En innehållsrik helg

I fredags åkte Amanda, en av fyra studerande från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, till stiftfest i Vryheid. Hon åkte tillsammans med de tre systrarna på den lutherska kommuniteten Kenosis, under ledning av syster Happiness. I morse anslöt Johanna. Hon åkte tidigt i morse med en grupp lutheraner som bara skulle vara med på söndagens stora gudstjänst. En av studenterna på LTI, Sicelo, är med som guide. Samtidigt har Maria och Ingrid varit i Durban tillsammans med en annan av studenterna på LTI, Jeritta. Jag vet att de gått i kyrkan idag och tror att Jeritta också tagit med dem till stranden.

På stiftsfesten har Amanda, som ju ska prästvigas för Skara stift, träffat hela sitt kommande tjänstgöringsstifts vänstift: Sydöstra stiftet i den Evangeliska Lutherska kyrkan i södra Afrika (ELCSA). (Ja, även Johanna har ju träffat dem, förstås.)

Själv firade jag gudstjänst i Eastwood, vår gamla församling. Där mötte jag de två ungdomar som varit med på två resor tillsamman med Skara stift: Walking to Emmaus. Nondumiso och Nompilo. De hade så gärna varit med på stifsfesten, där även Ashraf från Palestina fanns med, som de nog också träffat, tror jag.

Den världsvida kyrkan utgör en viktig motvikt till alla andra globala nätverk. Vapenindustrin, porrbranshen, traffickingligor, terorrister och alla knarkhandlare. För att nu bara nämna vissa. Hela den råa kapitalismens international är förmodligen värre. Varje gång kristna möts över olika gränser händer något viktigt. En motvikt.

Idag firar den lutherska kyrkan i södra Afrika Reformationsdagen. Predikan handlade delvis om Martin Luther. Efter predikan hölls ett 'motivational speach' riktat till ungdomarna. Särskilt dem som nu slutar gymnasiet. Det handlade om vikten av att ha en dröm och att våga tro på möjligheten att nå sin dröm. Samt att börja leva sin dröm redan nu. Men det handlade också om att ett misslyckande inte behöver vara slutet. Den som höll talet, en student från LTI, berättade att hans sista år på gymnasiet tagit 5 år, innan han klarat alla kurser.

Sundayschool singing.

Efter talet fick söndagsskolan komma fram och sjunga en sång som handlade om att Gud för oss upp över bergen. Fint!

Kanske mest rörande var när en gammal kvinna i rullstol uppmärksammades. Det var Nompilos mormor och hon kommer från en gammal svensk missionsstation, Apelsbosch. Alla var så glada att just hon var där. En av de närvarande prästerna, Lilana, fick gå fram och be särskilt för henne. Tillsammans bad vi också för alla som ska ta studenten i vår (november).

Ja, det var en innehållsrik gudstjänst. Efter en innehållsrik helg. I fredags hade vi lektioner med både rektorn på LTI, Matthews Shabele och några av studenterna. Jag träffade en professor på universitetet, som lovade vara bihandledare till min masterstudent. Härligt! På kvällen var vi bjudna på braai (grillkväll) hemma hos Rico och Mari (kollegor på universitetet) där vi fick träffa andra studenter, som Rico och Mari känner. Bland annat från Nigeria , Zambia och Malawi.

Lördagseftermiddagen ägnade jag i France (som inte är Frankrike, utan ett s k township) där Rebecka och Michael bor med sin familj. Där var även Kajsa med två av sina barn.

För en stund sedan besökte jag vårt gamla hus och träffade alla studenter som bor där. Från Zimbabwe, Swaziland och Sydafrika.

En fullmatad helg som ändå innehållit mycket vila. Jag undrar hur de fyra studernade från Sverige haft det? Spännande!

