Moder eller fader

I söndags var det Heliga Trefaldighets Dag. Vi firade högmässa på förmiddagen. När jag gav min kollekt, till Svenska kyrkans internationella arbete, i kollektomaten, uppmärksammades jag av en annan gudstjänstbesökare på det anslagna kollektcirkuläret. Det var underskrivet:

Gunilla Hallonsten
chef för Svenska kyrkans internationellalla arbete

Det såg lustigt ut, tyckte vi. Under kollektupptagning log denna gudstjänstbesökare och jag åt varandra. Internationellalla. Lalalalala ...

Vad jag inte tänkte på var formuleringen i den avslutande bönen. Det uppmärksammades jag på senare.

Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.

I sociala medier har jag sett flera reaktioner. Dels på formuleringarna som tilltalar Gud i kvinnliga termer, dels att bönen handlar om att vi som ber ska uppmuntras.

Den som framför allt kritiserar val av genus, är Helena Edlund. På Kristen opinion, menar hon att bönen inte riktar sig till den kristna guden. Det är hårda ord. Samtidigt vill hon att vi ska börja föra seriösa teologiska samtal inom Svenska kyrkan. Det är ju bra. Men då kanske inte andra ska utmålas som avgudadyrkare.

En annan kritiker av bönen, som jag råkat på, är biskop Ragnar Persenius på sin blogg. Han menar att det är fel att be om uppmuntran.

Att fokus i bönen ligger på vårt eget behov av att uppmuntras och vår förmåga att vittna istället för på Guds storhet och handlande verkar inte ha funnits i synfältet när den skrevs.

Visst ligger det något i biskopens kritik. Men bönen innehåller väl också något om Guds storhet. På biblisk grund. Romarbrevet 11:33

… led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet

I själva verket är bönen uppställd som en klassisk kollektbön. Först en formulering som beskriver Gud, sedan en bön om vad som vi önskar ska hända med oss. Samt en avslutande del.

Min egen kritik handlar om att vi enbart beskrivs som givare. Inte mottagare i den världsvida kyrkan.

Samtidigt är det problematiskt att kritisera en bön. Å ena sidan är den skriven för att många ska be den. Då hamnar den under luppen. Å andra sidan är den ett uttryck för en enskild människas fromhet. Och bör mötas med respekt.

Det som satt igång mest debatt är nog ändå formuleringen som tilltalar Gud som Fader och Moder.

Under vår sista vistelse i Sydafrika hörde vi ofta formuleringen:

God, our parent.

Hur skulle det fungera om vi tilltalade Gud som förälder? Inte så bra, tror jag. Vi brukar ju inte göra det med våra egna föräldrar. Hej förälder ...

Vi behöver säkert samtala mer om detta i Svenska kyrkan. Och egentligen gör vi redan det. Handboksarbetet handlar delvis om detta. Nog måste vi väl kunna finna former där både den som önskar ett mer inkluderande språk får plats och samtidigt någon som inte kan tänka sig att ändra på vissa formuleringar i bön och gudstjänst, känner sig hemma. Eller måste vi gå skilda vägar nu? Eller ska några behöva ge sig?

Samtal och vilja till försoning! Det önskar jag!

Jag hoppas samtidigt att detta inte fördunklade den viktiga kollekten på Heliga Trefaldighets dag, som också kallas missionsdagen. Det var ju ändå huvudsyftet med kollektvädjan.

Bolmsö, Bruno och Biskopen

Gud älskar alla och alla är välkomna i kyrkan. 

Mycket i livet är enkelt. Annat är komplicerat. Ibland är det enkla det mest komplicerade. Därför vill jag i denna bloggpost lyfta fram några olika perspektiv. För att problematisera och komplicera.

Bruno Edgarsson är kyrkvärd i Bolmsö kyrka. Han är dessutom ordförande i stiftsfullmäktige i Växjö stift. Han är intervjuad i tidningen Smålänningen idag. Han möter läsaren i en bild där han står framför Bolmsö kyrka. På insidan av grinden. Och grinden är stängd. Han uttalar sig kring frågor som gäller Pride, sexualitet och hur Svenska kyrkan bör förhålla sig. Jag delar inte hans uppfattningar -  mer än på en punkt. Det är just när han säger:

Gud älskar alla och alla är välkomna i kyrkan. 

