Det är bankomat som gäller

Idag åkte vi till Durban, för att skaffa visum till Moçambique, som vi ska besöka om någon vecka. I Durban har Moçambique ett konsulat. Först fick vi ingen kontakt med konsulatet. Det visade sig efter efterforskningar, som hustrun gjorde, att de flyttat och bytt telefonnummer. Men när vi sökte på nätet hittade vi endast det gamla telefonnumret och den gamla adressen.

Idag gick det mycket bra. Vi åkte strax efter 10 på förmiddagen och kom fram en dryg timme senare. Det var lite svårt att lokalisera det hus där konsulatet ligger. Gatan hade nämligen bytt namn men fiffigt nog stod det gamla gatnamnet kvar på en skylt under den nya.

Det var inte så enkelt att begripa att Moçambiques konsulat skulle ligga på just denna gata.

Plötsligt dök det upp ett staket och bakom det en flagga, som såg bekant ut.

 

Ett konsulat - toppen!

Väl framme på konsulatet fick vi två ansökningshandlingar, som vi fyllde i. (Eftersom jag glömt mina läsglasögon i bilen fick hustrun läsa upp vad som skulle stå i varje ruta och med dessa instruktioner kunde jag skriva in rätt sak på rätt plats.) Därefter lämnade vi in ansökningarna, våra pass och varsitt fotografi. När vi frågade om vi kunde betala kontant fick vi istället en insättningslapp och instruktioner hur vi skulle hitta närmaste bank.

Vi åkte dit, jag gick in och när jag stod i kön kom en dam fram, som visade sig arbeta på banken. Hon undrade om jag enbart skulle göra en kontantinsättning och om jag hade jämna pengar. Jag besvarade frågan jakande och hon bad mig följa med.

Vi gick till en bankomat, där hon hjälpte mig att sätta in pengarna och gav mig sedan ett sånt där litet kvitto, som man får när man tar ut pengar. Det kändes inte väldigt förtroendefullt. Kvinnan, vars namn var Fatima, verkade dock mycket pålitlig, så jag tänkte, att det nog skulle fungera. Så vi åkte tillbaka till konsulatet med kvittot och det accepterades rakt av. Klockan var då ca: 12 och personen som tog emot ansökningar och kvitto bad oss återkomma ca: 14.30.

Så vi gav oss iväg för att äta lunch och titta på ett hantverkscenter (ett slags sydafrikanskt ”hemslöjden”). En kopp kaffe hann vi med och inställde oss sedan strax efter kl 14 på konsulatet.

Väl där frågade jag om jag var för tidig. Jag fick svaret (med glimten i ögat) att jag var för sen. Varvid en annan personal sa att jag blev skyldig att betala en särskild skatt för försen ankomst. (Ny glimt i nytt öga).

Moçambique är känt för att många poliser och tullare vill ha mutor. Roligt tycker jag att personalen på konsulatet vågar skämta om detta. Jag behövde naturligtvis inte betala något och strax efter kl 15 rullade vi in på vår tomt i Pietermaritzburg. Då hade vi klarat allt på under fem timmar. Inklusive resa till och från Durban. Inklusive god lunch, besök på hemslöjden och varsin kopp kaffe.

Idag blev vi imponerade av den afrikanska effektiviteten. Moçambique – här kommer vi!

Insättning via bankomat

Vi åkte till banken igår. För att sätta in pengar. Det gick fortfarande inte. Åtminstone inte inne på bankkontoret. Efter en del frågor fick den anställde klart för sig att vi gjort den första insättningen via bankomat. (ATM). Aha, det är därför. På något sätt tycker systemet att vi även i fortsättningen ska använda bankomaten.

Så den vänlige mannen följde med oss ut till en s k ATM och där stoppade jag in mitt bankkort, följde instruktionerna och vips var allt klart.

Jag kan inte direkt påstå att jag förstår särskilt mycket mer men jag kommer nog inte att köa inne på bankkontoret, för att få tillstånd att sätta in pengar inne på bankkontoret, när det går snabbare och enklare ute i en ATM. Oftast kommer jag ju att ta ut pengar från mitt svenska konto, för att sedan sätta in det på det sydafrikanska.

En variant skulle också kunna vara att göra en elektronisk överföring direkt från det svenska kontot. Men jag vill minnas från förra gången vi bodde i Sydafrika att det var en relativt hög avgift för det.

1997 eller 1998 var jag med och införde kollekt via cashcard i Aneby (på prov). Det blev inte så långvarigt men ett visst medialt genomslag blev det. Ungefär 10 år senare skaffade vi en kollektomat till Birgittakyrkan. Den finns där fortfarande men genombrottet har ändå inte riktigt skett. Det visar sig kanske att Afrika går lite före Europa när det gäller tekniska lösningar. Egentligen är jag inte förvånad.

Protests in South Africa - a new defiance campaign?