#FeesMustFall

To understand this hash tag, one has to know about another hash tag:

#RhodesMustFall

I have written about this in a few blog posts last year. The students at the University of Cape Town (UCT), together with teachers and other staff members demanded that the statue of John Cecil Rhodes, in the centre of the UCT campus, had to be taken away. This was also done, after a short time of protests. The undercurrents were South Africa’s reflection on the colonial era and also a need for renewal of the reconciliation process. Even the role of Nelson Mandela (whose name is linked with Rhodes, in the Mandela Rhodes Foundation) was questioned.

The last month or so South Africa has seen similar protests, yet quite different. This time – and it is nothing new – the fight is about tuition fees. South Africa does not have extremely high fees but for most of the population they are still not affordable. According to what I hear, the country could afford free tertiary education. The ANC-government has, however, not opted for this route. It claims that the nation first has to roll out a social security system. The critiques say that this is not happening anyway. Many billion rand disappear into mismanagement or corruption. (Read more about this on the blog of my friend and colleague, Hans Engdahl).

This time the different universities had informed students about an increment of fees for 2016. About 6 %, which I think is equal to the inflation. The students did not want this. So, students took to the streets. In almost every university town! This Thursday and Friday the University of KwaZulu-Natal therefore decided to close the University.

Rico and Clint ( in the middle) are discussing strategy with the students.

Some of UKZN-colleagues were marching with the students and yesterday evening I got first-hand information from the protest march in Pietermaritzburg. It had been a very peaceful march. The police had been there and acted in a helpful manner. A few minor incidents happened. Like some students who started to through empty plastic bottles over a fence onto the Provincial Legislature Building. Those were directly stopped by the organisers, who directly expressed that this was a peaceful demonstration.

There is a widespread support in South Africa for the students this time. The ANC has promised free education long ago and it does not happen. The minister of Education, Blade Nsimande, really made a mistake by trying to joke and say that the students must fall. By the way, he is the General Secretary of the South African Communist Party (SACP) and he is now the target of the revolution.

Well known, high profile leaders, like Senior Vice-President of the South African Council of Churches (SACC), Frank Chikane, Anglican Archbishop Thabo Makgoba and even the Vice Chancellor of the University of Cape Town (UCT), Max Price, support the protests. Maybe it is because their own children take part in it. All three have sons who have been arrested.

News24 writes that the son of the UCT VC was arrested. IOL-news reports about the sons of Makgoba and Chikane and especially about the reaction of Makgoba:

Anglican Archbishop of Cape Town Thabo Makgoba broke down on Thursday as he reacted to his son’s arrest during the student protest at Parliament against university fee increases.

On his his blog Thabo Makgoba says:

I appeal to Bishops and parishioners in all our dioceses to support students and staff at tertiary institutions, and to pray for an amicable resolution to the crisis. Apart from holding prayer vigils, I appeal to our churches to give practical help to students in distress.

I also find a statement from church leaders on this blog. The link is here. I am sorry that I don’t see the preseiding bishop of ELCSA as one of the signatories, although there are two other Lutherans. One from ELCSA (N-T) and one from LUCSA.

Late yesterday afternoon, President Zuma informed the country that the fees will stay the same for 2016. How the government will compensate the universities is not clear. But the students take this as a victory.

If this will lead to a system with free tertiary education is still to be seen. That would, I believe, definitely be a step in the right direction.

Teologiskt café

Johanna Sjöström, Amanda Nyberg, Ingrid Hammarberg, Maria Bjerklow Dean,
Anders Göranzon, Selom Klu och Gerald West.

Tisdagen den 20 oktober 2015 var fokus på Svenska kyrkans utbildningsinstitut vid ett teologiskt café på School of Religion, Philosophy and Classics vid University of KwaZulu-Natal, i Pietermaritzburg, Sydafrika.

Johanna Sjöström, Amanda Nyberg, Maria Bjerklow Dean, Ingrid Hammarberg och undertecknad var det som stod för presentationen. Vi började med att kort berätta om Svenska kyrkan i synnerhet och Utbildningsinstitutet i allmänhet.

