På ett sluttande plan

Fyra företeelser vill jag ta upp i denna bloggpost:

- Sverigedemokraternas partiledare reflekterar över den kristna fastan.

- Texaspolitikern James Talarico fundera över kristen nationalism

- Dick Harrisons analys av nazisternas syn på religion

- USA’s 47:e presidents senaste agerande

På sitt Facebook-konto skrev Sverigedemokraternas ledare för någon dag sedan dessa rader:

Tid för reflektion och respekt. Den kristna fastan är inledd.

Nu när vi svenskar ätit fastlagsbullar för allt vad midjemått och plånbok håller för så vill jag uppmärksamma att den kristna fastan nyligen är inledd.

Jag är själv inte troende i traditionell mening, men som kulturellt kristen och svensk värnar jag naturligtvis kristna traditioner.

Att skilja kristendomen från svenskheten vore som att försöka plocka äggen ur sockerkakan. Sverige har ett mer än tusenårigt kristet arv och vår kultur, vår moral och etik, vår syn på rätt och fel, vilar i mycket hög utsträckning på en kristen grund.

Därutöver hävdar jag att den överväldigande majoriteten av alla civiliserade demokratier bygger på just kristen värdegrund.

Förståelsen och respekten för detta är något vi alla borde reflektera över, i synnerhet i dessa tider när islamism och andra främmande värderingar tar allt större plats i vårt land.

Och varför inte passa på att reflektera över det nu? Fastans 40 dagar är ju ändå en tidsperiod tänkt att ägnas åt just reflektion och eftertanke.

Som illustration fanns en AI-genererad fastlagsbulle med en svensk flagga i florsockret. Det går att säga mycket om val av illustration. Men det är inte min poäng. Däremot vänder jag mig starkt mot det sätt på vilket kristendomen används politiskt. Den kristna nationalismen vars främsta uppgift är att dra upp en gräns mot det främmande. Vem som nu avgör vad som är främmande värderingar. 

Texaspolitikern James Talarico var gäst i The Late Show with Stephen Colbert. Det är egentligen något som måste ses och lyssnas på. Det som slog mig mest var hans återgivning av pappans syn på kristendomen. ”Simple but not easy.” Det handlar om att älska Gud och att älska sin medmänniska. Oavsett nationalitet, genus, sexuell läggning, religion mm. När kyrkan och staten kommer för nära varandra då förlorar kyrkan sin möjlighet att vara profetisk. Vi får verkligen hoppas att denna sorts politiker får utrymme i USA. Lyssna gärna:

Även på 1930-talet reflekterades det över relationen mellan stat och religion. Dick Harrison svarade på en fråga i SvD för några år sedan. Frågan var:

”Vilken religion hade nazisterna? Var Hitler och hans anhang kristna, eller var de i själva verket hedningar som ville återuppliva dyrkan av Oden och Tor? Jag har sett båda uppgifterna i litteraturen.”

Harrison svarar något, som låter som en kopia av Sverigedemokraternas partiledares inlägg på Facebook. Harrison hävdar att nazisternas ledare – tvärtemot de breda folklagren – var ateister eller agnostiker men att de insåg att de var tvungna att få med sig folket och därför behövde använda kyrkan. Harrison skriver:

Nazisterna ställde sig i teorin bakom kristendomen i dess egenskap av bålverk mot judendomen. Men det var stor skillnad på den nazistiska kristendomen och vanlig kristendom. Den religion som nazisterna tyckte om var en så kallad ”positiv kristendom” som bejakade tysk nationalism och upprätthållandet av den germanska rasens moral.

För mig låter det som om Sverigedemokraterna använt detta som en förebild i sitt resonemang. 

Min sista punkt handlar om USA:s 47:e president som igår - enligt Expressen - trotsar ett beslut i Högsta domstolen. Det är uppseendeväckande. Det finns många exempel på att han står för en kristen nationalism och nu ser vi vad den syftar till. Det påminner också om 1930-talet.

Vad skulle hända om Sverigedemokraternas partiledare blir statsminister? Hur ser det ut när han värnar kristna traditioner och ser detta som ett bålverk mot som sådant som Sverigedemokraterna svartmålar? Ja, han skriver visserligen islamism men jag har hört tillräckligt många glidningar från islamism till islam, för att tro på retoriken.

Så låt oss använda denna fastetid till reflektion och eftertanke. Och gärna göra det med James Talarico's ord om att Jesus budskap sammanfattas i att älska Gud och att älska sin medmänniska.

