Bibeln på svenska

Just nu pågår ett stort arbete med att översätta Nya testamentet till svenska. Det tror jag många av de personer som känner mig är medvetna om. Jag är ofta ute i församlingar och andra sammanhang och berättar om detta, som vi kallar NT2026.

Svenska språket har förstås en särställning i Sverige och även i vårt arbete som bibelsällskap. Just nu pågår viss debatt om varför vi dragit igång detta arbete. Läs gärna vad jag skrivit i tidningen Dagen.

Det är bra att frågan diskuteras även om beslutet att göra denna översättning redan är fattat. I den katolska tidskriften Signum beskrev Anders Ekenberg arbetet som rentav kontraproduktivt.

Men jag tror det kommer att bidra till ett ökat intresse och engagemang att vi jobbar med bibeltexten. Det är inte bara översättarna som gör det. Vid våra teologiska lärosäten diskuteras översättningen. Kyrkor och samfund men även andra deltar som referensgrupper. Även enskilda skickar in synpunkter. Det kan alla göra. De texter vi hittills översatt finns att läsa här. Respons kan skickas till nt2026@bibeln.se – välkommen med synpunkter.

Dessutom ordnar vi en översättningskonferens om en dryg månad. 6–7 mars i Uppsala. Här kan Du läsa mer och anmäla Dig.

Svenska talas även av många finska medborgare. Därför har ekumeniska rådet i Finland en representant i vårt huvudmannaråd. I vår ska jag besöka Finland för att få reda på mer om hur Svenska Bibelsällskapet kan finnas till för svensktalande i Finland. Det ska bli spännande. Jag har inte varit i Finland sedan jag började i Bibelsällskapet för snart 3½ år sedan.

När vi lanserar en ny översättning av Nya testamentet år 2026 är det 500 år sedan den första översättningen av Nya testamentet till svenska kom. Då såg Sverige annorlunda ut. I Skåne, Halland och Blekinge talades inte svenska. Inte heller i Jämtland. I Sápmi var svenska rimligen också ganska okänt. Däremot tillhörde delar av nuvarande Finland det territorium som utgjorde Sverige. Jag hoppas att denna rörlighet i gränser och språkområden kan tas upp till belysning på något sätt under 2026. Jag vet att det redan tas initiativ vid några av våra lärosäten att belysa hur viktig översättningen 1526 var för svenska språket.

Nåväl, när Nya testamentet översattes till svenska var kungamakten inblandad och ännu mer när hela Bibeln var klar 1541. Sedan har det varit en statlig angelägenhet ända in i våra dagar. De stora översättningarna är ganska få. 1541 kom Gustaf Vasas Bibel. 1917 var det Gustaf V som stadfäste den och så kom den tredje officiella bibelöversättningen inför millennieskiftet i form av SOU 1999:100 men fick namnet Bibel 2000. (Carl XII:s bibel 1703 var däremot ingen ny översättning).

När Svenska Bibelsällskapet idag gör en översättning blir det inte en officiell översättning. Vi har inte det mandatet. Däremot finns vi som en förlängning av den officiella översättningstraditionen eftersom översättningen finansieras av Stiftelsen Svenska Bibelsällskapets Bibelfond, som förvaltar den royalty som kommer från försäljning av Bibel 2000. Det är dock kyrkor, samfund och andra användare som kommer att avgöra huruvida NT2026 blir en huvudtext på det svenska språkområdet eller inte. Som ledare för Bibelsällskapet hoppas jag ju det. Men jag vet att det finns fler översättningar och tycker det är positivt. Många läser Svenska Folkbibeln 2015. Vissa läser nuBibeln från 2017. Det finns också en populär parafras, som heter The Message, som är översatt till svenska. Och så har ju Bibel 2000 en fortsatt stark ställning. Inte konstigt, för det är en god översättning.

Det är inte så konstigt att vi i en pluralistisk tid också läser olika översättningar. Jag ser det som en möjlighet. Ytterst handlar det om att lyssna efter Guds tilltal i bibelordet. Det kan komma till oss på olika sätt och genom olika översättningar.

Bibelöversättning. Till många språk.

Hieronymus betraktas som
bibelöversättarnas skyddshelgon.

Efter drygt tre år som anställd i Svenska Bibelsällskapet känner jag ett behov av att sammanfatta några tankar kring bibelöversättning och språk. Det kommer att bli ett antal bloggposter.

Till vilka språk ska Bibeln översättas? Svaret inom vår internationella organisation – United Bibel Societies – är enkelt: Alla! Men det går också att säga: till så många som möjligt. Gränsdragningsfrågorna är svåra. Om ett språk är utrotningshotat är det ju desto viktigare att jobba med översättningar av exempelvis Bibeln till det språket. Men om det finns väldigt få som behärskar ett språk är det oerhört svårt att få tag på översättare.

För Svenska Bibelsällskapets del handlar det om att fokusera på de språk som finns i Sverige. Och det är ju många nog. Först och främst måste det understrykas att det inte är Svenska Bibelsällskapets uppgift att översätta Bibeln till alla språk. Inte ens alla språk som talas i Sverige. Men vissa har vi ansvar för.