Vårt särskilda fokus var på ett av de viktigaste arbetssätten vid inistutet:

Writing as a way of thinking

Vi gick igenom en gnutta teori, delade sedan med oss av erfarenheter av att använda skrivandet på olika sätt i vårt arbete vid institutet. Men framför allt gjorde vi en övning tillsammans med dem som kommit till caféet. Det var glädjande nog en stor skara. Runt 20.

Det vi gjorde var något vi varit med om i både Uppsala och Lund. I olika grupper hade vi läst en dikt av Karin Boye. Uppgiften var att lyssna till texten ett par gånger och sedan stryka under ett eller fler ord, samt i en annan spalt skriva en kort kommenater, association eller dylikt.

Övningen hade fungerat bra i Sverige, så vi tänkte testa hur den skulle landa i Sydafrika. Eftersom dikten av Karin Boye förmodligen skulle fungera dåligt valde vi ett par bibeltexter. Vi började med Predikaren 3:18. Allt har sin tid, ni vet! Den gjorde vi som en slags exemplifierande övning bara vi fem, så att alla deltagare skulle fatta galoppen.

När var och en strukit undet sina ord och skrivit en stund läses texten en gång till av en ledare. När ”mitt” ord läses, ska jag direkt säga samma ord rakt ut i luften. Då pausar ledaren och den/de som strukit under just detta ord, får läsa vad de skrivit i andra spalten. Inget annat. Bara det de skrivit.

Sedan fortsätter läsningen. På så sätt får texten många klangbottnar och en rad nya tankar väcks.

Denna övning visar också på vilket sätt ”Writing as a way of thinking” kan vara demokratisk. Alla får ungefär samma möjlighet att bidra.

Det fungerade bra när vi gjorde vår egen läsning. Och det fungerade ännu bättre när vi inbjöd alla att vara med i en läsning av Psaltaren 23. Herren är min herde!

Det kom fram en del väldigt gripande kommentarer.

Det gjorde att någon frågade under frågestunden om vi i Sverige gör något av alla dessa tankar som väcks, eller om de får ”hänga kvar”. Med handen på hjärtat fick vi erkänna att de ofta blir hängande. Det blev en tankeställare för mig. Hur ofta det är vi sätter igång processer, som vi inte förmår fortsätta.

Oavsett vilket blev dock det Teologiska Caféet lyckat och vi fick många uppskattande ord efteråt.

Pilgrimage of Justice and Peace

Prof Isabel Phiri.

One of the questions to Professor Isabel Phiri, from the World Council of Churches, was about leaving or rather dropping the weapons on the Pilgrimage of Justice and Peace. Should one do that temporarily or permanently? Prof Phiri answered:

Pilgrimage is about transformation. You are not the same at the end of the pilgrimage.

This conversation took place at a Theological Café at the School of Religion, Philosophy and Classics at the University of  KwaZulu-Natal, Pietermaritzburg, South Africa. Guest speaker was the former Head of School, Isabel Phiri, who is now Associate General Secretary of the World Council of Churches (WCC).

She was welcomed by Professor Roderick Hewitt but also by the present Head of School, Professor Jannie Smit. The Question and Answer slot was chaired by Dr Lilian Siwila. The topic of the presentation was:

Theological Reflections on the WCC Programme of Pilgrimage of Justice and Peace

She started with a brief background. The WCC was formed in 1948 and the aim was for churches to live together (or stay together, as it was put). At the 10^th General Assembly in Busan, Republic of Korea, the phrase was coined:

We intend to move together!

Thus a pilgrimage. Starting in 2013 and going on, at least until the next General Assembly in 2021. A pilgrimage open to member churches, partners but also to all people of good will. A Pilgrimage for Justice and Peace.

One important aspect was the built in conflict between Justice and Peace. According to Prof Phiri many people do not think that they can be combined. You have to choose. The calling of the ecumenical movement is to let  

Justice and Peace kiss each other (Psalm 85:10)

Therefore the image of a pilgrimage is helpful. On a pilgrimage you travel lights. Hence you have to leave some of your burdens. Things that wears you down. The ecumenical movement therefore needs to drop some of their conflicts. Or weapons, if we put it like that. Issues that divide us. Knowing that we all share in the brokenness of this world.

