Improperierna

Under min studietid i Uppsala mötte jag för första gången den text, som kallas improperierna. Ordet betyder förebråelser. Texten handlar om hur Jesus förebrår sitt folk för vad det gjort mot honom, trots allt han gjort för dem. Texten står inte i Bibeln utan är skriven på 800-talet. De kom med i ordningen för långfredagsgudstjänst i Svenska kyrkans handbok 1986. Vad jag förstår fanns de också i någon del av 1942 års handbok. De finns inte med i 2017 års handbok.

När jag var student sjöng vi den i en modern tonsättning. Annars är Palestrinas mest känd. Och det är just det som är problemet. Många körer och körledare tycker att musiken är en omistlig del av långfredagen. Och då accepterar man att texten är problematisk.

Problemet med texten är att den spelar på antijudiska bilder och symboler. Alla exempel på det som Jesus gjort för sitt folk hämtas från den tid vi kristna kallar den gammaltestamentliga.

En del av dem som menar att vi ska fortsätta använda improperierna säger att vi kan tänka oss att vi kristna är det nya gudsfolket. Att Jesus kritiserar oss. Detta brukar kallas för ersättningsteologi.

Någon som tänkt kloka tankar kring detta är professor Kajsa Ahlstrand. Läs hennes bloggpost här.

Hon avslutar sin text på följande sätt:

Om improperierna ska framföras så är min förhoppning att vi senast nästa år får en teologiskt och poetiskt genomarbetad text som för samman kyrkans bön med kyrkans lära, så att vi slipper välja mellan anti-judiska och ersättningsteologiska tolkningsalternativ vid en av kyrkoårets centrala gudstjänster.

I bloggposten har hon själv några uppslag. Jag spann vidare och ser framför mig hur antropocentrismen står i fokus för Jesu förebråelser. Det är mänskligheten (och mest den rika delen) som anklagas.

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Jag la uti ditt hjärta naturens lag
med vapen möter du din medmänniska 

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige starke Gud. Helige starke Gud.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss. 

Jag fört dig genom historien i tusentals år,
Och naturen den mättade dig
Du letar alltid upp det bördiga landet:
och suger jorden ut, då den räddat ditt liv. 

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige starke Gud. Helige starke Gud.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.

Vad mer borde jag ha gjort för dig och gjorde det inte?
jag planterade en lustgård åt dig,
men du har gjort den till en avskrädeshög.
Miljögift gav du den att dricka,
och med en borr gör du sår i var kulle. 

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige starke Gud. Helige starke Gud.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss. 

Jag skapade havet omkring dig:
Du fyllde det med plast utan ände. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Jag lät dig finna mineraler i klippan:
du plundrar den på allt vad den rymmer. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Jag gav dig nästan obegränsad tankeförmåga.
Du använder den till våld och förtryck. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Du upphöjer dig själv till storhet och ära:
men medskapelsen prisges på köpet. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Ja, med evig kärlek har jag älskat dig:
du har rest korset åt din Frälsare. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig.

Jag är inte helt nöjd med att ställa hela mänskligheten till svars. Men eftersom kontexten är just långfredagsgudstjänsten blir det ju den del av mänskligheten som är kristen som får känna sig träffad. Så det kanske kan fungera. Kajsas förslag var annars att rikta texten specifikt till kyrkan. Det är också en möjlig väg att gå. I så fall krävs en annan text. 

Bönedygn på utbildningsinstitutet

I källaren hade det förberetts ett rum för bön.

Från torsdag eftermiddag till fredag eftermiddag har det varit bönedygn på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Inte för att vi inte ber andra tider. Det gör vi. Men ibland kan det vara bra med koncentrerad bön.

En lista hade satts upp och det var fritt fram att skriva upp sig för olika pass. Några skrev att de skulle be på distans. Andra fanns på plats i huset. Det hela var ett studerandeinitiativ.

En liten stund var jag med igår kväll. Det var fint. De studerande som var där då hade valt att be för olika saker, som har med vårt utbildningsinstitut att göra. Just när jag var där bad vi för kommunikationen på skolan. Viktigt.

