Manlighet

Det går att vara man på olika sätt. Igår skulle jag köpa en skjorta. Jag hittade det jag sökte och skulle betala. På disken fanns en dekal. Jag reagerade på några könsord högst upp. Under en tusendels sekund funderade jag: får man verkligen skriva dessa ord på en butiksdisk? Sedan såg jag att de var överstrukna. Och under dem fanns ett budskap. Jag har klippt bort könsorden på fotot. För även om de var överstrukna vill jag inte publicera dem. Budskapet under står jag däremot bakom.

Högst upp på dekalen stod några överstrukna könsord, som jag klippt bort.

Locker Room Talk. Det började som ett UF-företag i Finspång. Två killar, Shanga Aziz och Rogerio Silva, hade fått nog av allt sexistiskt snack i omklädningsrummen.

Nu är det en relativt stor organisation. Det jag läser om dem känns vettigt och jag stödjer gärna denna typ av initiativ. Jag hade hört talas om organisationen. Yngsta dottern är ordförande för Me Too Sweden. På olika sätt är hon aktiv i samma frågor. Det handlar om vårt gemensamma ansvar för att skapa en värld utan genusbaserat våld. I sitt arbete som skolkurator vet jag att hon samarbetat med just Locker Room Talk.

På mitt sätt vill jag också bidra till rättvisa. Genom initiativet Thursdays in Black, försöker jag dra mitt strå till stacken.

Det finns fler goda krafter som arbetar för att världen ska bli en bättre plats att leva på. Och alla goda krafter behövs. I samtiden finns också mörka trender. Rädsla och våld som breder ut sig. Jag blundar inte för detta. Men jag vägrar låta mig förlamas. Det går alltid att göra något. Och det jag gör vill jag ska bygga på grundhållningen att varje människa inom sig bär möjligheten till gott. Jag är inte naiv. Vi har alla ondska inom oss. Vem som helst av oss kan utvecklas åt fel håll och begå bestialiska dåd. Det gäller alla. Men jag vill inte att samhället ska byggas utifrån tanken att alla är potentiella våldsverkare. Visst behövs rättsväsendet och visst behövs en ordningsmakt. Men samhället blir inte godare av fler poliser och strängare straff. Samhället bygger vi tillsammans. Om samhället ska utvecklas i positiv riktning behöver vi bygga goda förhållningssätt. Där tror jag initiativ som Locker Room Talk, Me Too Sweden och Thursdays in Black bidrar.

Ös inte ur usla brunnar!

Här följer den predikan jag höll på Julottan i år (2019) i Hacksta kyrka, Svenska kyrkan i Enköpings pastorat.

Hacksta kyrka, Villberga församling, Enköpings pastorat.
De äldsta delarna är från 1200-talet.

* * * * *

Det mesta i den berättelse vi just hört är vanligt. Vi kan känna igen oss.

Det är inget ovanligt att myndigheter vill att vi ska betala skatt eller att det ordnas med folkräkning. Vi kan ha olika uppfattningar om skattetrycket. Det kan finnas synpunkter på hur folkbokföringen ser ut. GDPR känner vi till. Å ena sidan den enskildes integritet. Å andra sidan vårt samhälle, som handlar om att vi hör ihop. Någon menar att samhället blir bättre om staten tar ut mindre i skatt, så att individerna själva får bestämma mer över sina liv. Andra menar att vi behöver bidra med mer pengar till statskassan, för välfärdens skull. Vi tycker olika och det är som det ska.

Mitt i den skattskrivning som Augustus beslutat om, föds ett barn. Det är inte heller något ovanligt. Att just denna unga mamma lägger sitt barn i en krubba, att födelsen sker bland djuren, är nog inget vi är vana vid. Men i andra delar av världen förekommer det säkert.