This is of course easy to say. But how do we do it? And what do we focus on? In this global pilgrimage there are eight focus areas. Eight countries, where there is brokenness specifically. The Korean peninsula, Syria, Iraq, Palestine/Israel, DRC, South Sudan, and Nigeria.

There will also be some milestones. In 2015 there is a focus on Climate Justice. People in Europe are literally making a pilgrimage to the COP21 in Paris. In Africa youth are making a similar pilgrimage – but on bicycles – to Nairobi. In 2016 the focus will be on the Middle East and especially the Christian Presence in the region. In 2017 the focus will be on Africa.

The Pilgirmage for Justice and Peace is the framework for all the work within the WCC this period.

Dr Lilian Siwila and Prof Isabel Phiri.

Praktik i den världsvida kyrkan

Egentligen kallas det ju Verksamhetsförlagd utbildning (VFU) men det kan gå lika bra med praktik. Ett gammalt hederligt ord. Till skillnad från teori. Det passar också mig, som ju undervisade i praktisk teologi under mina senaste två och ett halvt år i Sydafrika.

Hittills har praktiken för fyra studerande från Svenska kyrkan inneburit lite av varje. Allt från första söndagens gudstjänst på det lutherska prästseminariet, lektion på måndagen kring nattvarden med sistaårsstudenter, tisdagens teologiska café på universitetet om söndagsskolematerial och socialisering vad gäller könsidentitet och sexualitet, onsdagens studiebesök på ett forskningsprojekt kring HIV, torsdagens presentation av hur kyrkornas världsråd arbetar i Palestina/Israel och fredagens lektion i 'Christian Education'.

The Sunday School children always have their own basket (or in this case plastic
bucket) for their collection.

Sedan blev det utflykt till församlingar. Inte med studenter, som var avsikten men väl omhändertagna i olika hem. Lördagen kom att innebära det som lördagar i Sydafrika ofta innebär. Begravningar. En upplevelse i sig.

På söndagen gudstjänster i olika kyrkor och nya upplevelser.

Dessemellan samtal, måltider och mycket annat där kontakter knyts med studenter och kristna trossyskon i Sydafrika.

Det blev en hel första vecka utan ledig dag men å andra sidan var ingen dag egentligen fullmatad. Mycket ställtid. Aldrig riktigt upptagen men heller aldrig riktigt ledig. Också det en erfarenhet av livet för en t ex en präst i kyrkan i södra Afrika.

Inte desto mindre blev det välkommet med en ledig måndag.

Pens Pelesino Pens is preaching. In front of him two of
the examiners.

Idag tisdag har vi varit med sistaårstudenterna på en av deras examinerande gudstjänster. Några blev utvalda att predika och agera. Stämningen var lite nervös. Men det kändes som att alla visste vad de skulle göra – i stort sett. Jag känner igen mig från liknande examaminationer på Utbildningsinstitutet. Med den skillnaden att denna examinerande gudstjänst var offentlig och kyrkan välfylld.

Därefter är det nu dags för ännu ett teologiskt café. Denna gång är det gruppen från Sverige som ska presentera sig och de kyrliga utbildningarna i Svenska kyrkan. Dels hur Svenskas kyrkan utbildningsinstitut i allmänhet fungerar. Dels hur arbetssättet 'Writing as a way of thinking' går till. Jag återkommer med rapport om hur det gick.

Morgondagen kommer gruppen att besöka en luthersk kommunitet, där de tre systrarna (varav en är prästvigd) driver både förskola och barnhemsverksamhet.

Fortfarande mycket ställtid men åtminstone en aktivitet varje dag.

Praktik!

Internship in South Africa

Right now I am back in South Africa. Back in Pietermaritzburg. Back at the Lutheran Theological Institute and the School of Religion, Philosophy and Classics at the University of KwaZulu-Natal.

On Saturday I arrived together with four students from the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. They are here on a kind of internship. They are all doing their final year. One will become a Parish Educator, one is training to become a Deacon and two will be Pastors.

