Om Gunnel Vallquist

Nu har jag läst ut Alva Dahls biografi om Gunnel Vallquist. En bok jag varmt kan rekommendera. Som ofta kan en biografi läsas på flera plan. Förstås har jag lärt mig mycket om Gunnel Vallquist och fått mer kunskap om vem hon var. Jag tror aldrig att jag hade möjlighet att lyssna till henne personligen. Ett par småskrifter står i min bokhylla. Exempelvis ”Till dess dagen gryr” som jag fick på min födelsedag 1982 av en annan katolik, som har gått ur tiden, nämligen Åke Göransson. Underrubriken till den boken är:

Anteckningar 1950 – 1958

Paris och Saint-Benoit-Sur-Loire

Jag måste erkänna att den del av biografin som handlar om Gunnel Vallquists år i Frankrike gav mig motstånd. Jag visste helt enkelt om för lite om de personer som nämns där. Att just franska katolska kyrkan verkar ha varit så levande och dynamisk har jag inte förut förstått.

Andra delar i biografin har fängslat mig mer. Gunnels delaktighet i Sigtunastiftelsen och samverkan med exempelvis Olof Hartman beskriver ju delar av svenska kyrkohistoria som jag är mer bekant med. Jag fick en ny bild av min egen vigningsbiskop, Gunnar Weman, som då var kyrkoherde i Sigtuna. Jag är född i Sigtuna och döptes i Mariakyrkan i februari 1961 men vi flyttade redan 1962 till Hörnefors utanför Umeå. Hade vi bott kvar hade jag kanske hängt på Sigtunastiftelsen och mött Gunnel Vallquist. Nu fick jag hänga på andra ställen och möta andra personer.

Hennes roll i Bibelkommissionen och avhoppet intresserar mig förstås extra mycket. Och så skeendena i och kring Andra Vatikankonciliet. Det är ju något som påverkat kristenheten enormt mycket.

På framsidan avbildas Gunnel Vallquist med en bok av Proust. Enligt baksidestexten var det ett viktigt skäl att hon gjorde sig ett namn i offentligheten, nämligen att hon översatte Marcel Prousts På Spaning efter den tid som flytt. Även här finns stora luckor i min bildning. Till skillnad från min hustru, som läser till lärare och läst åtminstone någon del av Prousts romansvit har jag inte läst något denne skrivit. Det kanske behöver bli ändring på det.

En sak som Alva Dahl skriver i boken grep mig särskilt. Hon beskriver hur Gunnel Vallquist mot slutet greps av insikten att ”åldrandet inte fick hennes inre utveckling att stanna”. Så hoppfullt. I sammanhanget konstaterar Alva Dahl:

Att stå ut med sig själv utan att retuschera spegelbilden kan kanske vara ett slags vardagshelighet.

Också det uppmuntrande. Jag har faktiskt gjort en understrykning i ovan nämnda bok Till dess dagen gryr, som berör samma sak:

”Att vilja bli helig.” I början vill man det som ett slags from självfullkomning. När man har upptäckt det motivet, slutar man kanske att vilja det alls – av rädsla för jagiskhet, av äckel inför sig själv. Sedan händer det att man upptäcker att man måste vilja bli helig – helt enkelt för att några måste vittna om det oerhörda.

Det är spännande och viktigt att fundera kring detta. Vad är egentligen helighet. Och hur lätt blir det inte skenhelighet. Då är det en bra start att inte försöka retuschera sin spegelbild. Att stå ut med sig själv. Som aposteln Jakob skriver:

Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut. Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör (Jak 1:22-25).