* * * * *
Vi sprang ikapp till skolbespisningen. Det gjorde vi en gång
var femte vecka. Jag vet inte hur det var för er men när jag gick i skolan hade
vi en matsedel som omfattade just fem veckor. Och någon gång under denna period
bjöds vi på palt. Vi bodde i Långträsk. Mitt emellan Pite och Arvidsjaur.
Men det var inte den dagen vi sprang ikapp till matsalen.
Det var dagen efter. Då fick de första i kön uppstekt palt. En delikatess.
Det skedde i skolbespisningen. Ungefär en sådan som vi idag
sitter i. Och för dem av oss tioåringar som sprang snabbast var det ett slags
bespisningsunder. Att få av det överblivna innan det tog slut. Uppstekt palt.
Så lever vi ibland våra liv. Vi jagar efter vinst. Vi
armbågar oss fram. Först till kvarn får först mala. Det låter rättvist. Ett
gammalt svenskt talesätt. Kan väl inte vara fel?
Även människorna kring Jesus.
” … de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung …”
Jesus uppfattar detta och drar sig undan. När folket ändå –
dagen efter – hittar Jesus på andra sidan sjön, konstaterar han:
” … ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken
utan
därför att ni åt av bröden och blev mätta.”
Vem är Jesus egentligen? Och vad ska vi söka hos honom?
När teologer i södra Afrika reflekterar över Herrens bön
fäster de uppmärksamheten vid att när bönen övergår till att handla om våra
behov så kommer bönen om bröd:
”Ge oss idag det bröd vi behöver”
Jesus har fokus på vårt behov av mat. Det är tydligt i
berättelsen om bespisningsundret. Jesu har omsorg om människorna. Den första frågan,
när han ser alla som kommer, är:
”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?”
Evangelisten Johannes berättar även hur Jesus efter sin
uppståndelse bjuder lärjungarna på bröd och fisk med orden:
”Kom och ät”.
Att göra detta till något andligt är att göra våld på Jesus.
Det är uppenbart och det går som en röd tråd genom hela Jesusskeendet:
Jesus bryr sig om människors hunger. Jesus mättar människor
på riktigt. Med riktigt bröd.
Men samtidigt är Jesus ingen garant för materiell trygghet.
I samma stund som vi vill hålla fast honom, flyr han. Drar han sig undan.
I det samtal som följer med människorna, dagen efter
bespisningsundret, hänvisar folket till hur Gud gav deras förfäder och
förmödrar manna i öknen. Och vi vet hur det var med det.
”Men somliga lydde
inte Mose utan sparade av det till nästa morgon.
Då var det fullt av mask och
luktade illa.”
Jesus ger bröd. Men inte mer än vi behöver. Orden om mannat
från 2 Mosebok handlar om rättvis fördelning:
”När de sedan mätte
upp hade de som samlat mer inte fått för mycket
och de som samlat mindre inte
för litet, alla hade fått vad de behövde.”
När vi i fastan söker vandra i Jesu fotspår är det för att
lära oss detta. Utifrån var i livet vi befinner oss får vi följa Jesus på olika
sätt.
”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”
Han som avstod från allt och antog en tjänares gestalt och gjorde
sig ödmjuk och var lydig …
Det var därför Gud upphöjde honom …
En del av oss eller ska vi säga i vissa tider är vi där med
Jesus. Vi erfar kors och plåga. Då får vi be att Gud drar oss upp.
Men ibland är vi i behov av att ödmjuka oss, för att andra
eller vi själva upphöjt oss. Då får vi följa Jesus på vägen ner.
Den som ödmjukar sig ska bli upphöjd. Eller den som andra
har förödmjukat. Den ska Jesus upphöja. Den som hungrar ska mättas. Det är lika
sant som att den som redan har ska dela med sig.
Vår kallelse är att följa Jesus från den plats och den
position vi befinner oss.
Om vi söker Jesus av hela vårt hjärta kommer han också att
ge oss den kraft vi behöver.
No comments:
Post a Comment