Julens gudstjänster

Det har varit lite färre på julgudstjänsterna i Birgittakyrkan de senaste åren. Även detta år fortsatte den nedåtgående trenden. Men nu fanns det ju skäl. Annars brukar vi alltid skylla på vädret. Antingen är det för dåligt eller är det för bra. Det kan ju också vara så att folk inte har lust att gå i kyrkan. Med tanke på att det bor ca: 8 000 i det område som kallas S:ta Birgitta församling verkar det vara den rimligaste förklaringen. På julnatten var vi 120. Det tyckte jag var mycket bra med tanke på vädret. Men 120 av 8 000 möjliga känns inte så lysande. Allt är inte relativt men just gudstjänstsiffror är mycket relativa.
Kanske viktigare att även tänka på innehållet. Kvalitet i kombination med kvantitet. Den 22 december hade vi en helt vanlig veckomässa. Två dagar före julafton. Vi var 12, tror jag. Det var en underbar mässa. Stilla och eftertänksam. Kanske veckans höjdpunkt! Julaftonens morgon var vi 120 och efteråt dansade vi kring granen. Det var flera som knappt ville gå hem. Härligt! Julbönen levde farligt. Varken organist, diakon eller sångsolister kunde komma. Men Malin som är förlovad med Johan, vikarierande vaktmästare, var försångare och allt gick väl. På natten som sagt 120 personer med bl a Johan, Jesper, Sanna och Anton i processionen. Sanna läste text och Anton svängde rökelsen. Dessa fyra är mellan 15 och 25. Det fanns vuxna också. Även äldre! En härlig mässa, som avslutades med att vi alla sjöng: Nu tändas tusen juleljus med ljus i händerna och sedan ringdes julen in i bostadsområdet. Då tror jag nog alla 8 000 hörde och kanske störde det ingen denna natt, att klockorna berättade att Gud är med oss!
Att det sedan var 39 som firade högmässa på Juldagen och kanske 35 som möttes på Skogsråets äldreboende på Annandagen - vädret till trots - gör inte saken sämre. Vasd kan vi säga om detta? Kanske citera Karl-Bertil Jonssons mamma:

Det var väl en välsignad jul!

Skolans julavslutning i kyrkan

Silent night, holy night
All is calm, all is bright
Round yon Virgin Mother and Child
Holy Infant so tender and mild
Sleep in heavenly peace
Sleep in heavenly peace

Silent night, holy night!
Shepherds quake at the sight
Glories stream from heaven afar
Heavenly hosts sing Alleluia!
Christ, the Saviour is born
Christ, the Saviour is born

Silent night, holy night
Son of God, love's pure light
Radiant beams from Thy holy face
With the dawn of redeeming grace
Jesus, Lord, at Thy birth
Jesus, Lord, at Thy birth.

Så sjöng en av eleverna på skolavslutningen i Birgittakyrkan idag. Det sker ett samtal om huruvida skolavslutningar kan vara i kyrkan, om prästen får uttala välsignelsen, be osv. Jag förstår diskussionen. Om skolan skulle välja annan lokal är det OK för mig. Men nu är det så att det som elever sjunger (utan att det blir särskilt mycket diskussion) är mer centralt kristet än mycket av det vi präster säger. Märkligt förhållande!

Christ, the Saviour is born!

Som jag ser det vore det mycket märkligt att helt ta bort kristet innehåll i skolavslutningen. Då skulle slutresultatet bli att kommunen lånar kyrkans lokaler gratis. Vi står för förberedelser och städning. Så kan man ju inte ha det! Men ett samarbete i respekt för varandra kanske ändå är möjligt!

Johan bloggar igen

Min unge vän Johan, har en blogg, som ofta sover sött. Senaste gången var 22 maj men häromdagen var det dag igen. Jag tycker om Johans direkta och pang på beskrivning av det han är med om. Vi hade en ganska välbesökt högmässa i Birgittakyrkan där det var 25 barn som följde med ut på kyrkis. Johan skriver om detta:

Nu är man hemma efter en dag som började med kyrka och bli bombaderad av barn.

Skojigt. Att det var mycket barn i kyrkan och att Johan blev bombarderad av dem. Välkommen tillbaka i bloggsfären, Johan!

Willy vatten

I Birgittakyrkan har vi sedan ganska länge gudstjänstordningen, psalmer mm projicerade på väggen. Enkelt för oss alla att följa med i. Den som vill får traditionsenligt en psalmbok (som ju även innehåller noter). Men de flesta följer med på väggen.
Vi har en väggvärd också. Det kallas så. Han som sköter projiceringen heter Willy! Han har sedan ett år tillbaka uppgiften att skriva in psalmer mm i mallen. Det går så till att någon präst eller musiker mejlar Willy och sedan (med bistånd av Bitte) hamnar allt i rätt ordning i datorn.
Söndag morgon kommer Willy åkande i sin eldrivna rullstol. Projektorn (kanonen) står redan uppställd. Willy pluggar i kontakten till laptopen och så är vi igång. Jag tror Willy har missat två gudstjänster det senaste halvåret. Respekt!
Idag kom Willy med något mer än datorn. Ungefär ett ton snö, som satt fast under rullstolen. När jag predikat om vatten (eftersom vi ju varit utan vatten ett dygn) gick jag förbi Willy, som pekade på vattenpölen under sin rullstol och menade att det passade in i temat. Det kallar jag humor.
Men det finns fler som tar ansvar. Hanne, som bakat allt kaffebröd till kyrkkaffet, såg pölen och hämtade en svabb och fixade det hela. Men visst blev det en bra illustration till predikan om vatten.