Men jag inser att just dessa ord betyder olika saker för oss människor. Alla känner sig inte välkomna. 

Bakom det Bruno Edgarsson säger anar jag ett utanförskap. Att några andra tar plats och att han och andra inte längre får rum. Han berättar att han har vänner som lämnat Svenska kyrkan på grund av besluten kring samkönade äktenskap. Jag vet att jag tolkar det han skriver. Kanske har jag fel. Ur detta främlingskap kommer, tror jag, uttalanden om att han inte skulle kunna tänka sig att gå med i Pride och att homosexualitet är en trend. Samtidigt menar han att han inte vill döma någon som är homosexuell eller som går med i Pride.

Här finns naturligtvis ett stort problem. Att gå med i Pride är ju en aktiv handling. Den som gör det kan antingen definiera sig själv som homosexuell eller inte göra det. Den som inte går med i en Pride-parad kanske har skäl att inte göra det. Just denna frågeställning är inte så problematisk. Nog måste väl var och en få avgöra vilken parad hen deltar i?

Uttalandet att inte döma någon som är homosexuell är däremot oerhört mycket mer komplicerat. Det bygger på en slags föreställning att det går att välja. Så byt ut ett ord i uttalandet och säg att Du inte dömer någon som är kvinna, man, ung eller gammal. Som om den personen har valt att vara just detta.

Bruno Edgarsson har en åsikt. Det har han rätt att ha. Men de människor han uttalar sig om är verkliga människor. Det går inte att likställa rätten att ha en åsikt med rätten för en person att vara den människa hen är.

För mig är det självklart att Bruno Edgarsson har rätt att uttrycka sin uppfattning. Jag menar också att det finns plats för honom i Svenska kyrkan. Därför blir jag glad att biskopen i Växjö stift, Fredrik Modeus, i en kommentar i Smålänningen både uttrycker att han inte delar Bruno Edgarssons uppfattning men samtidigt att han som biskop inte vill lägga locket på. Jag uppfattar att Fredrik Modéus vill att åsikter ska komma upp till ytan, så att de går att bemöta och på sikt förändra.

Frågan är dock, och den ställs även till biskop Modéus, om Bruno Edgarsson kan sitta kvar som förtroendevald. Biskopen vill inte uttala sig om det. Begripligt i en kyrka som styrs av de olika nomineringsgrupperna. Enligt Aftonbladet tar ordförande för Centerpartiet i Kronobergs län, Per Schöldberg, avstånd från det Bruno Edgarsson har sagt. Frågan om han kommer att sitta kvar vet jag inte hur centerpartiet hanterar. Det mandat han sitter på i stiftsfullmäktige gäller väl oavsett vad nomineringsgruppen anser?

Ändå är det bekymmersamt att ordföranden i stiftsfullmäktige inte verkar vara medveten om att han inte bara är en privatperson utan att han i sitt uppdrag som just ordförande har en maktposition.

Det som dock griper mig mest är det foto, som finns i artikeln och som jag redan beskrivit inledningsvis. Där Bruno Edgarsson, som kyrkvärd, står vid grinden framför Bolmsö kyrka. Grinden som är stängd. Även om han är kyrkvärd har han inte tolkningsföreträde ensam. Bilden säger något.

Min gissning är att han inte själv valt platsen. Kommunikation är inte lätt. Men en person med en maktposition i Svenska kyrkan, som vill uttrycka sin egen uppfattning, bör välja en annan plats. Och skulle det vara så att journalisten föreslagit platsen, hade det förmodligen varit möjligt att säga nej.

Det är tråkigt att kyrkobyggnaden, som bör vara ett öppet och tryggt rum, förknippas med uppfattningen att homosexualitet är något främmande. Hur gärna än Bruno Edgardsson vill säga att alla är välkomna i kyrkan, blir budskapet ett annat.

Utbildningsinstitutet i SKT

Vad händer på utbildningsinstitutet?

... frågar Göran Lundstedt i en ledare i det senaste numret av Svensk Kyrkotidning (SKT). Det är en legitim fråga. Självklart ska resten av Svenska kyrkan bry sig om den skola, där en del av kyrkoarbetarna utbildas. (Jag skriver ’en del’ för att en del av de anställda i Svenska kyrkan kommer med utbildningar från andra håll).