Det räcker och religionens plats

Som utlovat kommer här en bloggpost om religionens plats vid den nationella manifestationen mot vapenvåld i lördags.

Framför allt vill jag göra några randanmärkningar om den minnesstund som följde direkt på själva manifestationen. Den var delvis anledningen till att det var viktigt att vara med.

Men låt mig börja i själva manifestationen. På scenen fanns en slags minnesplats där flera medverkande la ner rosor. Några knäböjde. Det går att uppfatta på olika sätt men visar vårt inneboende behov av riter och andliga praktiker. Den sista sången som framfördes var Laleh’s Goliat:

Och vi ska slåss
Ja, vi ska slåss mot Goliat
Så tro på mig
För jag vet att du är modigast

Det visar sig gång på gång att Bibeln är en resonansbotten i vårt samhälle. Så det fanns egentligen inte någon skarp gräns mellan manifestationen och minnesstunden. Manifestationen avslutades med en tyst minut och det kan ju i sig ses som en väldigt förkortad minnesstund. Det var i och för sig klokt för det var många som valde att lämna arenan i det minimala glappet mellan manifestation och minnesstund. Enligt programmet skulle det vara en paus på 15 minuter men programmet drog över tiden, så det blev i stort sett ingen paus alls. Jan Eckerdal, direktor för teologi på Sveriges kristna råd (SKR), hade den otacksamma uppgiften att mitt i rörigheten inbjuda till minnesstund. Det skötte han bra. Och även SKR’s generalsekreterare, Sofia Camnerin, höll fokus i sitt inledande anförande. I efterhand har jag förstått att SKR fick korta ner minnesstunden eftersom det fanns en deadline gentemot 3Arena. Men så kan det bli ibland och trots detta upplevde vi minnesstunden som viktig.

I minnesstunden bad unga från de fyra kyrkofamiljerna för dem som drabbas av våldet, för deras närstående, för alla människor som ingriper och för dem som lockats in i kriminalitet. Det var starkt.

Det hade varit ett plus om representanter för fler religioner funnits med i en gemensam, interreligiös bön. De fanns på plats – det nämndes särskilt – men de var inte på scenen. Sorgen känner ju inga gränser, så det hade varit fint.

Till sist vill jag också fästa uppmärksamhet på det bibelord som Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus läste:

Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds barn. (Matt 5:9)

Som generalsekreterare för Bibelsällskapet noterar jag att det inte var strikt ur Bibel 2000 för där står det inte ”barn” utan ”söner”. Inte heller hämtades bibelversen ut Folkbibeln, för där lyder orden

Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.

I en av Bibelsällskapets provöversättningar, ett led i arbetet med NT 2026 står det:

Saliga är de som skapar fred, de ska kallas Guds barn

Det var alltså uppenbart att ordalydelsen var en kombination av olika översättningar. Spännande. 

Det räcker – politiskt men inte partipolitiskt?

Som jag lovade i gårdagens bloggpost skriver jag idag några rader om ”huruvida de som talade vid manifestationen kunde hålla sig borta från partipolitik”. Jag hade uppfattat att detta var en viktig poäng med manifestationen.

Låt mig understryka att många tal ofrånkomligen blev politiskt laddade. Något annat var inte möjligt. En del av talen uppfattade jag som kritiska mot den politik som förs idag men det sas aldrig rätt ut. Jag förstår att det var en svår balansgång för många.

Manifestationen skulle samla alla goda krafter i samhället kring ett gemensamt uppdrag. Och visst var det stor representation från riksdagens olika partier. Tidningen Dagen rapporterade:

Partiledare efter partiledare strömmar till, från höger till vänster, även om det här i grunden inte är ett politiskt initiativ så har arrangörerna bjudit in dem, och de tvekar inte att kroka arm med civilsamhället.

Förmodligen bidrog Drottning Silvias närvaro till att många partiledare var på plats. Men säkert var de också där för att det genuint upplever att det var viktigt att vara med. Inför samlingen fick Sebastian Stakset frågan - från SvT - om hur han fick politikerna att tacka ja till att komma:

– Jag är fett envis. En av sakerna vi vill göra är att ta bort politikerföraktet, för det är ingen som blir bra av att bli hatad, säger Sebastian Stakset.

