Att komma till en plats

Onsdag – torsdag var jag på Lillsveds folkhögskola. Anledningen var att styrelsen för Svenska Missionsrådet (SMR) hade internat. Jag är en av ledamöterna. SMR är en paraplyorganisation med ungefär 30 medlemsorganisationer. Svenska Bibelsällskapet är en av dem. SMR har tre uppgifter:

Att erbjuda olika mötesplatser för medlemsorganisationerna. Att stå för vidareförmedling av Sida-bidrag och att utöva påverkan i olika frågor. Två viktiga områden där SMR har kunskaper är religionsfrihet och religiös läskunnighet.

När vi kom till folkhögskolan blev vi väl mottagna och fick frågan om vi ville veta vilken plats vi hade kommit till. Just då ville vi komma igång med vårt samtal så just introduktionen blev uppskjuten till torsdagsmorgonen. Men då fick vi en presentation av platsen och vad som hänt just där genom historien och hur det kom sig att en folkhögskola med inriktning på idrott och hälsa hamnade här.

Det slog mig att detta ofta händer när en konferens eller kurs startar. Någon som representerar platsen hälsar välkommen och berättar om platsen. Det kan ta kort eller lång tid men det verkar som att det är något vi behöver.

Mina tankar gick till en upplevelse jag hade vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Karlsruhe i augusti-september förra året. Då inbjöd representanter för urfolken till en samling för att be platsen om lov att vara där. Vi fick det förklarat för oss på ungefär detta sätt. Urfolk kommer alltid till en ny plats med vördnad och tar inte för givet att de bara kan ”stövla på”. Därför utförs någon form av rit eller ceremoni för att visa respekt inför den plats de kommer till.

När vi fick höra berättelsen om Lillsved kändes det på samma sätt. Vi stannar upp, någon berättar och det känns viktigt. Jag har nog aldrig tänkt på denna vanligt förekommande programpunkt på det sättet förut.

Förmodligen förstärktes av de upplevelser jag hade i Ghana, när vi var där för någon vecka sedan. I varje by vi skulle besöka fick vi först besöka de traditionella ledarna och anmäla vår ankomst. Vi berättade vad vi gjorde där och de gav oss en slags välsignelse att vara på platsen. Fint! På Lillsved insåg jag att vi nog ofta gör på ett liknande sätt.

Välj sida!

Efter dagens upplevelse står det helt klart för mig. Nu är det dags att välja sida i vårt samhälle och vår värld. Jag har upplevt apartheid och vet att i en del situationer finns inte utrymme för att stå med en fot i varje läger. Man måste ta ställning. Vi är där nu! Och förmodligen har vi varit där ett tag.

Idag var vi på Stora torget i Uppsala. Min syster hade tipsat mig. Hon är med i Rebellmammorna och de skulle, som avslutning på ”Week of action” hålla en sittande demonstration för att ta rädda vår värld i det klimatnödläge vi befinner oss i. Det var allvarligt men lugnt. Sittandes i ring och med stöd av en gitarr sjöng mammorna (och en och annan pappa) om en mer rättvis värld. Vi sjöng också med. Så hoppfullt.

Då kommer ett par personer i gula västar och berättar att Nordiska motståndsrörelsen (NMR) är på väg mot torget. En kall vind sveper igenom min kropp. Vi såg då att ett par poliser hade kommit till torget. De var inte där när vi kom.

När vi strax därefter gick hemåt mötte vi denna ondskefulla kraft. Med ansiktsmasker och i räta rader marscherade dessa män (och någon enstaka kvinna) i takt med en trumslagare. Budskapet på den stora banderollen löd: ”Stoppa folkutbytet”. En klassisk konspirationsteori, som är djupt fascistisk. Den låg också som en klangbotten bakom nazismen. Inget gott kommer ut av en sådan samhällssyn.

Det är verkligen inte bara NMR som hävdar att det pågår ett folkutbyte. Av andra grupper används den marginellt lindrigare termen ”massinvandring”. Tyvärr ser och hör jag hur vanligtvis vettiga och kloka personer dras in i snarlika tankefigurer. Islam svartmålas och man sammanblandar religionen Islam med islamistisk terrorism som om det vore samma sak. Eller så diskuterar man gängbrottslighet och säger i samma andetag att de som döms ska utvisas. Som om ingen svensk medborgare är inblandad. Och ofta utan att benämna vilka personer det är som i slutändan finansierar drogkartellerna. Ska även de utvisas? Knappast? 