Svenska är det främsta. Dels för att det är Sveriges officiella språk eller huvudspråk, enligt Språklagen (SFS 2009:600), dels för att Bibelsällskapets stadgar och historia så tydligt pekar mot just svenska språket. Ett exempel är att Svenska Akademien utser en representant i huvudmannarådet. Det gör även Ekumeniska rådet i Finland, för att det finns en stor grupp finlandssvenskar, som har det som sitt modersmål. Nästa bloggpost kommer att handla om bibelöversättning till svenska.

De nationella minoritetsspråken är också självklara för Bibelsällskapet. Men där delar vi ansvaret med andra. Exempelvis när det gäller de samiska varieteterna. Norska och svenska bibelsällskapen samverkar i två projekt just nu. Det är viktigt att betona att de samiska språken också är urfolksspråk, som på ett särskilt sätt uppmärksammas av FN-systemet. Min tredje bloggpost i denna serie sammanfattar vårt arbete när det gäller samiska – ett urfolksspråk med olika varieteter.

Men sedan finns det andra nationella minoritetsspråk. Utöver samiska är det finska, meänkieli, romani och jiddisch. Inom romani finns också en antal varieteter. Svenska kyrkans kyrkohandbok är exempelvis översatt till kalderash, kaale, lovari och resanderomani. Den fjärde bloggposten berör dessa nationella minoritetsspråk.

Sedan finns också svenskt teckenspråk, som inte har status som nationellt minoritetsspråk men ändå har en ställning som liknar de nationella minoritetsspråken. Bibelöversättning till detta språk får en egen bloggpost.

Personer som talar älvdalska har drivit frågan om även detta språk ska betraktas som ett nationellt minoritetsspråk. Staten har sagt nej men Europarådets expertkommitté menar att det borde betraktas som ett minoritetsspråk. Delar av Bibeln är översatt till älvdalska men det är inte Bibelsällskapet som har gjort denna översättning. På samma sätt finns det bibelöversättningar gjorda till gutamål, mormål med flera språk, som skiljer sig från svenska så mycket att de inte går att beskriva som enbart en dialekt. Dessa språk, som har egna bibeltexter översatta men som inte har status som nationella minoritetsspråk, får en egen bloggpost.

Allra sist vill jag skriva något om övriga språk som talas i Sverige. Där förlitar vi oss på andra bibelsällskap eller organisationer som arbetar med bibelöversättning och de är många. Vår uppgift i detta avseende är att tillhandahålla så många språk som möjligt i vår bibelbutik.

Med andra ord kommer det inom kort sex bloggposter, som reder ut begreppen kring bibelöversättning. Vem vet, kanske blir det några fler, när jag väl börjar gräva i detta spännande område.

The Silencing of Regina Gelana Twala

Prof Joel Cabrita from Stanford University, San Francisco, USA will be warded an honorary doctorate from the Theological Faculty, Uppsala University, tomorrow. Today she held her lecture with the heading:

Writing religion: research assistance & authorship in African religious history

Joel Cabrita has published important work on African Initiated Churches and her work is connected to the late Uppsala Professor Bengt Sundkler. He is did some groundbreaking work on the AIC’s. In his first book: Bantu prophets in South Africa (London: Lutterworth Press, 1948) he is rather negative to these kind of churches finding them to include too much paganism. Later he wrote Zulu Zion and some Swazi (Lund: Gleerup, 1976). In this book he has changed his opinion about the AIC’s and is more positive.

Joel Kabrita argued in her lecture that Regina Gelana Twala contributed to this change. But her contribution was never recognised. Kabrita has written a book about Twala:

Written out. The Silencing of Regina Gelana Twala (Ohio University Press, 2023)

I really want to read it. So the question is: why was the contribution of Twala not recognised by Sundkler? One answer is that this happened in another time. In the 1950s senior researchers leaned heavily on their research assistants. But this answer is not enough. Sundkler was criticised for this already after his first book. In the second book he therefore named a number of his research assistants. Two of them were Peter Mkhize and Titus Mthembu. Cabrita argued that Twala was as important as they. So, why is Sundkler just silencing her? Especilly since she contributed a lot to the second book. Cabrita could show this with examples where Sundkler has copied from Twalas notes almost word by word.

Cabrita informed us that Regina Twala was not a Lutheran. But I cannot believe that this was a reason. Sundkler was an ecumenist. In her lecture, Cabrita showed that Twala in general struggled to get her work published. When she died in 1968 she left a number of unpublished book manuscripts behind. On the website of Standford university I read this as an explanation to the silencing of Twala. I think it comes from Cabrita’s book:

The literary gatekeepers of the racist and sexist society of twentieth-century southern Africa clamped down by literally writing her out of the region’s history. 

Ohio Press summarises and asks:

Systemic racism and sexism caused one of South Africa’s most important writers to disappear from public consciousness. Is it possible to justly restore her historical presence?

Cabrita answerd this humbly. She admits that she as a white scholar is privileged. She does not intend to come as a white saviour.

Nevertheless the gave us a few things to think about. We need:

- A new way of decolonizing knowledge

- Literary activism

- Greater due diligence in publishing

Cabrita also underscored that Twala found ways to publish her texts, albeit in newspapers and under pseudonyms like Intombazana. Cabrita wants to ensure that Regina Twala gaines recognition. She has even approached Oxford press, that published books by Sundkler. I got the impression that they were not amused.