det handlar ju om två olika sätt att studera och tillägna sig kunskap.

Däremot vill jag inte gradera människors kunnande. Det är individuellt. Och går inte att mäta så enkelt som vi tror. Den som varken har gått på folkhögskola eller universitet kan vara betydligt klokare än den som har aldrig så många examina. Det vet vi ju!

Med det sagt vill jag dock lyfta fram folkhögskoledelen i just hustruns utbildning. Jag vet ju också att det är den som format henne. I betydligt större utsträckning än de akademiska studierna, som hon genomgår mest för att det är kul. Och jag inser att jag missat mycket i min egen utbildning, som inte gått på folkhögskola. Jag tror att den typen av pedagogik som finns där på flera plan överträffar universitetens.

Både TRS och TCO har förresten lyft fram hustrun som ett föredöme. Länken till TRS kommer här. Och filmen från TCO finns nedanför.

Thursdays in Black Ambassadors: Joint Statement

Idag vill jag publicera det gemensamma uttalande som vi ambassadörer för Thursdays in Black, gjorde i tisdags. Det är med anledning av UNWomen's kampanj: 16 Days Against Gender-Based Violence. Först kommer själva videon, där vi läser in uttalandet. Sedan kommer texten på engelska:

Thursdays in Black Ambassadors: Joint Statement on 16 Days Against Gender-Based Violence 24 November 2020

Sixteen days of Activism Against Gender-Based Violence has been commemorated since 1991.

It begins on November 25th, the International Day against Violence against Women, and ends on December 10th, International Human Rights Day.

Recognized by the World Council of Churches as part of its commitment to justice and peace, 16 Days is a collective call by people to declare that violence against women IS a violation of Human Rights.

As Thursdays in Black Ambassadors for the WCC, we invite all persons of goodwill to join us in educating others about, and seeking the end of, Gender-Based Violence.

Together, we must protect those who are vulnerable and abused. We can create safe spaces for all people who are targets of this violence, especially women and girls in our societies.

We should promote transformative masculinities and femininities based on respect and

We can honour resistance and resilience to violence – and dream of a world without fear of sexual and gender-based harassment, abuse and violence.

Gender-Based Violence is not only physical, it is emotional, mental and even structural. We know that violence against women and girls occurs virtually and literally in every strata of society: in households, at school, in religious spaces and in the workplace.

And with ongoing physical restrictions due to the spread of the coronavirus, violence against women and girls has intensified. The resolve to end Gender-Based Violence must remain strong.

As Ambassadors, we have, in our various spaces, worked to effect change in policies and practices in our churches, workplaces and communities. Together with the WCC we are actively involved in preparing liturgies and Bible studies, which challenge attitudes and norms that foster Gender-Based Violence.

Physical distancing demands that our houses of residence and of worship are not opened to the public as they might otherwise have been. Therefore we must increase our awareness to recognize signs of abuse and identify ways to offer support through other physical and virtual safe spaces for those who feel unsafe in their homes.

As people of faith and of goodwill, we appeal to individuals and community agencies to stop the spread of Gender-Based Violence:

Participate in the 16 Days of Activism by learning more, speaking out, inviting others to take a stand against violence.

Find and share with others your local crisis services.

Post your photos where you are involved in the work to end Gender-Based Violence in your context on social media using #16Days and #ThursdaysinBlack.

We all must get involved. Every body. Every day. Not just for 16 days. Not just for Thursdays. 

Hosianna-utmaningen

I år blir det svårt att sjunga de älskade adventssångerna tillsammans som vi brukar. Det är i sin ordning, eftersom vi alla behöver hjälpas åt att ta ansvar för att minska smittspridningen.

Samtidigt sitter många människor ensamma. Människor som kanske gärna hade lyssnat. En som sitter ensam är Elsie. Hon är dement och vågar sig inte ut. Hennes son, Uffe, och jag är goda vänner sedan många år. Nu vill jag, tillsammans med hustrun, en av våra döttrar och Uffe, sjunga för Elsie nästa helg.

Vi har gjort ett delbart event på Facebook. Såhär ser instruktionerna ut:

Sjung 3 adventssånger utomhus någon gång under Första Adventshelgen 28-29 november tillsammans med högst 3 andra personer.

·       Ställ er utanför fönstret hos någon person, som ni vet lever ensam.

·       Stå på 2 meters avstånd från varandra. Blockera inte trottoarer eller ytterdörrar.

·       Kommer ni från olika hushåll bör ni behålla den fysiska distansen både före och efter sjungandet.