Det är hög tid att välja sida. Jag vet på vilken sida jag vill stå när det gäller kampen mot rasism och fascism. Jag kämpar hellre för en rättvis värld, där alla behandlas lika. Och för att vår värld ska vara beboelig även i framtiden.

Kwame Nkrumah

Imorgon, 21 september, är det Kwame Nkrumahs födelsedag. Han föddes 1909 och avled 1972. Han var Ghanas första president. Ghana var först ut i Afrika att bli självständigt efter sekler av kolonialism. 1957 blev Nkrumah president. (Etiopien är annars det stora undantaget. Landet blev aldrig koloniserat.)

Idag har vi varit vid Kwame Nkrumah Memorial Park and Mausoleum. Väl värt ett besök. Världsbanken har stått för kostnaderna att rusta upp platsen och vi fick veta att arkitekten endast var 28 år gammal. I ett afrikanskt land räknas det som en mycket ung person.

Vi fick se Nkrumahs grav. Precis när vi kom dit var det en skolklass som besökte graven tillsammans med sin lärare. Så viktigt. Vi var där med kollegor från Ghanas bibelsällskap och även två personer som arbetar för United Bible Societies. En stationerad i Ghana, den andra i Kenya.

Kwame Nkrumah tillhör den första generationens ledare som verkligen gav allt för sitt land och för visionen att Afrika skulle bli en blomstrande kontinent. Jag frågade en av kollegorna från Ghana vad det betyder att besöka denna plats och fick svaret att det som griper mest är Nkrumas ödmjukhet. Att han inte drev någon personlig agenda utan först såg till sitt folks och hela Afrikas bästa. Även om han förstås också hade svaga sidor.

Nkrumah blev avsatt i en militärkupp 1966 och tillbringade sedan resten av sitt liv i exil. Vi såg en staty över honom som revs omkull 1966. Huvudet kapades av. Nu finns båda delarna på området. Tänkvärt!

Andra samtida ledare var Léopold Senghor i Senegal och Julius Nyerere i Tanzania. Dessa länder blev självständiga 1960 respektive 1961. Även dessa ledare hade sina brister men skiljer sig från många av dagens världsledare i just detta att de tjänade sitt land på ett osjälviskt sätt.

Vi mötte mängder av citat som kommer från olika tala Nkrumah hållit. Det jag gillade bäst lyder:

I am not African because I was born in Africa, but because Africa was born in me.

Nu är jag ju inte afrikan men jag kan ändå relatera till detta citat. Det känns som om Afrika föds i mig varje gång jag besöker kontinenten. Och jag är nog inte ensam om den känslan.

Imorgon ska vi alltså fira hans minne. Det är allmän helgdag. Det blir sorgligt att skiljas från detta spännande land och från dessa oerhört gästvänliga och generösa människor.

Här är själva mausoleet.

En skolklass var på besök vid graven med sin lärare.

Större delen av dagen har vi haft viktiga möten på Bibelsällskapets kansli.
Det ligger i Bible House, som ligger nere vid atlanten. Inte långt från
Kwame Nkrumah Memorial Park and Mausoleum.

 

 

 

 

Without Christ …

Så stod det på minibussens framruta. Den vi skulle åka med. Orden väckte både nyfikenhet och många frågor. Vem har bokat denna transport? Hur tänkte chauffören; ska vi våga åka ”utan Kristus”?

Lördagens stora händelse var att vi skulle besöka Bia Forest Reserve. Skälen var flera. Att visa upp hur en del av regnskogen bevaras. Vi såg exempelvis mahognyträd, som annars lever ett utsatt liv. Det fanns också en aspekt att åka till en relativt avlägsen plats, där läskunnighetsprojektet kanske ska lanseras i nästa fas. Hur ska teamet ta sig dit? Finns det hotell där kan sova? Det var bra att få se vilka utmaningar som projektet har. Till sist var det skönt att vi skulle få vara ute och vandra i skogen några timmar. Rekreation, helt enkelt.

