Reflektioner om dop och namngivning på en morgonpromenad

I morse tog jag en promenad. Viktigt för den som arbetar hemifrån. Jag stannade till utanför den så kallade KFUM-borgen. Där hade vi gymnastik, när jag gick på Fjellstedtska. Första året med Torbjörn Taxén som lärare. Han var landslagsspelare i basket. Spelade annars för KFUM Uppsala. Kändes speciellt när jag var femton år.

Idag heter lokalen Alfvénsalen, efter Hugo Alfvén, som en gång i tiden var dirigent för Uppsalakörerna Allmänna Sången (där jag sjungit) och Orphei Drängar (där äldste sonen sjunger).

I huset ligger också en restaurang, som heter just Borgen. Utanför har de en uteservering, som denna årstid är stängd. Där finns ett plexiglas med text. Texten beskriver vad restaurangen kan stå till tjänst med:

Disputation, A la Carte, Namnceremoni, Konferens

På andra sidan Fyrisån skymtar Fjellstedtska skolan

Spännande. Jag uppfattar det som att någon valt ordet namnceremoni framför dopkalas. Hur förhåller sig företeelserna och begreppen till varandra? Jag bestämmer mig för att googla. Och hittar en artikel på Viföräldrar med rubriken:

Namnceremoni – så gjorde vi

Det är fyra familjer som beskrivs. Den första familjen har valt ett kristet dop. Kan det alltså vara så att företeelsen kristet (barn)dop ingår som en underkategori i det större samlingsbegreppet ”Namnceremoni”? De andra exemplen handlar om familjer med olika religion, som alla valt att ordna egna namn(givnings)ceremonier.

På en annan site – dopguiden – går det att läsa om

Hur ordnar man en namngivningsceremoni

Här uppstår ett antal frågor. Framför allt får jag ett behov av att understryka att dopet inte är en namngivningsceremoni, även om namnet så klart spelar en viktig roll.

Ytterligare en webbplats – Namngivning.nu” – innehåller endast en mening om dopet:

En namngivningsceremoni, även kallad namngivningsfest, välkomningsfest eller barnvälkomnande, är den ickereligiösa motsvarigheten till det kyrkliga dopet.

När det skrivs om namngivningsceremonierna visar det sig att det också handlar om att välkomna ett barn in i familjen, släkten, samhället och världen. Och det är såklart ett allmänmänskligt behov. Första terminen under mina teologiska studier 1979 fick jag lära mig ordet

Rite de passage

Vi behöver riter vid stora övergångar i livet: födelse, vuxenblivande, äktenskap, död. Inget märkligt med det.

Ungefär fyrtio procent av alla barn som föds i Sverige döps in i Svenska kyrkan. Kan det vara så att resten – 60 % - har namnceremonier? Troligen inte. Många föds in i andra kristna samfund, där det antingen sker dop eller barnvälsignelse. Dessutom finns det väl liknande riter inom andra religioner. Det finns heller knappast statistik på namngivningsceremonier.

En del kommuner erbjuder borgerlig namngivningsceremoni. I vissa fall betalar kommunen arvode för en borgerlig namngivningsförättare. Det är ju generöst. Vid dop betalar dock föräldrarna själva via kyrkoavgiften.

På en kommuns webbplats verkar det som att bara Svenska kyrkan erbjuder dop av barn:

Ska barnet inte döpas enligt Svenska kyrkans ordning, kan man själv ordna en borgerlig namngivningsceremoni.

Det tycker jag vittnar om dålig kunskap hos den som formulerat texten.

Det jag konstaterar denna morgonstund är att samhället förändras. Och att förändringar av den religiösa kartan också ger avtryck i en restaurangs marknadsföring på en plexiglasskiva.

Tidsfördriv i coronatid

Idag fick jag plötsligt inspiration att skanna in en hel hög med gamla diabilder. Mina syskon och jag träffades för några år sedan och gick igenom ursprungsfamiljens hela samling av diabilder. Många har nu slängts men en del fick jag med hem, för att så småningom skanna in. Det var 2019 som vi träffades, så det har tagit drygt 2 år. Men nu är det gjort.

Någon tid därefter var jag hemma hos mins syster och vi tittade igenom ytterligare några diabilder. En del från vår fars resor i Grekland och Zambia. Han arbetade för Svenska kyrkohjälpen när jag var nyfödd. Den organisationen finns inte längre. Om detta har jag – i ett annat sammanhang – bloggat förut. Länken kommer här.

Det är spännande att titta på gamla foton. Det väcker minnen till liv. Fotografierna på far ger mig en förståelse för varifrån jag fått min kärlek till den världsvida kyrkan.

Någonstans i Zambia är denna bild tagen. 1962. Men vilka andra finns på fotot?

Men sedan blir jag ju fascinerad av vissa fotografier från min barndom. Jag har inte tänkt publicera alla men några av dem kan jag inte låta bli. Kvalitén är inte den bästa.

Vart är jag på väg? Och kan jag verkligen spela pingis?

Är inte klänningen aningen lång?

Jag minns denna hockeyhjälm. Men varför glasögon?