Idag hade vi schemaläggning. Det vi planerar just nu är hela läsåret från hösten 2019 till våren 2020. Vi koncentrerade oss på prästprogrammet och jobbade väldigt bra. Jag tror att de studerande bad för oss. Det kändes så.

Överhuvudtaget är jag väldigt glad för andaktslivet på vårt institut. Varje dag inleds med mässa eller morgonbön och dessutom är det middagsbön måndag – torsdag. De studerande är indelade i olika gudstjänstarbetslag, där de olika professionerna blandas. Vissa tider håller vi anställda i. Kapellet är i sanning husets hjärta. En viktig förklaring till detta är det hängivna arbete som skolans kaplan lägger ner.

Matlagning

Makarna Göranzons Broccoli- och alspånsrökttofu-paj

Det är verkligen inte ofta jag lägger ut matbilder i sociala medier. Än mindre recept. Men nu kommer det. Hustrun och jag funderade över lunchen på väg hem från högmässan i Vindhemskyrkan i Uppsala, där Fyris kammarkör sjöng idag. Eftersom vi firade våra tvillingar i helgen hade vi kvar lite rökt tofu, en trevlig produkt. Dessutom hade jag köpt två knippen broccoli. Sagt och gjort. Vi gör Broccoli- och alspånsrökttofu-paj. Det blev ju väldigt gott. Och det skulle säkert även kunna utvecklas med lite spännande kryddning. Ville inte blanda ihop det rökta med muskotnöt. Hur hade det blivit med chili? Kanske. Vi gjorde det enkelt för oss:

Pajskal:

3 dl vetemjöl

100 g kallat margarin eller smör. (Vi tog smör)

3 msk kallt vatten

Detta blandas väl i en food processor. Helst ska degen stå i kylen en timme. Då sjunker inte kanterna ner i ugnen. (Detta hann vi inte med). Nåväl, vi gjorde dubbel sats och hustrun klädde en stor och en liten pajform med deg.

Under tiden tog jag mina två knippen med broccoli. Skar bort de grövsta delarna och förvällde resten lätt, i lättsaltat vatten. Tofun (1pkt) rev jag grovt och rev sedan även 100 gr prästost.

När pajskalen fått lite färg i 225 gr ugnsvärme (kanske 10 min) la jag i broccolin, fyllde på med den rivna tofun och den rivna osten. Därefter slog jag på äggstanning. 5 ägg och 5 dl mjölk. Svartpeppar efter behag.

Det blev lunch för två samt sju matlådor.

En vegansk variant blir det för den som ersätter smöret med mjölkfritt margarin, river vegansk ost i stället för prästosten och plussar på ett paket silkestofu, som fungerar ungefär som äggstanning. Tror jag!

HLR

Vi fick alla varsin docka att öva på.

Om medvetslös och ingen eller onormal andning, larma 112 och starta HRL

Idag har vi gått en kurs i Hjärt- och Lung-Räddning (HLR) på jobbet. Det bör man göra varje halvår. Så ofta har jag inte gått under mina 58 levnadsår. Detta var nog endast fjärde gången. Jag minns dock varje gång. Och jag minns att jag haft nytta av kurserna. Senast när hustrun och jag kom till en olycksplats och vi hade sinnesnärvaro nog att larma 112 (jag) och ta hand om en person i chock (hustrun).

Första kursen skedde märkligt nog på samma ställe som dagens. På Fjellstedtska skolan under min gymnasietid och det var skolsköterskan, syster Brita, som utbildade. (Genom äldsta dottern och svärsonen är jag numer nästan släkt med syster Brita. Roligt!) Detta skedde runt 1979. Andra gången skedde inför vår utresa till Sydafrika 2002. Då fick jag göra Heimlich manöver på en person, som satt i intervjugruppen, när jag var på anställningsintervju inför min nya tjänst, som jag tillträder i augusti. Ett sammanträffande. Tredje kursen skedde 2012 inför vår andra utresa. Den ägde rum på Folke Bernadotteakademin på Sandö. Och nu alltså 2019. Det blir alltså lite tätare mellan tillfällena. Men det är en bit kvar till ett halvår.