Men hur skulle resan bli? Utan Kristus? Vi har haft en relativt säker buss hittills men den skulle ut på andra uppdrag under lördagen, så vi fick denna transport. Utan säkerhetsbälten. Eftersom jag är så van vid säkerhet i alla lägen är det alltid med en känsla av obehag som jag sätter mig i en transport utan bälten. Visst, jag har åkt på det sättet många gånger under åren i Sydafrika. Ibland finns helt enkelt inga val. Men ändå. Våra kollegor i bibelsällskapet i Ghana inledde dock resan med bön, i vanlig ordning. (Det gör även hustrun och jag när vi ska ut på långresa. Vi sjunger alltid: ”Vår Gud är oss en väldig borg …” en tradition från mitt föräldrahem.

Resan tog tid. På vägar som hade stora hål eller som var leriga och svåra att åka på tog vi oss i alla fall till resans mål. Det var fantastiskt att gå i denna täta djungel. Varmt, fuktigt, svettigt. Det gick åt mycket vatten. Vi besökte två heliga platser som av tradition besöks av kvinnor respektive män. Där offras så kallade dryckesoffer för hälsa och välgång. Det gjorde inte vi. Men det är alltid intressant att se vilka uttryck traditionell religion tar sig. Jag frågade om de offrade öl (som jag hade förväntat mig om det hade skett i Sydafrika) men svaret var sprit.

Vi hade flera beväpnade vakter med oss.

Väl hemma igen – jo, resan gick bra – fick vi middag och sedan hade jag tid att förbereda predikan till idag. Jag kunde inte släppa orden ”Without Christ”. Tänk om jag kunde använda det i min predikan? En berättelse om vår resa dagen innan?

Och nu måste jag förstås avslöja vad som stod på bakrutan:

Who am I?

Alltså, ”Without Christ, who am I?” Ett bra tema denna söndag. Jag anknöt till berättelsen ur Lukas 4:16-21 när Jesus läser från profeten Jesaja i sin hemstads synagoga i Nasaret. Min inledande fråga var om Jesus behövde lära sig läsa eller om han kunde det eftersom han var Gud? Mitt svar är att Jesus förstås behövde lära sig läsa som alla andra. Och i predikan var min poäng att de som går i läs- och skrivkunnighetsklasserna kan tänka att Jesus hade varit i samma situation.

Vi var inbjudna till en lokal ”Assemblies of God”-församling. Det är en del av den världsvida Pingströrelsen. Jag hade bett ledaren för Sveriges pingstvänner, Daniel Alm, skriva ner en hälsning, som jag kunde framföra. Det gjorde han gärna och det blev mycket uppskattat. Även hälsningen från Svenska Bibelsällskapets ordförande, Biskop Åke Bonnier.

Här syns jag tillsammans med Julius Jr,
Sofie och Charles. Sofie och jag fick vackra
kläder från församlingen vi besökte.

Ikväll ska vi åka ut till ytterligare en klass. Imorgon åker vi tillbaka till Accra. Då har vi haft några välmatade dagar i Sefwi Wiawso och ser fram emot flera goda möten med personalen på kansliet i huvudstaden.

Önskan om en tomt och klassbesök

Gårdagen blev aningen lugnare än tidigare dagar. Några ur gruppen åkte tidigare till ytterligare en radioshow för att berätta om projektet. Jag var inte med i den gruppen så det blev en lugn morgon för mig. Däremot hade Sofie fullt upp. Ett efterlängtat möte med de två team som arbetar med läskunnighetsprojekten. Det ena projektet sker i den region där vi nu är – Sefwi. Här lär sig människor läsa och skriva på esahie. Det andra teamet finns i norra Ghana och där gäller det språket gurene eller gurune. För Sofie, som är projektkonsulent, är det oerhört viktigt att få tid att tala med de personer som verkligen arbetar med detta och den tiden fanns igår förmiddag.

Just innan lunch åkte vi till en annan workshop, som bibelsällskapet anordnar. Den handlade om bibelöversättning och det var en välfylld kyrka vi kom till. Två professorer från Accra föreläste. Folk var mycket engagerade. Jag tänkte på våra egna översättningskonferenser, när människor samlas antingen runt NT2026-projektet eller för något av de projekt vi bedriver kring olika samiska språk eller meänkieli. Mer och mer inser jag att vi har mycket att lära av varandra.