Ibland sägs det att Jesus föddes i utanförskap. Jag är inte säker på det. Härbärget (som det inte fanns plats i) kan betyda den del av huset där familjen bodde. Alltså fick Maria och Josef plats hos djuren. Med stor sannolikhet var det i samma hus och kanske även i samma rum. Tänk er ett hus, som till hälften är en grotta. På en upphöjd avsats bor människorna. I andra ändan bor djuren. Det är inte konstigt. Lättare att hålla värmen på vintern. Så bor människor än idag i många länder och så bodde många även i vårt land för ett par hundra år sedan. Jesus föddes i fattigdom men inte i utanförskap. Självklart tog släkten hand om en gravid kvinna, som precis skulle till att föda.

Maktens behov av kontroll. Inget nytt. Familjer som tar hand om varandra. Inget nytt.

Det är först när änglarna visar sig för herdarna, som vi förstår att något unikt händer. (Maria och Josef hade redan haft besök av änglar, så de visste). Men i och med att änglarna visar sig sprids budskapet. Och det är herdarna som berättar vidare.

Det är nu det börjar. Det är en inte helt okontroversiell födelse. Det förstår Herodes den store, som nu på sin ålders höst börjar bli galen och ger order om att mörda alla gossebarn under två år. Det som gett upphov till Värnlösa barns dag den 28 december. Jesus tvingas med Josef och Maria på flykt. Inte heller det något nytt.

Orden från Jesaja visar sig mycket aktuella. Han talar om ångest, om manteln som fläckats av blod. Mitt i en situation av våld och oro blir Gud människa. Till slut kommer detta lilla barn växa upp och dö på grund av att han hotar makten. Som påminnelse nämner vi Pontius Pilatus vid namn varje gång vi bekänner vår kristna tro.

Jesajas ord kunde också handla om vår egen tid; en tid där ångest råder.

I september skrev kyrkoledare inom Sveriges Kristna Råd ett öppet brev till landets partiledare. De ville värna om människors rätt att fly från krig och förtryck.

Företrädare för ett av Sveriges riksdagspartier tog upp detta i en debattartikel i en kvällstidning. De skrev att det är problematiskt när kyrkan ”går utanför sin teologiska roll och ägnar sig åt opinionsdrivande politik som riskerar att i än högre grad slita Sverige itu”. De fortsatte: ”Vi behöver enas, i armkrok med Sveriges kristna råd och fler, för en human och ansvarsfull syn på migrationsströmmarna”. Debattartikeln avslutades: ”Gör vi inte det har vi snart ingen möjlighet att hjälpa andra.”

Argumentet var att vi inte ska ta emot flyktingar mer. Det är bättre att hjälpa människor på plats. Det är det som sägs. Men hur kan det då komma sig att Sida nu redovisar en undersökning, som säger att svenska folkets stöd för bistånd till andra länder minskar. De krafter som vill göra det svårare för asylsökande att få komma till Europa vill självklart inte hjälpa människor på plats.

Det som gör mig oroad är ändå inte vad vissa politiker säger eller inte säger. Det som gör mig oroad är den berättelse som fler och fler gör till sin. Berättelsen handlar om att Sverige är ett land i fullständigt kaos. Många tror på detta. Och jag säger inte att det inte finns stora problem. Det finns våldsbejakande extremism. Självklart också bland de människor som flyr till Sverige. Mot detta behöver samhället ta krafttag. För människors skull.

Men denna berättelse bygger på rädsla, oro och ångest. Och de som berättar den vill få majoriteten att tro att det är människor från andra länder som är orsaken. Berättelse som nu tar över i vårt land handlar inte om att värna alla människors lika värde. Den handlar om att allt kommer att lösa sig om flyktingar inte längre kommer till vår del av världen. Den handlar om att så många människor med utländsk härkomst som möjligt ska återvandra.

Denna berättelse är så stark, så att jag ibland dras med i den. Jag börjar misstänka mina medmänniskor. Och jag skäms när jag gör det.