Today we joined a group from the University on a field visit to Vulindlela. It is an area west of Pietermaritzburg. An organisation called CAPRISA has a research site there. The acronym CAPRISA means: Centre for the Aids Programme of Research in South Africa. It is supported by UNAIDS and really an impressing initiative. The trip was organised by CHART. Collaborative for HIV and AIDS, Religion and Theology.

The organisation carries out pharmaceutical trials, partner with a number of clinics, run projects for youth, offer counselling and testing etc. They also cooperate with the community and look at a number of reasons why the HIV infection rate is exceptionally high in this area. About 40% of the population are infected with HIV. And new people get affected all the time. Not only here, but in the whole world! Every day there are 6 000 new infections in the world. 4 000 of those are in sub-Saharan Africa. This according to UNAIDS. The HIV pandemic is not over.

What I found both interesting and disappointing was the information that many young women in Vulindlela have inflammation in their genitalia. The reason is the idea that men like their vaginas to be dry. So with different herbs and other methods they try to achieve this and this of course damage their bodies. With inflammation it is much easier for the virus to get into the woman’s system and she becomes infected.

We were also told that many young women opt for anal sex. There are a number of reasons. One is that they don’t fall pregnant, which is true. The other that they keep their virginity. The third reason is of course false – they believe that anal sex is safer from a HIV perspective. It is actually the opposite.

So, the spread has to do with gender roles, lack of information and a number of other things.

One of the staff members we met used a metaphor called “the Cabinet”. Young women in the rural areas get infected by different “cabinet ministers”. 1) The Minister of Transport, is the man that takes her to school when it is raining or when the road is too long. In exchange of … 2) The Minister of Health buys food, soap, clothes and other necessities for her. In exchange of … 3) The Minister of Education can be either a teacher or a man who pays her school fees. In exchange of …

I had a nice conversation with one of the staff members. Ulenta. She gives support to the clinics in the area. There are about 90 000 people living in Vulindlela, so there are a number of clinics. They are often understaffed but with proper routines and systems in place they can do their work much better.

CAPRISA is doing a great job. To save lives. To empower people to live better lives.

Together with Ulenta.

VFU 2015

Amanda, Johanna, Ingrid, Maria och jag är välbehållna framme i Sydafrika.

Efter många års visionärt tänkande, en del motgångar och mycket planering händer det. Verksamhetsförlagd utbildning. Förr i tiden kallades det praktik. Fyra studerande från Svenska kyrkans utbildningsinstitut har precis landat i Sydafrika. Eftersom jag var utsänd av Svenska kyrkan till just Sydafrika när detta bestämdes och sedan dess flyttat tillbaka till Sverige, fick jag följa med.

Samtidigt har sex studerande åkt till Makumira i Tanzania. Alltså är det sammanlagt 10 studerande, som får göra sin VFU i två av våra partnerkyrkor på södra halvklotet. Underbart. Slår det bäl ut skulle det kunna bli ett utbyte på sikt.

Ungefär lika många är också ute i utlandskyrkan. De är kvar i Europa. En viktig erfareenhet även det.

Resten av alla blivande församlingspedagoger, diakoner och präster finns i församlingar i Sverige. Kyrkomusikerna, som bara går en termin, har ingen VFU.

Vår grupp, som alltså ska vara i Pietermaritzburg och bo på the Lutheran Theological Institute (LTI) består av Johanna Sjöström (blivande församlingspedagog), Maria Bjerklow Dean (blivande diakon) samt Amanda Nyberg och Ingrid Hammarberg (blivande präster). Och jag, förstås!

Just nu är vi på O R Tambo international airport i Johannesburg. När vi kommer till Pietermaritzburg senare idag blir vi mötta på flygplatsen och kommer att få ägna resten av dagen åt att vila.