Vi fick också besöka kommunkansliet en ytterligare gång. Nu fanns MCE (Municipal Chief Executive) på plats. Kanske skulle vi kalla honom kommunalråd eller kommundirektör eller borgmästare. Svårt att jämföra med vårt svenska system. Det visade sig vara en mycket vänlig och förvånansvärt ung man. Charles, som är med i ledningen för bibelsällskapet i Ghana, framförde några önskemål från bibelsällskapet som hade att göra med läskunnighetsarbetet. Det rörde sig exempelvis om att de önskar att regionala ledare ska lobba för att esahie ska bli ett ämne på universitetsnivå. (Gurene/gurune är redan det). Den fråga som avhandlades intensivt var bibelsällskapets önskemål om att få en egen tomt i Sefwi Wiawso. Charles intygade att bibelsällskapets närvaro i staden är tänkt att vara permanent. Samma önskemål hade också framförts till ”the Paramount Chief”. Nu diskuterades huruvida tomten skulle vara bland alla affärer eller i den del av staden där alla kontor finns. Skämtsamt ställdes frågan om inte bibelsällskapet kunde få två tomter. Men skämt åsido verkar det som om de lokala ledarna verkligen vill att bibelsällskapet ska få en fast plats att verka från. Så klokt att jobba nära både det politiska och det traditionella ledarskapet.

Idag hyr bibelsällskapet lokaler för sitt regionala kontor.
Men i framtiden vill de alltså helst ha en egen tomt.

Efter lunch och lite vila åkte vi sedan på ett nytt klassbesök. Denna gång var vägarna bättre eftersom det torkat upp sedan de senaste regnen. Resan tog en och en halv timme enkel väg. Vi blev stoppade i en poliskontroll. Alla fick gå ut och blev kroppsvisiterade. När de såg Sofie hämtade de en kvinnlig polis, som utförde visiteringen av henne. Det var en ren rutinkontroll men intressant att vara med om.

Julius, Samuel, Frank, John och Sofie inför 
gårdagens klassbesök. John kommer från Kenya
och arbetar även han för UBS.

Den by vi kom till låg verkligen långt ut i terrängen. Det såg nästan ut som regnskog och vi är ju på de breddgraderna. Först fick vi besöka byns traditionella ledare och anmäla vår ankomst. Ganska kort men viktigt. Jag undrar hur ofta svenska organisationer som tänker göra något på en ort bryr sig om att informera ledarna på denna ort? Även här har vi en del att lära oss.

Tre klasser med både vuxna och barn hade samlats i en kyrka och vi fick prov på deras kunskaper. Med oss har vi en expert på läskunnighetsarbete, Kimmo Kosonen, som kommer från Finland och arbetar för UBS. Kimmo observerar vad som händer och ställer mycket relevanta frågor. Det ska bli intressant att få ta del av hans utvärdering.

Kimmo är mycket intresserad av elevhäftena och ställer
relevanta frågor vid våra besök.

Det blev ett kortare besök på grund av den sena timmen men jag är övertygad om att det var både viktigt och uppskattat. Vi hinner ju bara besök en bråkdel av alla de platser där projektet pågår. Men vart vi än kommer möter vi stor glädje över att människor återtar sitt modersmål. Att se vuxna människor stolta berätta att de nu kan läsa och skriva på sitt språk är en stark upplevelse.

Human Rights Based Approach

Igår började programmet med en workshop som Sofie och jag ledde. Den handlade om det förhållningssätt inom arbetet med mänskliga rättigheter, som brukar kallas Human Rights Based Approach (HRBA). Workshopen blev verkligen ett gemensamt arbete där vi delade ut samtalsfrågor som de olika grupperna jobbade med och sedan redovisade. Vi hade lånat upplägget och även en del illustrationer men till syvende och sist var det vi i rummet som tillsammans gjorde förmiddagen. Det var spännande frågor som kom upp, även sådan som traditionellt betraktas som tabu. Centralt för just denna workshop var att mänskliga rättigheter gäller alla människor och att ett projekt som detta särskilt ska se till de personer som redan är marginaliserade.

Syftet var inte att diskutera komplicerade frågor, där vi helt klart har olika uppfattningar. Däremot är det viktigt att ingen person blir diskriminerad och det var alla överens om. Alla, precis alla, har rätt att lära sig och läsa och skriva på sitt modersmål. När vi väl slutade tog en av lärarna upp en sång och snart var alla med i sången – och glädjen gick inte att ta miste på.