Micke gör HLR.

Micke från Cupola var hos oss och gav oss en mycket proffsig utbildning under tre timmar. Han underströk hur viktigt det är att känna till grunderna och göra vad man kan för att vinna tid, när någon är medvetslös och inte andas alls eller andas onormalt.

Då ska jag gå fram till personen och fråga om den hör mig. Om jag inte får något svar skakar jag i personens axlar och frågar om den är vaken. Om inte kollar jag andningen. Lyssna, känn, se. Andas personen ska den läggas i stabilt sidoläge och därefter larmar jag 112. Om andning eller onormal andning larmar jag 112, slår på högtalarfunktionen, lägger mobilen framför mig och påbörjar kompression. När SOS-Alarm svarar förklarar jag situationen medan jag fortsätter med kompressionen. De ställer frågorna och jag behöver bara svara. Sedan fortsätter jag med 30 kompressioner och två inblåsningar. När det handlar om vuxna är kompressionerna viktigare än inblåsningarna. Är det barn är inblåsningarna viktigare, eftersom hjärtstoppet oftare beror just på syrebrist.

Hjärtstartaren var faktiskt busenkel. En röst berättar precis
vad man ska göra. Den ger inga elektriska stötar om det
inte behövs. Skönt att veta.

Vi fick också information om hur hjärtstartaren fungerar. Den har jag varit lite rädd för. Elektriska stötar. Skulle jag kunna klara den. Men den är busenkel. Det går knappast att göra fel. Åtminstone inte att skada någon.

Det känns efter dessa tre timmar med en erfaren utbildare mycket tryggare. Och visst är det väl viktigt att ta sig tid och lära sig detta? Förhoppningsvis behöver jag aldrig använda mina kunskaper. Men skulle jag vara i närheten, när någon får ett hjärtstopp eller blir medvetslös, är det skönt att veta vad jag ska göra.

Dessutom fick vi lära oss Heimlich manöver igen. Och nu vet jag att jag ska trycka mitt på naveln och inte en decimeter ovanför, som jag fick lära mig 2002.

En givande söndagskväll

I söndags gick vi på konsert med Orphei Drängar (OD). Den ägde rum i Missionskyrkan, Uppsala. Temat var:

Drottning Vår

Med anledning av internationella kvinnodagen den 8 mars gjorde OD en konsert där alla tonsättare var kvinnor. Det var en bra konsert. Men också en utbildande konsert. Det är inget nytt men lika förvånande varje gång. Detta att kvinnor självklart finns och har funnits i alla sammanhang. Och att de – liksom männen – bidragit på olika sätt. Men att deras bidrag ofta tystats ner glömts bort och förtigits.

Elfrida Andrée

Exempelvis fick vi lära oss Elfrida Andrée var den första kvinnan i Sverige som blev domkyrkoorganist. Men då hade hon också skrivit till kungen och fått till stånd en lagändring. Ett föredöme. Hon levde 1841-1929. OD sjöng hennes tonsättning av Viktor Rydbergs Drömlif.

Det som gjorde mest intryck på mig var Galina Grigorjevas tonsättning av dikten Nocturno. Maffig manskörsmusik. Fylliga klanger och starka uttryck. Texten var visserligen på ryska men översättning fanns i programbladet.

En av körsångarna hade skickligt arrangerat tre sånger av Alice Tegnér, nämligen Videvisan, Blåsippor och Majas visa. Det var hur kul som helst när kören sjunger texten:

Mor i stugan, hon säger så

och sedan alla andrabasar svarar:

Blåsippor aldrig snuva får.

Den sista sången var skriven av Sara Wennerberg-Reuter. En maffig vårsång, som heter just

Drottning Vår

Den har alla förutsättningar att bli en klassiker. Sara Wennerberg-Reuter levde 1875-1959 och den som skrivit texten var en samtida författare, Astrid Gullstrand, som också skrivit bland annat Tre Pepparkaksgubbar och Mor, lilla mor vem är väl som Du.