Jag håller med Lundstedt om att ansvaret ytterst ligger på kyrkostyrelsen.

I denna bloggpost vill jag dock inte försöka svara på frågan, vad som händer på vårt institut.

Däremot vill jag kommentera en olycklig präst- och diakoncentrering i ledaren. Lundstedt skriver att de studerande befinner sig i en utsatt och pressad situation. Han förtydligar:

De har fått gå igenom antagningskonferenser. Nervöst fått träffa otaliga stiftsadjunkter och kanske flera biskopar som under olika sittningar och samtal kommit med ibland för kandidaten outgrundliga frågor och varje biskop har haft sin speciella form och agenda för att kolla om kandidaten är lämplig för tjänst i Svenska kyrkan. Till sist hänger allt på biskopen om kandidaten en gång ska få vigas till präst eller diakon. 

Därför är det viktig, menar ledaren, att utbildningsinstitutet präglas av god arbetsmiljö.

Jag är inte emot en god arbetsmiljö. Däremot vänder jag mig emot denna fixering vid vigningstjänsten. Visserligen har tidigare även blivande församlingspedagoger och kyrkomusiker nämnts. Men sedan osynliggörs de helt. Och det är dessvärre alltför vanligt.

Om jag förstått det hela rätt, var ett av de viktigaste skälen till utbildningsreformen att församlingspedagoger, diakoner, präster och kyrkomusiker skulle utbildas tillsammans. Om samverkan är viktig behöver alla synas. Så frågan kan också ställas:

Vad händer på Svensk Kyrkotidning?

Guest blogger: Matilda Göranzon

Hi, my name is Matilda and I’m a vegetarian…

This photo is taken in the city centre of Uppsala. Amazing!
Photographer; Matilda Göranzon

No, that’s not it. That’s not how I introduce myself. But lately I’ve been thinking that maybe I should. To give people something to think about. Make a statement you know.

Today while taking a walk in the city center of Uppsala I came across a flock of sheep. In the middle of Uppsala. More specific, they were grazing the hill of the castle. I must say I was a little confused. But it quickly came to my mind how amazing it was. Seeing this. I managed to talk to a man standing by the side of the road with two boarder collies. They were there to watch the flock of sheep for a while. He told me that it had cost too much to trim the grass and bushes last year. Human labor was not effective enough. So this year they brought in specialists – sheep. With little lambs and all.

This makes ME think. It makes me think about how wonderful our ecosystem is. No need for fancy hand made tools, no, the animals can do the job. Happily! And the moment we disturb the ecosystem or the natural food chain, we mess things up and the results can be devastating. Why can’t we live more in sync with our ecosystem, with the animals? Let them deal with the hunting, because their tactics are (according to me) purer. Let the animals help us create a greener world. Both literally and figuratively speaking.

I’m becoming a vegetarian more and more because I don’t want them to die. I believe every living creature in this world has the right to live. Because when we are faced with the option of life or death – the majority of us choose LIFE.

My name is Matilda and I’m a vegetarian. 

Allmänna Sångens vårkonsert

Under åren 1980-1987 sjöng jag i Allmänna Sången, Skandinaviens äldsta universitetskör. Senaste gången jag var med på en vårkonsert var med all säkerhet våren 1986. Det var alltså 30 år sedan. Meda andra ord på tiden att återknyta bekantskapen med kören.

Eftersom hustrun jobbar denna lördag fick yngsta dottern förbarma sig över sin gamle far och följa med.

De två första låtarna var traditionella vårsånger. Kören stod då i en stor cirkel längs väggarna i Uppsala Missionskyrka, där konserten hölls, eftersom universitetsaulan renoveras. Det är alltid mäktigt att sitta mitt inne i en kör och lyssna. Särskilt om kören sjunger helt rent och med stor känsla.

Ur det övriga programmet vill jag särskilt lyfta fram Benjamin Brittens

Hymn to St. Cecilia

Den sjöng vi även på min tid. Så underbart vacker musik. Det är mycket möjligt att kören 2016 sjunger den bättre än vad vi gjorde. Svårt att säga. Jag är ju liksom jävig. Men vackert var det. Det fanns också andra pärlor. Jag ska inte trötta med en massa titlar.