Imorgon, söndag, tas vi emot i högmässan, som börjar 08.00 och varar ungefär två timmar. Sedan ska vi sitta ner och planera de tre veckorna. Det är spännande. Vi har ett avtal med den lokala kyrkan och har haft ett planeringsmöten under första halvan av året. Ändå är lång ifrån alla pusselbitar på plats. Vilket är i sin ordning. Jag är trygg och övertygad att detta blir tre oerhört viktiga veckor för gruppen och genom dem även för Svenska kyrkan.

Det är nu det händer!

Berget eller Brunne(n)

Maria Ludvigsson är ledarskribent i Svenska Dagbladet (SvD). Härmodagen skrev hon under rubriken:

Vem begriper Svenska kyrkan?

Hon är kritisk mot Svenska kyrkans ledning. Kritiken är två-delad, även om hon levererar den i tre punkter. Den riktar sig mot tankar som ledningen för Stockholms stift gett, enligt henne, har. Att på olika sätt ge utrymme för människor som inte är kristna, att vid behov kunna använda Svenska kyrkans lokaler. Dels tar hon upp reaktionerna som kommit av att ledningen för Stiftelsen Berget konverterat till den Romersk Katolska Kyrkan. En rad som summerar det hela lyder:

VARFÖR uttrycker man "vrede, sorg, besvikelse, chock, förstämning" när en ekumenisk reatretgårds ledning konverterar till en annan kristen kyrka, men ler menlöst när en biskop gladeligen hänger över kristna symboler i en kyrka, eller domprost hävdar att ekumenik är att söka synkretism??

Det är mycket i den meningen som inte stämmer särskilt bra. Mig veterligen har inte domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand hävdat att ekumenik är att söka synkretism. Det är en tolkning som görs ibland. Som jag ser den är den felaktig.

Finns det en strid i Svenska kyrkan mellan en grupp som vill utveckla religionsdialog mot ett håll som möjligen rent epistemologiskt, skulle kunna dra åt det synkretistiska hållet och en annan grupp som tydligare fokuserar på Kristus som den enda vägen till Gud och därmed blir mindre öppen?

Min bedöming är att denna spricka finns. Framför allt som en teoretisk konstruktion. För rent argumentationsmässigt går det att konstruera dessa stereotypa förhållningssätt. Sedan lever den vidare i våra stereotypa bilder av varandra som personer av kött och blod. Men är det säkert att det verkligen ser ut så i verkligheten? Är vi kristna så enkelspåriga? Jag tror inte det. Det finns säkert de som drar åt det enda eller det andra hållet i min dualistiska beskrivning. Men jag tror inte så många skulle känna sig hemma i min beskrivning. De flesta av oss vill att vi själva får stå för beskrivningen av vilka vi är och vad vi står för.

Vi behöver inte välja mellan Berget och Brunnen som symboler för mötet med Gud. Jesus själv besöker både berg och brunnar.

Frågan är hur vi möter varandra i samtal om de skillnader som de facto finns. Det finns två huvudmetoder, enligt mitt sätt att se det:

Dialog eller Debatt.

Återigen använder sig ju Jesus av båda. (Och dessutom många fler samtalsmetoder – och det gör säkert vi också!)

Om jag väljer att möta en annan människa i dialog tror jag att den andra uppfattar det och vi kan, i bästa fall, lära oss något båda två. Dialogen behöver inte vara överenskommen. Den fungerar ändå!

Debatten fungerar däremot endast om båda (alla) parter är med på noterna. Helst bör det finnas någon form av debattregler. Det tror jag oftast upprätthålls i de akademiska disputationernas värld. Säkert finns det också debattprogram i radio och TV, där deltagarna håller sig till schyssta regler. Men så är det långt ifrån alltid.

I sociala medier blir det svårare. Ingen av oss går fri på denna punkt. Det svåra, upplever jag, är att vi inte är överens om reglerna.

Min poäng i denna bloggpost är att vi skulle vinna på att söka efter det gemensamma i dialog och att hålla debatten, som är nödvändig, på en saklig och sund nivå.

Detta är såklart inget nytt och revolutionerande. Men jag tror ändå det behöver sägas ibland.

Vi behöver "både - och"!