Under konserten grupperade kören om sig vid ett antal tillfällen, för att de t ex skulle sjunga i dubbelkör. Presentatören, Markus Forsman, tyckte att de liknade ett lämmeltåg. På samma sätt som det inte går att stoppa ett lämmeltåg går det heller inte att stoppa den utveckling som lever till större jämlikhet, menade han. Hoppfullt!

Just nu läser jag Esters bok. Jag följer Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan. Ester blir drottning i Persien, sedan drottning Vashti avsatts av kungen. Skälet var att kungen ville visa alla på en fest hur vacker hans fru var. Men hon vägrade infinna sig.

Esters bok är skriven för drygt 2 000 år sedan. Den vittnar om att kvinnor i alla tider har protesterat mot mansdominansen. Ofta har de fått betala ett högt pris, som Vashti. Men om många protesterar går det ändå att göra framsteg. Denna konsert var ytterligare ett litet steg på vägen.

En kväll med Tage och Hasse

Det var verkligen värt att spendera fredagskvällen tillsammans med ett antal andra Uppsalabor på Reginateatern. Tre mycket kompetenta artister stod på scen tillsammans med ett lika kompetent husband. Även om Mikael Skoglund saknades i Mikael Skoglunds trio, så lät orkestern mycket bra. Att dessutom Per Wickström är skicklig på både dragspel och blåsinstrument gjorde inte saken sämre. Utöver det har han begåvats med en vacker röst. Han sjunger väldigt bra. Detsamma gäller Meta Roos. Namnet var bekant och efter en del googlande förstår jag att hon varit i farten som sångerska länge. Exempelvis har hon sjungit ”En Värld full av liv” i Disney-filmen Lejonkungen (Svenska versionen). Hon visade prov på stor rutin och hennes tolkningar av flera klassiska Monica Zetterlund-nummer var riktigt bra.

Men den som ändå stod i centrum var såklart Jacke Sjödin, som också satt ihop hela showen. Vi erbjöds en balanserad blandning av Hasse & Tage-texter, Jackes egen diktkonst och hans funderingar. Allt inpaketerat i revyform. Jag kunde skriva mycket om många sånger och sketcher men det nummer som fastnade hos mig var

De händer som grävde på Göta Kanal

Jacke Sjödin i sitt esse.

Dels var det hans skickliga sätt att framföra texten på. Dels var det kringberättelsen, där han lät oss förstå att han redan som skolgrabb deklamerat dessa verser på roliga timmen, till sin lärares förvåning. Jacke hade dessförinnan talat om hur framför allt Tage älskade Monica Zetterlunds version av

Var blev ni av, ljuva drömmar?

(Den sjöng också Meta Roos - med den äran). Skälet, enligt Jacke, var att Tage var besviken på Socialdemokratin. Och detta tema fanns som en klangbotten i hela föreställningen. Hasse & Tages – men kanske egentligen mest Tages – passion för rättvisa. Det blev tydligt att Jacke nog sörjer Tage mer än Hasse. Och det kanske gäller många av oss. Man skulle kunna benämnt föreställningen annorlunda:

En kväll med Tage och Hasse

Nåväl. Innan jag till sist publicerar texten på ”De händer som grävde på Göta Kanal”, vill jag uppmärksamma läsaren på hur texten beskriver en tid när könsrollerna var annorlunda. Vi såg föreställningen på internationella kvinnodagens kväll. Jacke inledde också med att framhålla detta i en egenskriven dikt, som tog ställning mot ojämlik lönesättning och sexuella övergrepp. Jag vill verkligen understryka att Jacke gjorde det på ett trovärdigt sätt. Samtidigt var en del skämt inte så genomtänkta ur ett genusperspektiv. Och som sagt – vissa rader i dikten om Göta Kanal har jag valt att kommentera med ett (sic!). Frågan är hur Tage skulle uttryckt detta efter #metoo?