Vattenbrist

Imorse kl 7.30 ringde telefonen. En av de engagerade i kyrkan ville meddela att vattnet skulle stängas av och göra mig medveten om att det måste ordnas innan söndag förmiddag och kyrkkaffedags. Jag hade varken hunnit läsa tidningen eller lyssna på radio (som jag aldrig gör, utom i bilen). Detta meddelande fick mig att tappa upp vatten i 3 dunkar à 10 liter, tre hinkar à 10 liter och ett antal grytor. Sedan tog jag en dusch och därefter åkte jag till kyrkan och fyllde ytterligare kärl med vatten. För säkerhets skull.
Nu är kl åtta och läckan är åtgärdad. På kommunens hemsida kan man läsa:
Men något vatten har vi ännu inte! Är detta ett stort problem? Nej, inte för oss. Men man kan förstå att det blir bökigt på många hålla. Sjukhus, vårdinrättningar, restauranger etc. Säkert till och med allvarligt för vissa.
För de flesta av oss blir det en påminnelse om att vi är oerhört privilegierade. Globalt sett. Varje dag har vi vatten. Rant och obemängt, som det heter. Om man inte just nu bor i Östersund. Och vi har det i stort sett gränslöst. En dags vattenbrist kan vara en nyttig påminnelse om hur världen ser ut.

Julkortstider

Igår kom posten sent. Jag glömde ta in den, så det blev att öppna brev i samband med morgontidningsläsande och frukost. Det går ju också bra. Det var redan ett par julbrev med i högen. Sådant gillar jag. Ett av breven stod det tryckt GOD JUL utanpå. Mitt namn skrivet elektroniskt. Avsändare: Postkodlotteriet! Jag brukar riva dem och slänga direkt. Men ett julbrev är ju ändå ett julbrev. Jag öppnar det och Rickard Sjöberg tittar rakt in i mina ögon över filtallriken:

Hej Stig!

Ja, så stod det och jag insåg att något blivit fel i maskineriet. Det är grannen, som bor över gatan, som heter Stig. Fast det gör han nästan inte heller, för det är hans första-namn. Han har ett annat tilltalsnamn.
Som den gode samhällsmedborgare jag är ringer jag upp postkodlotteriets kundtjänst. Just nu, när jag skriver, har jag nummer 17 i kön.(Nu blev det 15). Jag betalar räkningar under tiden som jag väntar. Och ja – jag gör detta hemma och på min långlunch. (Nu har jag nummer 12).
Såja, nu har jag pratat med Oskar. En trevlig ung man i kundtjänsten. Han hade aldrig hört talas om att någon fått fel brev i postkodlotteriet. Så han var glad att jag ringde. Först frågade jag om jag kunde få prata med Rickard, men det kunde jag ju inte, förstås. Oskar var glad att jag hörde av mig och när jag sa att jag vanligen inte öppnar brev från postkodlotteriet, erbjöd han sig att lägga in en spärr på mitt namn. Försigkommet och artigt! Stjärna i boken! Sedan berättade jag att jag inte riktigt gillar deras marknadsföring. Särskilt inte när de skriver att man blir utan sin del om grannarna vinner:

Har du ingen lott om ditt postnummer vinner, blir du utan din del av vinsten.

Vadå min del? Jag är ju inte med i lotteriet? Korkat! (Men det sa jag inte till Oskar, som ändå – kanske just för att jag inte använde ordet korkat – menade att han förstod hur jag tänkte.) Dessutom sa Oskar att det är bra att jag har synpunkter! Tack och bock, tänkte jag! Innan jag la på bad jag Oskar hälsa till Rickard, att jag önskar honom en God jul tillbaka, eftersom han skrivit så i brevet.
Nåväl, nu har jag pratat färdigt med postkodlotterikundtjänsten och ska inte få mer brev (även om det kan komma något brev eftersläntrande, enligt Oskar). Det enda jag nu behöver göra, är att gå över med Stigs brev till min granne, som alltså inte heter Stig, egentligen. Han kanske blir glad ekker åtminstone road.
I så fall har ju postkodlotteriet bidragit till en slags grannyra!