Körens dirigent, Maria Goundorina, hämtar Anna-Karin
Klockar från hennes plats på vår bänk, för att hon
skulle vara med kören där framme och få ta emot
applåder även hon, för sitt uttrycksfulla verk.

Ett stycke som helt klart var konsertens klimax var

Speeches

av

Anna-Karin Klockar

Hon har tilldelats Allmänna Sången & Anders Wall Composition Award, som är förbehållen kvinnor som komponerar. Klockar har tonsatt tre klassiska texter varav det första grep mig mest.

Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter

Den är skriven av Olympe de Gouges, som var aktiv under franska revolutionen. Hon tyckte dock att revolution inte bara skulle gälla män utan slogs även för kvinnor, slavar och barn födda utom äktenskapet. Hon står bakom den berömda repliken:

En kvinna har rätt att bestiga schavotten. Hon måste få samma rätt att bestiga talarstolen.

Hon avrättades den 3 november 1791 för

Opposition mot dödsstraff

I stycket sjunger sopraner och altar mest hela tiden och blir bara nu och då avbrutna (utan större framgång) av basar och tenorer. Humor!

Som ett extranummer fick vi höra ytterligare ett stycke av Benjamin Britten. Han med Sankta Cecilia, ni vet. Det stod inte med i programmet. Kören hade börjat öva just det stycket samma kväll som terrordåden i Bryssel ägde rum. Stycket heter

Advance Democracy

Vad jag förstår skrev Britten stycket just innan andra världskriget bröt ut. Jag tror att kören på detta sätt (liksom med texten av Olympe de Gouges) ville skicka med ett budskap ut i vårfirandet, att det finns djupare värden, som vi måste stå upp för.

Holsten Fagerberg – en förebild

Idag begravdes Holsten Fagerberg på Gamla kyrkogården i Uppsala. Klockan 10 ägde begravningsgudstjänsten rum i Domkyrkan. Hans brorson, Fredrik Fagerberg var tjänstgörande präst. Hans kusin, Sven Hagberg, var också med, som textläsare.

När jag började mitt sista år i prästutbildningen hösten 1985, var Holsten rektor på pastoralinstitutet i Uppsala. Han var dessutom lärare i homiletik, predikokonst. Det ämne som jag nu undervisar i. Det var därför naturligt att, tillsammans med hustrun, närvara vid begravningen. (Hans efterträdare som homiletiklärare, Hans Sjöström, var också där. Kanske någon homiletiklärare ytterligare, som jag inte la märke till).

Med anledning av Holstens död tog jag fram min pärm från min egen utbildningstid. Jag minns att han hade fem ledord för predikan. Jag kom ihåg de första men hade glömt hela raden. I min pärm fanns de nedskrivna:

Start

Början ska vara motiverande. Gärna med en bild, berättelse eller bibelord. Den ska anknyta till det som kommer.

Struktur

Här handlar det om en tydlig disposition. Här gav Holsten olika modeller.

Studs

Tanken var att väcka känslor. Även viljan hos dem som lyssnar. Jag har antecknat:

Trösta, lära, varna och förmana

Tid

Predikans tempus är presens

Konkretion

Predikan får inte bli för abstrakt

Säkert har jag missat mycket i mina anteckningar. Det som jag framför allt kommer ihåg är ordet

Studs

Mycket kan sägas om Holsten. Hans brorson, Fredrik, nämnde i begravningstalet många av hans goda sidor. Inte minst att han var närvarande i mötet med medmänniskor. Det minns jag både från det halvår han var min lärare och rektor. Han var närvarande och ibland ifrågasättande. Holsten kunde vara kärv. Det gillade jag.

1974 publicerades boken

De homosexuella och kyrkan

Holsten skrev den tillsammans med psykologen Bengt Haglund och överläkaren Herman Hedqvist. Den har betytt oerhört mycket i Svenska kyrkan. Även detta nämndes i begravningstalet. Holsten kom att bli en föregångare i detta. Beundransvärt. Om just detta går det att läsa mer i en intervju på Stockholms stifts hemsida.

Ett speciellt minne har jag från en av de första lektionerna i homiletik. Vi fick se en videoinspelning av en predikan i Uppsala domkyrka. Vi skulle bland annat bedöma predikans kontextualitet. Huruvida den specifika predikan rörde sig i nutid.