För när dikten avslutas med orden: ”Varför står inte ni som statyer på torgen, vackert huggna i marmor, på guldpiedestal, ni händer som grävde på Göta kanal!” måste ett kritiskt öga fråga sig hur en dikt om de händer som fanns i bakgrunden, skulle se ut? Först kommer dock Tage Danielssons text. Därefter min egen, något kortare version:

Det var valkiga, seniga, beniga labbar
på valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna.
Sommaren kom med sin hetta. De fick inte somna.
De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Är det underligt att deras tummar blev krumma,
och att fingrarna tedde sig fula och dumma?
Vickevire var ofta en smärre skandal
på de händer som grävde på Göta kanal. 

Genom veckornas knog bar de träget sin börda.
Men så tvätta dom av sig det värsta på lörda
och lyfte sin Östgöta-sädes-pokal,.
de händer som grävde på Göta kanal. 

Inga sorgkanter mer. Det fanns brännvin att dricka.
Och då höll de sitt hambogrepp mitt på en flicka
Någon enstaka gång fick de sällheten möta,
de händer som grävde på Göta (sic!) 

De som inte fick känna nån piga på brösten (sic!)
fann i ännu en flaska den handfasta trösten.
Sedan slog dom på länsman, polis och fiskal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Deras lycka blev kort. Det blev åter en månda.
Och man spottade i dom. En ny veckas vånda.
De steg ned i sin självgrävda jämmerdal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Och de spikade broar och timrade slussar,
och i käftarna lade de saftiga bussar
och med knogarna slog de på snusdosans skal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen.
Varför står inte ni som statyer på torgen,
vackert huggna i marmor, på guldpiedestal,
ni händer som grävde på Göta kanal!

Så kommer min version:

Det var valkiga, seniga, slitna och krumma
de hörde till mången en utsliten gumma.
I bakgrunden fanns de. Av tvång, utan val.
De bidrog väl också till Göta kanal? 

När vintern var kall fick de sockor att stoppa.
Det var inte möjligt att nystrumpor shoppa.
De stack sig på nål när belysning var skral,
de händer som bidrog till Göta kanal.

Genom veckornas knog bar de träget sin börda.
De tvättade kläder båd’ onsda’ och lörda’
men lyfte nog sällan en dryckespokal,
de händer som bidrog till Göta kanal. 

Med rädsla och skräck såg de grabbarna dricka.
Då skedde det missgrepp. Det hände var flicka.
Vad var det som en utav dessa fick möta,
när händerna grävde på Göta? 

Så gick helgen förbi och det blev åter månda’.
Laga mat, sköta barn. En ny veckas vånda.
De fanns också med i en svår jämmerdal,
de händer som bidrog till Göta kanal. 

Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen.
Varför står inte ni som statyer på torgen,
vackert huggna i marmor, på guldpiedestal,
ni händer som bidrog till Göta kanal!

Sist måste ändå Donna Juanita nämnas. Där finns ett genusperspektiv som förvarar sig väl den 8 mars. Dessutom fanns den kör vi sjunger i, Fyris Kammarkör, med i bakgrunden. Jacke spelade in några scener med oss för något år sedan och dessa visades på storbildsskärm. Det var roligt att vara en del, om än liten, av denna fantastiska kväll.

Roligt att se vår kör på scenen. Jag är nummer fyra från vänster i mellanraden.
Hustrun står längst ner till höger.
Filmen spelades in i Vindhemskyrkan på Luthagen. Det är där vi övar.

Visuell läskunnighet

Begreppet lärde jag mig i torsdags, när jag deltog i ett symposium, som anordnades av Svenska kyrkans ärkebiskop, Samarbetsrådet förjudar och kristna, Judiska centralrådet och Katolska kyrkan i Sverige. Överskriften var:

Att måla "den Andre" på väggen - symposium om antijudisk kyrkokonst

I inledningen förstod jag att Gunnel Borgegård, ordförande för Samarbetsrådet för judar och kristna, var den som kom med idén, efter att ha lyssnat på en uppsättning av Palestrinas Improperierna i Uppsala Domkyrka. Texten är djupt problematisk. Kristus anklagar i sångerna sitt folk för sitt lidande. Hon tog därför kontakt med Ärkebiskop Antje Jackelén, som tyckte ett symposium skulle vara en god idé. Förstod jag det hela rätt involverades sedan bland andra Centrum för Religionsdialogi Stockholms stift och det var de som kläckte idén till rubriken.