Luciamorgon

Det är Luciakväll. Jag sitter vid datorn och lyssnar på luciamorgon i repris. Vi såg det i morse. Traditionsenligt. Hustrun, hunden och jag. Eld i braskaminen, frukost, kaffe, lussekatt och pepparkaka. Just nu sjunger tonårsidolen Darin ”O, Helga Natt” fast på engelska. Jag har kollat på pianot. Samma tonart som Jussi men inte samma stil. Tur det! Han gör det i och för sig ganska bra. Bättre än de tre kvinnliga stjärnorna: Sanna, Sonja och Shirley. De tyckte jag faktiskt lät mindre bra. Dessutom störde det mig oerhört att just dessa fyra stjärnor fick applåder efter sina framträdanden medan luciatåget, från Södra Latins Kammarkör fick sjunga utan applåder. Helst inga applåder alls för mig men om man ska ha det ska det vara rättvist. Särskilt som skolungdomarna sjöng hundra gånger bättre än superstjärnorna. Faktiskt! Sången var oerhört balanserad och stundtals blev jag mycket imponerad. När tonårsidolerna sjöng skedde det dessutom med dåligt högtalarljud. Pie Jesu med en av dem var rent förskräckligt! Tyckte jag! Ända tills luciatåget tog över. Fast sedan skulle ju solisten in och meckla igen.
Lennart Jähkel fick vara med och berätta Lucialegenden och lite om vårt nordiska firande av årets mörkaste natt. Det var kort och informativt. Lennart Jähkel gjorde det bra! Hustrun menar att han kunde ersätta Arne Weise på julafton. (Ja, vi vet att Arne Weise slutat för länge sedan men under åren i Sydafrika hade vi en gammal videoinspelning på julafton, flera år efter Arne Weises pensionering).
Men det är ett tag kvar tills dess. Idag är det Lucia! Låt oss njuta av det! (Om vi kan!)
Ja, nu har jag väl gnällt färdigt för i år. Tänk om jag någon gång kunde sitta framför TV:n och bara njuta istället för att vara så infernaliskt kritisk. Men för den som eventuellt vill förkovra sig i vad jag gnällde om förra året och året dessförinnan presenteras här erforderliga länkar.
Förra årets gnäll.
Förrförra årets gnäll 1.
Förrförra årets gnäll 2.
Förrförra årets gnäll 3.

Gerthie - min idol

Om nu inte alla bloggläsare har hittat Gerthies Allehanda, kommer länken här. Jo, alla fattar ju att det är för att hon skriver så trevliga saker om hustrun och mig. Men det är också så att Gerthie är en mycket trevlig bloggkollega (om det nu kan finnas något som heter så!) Därav länken till hennes blogg.

Kyrkokansliet 3

I Kyrkans Tidning nr 48 talar Ärkebiskopen ut.

Om arbetsutskottet hade sagt att de hade förtroende för Lars, då hade väl jag fått packa ihop.

Det är ju helt otroligt! Det är för enkelt! Att bara gå iväg.
Jag håller inte heller med Seglora Tankesmedja, som skriver:

Nu hoppas vi att julefriden kan lägra sig över Kyrkokansliet …

Visserligen hoppas den som skriver att

… både ledning och personal kan återfå sin energi och lust att verka som rikskyrka under det nya kyrkoår som just har börjat.

men jag tror inte på julefrid på kyrkokansliet. Jag hoppas att de anställda, både ledning och personal, får en fridfull jul i sina hem men för kyrkokansliet hoppas jag på försoning och vägen dit går genom sanning och sker genom hårt arbete.

Världsaidsdagen 2010

Som vanligt, nu sedan 4 år, samarbetade ett antal organisationer kring World Aids Day i Kalmar. Rädda Barnen, Röda Korset, Antidiskrimineringsbyrån och Svenska kyrkan. Vi samlade in pengar och delade ut kondomer på tre ställen. (Ja, trots att vi blivit lovade att vara på City Gross, blev vi ivägkörda. Förmodligen ett missförstånd.) Men på Kvasten och Giraffen gick det bra. På kvällen hade musik, ljuständning och mässa i Domkyrkan. Gymnasieskolans musiktillägg var med. När vi summerade hade vi fått in kring 3 500:- till ett projekt i Zambia, via rädda Rädda Barnen. Under dagen var jag intervjuad av Linneuniversitetets TV och Radio studenter. (När och hur detta sänds är inte helt enkelt att klura ut). Däremot deltog jag i Radio Kalmar mellan 16 och 16.30.
Färre personer smittas med HIV i världen. Det är gott! Vi är en del av den världsvida rörelse som arbetar mot smittspridningen. Som arbetar mot stigmatisering. Det är bra. Men fortfarande smittas alldeles för många. Fortfarande är mediciner för dyra och för svåra för flertalet att få tillgång till. Fortfarande stigmatiseras människor och framför allt: fortfarande blir många, alltför många, barn föräldralösa. Den problematiken har vi bara sett början på.
Därför behövs vårt engagemang. Det som skedde i Kalmar är en liten men viktig del av denna kamp!