Gästbloggare på internationella mansdagen

Som jag berättat i tidigare bloggposter fokuserar jag just nu, särskilt på torsdagar i november och december, på kampen mot genusbaserat våld. Jag är engagerad i kampanjen Thursdays in Black, som framför allt fokuserar på kvinnors och barns utsatthet och framför allt det våld som riktas mot kvinnor och barn. 

Idag är det internationella mansdagen. Jag vill denna dag uppmärksamma att även män utsätts för våld i nära relationer. Och att en kvinnlig partner kan stå för våldet. Mörkertalet är stort och frågan behöver lyftas in i samtalet.  

Därför vill jag ge utrymme till en man, som blivit utsatt för relationsnära våld. Och som fått betala ett högt pris. Han är inte ensam. Hans berättelse är viktig att lyssna till. Den kommer här.  

 

Mitt namn är Johan. För 2,5 år sedan kom jag tillbaka till livet. Efter 25 år kunde jag, i mitt femte försök att få hjälp av socialtjänsten, äntligen komma ur mitt destruktiva äktenskap. Under ett kvarts sekel hade jag utsatts för det som kallas "våld i nära relationer". Jag tillhör en grupp som det talas väldigt lite, om ens något, om. Nämligen män som utsätts för relationsnära våld av sin kvinnliga partner.

Min förhoppning är att jag, genom att berätta min historia, ska nå ut med viktig kunskap. Att kunna bli en röst för alla de män som idag lider i det tysta i våldsamma relationer. Män som, på grund av ett exkluderande samhälle, inte får samma hjälp och skydd som kvinnor i liknade relationer. 

Våld i nära relationer drabbar fler än vi tror. Det finns olika typer av våld. Det är viktigt att inte fastna vid det fysiska våldet. Det psykiska våldet kan vara minst lika, om inte mer, nedbrytande. Den ekonomiska och materiella misshandeln är likaså den väldigt destruktiv. 

Relationsvåld är något som drabbar såväl kvinnor som män. I Sverige har vi sedan decennier tillbaka en väl utvecklad skyddsapparat när det gäller våldsutsatta kvinnor. Det satsas enorma summor pengar, hundratals miljoner, årligen från Sveriges regering på att minska mäns våld mot kvinnor. 

Samtidigt satsas det inte en enda krona på arbetet med att komma tillrätta med kvinnors våld mot män, kvinnor och barn. Det finns endast ett fåtal skyddade boenden som tar emot våldsutsatta män och deras barn. Dock är fortfarande så att platserna på skyddade boenden är vikta åt kvinnliga våldsoffer.

Detta beror på de väl inarbetade normer som vi har i vårt samhälle. Att män utövar våld och kvinnor är våldsoffer. Det är dessa normer som gör att vi män som utsätts för relationsvåld inte blir trodda när vi berättar. Jag fick frågan av polisen "och vad gjorde du först?". De varnade mig också för att hamna i handgemäng med min fru eftersom det i 9 fall av 10 är mannen som polisen tar in.

Jag har upplevt hemska saker under 25 år. Saker som jag inte skulle önska min värste fiende. Jag har blivit slagen, riven, biten och hotad med kniv och stekpanna. Jag har fått fem par glasögon förstörda och kläder för tio tusentals kronor sönderklippta. Jag har tvingats tillbringa iskalla nätter på stan.

Fyra gånger blev jag nekad hjälp av socialtjänsten med motiveringen att de måste prioritera kvinnor.  Allt detta har satt djupa spår. Ett år efter att jag kom loss fick jag diagnosen PTSD. Jag är 53 år. Det kommer dröja innan jag är tillbaka till ett någorlunda normalt liv. 

Våld i nära relationer drabbar ALLA. Det handlar inte om kvinnliga offer eller manliga offer utan det handlar om brottsoffer. ALLA vi som drabbas bör och ska få samma hjälp av vårt samhälle. Oavsett kön och sexuell läggning.

Jag vill tacka Anders Göranzon för möjligheten att lyfta detta dolda ämne. Det är dags att det hemska våldet i hemmen får ett slut!