Under förmiddagen fick vi lyssna till Anders Andrén, professor i arkeologi vid Stockholms universitet, som bedriver projektet Representation och diaspora. Judar i det medeltida Europa. Hans föreläsning hette:

Mellan välvilja och förakt. Bilder av judar i svenska kyrkor

Oerhört informativt och påläst. Samma sak gällde nästa föreläsning. Herman Bengtsson, forskare vid Upplandsmuseet och docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet. Hans tema var snarlikt:

Medeltida bildkonst och antijudiska tendenser

Om Anders Andrén var mer översiktlig, så gick Herman Bengtsson mer på djupet. Det är verkligen upprörande att se alla dessa exempel på antijudisk kyrkokonst.

Den som ändå grep mig starkast var den tredje föreläsaren, Joanna Rubin Dranger, affilierad professor i illustration vid Konstfack, serietecknare och bilderboksskapare. 

Stereotyper och bilders makt

I början av sin föreläsning benämnde hon hur det måste riva upp sår hos dem som utsätts för antisemitism, när alla dessa bilder visas. I lokalen fanns ju ett antal rabbiner och säkert andra judar. Tanken hade farit genom mitt huvud att det måste vara förenat med stor självövervinnelse att närvara denna dag. Hon satte ord på det och det uppskattade jag.

Joanna Rubin Dranger visade en bild av Moa Sundkvist, som illustrerar
GöteborgsPostens omslag  från 1862, vart 25:e år, fram till 2012. Den synliggör dagstidningens
utveckling mot ett allt mer visuellt media.  I bilden representeras text av streck och bilder av kryss.

 Men hon vidgade också frågan till att gälla många olika visuella representationer och gav oss begrepp och verktyg för att förstå vad det är som händer, när ”den andre” framställs. Hon underströk att de stereotypa bilderna av judar inte är avbildningar utan ett

… inlärt skyltssystem

Ja, så måste det ju vara. Hon visade övertygande om hur t ex Hergé i boken Tintin i Kongo inte följer sin gängse stil, när han målar afrikaner. Tvärtom är de kraftigt stiliserade. Enligt Joanna Rubin Dranger var Hergé förmodligen inte medveten om det utan ritade utifrån detta inlärda skyltsystem.

Hon menade att vi behöver bli visuellt läskunniga idag, när alltmer kommunikation handlar om bilder. Det behövs på samma sätt som vi behövde lära oss läsa, när boktryckarkonsten gjorde att det kom fler och fler böcker.

Det hennes föreläsning fick mig att förstå är att vi förmodligen fortsätter med dessa stereotyper. Och att vi behöver mer kunskap om hur de fungerar.

Som jag ser det behöver vi verkligen tala om de antijudiska stereotyperna. Inte minst i vår tid, när antisemitismen blossar upp på nytt. För mig som lärare i homiletik (predikokonst) var det en inspirerande förmiddag. Jag arbetar mycket med parallella frågor i predikan. Många nytestamentliga texter innehåller för oss problematiska beskrivningar av judar. Det predikanter behöver förstå är att inte använda judisk tro som en mörk bakgrund till Jesus. Det är lätt att köra i diket och använda även verbala stereotyper.

Dessvärre missade jag eftermiddagen. Det utlovades att dessa föreläsningar ska läggas upp på hemsidan. Länken kommer här.

Den som är intresserad av den visuella makten kan titta mer i den kunskapsbank, som bland andra Joanna Rubin Dranger står bakom, som heter

Bilders makt

Detta är viktigt för det har att göra med hur vi ska kunna leva ihop i vår värld. Jag vill inte oreflekterat tillhöra den minoritet, som med hjälp av stereotypa representationer förtrycker stora delar av världen.