Precis efter workshopen fick vi träffa ledningen för den lokala kommunen. Det var viktigt att vi alla presenterade oss och till slut fick vi veta att den som ledde samlingen från kommunledningen själv arbetar ideellt som bibelöversättare. Till det minoritetsspråk som läskunnighetsprojektet handlar om; esahie. Fantastiskt.

Mötet med kommunledningen blev kort för de traditionella ledarna väntade redan på oss. Så vi fick hoppa in i bussen och in i en medföljande bil och åka till palatset, där den högste traditionella ledaren residerar; the Paramount Chief. Han var omgiven av andra traditionella ledare. Vi fick instruktioner att buga när vi gick in, vilket vi också gjorde. Därefter skedde presentationen. Vår värd från kommunledningen fanns med. Han talade inte direkt till ”the Paramount Chief” utan det fanns ett språkrör som vidarebefordrade vad som sades. Nu tyckte jag inte att denna ordning upprätthölls hela tiden för vid något tillfälle responderade ”the Paramount Chief” direkt till oss. Sist av allt fick vi ställa upp för fotografering, bakom alla traditionella ledare. En av Ghanas bibelsällskaps anställda sa att detta är mycket ovanligt. Ett uttryck för att ledarna gillar projektet. Så bra!

Efter en kraftigt försenad lunch var det dags att åka ut till en by som heter Boka. Där pågår ett antal läskunnighetsklasser men nu har byn själv tagit hand om projektet. Den regionala utbildningsmyndigheten ger visst stöd. Vi mötte både barn och vuxna och det var så spännande att se deras stolthet över att äntligen kunna läsa. Eftersom det är Ghanas bibelsällskap som driver projektet är det förstås extra fint att människor kan läsa Bibeln på sitt modersmål. Men vi fick också se prov på andra områden där språkkunskaperna har betydelse. En man kom fram och sjöng en sång som han översatt till esahie. En pojke läste en dikt som han memorerat. Flera berättade att det aldrig funnits några böcker på esahie men att det nu kommer.

Vi var i en inte helt färdigställd kyrka. Jag fick syn på några människor som stod utanför och tittade in genom ett gallerförsett fönster. Jag uppfattade att de inte går i någon klass men att det kanske var där för att lyssna, i hopp om att en dag också de skulle få denna möjlighet. Vad vi ser är nämligen ett arbete som växer hela tiden. Med hjälp av Sida-medel startar Bibelsällskapet klasser men sedan drar de vidare till nya byar. Då får den byn man lämnar själva ta över ansvaret. Givetvis kommer man på besök, uppmuntrar och peppar, men ansvaret ligger hos människorna. Det känns mycket förtroendeingivande.

Radioshow, läskunnighet och leriga vägar

Dagen började med en talkshow hos en lokal radiostation. Tre personer från Ghanas bibelsällskap var med (bland annat Sebastian som r på fotot) och så Sofie och jag. Radioprataren ledde samtalet som fördes på esahie, twi och engelska. Med andra ord förstod vi inte så mycket men vi kunde viska lite i studion och få korta översättningar av våra kollegor. Alla är mycket stolta över att människor lär sig läsa och skriva på sitt modersmål. En del barn och unga kan läsa och skriva på twi eller engelska, de undervisningsspråk som används i lokala skolor. Men när det får lära sig läsa och skriva på sitt modersmål blir det enklare också i skolan. Förstås. Det är ju därför vi har hemspråksundervisning i skolan. Vilket jag hoppas vi får behålla även i framtiden.

När jag fick ordet frågade journalisten vad vi kan bidra med, valde jag att inte svara direkt på frågan utan vände på den. Vi har också mycket att lära oss. Vi har ju ett antal nationella minoritetsspråk. Hur ser det ut i Sverige? Får barn som växer upp i samiska hem eller i romska hem det stöd de behöver? Är vi medvetna om att bara någon generation bort var det förbjudet att lära ut samiska till sina barn. Eller så självcensurerade samiska föräldrar så att barnen inte fick chansen att lära sig sitt modersmål. En skam för vårt land. 

När jag berättar detta i Ghana tror de inte sina öron. Ingen verkar veta att vi också har en historia med utmaningar vad gäller läs- och skrivkunnighet och att det i vissa fall är pågående. Och att myndigheterna har stort ansvar.