·       Trängs inte med eventuella andra grupper av sångare.

·       Be någon spela in sångerna och lägg upp i sociala medier under #hosiannautmaningen

·       Sjung unisont eller i stämmor.

·       Det går bra att sjunga helt själv också.

Förslag på sånger är

- Hosianna

- Dotter Sion

- Bereden väg

Lycka till!

Hosianna är ett hebreiskt ord, som finns med i den bibeltext som alltid läses i våra kyrkor på Första Söndagen i Advent. Det är när Jesus rider in i Jerusalem, på en åsna, som folket skär palmkvistar från träden, breder ut sina mantlar och ropar:

Hosianna, Davids son, välsignade vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden (Matt 21:9).

Hosianna betyder: Herre hjälp oss! Rädda oss! Låt det gå oss väl!

Det är ett rop som behövs i denna prövningens tid. Om vi kan ropa och samtidigt göra någon glad och dessutom själva bli upplyftade – så mycket bättre!

Sprid gärna eventet till andra. Det kan säkert bli till glädje för många. Inte bara den ni sjunger för utan även för grannar och förbipasserande.

När vi inte kan mötas till traditionella adventsgudstjänster kan detta bli ett sätt att ändå berätta för varandra att det är Adventstid.

I Uppsala finns en gammal tradition att sjunga serenad på våren. Och i andra länder sjungs carols utomhus kring jul. Detta är ett initiativ i den andan.

Gästbloggare på internationella mansdagen

Som jag berättat i tidigare bloggposter fokuserar jag just nu, särskilt på torsdagar i november och december, på kampen mot genusbaserat våld. Jag är engagerad i kampanjen Thursdays in Black, som framför allt fokuserar på kvinnors och barns utsatthet och framför allt det våld som riktas mot kvinnor och barn. 

Idag är det internationella mansdagen. Jag vill denna dag uppmärksamma att även män utsätts för våld i nära relationer. Och att en kvinnlig partner kan stå för våldet. Mörkertalet är stort och frågan behöver lyftas in i samtalet.  

Därför vill jag ge utrymme till en man, som blivit utsatt för relationsnära våld. Och som fått betala ett högt pris. Han är inte ensam. Hans berättelse är viktig att lyssna till. Den kommer här.  

 

Mitt namn är Johan. För 2,5 år sedan kom jag tillbaka till livet. Efter 25 år kunde jag, i mitt femte försök att få hjälp av socialtjänsten, äntligen komma ur mitt destruktiva äktenskap. Under ett kvarts sekel hade jag utsatts för det som kallas "våld i nära relationer". Jag tillhör en grupp som det talas väldigt lite, om ens något, om. Nämligen män som utsätts för relationsnära våld av sin kvinnliga partner.

Min förhoppning är att jag, genom att berätta min historia, ska nå ut med viktig kunskap. Att kunna bli en röst för alla de män som idag lider i det tysta i våldsamma relationer. Män som, på grund av ett exkluderande samhälle, inte får samma hjälp och skydd som kvinnor i liknade relationer. 

Våld i nära relationer drabbar fler än vi tror. Det finns olika typer av våld. Det är viktigt att inte fastna vid det fysiska våldet. Det psykiska våldet kan vara minst lika, om inte mer, nedbrytande. Den ekonomiska och materiella misshandeln är likaså den väldigt destruktiv. 

Relationsvåld är något som drabbar såväl kvinnor som män. I Sverige har vi sedan decennier tillbaka en väl utvecklad skyddsapparat när det gäller våldsutsatta kvinnor. Det satsas enorma summor pengar, hundratals miljoner, årligen från Sveriges regering på att minska mäns våld mot kvinnor. 

Samtidigt satsas det inte en enda krona på arbetet med att komma tillrätta med kvinnors våld mot män, kvinnor och barn. Det finns endast ett fåtal skyddade boenden som tar emot våldsutsatta män och deras barn. Dock är fortfarande så att platserna på skyddade boenden är vikta åt kvinnliga våldsoffer.

Detta beror på de väl inarbetade normer som vi har i vårt samhälle. Att män utövar våld och kvinnor är våldsoffer. Det är dessa normer som gör att vi män som utsätts för relationsvåld inte blir trodda när vi berättar. Jag fick frågan av polisen "och vad gjorde du först?". De varnade mig också för att hamna i handgemäng med min fru eftersom det i 9 fall av 10 är mannen som polisen tar in.