Idag, på Juldagen, firar vi en helt annan verklighet. Att Gud blivit människa och väljer att dela våra liv. Jesaja säger:

Natten ska vika där ångest nu råder.Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Idag samlas hundratusentals människor i vårt land kring denna berättelse. Att Gud blev människa. Jesus föddes inte i Sverige utan i Mellanöstern. Jesus föddes inte i välstånd utan i fattigdom. Jesus levde sin första tid på flykt. Till slut dödades Jesus, eftersom han blev för obekväm för maktens människor. Men Jesus uppstod också från döden. Han gjorde en väg genom allt som verkar omöjligt. Genom själva döden.

Vi som firar jul i Sverige idag och ända till tjugondag knut är människor som talar svenska, nordsamiska, arabiska, farsi, tigrinja och många andra språk. Vi tror i första hand på att Gud blev människa. I våra julkrubbor ställer vi ut tre stjärntydare som uppvaktade Jesus. De brukar avbildas som representanter för olika folk. De står tätt samman med den Heliga Familjen. De trängs med oxen, åsnan och fåren och dess herdar. Gud kommer till hela sin skapelse.

Denna berättelse – julevangeliet – innehåller det friska vattnet. Den klara källan som är idel godhet och kärlek. Vi vägrar ösa ur usla brunnar, där vattnet är brunfärgat och otjänligt. Vi söker en källa där rätten väller fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

Natten ska vika där ångest nu råder.Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Sydafrika i fokus

Denna vecka äger ett viktigt besök rum i Sydafrika. Det är en delegation från Kyrkornas Världsråd (KV) som reser till Sydafrika, som ett led i det som kallas

a social-justice mission (ett uppdrag för social rättvisa)

Det går att läsa mer i ett pressmeddelande från KV. Värd är Sydafrikanska kyrkorådet (South African Council of Churches – SACC). Resan sätter focus på genusbaserat våld, som är ett utav Sydafrikas värsta problem och på våld mot utländska medborgare.

Med på resan är KV’s generalsekreterare, Olav Fykse Tveit, vice generalsekreterare Isabel Apawo Phiri, Zimbabwes kristna råds generalsekreterare Kenneth Mtata och KV’s kommunikationsdirektör Marianne Ejdersten. I Johannesburg möttes de av Frank Chikane, som var generalsekreterare för SACC fram till 1993. Han är nu bland annat ordförande för KV’s Commission of the Churches on International Affairs. Hela delegationen består av 16 personer, under ledning av Olav Fykse Tveit.

Fr v: Frank Chikane, Isabel Phiri, Kenneth Mtata, Olav Fykse Tveit.
Foto: Marianne Ejdersten

Generalsekreteraren för SACC, biskop Malusi Mpumlwana, skriver att KV besöker Sydafrika för att slå följe med sydafrikanska kristna i kampen mot genusbaserat våld och våld mot utländska medborgare. Han är tacksam för besöket.

Enligt Olav Fykse Tveit har Sydafrika en speciell plats i KV’s hjärta. I hans uttalande går det att höra en besvikelse över att Sydafrika, som varit en förebild i kampen för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet nu återigen får kämpa med våld och orättvisor. Resan är en pilgrimsfärd för rättvisa och fred.

Imorgon, måndag, ska delegationen träffa Sydafrikas president, Cyril Ramaphosa.

Min reflektion är att Sydafrika behöver fortsätta att arbeta med sin försoningsprocess. Det är symptomatiskt att Sannings- och försoningskommissionens ordförande, Ärkebiskop Emeritus Desmond Mpilo Tutu, just nu ligger på sjukhus med en elak virusinfektion. Det positiva är att Tutu, enligt News24, är på bättringsvägen. Men kommer försoningsprocessen att återhämta sig? Avgörande är att regeringen lyckas införa reformer, så att de rika och priviligierade i landet tvingas dela med sig. Sydafrika är ett av de länder i världen som har störst ekonomiska och sociala klyftor. Inte minst det politiska etablissemanget under förre presidenten, Jacob Zuma, roffade åt sig utan motstycke. Men många av de mestadels vita, rika gruv- och jordägarna har inte heller behövt dela med sig särskilt mycket efter demokratiseringen. Det behövs reformer.