Tonight, at midnight, the heavily criticized E-toll system will go live in Gauteng province, where Johannesburg and Pretoria are situated. The major trade union, Cosatu, many of the churches and the opposition parties are against it. In short it means that motorists travelling on free-ways in and around Johannesburg will have to pay more than ever. This means extra costs for the motorists but also for those who travel with public transport.

Today a number of very prominent church leaders issued a statement where they call on other church leaders, church members and all South Africans who support democracy, to refuse to pay this unjust e-toll. This has not happened in the new South Africa. The church leaders also refer to the struggle against apartheid when they write:

The months to come will be difficult, but it is very important that we continue to demand that government is accountable to the people, that consultation is not negotiable when it comes to such important decisions, and that the voice of the people has to be heard and taken account of. It appears that Government needs to be reminded of the voice of the people in 1955, as expressed in the Freedom Charter demand that “the people shall govern”!

I must admit that I have had problems in understanding how this new system will affect the lives of ordinary people. But the reaction from the church leaders indicates that people in South Africa maybe have had enough. Amongst those who have signed is Bishop Jo Seoka, President of the South African Council of Churches (SACC), Bishop Zipho Siwa, Presiding Bishop of the Methodist Church of Southern Africa,

Bishop Abel Gabuza, Chairperson of the Southern African Catholic Bishops Conference (SACBC) Justice and Peace Department, Rev Dr Jerry Pillay, General Secretary of the Uniting Presbyterian Church in Southern Africa (UPCSA), and Rev Dr Mary Anne Plaatjies van Huffel, Moderator of the Uniting Reformed Church in Southern Africa. They represent different main line churches in South Africa.

According to Mail and Guardian less than 50% of the motorists have bought the E-tag, which will make it cheaper to use the freeways. The question is: what will the rest do? Will they use other roads? In that case it means that those roads will be congested in ways that will create a lot of frustration and anger.

1:a Söndagen i Advent

Igår, lördag, ringde en av prästerna, pastor Biyela. Hon låg på sjukhus och behövde hjälp. Kunde jag möjligen tänka mig att predika i Sobantu? Tja, varför inte. Visserligen hade hustrun och jag tänkt fira gudstjänst i Eastwood men där hade jag ingen uppgift, så efter en kort konsultation med nämnda hustru tackade jag ja. En pensionerad präst, pastor Ndlovu, skulle också vara där. Han skulle ta hand om nattvardsdelen.

I morse åkte vi hemifrån i god tid. Gudstjänsten skulle börja vid 9, så vi var där kring 8.40, vilket visade sig vara ganska mycket för tidigt. Jag mediterade lite över antependiet (d v s det lila tygstycket framför altaret). Jag såg en grekisk bokstav: Ω (Omega). D v s det grekiska alfabetets sista bokstav. Men var fanns Α (Alfa)? Enligt Upp 22:13 säger Jesus:

Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet.

När jag ser altarklädet i Sobantu tänker jag hur kontextuellt det är att inte A syns. Det är alltid så flytande med början. Det kan börja i tid eller en halvtimme senare. Folk droppar in. Däremot stannar alla tills det är slut. (I Sverige är det ju ofta tvärtemot. Alla vill vara i tid när något börjar, men det är oftast kulturellt acceptabelt, ja närmast lite fint, att gå innan det är slut. Det visar att man har något annat för sig efteråt. Något som är viktigare.)

Nu blev det så i Sobantu idag att vi började ca: 9.40. Dessutom byttes altarklädet ut mot ett blått, för det är den färg som används i advent.

Det visade sig också att även en tredje präst fanns på plats: Pastor Nzama arbetar på ”Premiers office” (vi skulle säga länsstyrelsen) men är s k ”self-supporting minister. Det är många präster som har annan anställning men är knuten till en församling, där de leder gudstjänster så ofta de kan. Alltid utan att få betalt.

Pastor Nzama tog hand om inledningen, jag predikade och pastor Ndlovu skötte nattvarden. Det blev en fin gudstjänst med mycket sång, i vanlig ordning. Vi sjöng även psalm 60, som är ”Bereden väg för Herran” – fast på isiZulu. Om Du vill lyssna, kommer länken här.

Anglican Diocese of Natal 160 years

Today I took part in the celebration of the 160^th Anniversary of the Diocese of Natal. I was invited by the Dean of the Cathedral of the Holy Nativity and this meant I found my place with about 50 other priests in the procession. I brought both my white and red stole. I supposed that we were to wear red but you never know. But red it was, the 30^th November being the day of St. Andrew, patron saint of this diocese. In church red is the colour of the blood of the martyrs. But in Africa red is also the colour of joy!

One little question I have is why this Diocese is called the Diocese of Natal. Since 1994 the province is KwaZulu-Natal. This is something I need to ask someone about.