Jag har upplevt hemska saker under 25 år. Saker som jag inte skulle önska min värste fiende. Jag har blivit slagen, riven, biten och hotad med kniv och stekpanna. Jag har fått fem par glasögon förstörda och kläder för tio tusentals kronor sönderklippta. Jag har tvingats tillbringa iskalla nätter på stan.

Fyra gånger blev jag nekad hjälp av socialtjänsten med motiveringen att de måste prioritera kvinnor.  Allt detta har satt djupa spår. Ett år efter att jag kom loss fick jag diagnosen PTSD. Jag är 53 år. Det kommer dröja innan jag är tillbaka till ett någorlunda normalt liv. 

Våld i nära relationer drabbar ALLA. Det handlar inte om kvinnliga offer eller manliga offer utan det handlar om brottsoffer. ALLA vi som drabbas bör och ska få samma hjälp av vårt samhälle. Oavsett kön och sexuell läggning.

Jag vill tacka Anders Göranzon för möjligheten att lyfta detta dolda ämne. Det är dags att det hemska våldet i hemmen får ett slut!

Sjukdom är inget straff

Både när jag undervisade blivande präster i själavård i Sydafrika och när jag var lärare i homiletik vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut kom frågan upp: Vad säger Bibeln om sjukdom? Beskrivs det som en bestraffning? En viktig fråga att ställa.

Jesus visar ju med hela sitt liv att de sjuka snarare är mottagare av hans kärlek. Det är inte så ofta han uttalar sig om sjukdomarnas orsak. Vid ett tillfälle får han en fråga om en funktionsnedsättning. Är en blind person blind på grund av synd? Jesus säger: Nej! Däremot ser Jesus en chans att visa Guds omsorg. Och så botar Jesus denne man, som varit blind sedan födseln. Evangelisten Johannes berättar om det i sitt nionde kapitel.

Varför skriver jag om detta? För att jag upplever att vi i denna fas av pandemin börjar koppla ihop våra medmänniskors beteende med deras eventuella insjuknande i Covid -19. Då kommer jag att tänka på en konfirmand jag hade i Sydafrika. Vi pratade om HIV och förhållandet mellan leverne och sjukdom. Kopplingen kan lätt göras. Det kan vara så att en person, på grund av sitt sätt att agera, utsätter sig för risken att bli smittad. Konfirmanderna ville prata om detta och det var viktigt. Då säger konfirmanden utan att tveka det minsta.

Men vårt agerande är ju en sak. Och sjukdomen en annan.

Det blev tyst. Och jag minns att jag blev totalt övertygad. Vi ska inte börja koppla ihop andra människors beteende med deras eventuella sjukdomar. Var slutar ett sådant resonemang?

Mitt eget liv kan och bör jag ha synpunkter på och tankar kring. Men när det gäller andra människor gäller något annat. Blir en människa sjuk ska vi bemöta det med hjälp och stöd. Inte med synpunkter och domar. Här är ju Jesus solklar.

Om en vecka är det Domssöndag och en av de bibeltexter som traditionellt läses då kommer från evangelisten Matteus tjugofemte kapitel. Jesus säger:

… jag var sjuk och ni såg till mig …

Därmed identifierar han sig med alla sjuka och anser att den som ser till sjuka utför en god handling.

En viktig anledning till att vi ska vara försiktiga och varsamma i coronatider är att vi ska låta bli att belasta vården. Låt oss begrunda hur sjukvården fungerar. Där ges människor vård oavsett anledningen till insjuknandet. Ibland kallas det för det humanitära imperativet. Den som är sjuk ska få vård.

Vid några olika tillfällen har jag märkt att tanken formuleras att den som blivit smittad själv har vållat det. En sådan koppling är oklok att göra. Den leder till skuldbeläggning. Och det bidrar till ett obarmhärtigt samhälle. Den som är sjuk behöver vård och omtanke.

Sveriges Kristna Råds 27:e rådsmöte

Idag deltog jag i rådsmöte med Sveriges Kristna Råd. Jag var inbjuden i egenskap av generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Den andra talaren var Charlotta Norrby, generalsekreterare för Svenska Missionsrådet. Dessa tre organisationer både liknar varandra och skiljer sig åt. Gemensamt är att vi har ett brett stöd bland kristna samfund i Sverige. Svenska Bibelsällskapet har bland sina huvudmän tio samfund. Många av dessa är också med i Sveriges Kristna Råd och/eller Svenska Missionsrådet.