Efter radioshowen besökte vi två skolor där elever får lära sig läsa och skriva på esahie. En karismatisk lärare gick igenom vissa glosor med barnen och de fick i tur och ordning svara på frågor och även komma fram till svarta (gröna) tavlan och skriva orden. Alla uttryckte stor tacksamhet mot oss gäster. Utöver Sofie och undertecknad har vi också två representanter för United Bible Societies med oss på resan. John, som kommer från Kenya, arbetar med frågor kring institutionell finansiering och är med för att se och lära men kan även bidra med sina kunskaper i hur man driver projekt, redovisar och mycket annat. Kimmo är från Finland, även om han bor i Thailand. Han är expert på läskunnighet och ville gärna se just detta arbete, som har gott rykte inom UBS.

Ett tredje klassbesök var planerat idag men vi kunde tyvärr inte genomföra det. Vid fyratiden satte vi oss i minibussen och åkte ut mot en by som ligger en bit bort. Där skulle vi också möta vuxna som går i läskunnighetsklasser. Men ungefär halvvägs kom vi till en sträcka som gick brant nedför och regnen hade spolat undan delar av vägen och gjort djupa fåror. Vi var över 10 personer i minibussen och fastnade. Alla fick gå ut och försöka få loss bussen. Det gick inte så bra men lyckligtvis kom ett antal farmarbetare på väg hem och de ställde gärna upp. Det kom också en bil med fyrhjulsdrift som hade möjlighet att hjälpa till. Bussen kom loss och lyckades åka nerför backen, ta sats och köra upp igen. Vi fick hoppa in och åka tillbaka utan att ha gjort vårt besök. I byn väntade lärare, elever och även den lokala ledaren (chief).

Medan bussen drogs loss ringde en av de ansvariga i Ghanas bibelsällskap till byn. För att vi inte skulle gjort resan helt i onödan satte sig läraren på en motorcykel och kom oss till mötes. Vi fick prata en liten stund med honom och kunde hälsa till byn.

Sofie talar med läraren som kom och hälsade
på oss, trots att vi aldrig kom fram till byn.

Från början var tanken att detta besök skulle skett på kvällen, när det var mörkt. Jag är mycket glad att planerna ändrades. Det blir ju kolsvart vid sextiden. Det hade inte varit så bra om vi hade fastnat på vägen då.

Detta var på intet sätt bortkastad tid. Vi vet från de rapporter vi fått att regnperioden skapar stora utmaning i projektet. Nu fick vi uppleva det rent konkret. Nästa gång vi läser en rapport kommer vi att förstå på ett annat sätt.

Det går inte överskatta betydelsen av detta projekt. Så många exempel vi har fått idag på människor vars liv påverkas av att kunna läsa och skriva på sitt modersmål. Vi är med och förmedlar Sida-medel till detta. Svenskt bistånd gör verkligen nytta. Visst finns det utmaningar men tro inte på alla som idag sprider falska rykten. Projekten är omgärdade med mycket kontroll och revisorer granskar rapporterna både i Ghana och i Sverige. Jag känner mig mycket trygg med att vara med och förmedla svenska skattepengar på detta sätt.

Några kor passerade också när vi satt fast. 
Och så fick vi se kakaoträd. De gula är mogna.
Vi fick smaka på det söta fruktköttet men
bönorna är bara bittra innan de torkats.

Framme i Ghana

Nu har vi blivit väl mottagna i Ghana. Resan startade redan 03.45 igår. Först taxi till Bromma och därifrån flyg till Bryssel. Nästa flyg var 1,5 timme försenat så vi kom ganska sent till Accra, Ghanas huvudstad, där vi sov i natt. I morse åkte vi så inrikesflyg till Kumasi. På wikipedia läser jag att detta är Kofi Annans födelsestad men de jag talar med i Ghana menar att han föddes på en annan plats. Nåväl, någon koppling finns i alla fall mellan denna stad och Kofi Annan. Väl framme i Kumasi fick vi lunch och sedan bar det av med minibuss till Sefwi Wiawso, som ligger i västra Ghana. Det är framför allt här vi ska vara några dagar för att lära oss mer om det läskunnighetsprojekt som stöds med Sida-medel.

