Enheten i Kristus

I söndags var det 14:e söndagen efter trefaldighet och temat var ”Enheten i Kristus”. Vi deltog i högmässan i den kyrka vi brukar fira högmässa i. God förkunnelse om att vi som enskilda kristna inte kan avgöra vilka personer Jesus vill ha att göra med. Tänkvärt! Det är så lätt att ha synpunkter på andra kristna. Som om det vore vår sak att avgöra vem som hör till och vem som skulle exkluderas.

I fredags hade jag glädjen att leda mässan i Uppsala domkyrka mitt på dagen. Den började kl 12 i Sturekoret. Strax före – 11.45 – var det bön för freden i ett annat av domkyrkans många sidokor. När jag satt och bad i Sturekoret just före mässan hörde jag psalmsången. Fint!

Vi var 16 deltagare på mässan. Då kan det vara bra att vara två som delar ut nattvarden. När jag såg att det fanns tre andra präster på plats bad jag en av dem, en tidigare kollega från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, vara med vid kommunionen. Det ville hon gärna. Roligt att få tjänstgöra ihop.

I mässan deltog också ett par från Seattle i USA. Hon var lutheran och han katolik. Det hade inte förstått något av min predikan men desto mer av liturgin, som var densamma som de var vana vid. Starkt! Jag gav dem en kort sammanfattning på engelska efteråt och det var de tacksamma för.

Väl ute i sakristian mötte jag den präst som skulle leda middagsbönen i Sturekoret kl 12.45 och även de två sakristaner som hade ansvar för att bistå. En äldre lärde upp en yngre. Mässor och andakter avlöser varandra. En ständigt pågående bön.

Jag är medveten om att de olika andakterna, mässorna och tidebönerna i domkyrkan härbärgerar olika fromhetstraditioner i Svenska kyrkan. Det är ett tecken på enhet att vi kan dela på kyrkorummet och trivas i varandras närhet. I min roll som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet känner jag mig välkommen i de flesta traditioner utan att för den skull hålla med om allt.

Fredagens upplevelse fyllde mig med tacksamhet.

Oblater överallt

När vi kom till kyrkan i morse låg det oblater överallt i vapenhuset. Väldigt små oblater men dock oblater. Det är klart att jag blev upprörd. Ända tills jag insåg att det inte rörde sig om nattvardsoblater utan konfettioblater. Förmodligen var de kvar efter en vigselgudstjänst dagen innan.

För ett antal år sedan skrev jag en bloggpost om oblater som används till trycksaker. I den grafiska ordlistan förklaras det på följande sätt: 

OBLAT – Liten, ofta självhäftande etikett som används för att tex. försluta kuvert eller fästa svarskort.

När jag googlar ser jag att oblater förekommer lite varstans. Även i bagerisammanhang. 

Och så förstås när det gäller konfetti. Vad jag förstår är det inte ett nytt fenomen. I Sörmlands museums samlingar finns en ask som ser relativt gammal ut.

SLM 52067 – Pappask innehållande konfetti av oblat i olika färg, från Strängnäs

Men det går också beställa på nätet.

Varför heter det då ”oblat”? Själva ordet kommer från latin och betyder inte – som man kunde tro – ”litet runt objekt som antingen kan förekomma som osyrat bröd i olika sammanhang eller som en pappersetikett inom det grafiska området”. Ordet betyder rätt och slätt:

Framburet

Verbet är oregelbundet och de fyra böjningsformerna lyder:

offerō, offerre, obtulī, oblātum

Ordet ”offra” härstammar från detta latinska ord. Offerre betyder rätt och slätt ”frambära”. (Fero betyder just ”bära” och här har det lagts till ett prefix som betyder "fram".)

Ordet ”offert” kommer också härifrån. En offert är ju något vi lägger fram.

I kyrkans språk talas det om ”offertorium” och ibland ”offertoriepsalm”. Det är då som något ”bärs fram”. Och det som burits fram och sedan ligger på altaret är ”det som vi har framburit” – ”oblatum”. Det är helt enkelt den gamla fina verbformen supinum av det latinska verbet offerre.

Att föredra något på latin heter præferre – jämför med engelskans ”prefer”. Från detta verb kommer den latinska supinumformen prælatum som vi har i ordet ”prelat”. Jag är inte helt säker på att det betyder att personen ”föredragit” men jag tror det.

Som varje läsare av denna text rimligen förstår är jag en smula road av etymologi (läran om ords språkhistoriska ursprung, släktskap och utveckling). Men lika mycket är jag fascinerad av att ett – från början – kyrkligt ord kan ta sig lös från det kyrkliga och finna en plats i andra kontexter. Det är fint. Så även om kyrkan förmodligen var först med att använda ordet "oblat" för något litet runt, så kan det idag betyda alla möjliga runda saker. Och denna helg hade det lilla runda hittat tillbaka till vapenhuset i den kyrka där vi också tog emot Kristi kropp i en "oblat".