Svenska Bibelsällskapet är dessutom medlem i Svenska Missionsrådet. För att lite komplicera bilden fick jag idag lära mig att en annan medlem i Svenska Missionsrådet, Life and Peace Institute, har Sveriges Kristna Råd som en av sina huvudmän. Kopplingarna mellan våra olika organisationer är spännande.

Bibelsällskapet bildades 1815. De andra två organisationerna i början av 1900-talet – framför allt med inspiration av den stora missionskonferensen i Edinburgh 1910. Bibelsällskapet blev dock inte ekumeniskt förrän 1946. Då bildades United Bible Societies. Två år senare Kyrkornas Världsråd. Sveriges Kristna Råd och Svenska Missionsrådet relaterar till olika delar av KV. Däremot är de inte medlemmar där. Det är Equemniakyrkan och Svenska kyrkan.

Svenska Bibelsällskapet är dock medlem i United Bible Societies. Där är inga kyrkor medlemmar utan endast nationella Bibelsällskap.

Våra tre organisationer samverkar i nätverksform. Dagens rådsmöte handlade en del om hur vi kan göra denna samverkan. Jag var glad för att det fanns ett stort intresse för vår kommande översättning av Nya testamentet. Där kan och vill vi samverka med ett projekt inom Sveriges Kristna Råd som heter Ung Ekumenik.

Svenska Missionsrådet har ett arbete som heter

Claiming space for faith

Det handlar om religionsfrihet och tangerar sådant som både Bibelsällskapet och Sveriges Kristna Råd arbetar med. Svenska Missionsrådet arbetar också mycket med religiös läskunnighet. Det är en bristvara både internationellt och i vårt land. Även detta tangerar vårt arbete med att göra Bibeln översatt, känd, spridd och använd. 

Tillsammans med mig är det Charlotta Norrby från Svenska Missionsrådet, Olle Kristensson från 
Sveriges Kristna Råd och Karin Wiborn, Sveriges Kristna Råd. (Foto: Mikael Stjernberg).

Vi var sex personer i den enorma ljusgården. Representanter från Sveriges Kristna Råds medlemmar fanns på zoom. Det är det vanliga nuförtiden. Men proffsigt skött från Sveriges Kristna Råds sida och genomtänkt i rummet. 

Nu hoppas och ber vi att Karin Wiborn ska få en god efterträdare. Karin tillträder som biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan inom kort och då behövs någon som tar över denna viktiga post. Det går att ansöka ytterligare några dagar. Här finns information.

Thursdays in Black – Orange the world

En motsägelsefull rubrik. Men egentligen är det samma budskap trots olika färger. Thursdays in Black är den kampanj som Kyrkornas Världsråd initierat för en värld fri från våld och våldtäkt. Jag är en av kampanjens ambassadörer.

16 Days of Activism against Gender-Based Violence är en annan kampanj som utgår från UN Women. Där är färgen orange.

Jag stöter inte på den kampanjen så mycket i Sverige men i Sydafrika anordnades en del aktiviteter under dessa 16 dagar. 25 november till 10 december.

Skälet till att det är just dessa dagar som omfattas är att FN uppmärksammar frågor som ligger nära arbetet mot genusbaserat våld just denna period.

25 november infaller International Day for the Elimination of Violence Against Women och 29 november International Women Human Rights Defenders Day. Jag kan inte säga att jag själv uppmärksammat dessa dagar särskilt mycket.

1 december är det Världsaidsdagen. Den var viktig när vi bodde i Sydafrika 2002-2006 och jag var också engagerad i Kalmar åren 2006-2010 i att uppmärksamma på vilket sätt denna pandemi påverkat människor i hela vår värld. Förstås på ett väldigt tydligt sätt i just Sydafrika, som varit så hårt drabbat. Men under åren i Kalmar lyfte vi fram att HIV är en verklighet också för många i Sverige.

5 december infaller International Volunteer Day for Economic and Social Development. Inte heller en dag som jag funderat mycket över. Däremot är dagen efter – den 6 december – end dag som engagerar på ett mer brutalt sätt. Då ihågkoms en fruktansvärd händelse. Det är Anniversary of the Montreal Massacre. Den kallas i Kanada för The National Day of Remembrance and Action on Violence Against Women in Canada. Den 5 december 1989 gick en man in i den tekniska högskolan i Montreal och började skjuta vilt omkring sig. Han gick sedan in i ett klassrum och gav order åt männen att gå ut. Sedan sköt han 13 kvinnliga studenter och en kvinnlig lärare. Hans skäl var att han hatade feminister och hävdade att feministerna förstörde hans liv. Till sist tog han sitt eget liv.