Ikväll har vi blivit högtidligt välkomnade och fått vackra kläder och en halsduk med våra namn, där det står att vi är just välkomna.

Imorgon blir det fullt program. Först en talkshow på en lokal radiostation, sedan besök i några klasser och därefter en del samtal. Även på kvällen ska vi besöka klasser.

Med på resan är Sofie och jag från Svenska Bibelsällskapet, samt Kimmo och John från United Bible Societies. Detta läskunnighetsprojekt drar till sig intresse på grund av de goda resultaten och att det sker med en tydlig koppling till mänskliga rättigheter och FN’s globala mål (Sustainable Development Goals). Det är mycket spännande att vara här.

Det går som tåget …

För det mesta är jag väldigt nöjd med mina tågresor. Jag uppskattar detta färdsätt även om jag är kritisk till att det fortfarande är mycket dyrare än flyget. För det mesta. Som kolportör är det viktigt att tågen fungerar och det får gärna vara ekonomiskt försvarbart.

I söndags kväll åkte jag med nattåg till Skåne. Jag hade bokat i tid och fick en hel sovkupé för mig själv. Trodde jag! Förmodligen läste jag dåligt för jag fick i själva verket en hel liggkupé för mig själv. Det gick bra även det men jag hade sett fram emot egen toalett. Jag åkte med Snälltåget och måste nog tillstå att det just i detta fall var en väldigt sliten vagn. När jag skulle göra i ordning en av underslafarna lyckades jag inte räta upp den, så jag fick vackert lägga mig i en mellanslaf med minimalt utrymme. Tåget var försenat i Uppsala, så klockan blev nästan midnatt innan jag somnade. Vi skulle vara i Hässleholm sex på morgonen men anlände redan halv sex. Nåja, allt gick bra och jag hade gott om tid till anslutande tåg till Bibelns värld i Starby. (Jag blev hämtad i Knivinge).

Jonas Magnusson spelar Petrus, när han
förnekar Jesus. Arbetslaget från
Svenska kyrkan i Arboga är på besök.

På hemresan åkte jag Pågatåg och SJ. Allt gick smidigt och bra. Men när jag skulle byta i Stockholm blev jag konfunderad. Två tåg mot Uppsala samma tid? 13.11. Är det möjligt. Det ena var SJ och det andra Mälartåg. Det visade sig att det ena tåget gick via Märsta (SJ) och det andra via Arlanda (Mälartåg). Och på Arlanda hade det inträffat en olycka, så Mälartåget skull bli försenat.

Som av händelse fick jag syn på en ytterst liten informationstavla, där det stod att SJ och Mälartåg i detta fall tillämpade biljettsamverkan. Så jag gick till det andra spåret och frågade tågvärden (SJ) om jag fick åka med min Mälartågsbiljett. Hen lutade sig mot mig och bekräftade med svag röst, som om det var hemligt, att så var fallet.

Med andra ord kom jag med ett tåg som faktiskt avgick 13.11 till skillnad från de som väntade på den andra perrongen och förmodligen blev kraftigt försenade. När jag hade installerat mig på arbetsrum strax före 14.00 kom det ett SMS från Mälartåg med följande lydelse:

Hej!

Vi har uppmärksammat att ditt Mälartåg 936 är inställt. Din nuvarande biljett är giltig på kommande Mälartåg. Du hittar tider för senare avgångar här: trafikverket.se/trafikinformation/tag. Mer information gällande dina rättigheter finner du här: malartag.se/villkor-och-foreskrifter/resevillkor-malartag.

Vid frågor eller funderingar hittar du våra kontaktuppgifter här: malartag.se/kundservice/.

Med vänliga hälsningar,

Mälartåg Kundservice

Men då var jag alltså redan framme i Uppsala. Aningen märkligt i mina ögon. Kunde inte ett automatiskt SMS gå ut så fort det är förseningar? Varför måste ett tågbolag undanhålla kunden att det finns en möjlighet att åka samma sträcka med en annan operatör? För det var ju precis det som stod på den lilla skärmen som jag upptäckte. Tillämpar det biljettsamverkan eller inte, kan man fråga sig?

Jag hoppas verkligen att tågbolag och trafikverk tar sig an denna och liknande utmaningar. Så att människor väljer tåg framför mindre klimatsmarta transportsätt.