Följande två filmer visar tydligt vad det handlar om. Den ena kommer som en länk här. Den andra kan Du se genom att klicka i filmen.

Jag skulle nästan underkänt mig själv

Nyss hemkommen till bostaden ser vi tillbaka på en fin helg i Kalmar. Vi åker ner med jämna mellanrum, för att hälsa på svärmodren och svärfadren. Denna gång hade vi också barnbarnet med oss. Mellangenerationen hade annat för sig.

Ett starkt bidragande skäl till att vi åkte just denna helg var en förfrågan om jag ville döpa ett barn i Kalmar. Det ville jag. Pappan känner jag sedan många år. Har faktiskt konfirmerat honom. Han är en av flera vuxenkonfirmander jag haft förmånen att ha genom åren.

Dessutom blev det mitt första dop enligt den nya kyrkohandboken från 2017. Jag undervisar på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Varje termin ser jag ett antal blivande präster genomföra en dopgudstjänst – nästan på riktigt. Då är det en docka som döps men poängen är att alla moment ska komma med och att prästkandidaten ska få uppleva att det fungerar. Med ett sådant genomförande i ryggen hoppas vi att det blir tryggare att möta sin första dopfamilj (eller dopkandidat) som nyprästvigd. Våra prästkandidater har alltid koll på handboken. Det brukar gå bra.

Hur hade det gått för mig? Med dagens gudstjänst hade jag nästan gett mig själv bakläxa. För idag missade jag en viktig sak i början av dopgudstjänsten. Låt mig förklara.

Enligt 1986 års handbok skulle prästen fråga om barnets namn direkt efter evangeliet om Jesus och barnen. Den bibelläsningen avslutas med orden att Jesus tog barnen i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. Därefter kunde prästen säga:

Så vill nu också göra med detta barn, som vi nämner vid namn.

- Vilket namn har ni gett ert barn?

Men i 2017 års handbok ska prästen ställa namnfrågan alldeles i början. Det glömde jag idag. Och när evangeliet om Jesus och barnen lästs (faktiskt av en annan vuxenkonfirmand, som jag konfirmerade i samma gudstjänst som den ovan nämnda pappan) fanns ingen namnfråga i handboken, så jag fortsatte med den bön som kallas befrielsebön och förstod då att jag glömt bort att fråga efter namnet. I den bönen är det meningen att prästen använder barnets namn. Bäst blir det ju om föräldrarna då redan sagt vad barnet heter.

Det var dock inte mycket att göra. Jag bad bönen och frågade sedan föräldrarna om barnets fullständiga namn. Det vill säga alla tre förnamnen. Ingen stor sak alltså. Och jag skulle nog inte gett någon av de studerande bakläxa om något liknande hänt. Men det var nyttigt för mig som lärare att se att det inte är så rysligt enkelt att hålla ordning på alla moment i handboken. Och att det inte gör så mycket om saker kommer i lite olika ordning.

Vid det efterföljande dopkaffet trakterades både ögat och gommen.

Det var för övrigt en mycket fin högtid med både kända och okända ansikten i S:ta Birgitta kyrka, där jag var präst mellan 2006 och 2012. Jag fick dessutom hjälp i min predikan. Den handlade om att våga lita på Gud och överlämna sig åt Gud, som vetekornet överlämnar sig åt myllan eller som trädet dricker liv, rotat i en fruktbar jord. Jag ville åskådliggöra detta i inledningen och berättade då följande:

För tjugo år sedan var jag präst i Aneby. Församlingen var med och arrangerade en rockkonsert. Lokala band skulle spela och jag var där. Alla konfirmander var anmodade att gå dit. De stod framför scenen och någon klättrade upp och gjorde det som kallas för ”stage diving”. Vet ni vad det är? (Det är ofta förbjudet nu förtiden.) Men ungdomarna i Aneby gjorde det på den tiden. Någon går upp på scenen. Publiken samlas just framför personen, håller upp händerna och så faller den som ”stage divar” (dyker från scenen) och fångas av de uppsträckta händerna.