Stakset var i sitt tidigare, gängkriminella liv, uppfylld av hat och visade det exempelvis genom att hota Jimmie Åkesson. Det blev han dömd för. Stakset har också offentligen önskat att få be Åkesson om förlåtelse, något Expressen skrev om redan 2017. Så sent som förra året rann det över för Stakset i ett offentligt samtal med en politiker. Enligt Världen idag blev Staksets förlåt till denna politiker viralt: 

Predikanten och artisten Sebastian Stakset bad i ett Facebook­inlägg en M-politiker om förlåtelse för att han spårat ur i ett offentligt samtal om att låsa in unga. Hans ursäkt fick enorm spridning, lyftes fram i en ledare i DN och ledde till ett nytt och bättre samtal om ungas utsatthet.

Det finns alltså en förhistoria när det gäller Staksets relation till flera av Sveriges politiker. Han har verkligen ångrat sina hot och önskat försoning, det är min tolkning såhär från åskådarplats. Att så många politiker kom igår, är – mot bakgrund av detta – storartat. Jag vet inte om samtliga partiledare var där. På storbildsskärmen under manifestationen och i mitt flöde i sociala medier kunde jag i alla fall räkna till minst fem.

Stakset höll ett tal en bit in i programmet. Då nämnde han statsministern och den tidigare statsministern. Det uppfattade jag som en gest ämnad att lyfta frågorna om kampen mot vapenvåldet till en nivå över partipolitikens. Därför blev det spännande när statsminister Ulf Kristersson skulle hålla tal, efter att på regeringens och riksdagens vägnar fått ta emot en skulptur. Den var målad av Neo, barn till 39-åringen Mikael som sköts till döds i Skärholmen förra året och Nathaly, syster till Adriana, som sköts till döds 2020 i Norsborg, Botkyrka. På sin Facebooksida förmedlar Sebastian Stakset en hälsning från Neo till statsministern:

Tack för att du kommer till @detracker.nu statsminister Ulf Kristersson. Jag och Nathaly har målat en skulptur till dig. Den får du och dina kollegor i regering och riksdag som en påminnelse att ni måste tänka på oss barn på jobbet. Vi önskar att ni alla ska beskydda oss barn, jag tänker att inget annat barn ska vara med om det jag har gått igenom. Jag vill att alla politiker, kommuner och civilsamhället samarbetar för att hjälpa oss barn, och skapa ett tryggt land att bo i. Utan vapen och mord. Tack för du kommer! Vi ses imorgon.

Så, vad sa då statsministern? Hela talet går att läsa på regeringskansliets webbplats. Efter att ha lyssnat på plats och nu i efterhand läst igenom – och vinnlagt mig om att göra en välvillig läsning – ser jag att Ulf Kristersson avstår från sådant som brukar finnas med många gånger när han deltar i politiska debatter. Han började med att uttrycka vikten av att vi måste få ha olika uppfattningar i en demokrati. 

Vi har kanske olika uppfattning om exakt vad som måste göras. Det har jag stor respekt för. Men målet måste vara tydligt:

Att få stopp på våldet. Att bryta nyrekryteringen. Och att strypa den kriminella ekonomin.

Han säger inget om utvisning eller om vikten av att ha en stram migrationspolitik. Jag uppfattar att han ansträngt sig när det gäller att utesluta formuleringar som kan bidra till en uppdelning utifrån ursprung. Det var bra. Men efter denna inledning menar jag att statsministern valde en väg – av möjliga vägar till fortsättning – som var olycklig:

Ansvaret för det goda och rättvisa Sverige faller på oss alla. Men ett särskilt ansvar vilar alltid på regeringen. Att ytterst fatta besluten, att göra de svåra avvägningarna.

Den skulptur han fått var ju avsedd till honom och hans ”kollegor i regering och riksdag”. Några av dem satt på första raden. Nu valde statsministern att i stället tala uteslutande om vad regeringen gjort och gör. Och då glider argumentationen iväg åt att regeringen nu gör något som tidigare borde gjorts för länge sedan men inte gjordes. Det är svårt – intill omöjligt – att inte förstå det som en kritik mot oppositionen.

När jag läser en del andra tal som statsministern hållit ser jag att han väljer att uttrycka sig som representant för regeringen i första hand. Det kanske är en del av protokollet. Det skulle förmodligen varit riksdagens talman som hade varit rätt person att tala för hela riksdagen. Men nog hade det gått att utforma talet lite mer inkluderande, när det nu endast var statsministern av alla närvarande partiledare, som fick taltid?

Sammanfattningsvis: Statsministerns anförande hade kunnat bli ett enande tal. Det är möjligt att andra uppfattade det så. Men för mig blev det tyvärr inte så. Läs gärna själv och kom med andra perspektiv. Länken till talet kommer här igen.