Den som predikade var dåvarande biskopen i Göteborg, Bertil Gärtner. Predikan hade hållits vid Sveriges kyrkosångsförbunds årsstämma. Den ägde rum på Tacksägelsedagen och temat var lovsång.

Predikan handlade inte särskilt mycket om vår tid. Där fanns inga anknytningar till samhället. Snarare höll sig förkunnelsen kring lovsången i kyrkan som en försmak av den himmelska lovsången.

Jag minns att jag i samtalet var lite feg. Jag visste nog inte vad jag tyckte. Många andra tog tillfället i akt att kritisera Gärtners, i deras tycke, alltför andliga predikan. Jag uppfattade att många av oss nog tog för givet att Holsten och Bertil Gärtner stod långt från varandra teologiskt.

När det till slut blev Holstens tur att ge respons på kritiken blev många av oss förvånade. Han hade visat predikan som ett gott exempel på en förkunnelse som verkligen placerade bibelordet i nutiden. Så beskrev han hur kyrkosångare från hela Sverige samlats i rikshelgedomen och hur rätt det varit av Bertil Gärtner att då fokusera på lovsång som en försmak av himmelen. Hur uppmuntrande det måste känts för dessa trogna församlingsbor, som tjänar Gud och sina medmänniskor med sin sångarförmåga och därmed är med om att gestalta en försmak av Guds rike på jorden.

Minns jag rätt satt vi rätt tysta och begrundade det vi hört. Hade vi hört rätt? Kunde den radikale Holsten lyfta upp den, i mångas tycke, konservative Bertil Gärtner som en förebild.

Något av detta kände jag också i begravningsgudstjänstens psalmval. Psalm 258 – O liv, som blev tänt – förekommer ibland vid begravningar. De andra psalmerna som vi sjöng i kyrkan är dock mer ovanliga. Vi började med psalm 257:

Pris vare Gud! Allena han fullkomlig gåva skänker.

Den har jag sjungit på minst två begravningar förut – mors och fars, för det var deras bröllopspsalm. Annars minns jag inte att jag sjungit den.

Sista psalmen, 581:

Kristus, hjälten, han allena har mig löst ur träldomsbanden

Den sjungs mig veterligt sällan överhuvudtaget. Inställsam var inte Holsten. Han hade valt psalmerna och jag blir glad över att han valde dessa tre psalmer. De ger mig en del att fundera över.

Det handlar om makt

Frågor kring

segregerade badtider, könsspecifika hälsningsprocedurer eller acceptans av månggifte

ställs av Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet. Ja, hur ska vi se på detta med kultur och genus (Jenny Nordberg skriver kön)? Jag kom plötsligt att tänka på en ramsa/saga från min barndom:

Det var en gång en pojke, som inte ville gå till skolan.
Då gick hans mamma till riset och sa:
Snälla ris, slå pojken, för han vill inte gå till skolan.
Nej, sa riset.
 Då gick mamma till elden och sa:
Snälla eld, bränn riset, för riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.
Nej, sa elden.
 Då gick mamma till vattnet och sa:
Snälla vatten, släck elden. För elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken, och pojken vill inte gå till skolan.
Nej, sa vattnet.
 Då gick mamma till oxen och sa:
Snälla oxe, drick upp vattnet. För vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.
Nej, sa oxen.
 Då gick mamman till slaktarn och sa:
Snälla slaktare, slakta oxen. För oxen vill inte dricka vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.
Nej, sa slaktarn.
 Då gick mamma till repet och sa:
Snälla rep, bind slaktaren. För slaktarn vill inte slakta oxen och oxen vill inte dricka vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.
Nej, sa repet.
 Då gick mamman till råttan och sa:
Snälla råtta, gnag av repet. För repet vill inte binda slaktarn och slaktarn vill inte slakta oxen och oxen vill inte dricka vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.
Nej, sa råttan.
 Då gick mamma till katten och sa:
Snälla katt, ät upp råttan. För råttan vill inte gnaga av repet och repet vill inte binda slaktarn och slaktarn vill inte slakta oxen och oxen vill inte dricka vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.
JA!!! sa katten.
 Och katten på råttan och råttan på repet och repet på slaktarn och slaktarn på oxen och oxen på vattnet och vattnet på elden och elden på riset och riset på pojken och pojken till skolan!