I Sverige har vi mycket att lära. En fråga är: kommer Sveriges Kristna Råd att bjuda in Kyrkornas Världsråd, för att även vi har problem? Tror vi – med Sydafrikas historia i åtanke –

att en politik som delar upp människor, är lösningen på gängkriminalitet och våld? Vad skulle inte kristna från södra Afrika kunna göra för oss idag?

Idag möts många av oss till gudstjänst. Temat i Svenska kyrkans evangeliebok är:

Guds rike är nära.

Det känns inte alltid så. Men det är inte desto mindre sant. Guds rike är nära. Gud själv är nära. Där människor lider. Där människor söker Guds hjälp. Låt oss göra det i bön och beredvillighet att också själva stå till Guds och medmänniskors tjänst.

Vem är vilseförd?

Häromdagen var vi på Operan i Stockholm. La Traviata. Enligt uppgift världens just nu mest uppsatta opera. Vi skulle höra Ida Falk Winland. Men så blev det inte. Innan allt började kom konsertchefen ut och meddelade att hon var förkyld. Istället hade en annan solist flugits in, nämligen Lana Kos. Eftersom jag aldrig hört Ida Falk Winland vet jag inte om det blev sämre eller bättre. Det jag vet är att Lana Kos var lysande. Hon spelade Violetta med stor inlevelse och sjöng dessutom underbart. En vacker röst hade även den norske tenoren Bror Magnus Tødenes. I första akten tyckte jag att han, liksom många andra, agerade stelt och oinspirerat men det tog sig efter pausen. Möjligen berodde det på att ingen av dem hade spelat mot inhopparen, Lana Kos.

Handlingen bygger på romanen Kameliadamen, av Alexandre Dumas den yngre. Som spelats in som film, med Greta Garbo i huvudrollen. Kanske finns fler versioner. Det är en tragisk story. Det är också en berättelse om en kvinna som lever i stor utsatthet. La Traviata betyder ordagrant ”den vilseförda”. Denna utsatthet beskrevs genom att kulissen var en anatomisk teater, där Violetta låg på ett bord, inledningsvis, till allmän beskådan.

Detta är ett fotografi av mittuppslaget i programbladet. Därför är det inte
Lana Kos i mitten utan Ida Falk Winland.

Programbladet handlar på olika sätt om makt och genus. Det är som Katarina Aronsson, dramaturg och programansvarig på Kungliga Operan skriver i en av programbladets artiklar:

Även idag finns människor som inte accepteras, som stigmatiseras och står utanför, det är bara andra regler och konventioner som dessa anses bryta mot.

I detta sammanhang tänker jag på alla som stigmatiseras på grund av sin religiositet idag. Globalt men också i Sverige. Anledningen till att jag tänker på det är att Violetta i sista akten, när hon märkt av sjukdom förbereder sig på att dö, berättar att hon funnit frid. En präst hade besökt henne och det hade hjälpt henne. Sedan sjunger hon om att överlämna sig åt Gud. Om detta står inget i programbladet. Kan det vara så att även ansvariga vid Kungliga Operan saknar språk för det religiösa? Jag undrar.

I denna sista del blir det också tydligt att de män som vilsefört Violetta har haft fel. Framför allt hennes älskare, Alfredo och dennes far, Giorgio. De ångrar sig. Detta hjälper inte Violetta men det hjälper oss. Vi som lever och har möjlighet att fatta kloka beslut i våra liv. Och det är ju ytterst det som är all kulturs funktion. Inte i första hand beskriva en annan kontext utan ge nycklar till att tolka våra egna liv.

Orkestern var förresten också lysande. Dirigent var Domingo Hindoyan.