Den 10 december är det så International Human Rights Day. Det är årsdagen för FN’s deklaration om mänskliga rättigheter.

Jag har valt att blogga på torsdagarna före, under och efter denna period, delvis med hjälp av gästbloggare. Det är viktigt att vi ibland – tillsammans – fokuserar på en viktig fråga. Dessa dagar står genusbaserat våld i fokus. Det påverkar oss alla! Det är inte bra för någon människa. Jag gör detta väl medveten om att frågan behöver vara viktig alla årets dagar.

 

För en värld utan våldtäkt och våld

Sedan ett antal år tillbaka klär jag mig i svart på torsdagar. På detta enkla sätt vill jag skapa opinion mot våld och våldtäkt. Jag är ambassadör för Kyrkornas Världsråds kampanj, som heter just

Thursdays in Black

Statistiskt är det framför allt män som utsätter framför allt kvinnor och barn för våldtäkt. När det gäller våld i allmänhet är det däremot oftare män som utsätter andra män. Sedan beror det förstås på hur våld definieras. Det kan vara kroppsligt våld eller psykiskt våld. Det finns också strukturellt våld.

Den kampanj som Kyrkornas världsråd driver fokuserar på genusbaserat våld. Det som gör att framför allt kvinnor och barn utsätts. Det betyder inte att kampanjen förnekar att även män utsätts för genusbaserat våld. Ofta läggs ytterligare ett lager av skam på för den man, som utsätts för våld om förövaren är en kvinna. Det finns otaliga bevis på hur myndigheter inte tror att även en man kan bli slagen.

I botten ligger företeelsen att vi så ofta utgår från att distinktionen kvinna/man är det mest grundläggande för att definiera en människa. De som menar så brukar ligga nära det som kallas essentialism. Den kan ta sig olika uttryck men i detta sammanhang betyder det att män och kvinnor definieras utifrån vissa fasta, inneboende egenskaper (essenser) som inte kan förändras. Ett sådant synsätt kan i vissa fall grundas i Bibeln, där det i 1 Mosebok står att Gud skapade människan till man och kvinna. Jag menar dock inte att detta bibelställe måste läsas på ett essentialistisk sätt. Det går att se det som en beskrivning av ett sakförhållande. Det går att dela upp mänskligheten i kvinnor och män. Inte minst för reproduktionen är det en förutsättning. Men det innebär inte att alla som identifierar sig som kvinnor behöver vara på ett visst sätt och vice versa. 

Mot essentialism kan man ställa konstruktivism. Den säger att egenskaper och förväntningar konstrueras socialt. Det finns visserligen i de allra flesta fall biologiska skillnader men det innebär inte att en man och kvinna behöver ha olika egenskaper.

Jag ligger betydligt närmare konstruktivismen. Jag tror att det är bra att människor får möjlighet att själva välja hur de ska vara, vad de ska syssla med och vilka egenskaper de vill utveckla. Efter många år i södra Afrika tror jag dessutom att en människa blir till bland människor. Den personliga friheten måste utvecklas i gemenskap med andra. Jag menar inte att fasta normer kring hur en kvinna respektive en man bör vara är till nytta.

Problemet med all form av uppdelning i kategorier är att det så väldigt lätt smyger sig in värderingar och graderingar. Och så har det varit och är – inte minst när det gäller relationen mellan kvinnor och män. Det är bara att undersöka löneskillnader och ägandeförhållanden i världen. Eller för den delen lyssna till alla berättelser om genusbaserat våld. Inte minst de berättelser som är en del av Me Too-rörelsen.

Om vi kunde se varandra som likvärdiga människor, skulle sakernas tillstånd påverkas till det bättre.

Under några veckor ska jag på torsdagarna blogga om detta. Inte minst för att en världsomspännande kampanj äger rum 25 november till 10 december. Den heter

16 Days of Activism against Gender-Based Violence

I min nästa bloggpost ska jag förklara vad den går ut på. Under några av de torsdagar som infaller under dessa 16 dagar har jag inbjudit gästbloggare. Torsdagen dessförinnan, som är internationella mansdagen, har jag också bjudit in en gästbloggare.

Dessemellan ska jag skriva ytterligare en egen bloggpost. Den 17 december avslutar jag med en summering. Välkommen alltså att följa min blogg ett antal torsdagar framöver.