Vi har en inneboende ovilja att ge oss på varandra. Men om någon börjar, då kan andra dras med. Syftet kan verka gott. Men helgar ändamålet alltid medlen?

When in Rome …

Eller på svenska:

Ta seden dit man kommer

Under åren i Sydafrika funderade hustrun och jag på denna klokskap med jämna mellanrum. Vi upplevde att devisen inte präglar Sydafrika på samma sätt som den präglar Sverige. Det finns inte en stark förväntan på att ’ta seden dit man kommer’ i det sydafrikanska samhället. Nu är jag fullt medveten om att jag inte varit i alla sammanhang i Sydafrika, utan endast i vissa. Jag kan också ha tagit miste. Min upplevelse är min och grundar sig på mina begränsade erfarenheter.

Det jag vill fråga är följande: skulle det kunna vara så att många av oss i Sverige är så fast i föreställningen att vi är en monokultur att vi tar för givet att alla tycker att man ska ta seden dit man kommer? Kan det vara så, att många sammanhang i världen bygger på att man istället respekterar gästen och låter gästen få vara den hen är?

Ni förstår att jag funderar kring handskakandet. Det har ju i debatten kring Yasri Khan hävdats att man ska ta seden dit man kommer. Vilket i och för sig är befängt! Yasri Khan är född i Stockholm.

Men även om det hade varit en person som kom från ett annat land, undrar jag: var i deklarationen om mänskliga rättigheter står det att man ska ta seden dit man kommer?

En som verkar argumentera enligt denna devis är min kollega Karin Långström Vinge. Hon skriver i en krönika i Skaraborgs Allehanda daterad 30 april:

Det kanske är så att en politiker som gör anspråk på att företräda ett parti och andra människor måste följa den tradition som är majoritet där hen befinner sig. Ta seden dit hen kommer, helt enkelt. Miljöpartiet, som i vanliga fall driver för viktiga frågor för att behöva ägna tid åt ständiga krishanteringar, lanserar en uppförandekod. Det är bra - då behöver ingen fundera. Och den som av religiösa skäl inte kan leva upp till den uppförandekod som gäller i den förening en vill tillhöra (oavsett om vederbörande tillber Gud, Buddha eller en påse grillchips) kan helt demokratiskt välja att engagera sig någon annanstans.

Karin säger inte att hon med 'seden' menar 'den svenska seden' Det går att läsa uttalandet som om hon menar 'miljöpartiseden'. Men fortfarande: är det verkligen så enkelt? Det tror inte jag. Frågan måste betraktas ur en rad olika synvinklar. Genus är såklart ett perspektiv och bör beaktas. Men det finns även under paraplyet ’feminism’ många perspektiv. En som skriver klokt om detta är en annan kollega, Helene Egnell, på bloggen

Den Kristna Humanismen.

Helene lyfter vackert fram de olika språkliga metaforerna:

Att ta den utsträckta handen

och

Handen på hjärtat

Ytterligare ett inlägg, som jag vill peka på, hittar jag i tidningen Syre, där Anna-Klara Bratt bland annat skriver:

Att ta varandra i hand är inte det enda sättet att hälsa. I striden om handskakningen krockar problem som den intersektionella och postkoloniala feminismen har brottats med i årtionden

Liksom Helene anlägger hon flera perspektiv. Intersektionalitet. De betyder inte att någon av dem gillar att män och kvinnor i detta fall behandlas olika. Men det innebär att saken inte är så enkel. 

Anna-Karin Bratt skriver vidare:

Ett enkelt rättesnöre är att rättigheter generellt vinner på att byggas ut – och att diskriminering bör beivras – inte motas med mer diskriminering.

Hon är kritisk till Stefan Löfvens, som hon menar, förhastade utspel i riksdagen. På Svenska Dagbladets hemsida hittar jag ett klipp där han säger:

I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen.

Jag delar Anna-Klara Bratts uppfattning att statsministerns uttalande skulle kunna blivit en stor skandal utomlands.

Själv försöker jag behandla alla människor lika. Men jag vet samtidigt att jag inte alltid klarar av att göra det. Jag misslyckas hela tiden. Därför välkomnar jag även i denna fråga problematisering och ett visst mått av ödmjukhet.