The celebration had the form of a high mass led by bishop Rubin and the two suffragan bishops. I just want to highlight a few things. First I want to say something about the Blessing of the Water, when lay representatives from different regions carried water from the different parts of the diocese and poured it into a font, with a fountain. It was a nice symbol. The geographical, earthly side of the Church! It was followed through in the Eucharistic prayer with the words:

In your infinite wisdom, you created earth and made it pregnant with new life. You reveal your mighty power to us in the ragged peaks of the uKhahlamba Drakensberg and in the mysterious depths of the Indian Ocean.

It was for the first time I heard geographical names in a Eucharistic Prayer. I liked it!

Second I want to mention the liturgical dance. And especially the two paradigms that met. One the one hand the hierarchical processions, where there are one cross in the front, but then another processional cross for the suffragan bishops and finally two crosses (I think they are called something else) for the diocesan bishop. When the women came dancing in the isle the body language tells something else. Still I like this kind of clashes and mixing of different symbols. It was only when bishop Rubin cracked a joke, saying that the bishops would dance later (which of course never happened) that I felt a bit sad. Had Archbishop emeritus Desmond Mpilo Tutu been there I am sure he would have joined the dancing.

Most probably the three bishops wanted to take part in the dancing.

Finally I want to say something about the sermon. It was again bishop Rubin who preached. He is maybe not the most radical of bishops but his message was good. The church needs to be a church in mission. He only mentioned one of his predecessors and that was the first bishop of the Diocese, bishop Colenso. I think I will dedicate a separate blog post to him. He was a very special person, at one stage suspended by the bishop of Cape Town, something he did not accept. (More about this later!) He was supporting the rights of black people in the 19^th century and got the African name: Sobantu (mening “father of all people” in isiZulu). How fitting that I will preach in the Lutheran Church in the township called Sobantu tomorrow!

Byråkrati

Egentligen inget stort problem. Not a big deal. Det är bara det att jag inte fattar. Alltså: när vi flyttade till Sydafrika i januari behövde vi skaffa mobiltelefonabonnemang. Det gick inte. Först måste vi ha haft bankkonto i tre månader. För att få bankkonto måste vi ha arbetstillstånd. Så vi började med det. Och fick arbetstillstånd i juli. Då skaffade vi bankkonto. Nu har vi haft det i drygt tre månader. Dags att skaffa mobiltelefonabonnemang. Men smart som jag är inser jag att det borde finnas lite pengar på bankkontot - det är ju liksom det som är meningen. Häromdagen var alltså hustrun på banken för att sätta in pengar på vårt bankkonto, som visserligen står i mitt namn, men som hon också har rätt att ta ut pengar från. Döm om vår förvåning när det visar sig att hon visserligen kan ta ut pengar men inte har rätt att sätta in pengar ….

Så idag åker vi båda till banken och tänker att det såklart går bättre om jag sätter in pengar själv. Det är ju ändå mitt bankkonto.

Jag fyller i ett insättningspapper, lämnar över sedlarna och väntar. Så gör även kassörskan. Efter ett tag säger hon att systemet inte accepterar insättningen.

Har ni hört talas om en bank, där man inte kan sätta in pengar på sitt eget bankkonto.

Efter en längre palaver - ja, jag blev lite sur, det erkänns - tror jag mig förstå att problemet handlar om att vi inte är sydafrikaner. Det betyder att vi kan tänkas föra in pengar olagligt, kanske för s k pengatvätt. Alltså måste banken ta kopior på våra pass och skicka en slags ansökan till en annan avdelning i banken, så att vi ska kunna sätta in pengar på vårt bankkonto. Suck!

Fortfarande är ju inte detta något stort problem. Men jag måste erkänna att jag blir lite trött. Det fanns också en poäng i att hustrun, åtminstone, får ett mobiltelefonabonnemang. Inte minst när hon reser i grannländerna är det bra att ha en säker och pålitlig möjlighet att ringa. Nu får vi undersöka andra vägar, så länge. Nöden är uppfinningarnas moder.

På måndag kanske vi skulle kunna återkomma och göra ett nytt insättningsförsök. Jag ber alltså att få återkomma i ärendet!

Nkandla-gate continues

Thuli Madonsela is Public Protector in South Africa. She has written a report about President Jacob Zumas private home stead: Nkandla. It is alleged that the state has used ZAR 215 000 000 to upgrade the security around Nkandla. Although President Zuma is the first citizen this is a lot of money and it seems as if other upgrades than security have been included. Mail and Guardian mentions

… a swimming pool, visitors' centre, amphitheatre, cattle kraal, marquee area, extensive paving and new houses for relocated relatives …

The Mail and Guardian further reports that

… there are good reasons for fearing that the security ministers who tried to interdict Madonsela earlier this month may be planning further litigation to block its release.

This is happening at the same time as we get reports that the “new kids on the block” – EFF and Agang according to the Mail and Guardian are

… are making serious inroads among the ANC's traditional support base.

Could the ANC maybe learn something from this? I suggest some humility and also more openness. More transparency! And the bottom line: Make the President pay his own swimming pool.