- Kom, Anders. Vill inte Du ”stage diva?”

Frågan ställdes från konfirmanderna i största vänlighet. Eftersom jag alltid är med på skojiga upptåg klev jag upp på scenen och såg ut över alla konfirmanderna med uppsträckta händer.

- Hoppa, Anders. Vi tar emot Dig!

Jag måste erkänna att jag fylldes av tvekan.

- Litar Du inte på oss?

Efter ett antal lektioner om att tro på Gud, där jag förklarat att tro har med tillit att göra, fanns det inget val.

Jag hoppade. Och konfirmanderna tog emot mig. Det var en skön känsla.

Det som hände i S:ta Birgitta kyrka var att en kusin till dopbarnet svarade på min fråga om ”stage-diving”. Jag fick ett infall och frågade om han ville demonstrera, vilket han ville. Det var nog första gången jag sett en person ”stagediva” från en två trappsteg hög avsats framför altaret. Men det blev mycket bra. Visserligen fanns ingen som tog emot men landningen för kusinen blev – på grund av den låga höjden – ofarlig. Underbart!

Fortsättningen av min predikan kommer här:

* * * * *

Värre var det för drottning Ester, som vi hörde om i den första textläsningen. Hon var judinna. Hon var gift med kung Xerxes, som hade beslutat att alla judar i Susa (en stad i nuvarande Iran) skulle dödas. Han visste inte att Ester var judinna. Nu handlade det om att hon skulle gå till kungen och be honom rädda det judiska folket, sitt eget folk. Problemet var att det var förbjudet att gå till kungen om man inte blev ditkallad. Det var förenat med dödsstraff. Även för drottningen. Men Ester trotsade förbudet och gick. Hennes mod räddade judarna. Detta firar judar över hela världen varje år under den så kallade Purim-festen. Vanligtvis under mars månad. I år den 20 mars.

Både när det gäller att lita på ett gäng med glada konfirmander och att våga sitt liv för att rädda sitt folk, handlar det om ett val. Att våga. Må det bära eller brista. Heliga Birgitta, som denna kyrka är uppkallad efter, formulerade detta i en bön, som delvis finns på kyrkans standar här framme:

Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den

Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare

Så uppfyll då min åstundan och visa mig vägen

Samma ofrånkomlighet formulerar Jesus:

Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.

För Ester var det ett så stort steg. Och visst kan det vara så. Dramatiskt. Men det kan också vara varje dags beslut att lägga sitt liv i Guds händer. Vetekornet – ja hela skapelsen – är vår förebild. Ett frö, som inte gör något själv, men i sig bär förutsättningarna för fortsatt liv. Vi ska snart sjunga om hur skapelsen visar oss vägen, när det gäller denna överlåtelse:

Vi får dricka liv som trädet rotat i en fruktbar jord.

Som ett litet vetekorn, eller ett stort träd. Beroende av marken och vattnet. Så är vi beroende av Gud:

Flodens vatten strömmar ständigt, liv åt träd och ört det bär.

Det är detta som är dopets hemlighet. Idag får vi vara med om samma under. En liten flicka får några stänk med vatten på sitt huvud men det är precis som med trädet. Hennes föräldrar vill att hon ska ha samma kontakt med Gud, som trädet har med de djupa källsprången i marken. När vi döps är det ett beslut att lägga vår vilja och våra liv i händerna på Gud. Ja, det är att mista sitt liv. Men det är samtidigt att vinna sitt liv.

Men för Jesus själv var det dramatik. Han valde ju att gå rakt in i lidandet. För att det inte fanns någon annan väg för honom. Därför hans brutala sätt att uttrycka det:

Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.

Det är kärlekens väg. Att vara så inställd på att ge sitt liv för andra – så att priset inte spelar någon roll.

Vi får följa med Jesus på hans vandring mot Jerusalem och öva oss i denna dagliga överlåtelse. För vår egen och för världens skull.