Holsten Fagerberg – en förebild

Idag begravdes Holsten Fagerberg på Gamla kyrkogården i Uppsala. Klockan 10 ägde begravningsgudstjänsten rum i Domkyrkan. Hans brorson, Fredrik Fagerberg var tjänstgörande präst. Hans kusin, Sven Hagberg, var också med, som textläsare.

När jag började mitt sista år i prästutbildningen hösten 1985, var Holsten rektor på pastoralinstitutet i Uppsala. Han var dessutom lärare i homiletik, predikokonst. Det ämne som jag nu undervisar i. Det var därför naturligt att, tillsammans med hustrun, närvara vid begravningen. (Hans efterträdare som homiletiklärare, Hans Sjöström, var också där. Kanske någon homiletiklärare ytterligare, som jag inte la märke till).

Med anledning av Holstens död tog jag fram min pärm från min egen utbildningstid. Jag minns att han hade fem ledord för predikan. Jag kom ihåg de första men hade glömt hela raden. I min pärm fanns de nedskrivna:

Start

Början ska vara motiverande. Gärna med en bild, berättelse eller bibelord. Den ska anknyta till det som kommer.

Struktur

Här handlar det om en tydlig disposition. Här gav Holsten olika modeller.

Studs

Tanken var att väcka känslor. Även viljan hos dem som lyssnar. Jag har antecknat:

Trösta, lära, varna och förmana

Tid

Predikans tempus är presens

Konkretion

Predikan får inte bli för abstrakt

Säkert har jag missat mycket i mina anteckningar. Det som jag framför allt kommer ihåg är ordet

Studs

Mycket kan sägas om Holsten. Hans brorson, Fredrik, nämnde i begravningstalet många av hans goda sidor. Inte minst att han var närvarande i mötet med medmänniskor. Det minns jag både från det halvår han var min lärare och rektor. Han var närvarande och ibland ifrågasättande. Holsten kunde vara kärv. Det gillade jag.

1974 publicerades boken

De homosexuella och kyrkan

Holsten skrev den tillsammans med psykologen Bengt Haglund och överläkaren Herman Hedqvist. Den har betytt oerhört mycket i Svenska kyrkan. Även detta nämndes i begravningstalet. Holsten kom att bli en föregångare i detta. Beundransvärt. Om just detta går det att läsa mer i en intervju på Stockholms stifts hemsida.

Ett speciellt minne har jag från en av de första lektionerna i homiletik. Vi fick se en videoinspelning av en predikan i Uppsala domkyrka. Vi skulle bland annat bedöma predikans kontextualitet. Huruvida den specifika predikan rörde sig i nutid.

Den som predikade var dåvarande biskopen i Göteborg, Bertil Gärtner. Predikan hade hållits vid Sveriges kyrkosångsförbunds årsstämma. Den ägde rum på Tacksägelsedagen och temat var lovsång.

Predikan handlade inte särskilt mycket om vår tid. Där fanns inga anknytningar till samhället. Snarare höll sig förkunnelsen kring lovsången i kyrkan som en försmak av den himmelska lovsången.

Jag minns att jag i samtalet var lite feg. Jag visste nog inte vad jag tyckte. Många andra tog tillfället i akt att kritisera Gärtners, i deras tycke, alltför andliga predikan. Jag uppfattade att många av oss nog tog för givet att Holsten och Bertil Gärtner stod långt från varandra teologiskt.

När det till slut blev Holstens tur att ge respons på kritiken blev många av oss förvånade. Han hade visat predikan som ett gott exempel på en förkunnelse som verkligen placerade bibelordet i nutiden. Så beskrev han hur kyrkosångare från hela Sverige samlats i rikshelgedomen och hur rätt det varit av Bertil Gärtner att då fokusera på lovsång som en försmak av himmelen. Hur uppmuntrande det måste känts för dessa trogna församlingsbor, som tjänar Gud och sina medmänniskor med sin sångarförmåga och därmed är med om att gestalta en försmak av Guds rike på jorden.

Minns jag rätt satt vi rätt tysta och begrundade det vi hört. Hade vi hört rätt? Kunde den radikale Holsten lyfta upp den, i mångas tycke, konservative Bertil Gärtner som en förebild.

Något av detta kände jag också i begravningsgudstjänstens psalmval. Psalm 258 – O liv, som blev tänt – förekommer ibland vid begravningar. De andra psalmerna som vi sjöng i kyrkan är dock mer ovanliga. Vi började med psalm 257:

Pris vare Gud! Allena han fullkomlig gåva skänker.

Den har jag sjungit på minst två begravningar förut – mors och fars, för det var deras bröllopspsalm. Annars minns jag inte att jag sjungit den.

Sista psalmen, 581:

Kristus, hjälten, han allena har mig löst ur träldomsbanden

Den sjungs mig veterligt sällan överhuvudtaget. Inställsam var inte Holsten. Han hade valt psalmerna och jag blir glad över att han valde dessa tre psalmer. De ger mig en del att fundera över.

Vrede och sorg över S:t Davidsgården

Kapellet på S:t Davidsgården är perfekt för retreater. Varje deltagare
har ett eget utrymme att sitta i.

Första gången jag var på retreat var just på S:t Davidsgården i Rättvik. Det var under min gymnasietid. Jag gick på Fjellstedtska skolan i Uppsala och på fritiden var jag ledamot i KGF-kommittén. (KGF=Kyrkliga Gymnasistförbundet). Det kan ha varit 1977 på vårvintern. Eller kanske 1978. KGF’s Generalsekreterare, Per Englund, höll i retreaten och alla i KGF-kommittén som ville, fick vara med. Jag visste nog inte riktigt vad jag gav mig in på.

Det var inte helt enkelt att hitta. När jag frågade en man om vägen, minns jag att han sa:

Jaså, Du ska till grubbel-boa

Det var en fin upplevelse att vara helt tyst och ge sig hän till ett möte med Gud i bön, gudstjänst, meditation, måltider och vandringar i det vackra, av snö inbäddade landskapet.

Varje meditation inleddes med en bön av Charles de Foucauld:

Fader, jag överlämnar mig till dig.Gör med mig vad du vill. Vad du än gör med mig, tackar jag dig. Jag är redo till allt, jag är med på allt. Må bara din vilja ske med migoch med allt skapat. Jag önskar ingenting annat, min Gud, ty du är min Fader.

Sedan dess har jag varit på många retreater. Dessutom har Charles de Foucauld blivit en av mina förebilder. (Om honom kan jag berätta mer senare).

Relationen mellan S:t Davidsgården och Västerås stift har länge varit ansträngd. Det handlar framför allt om S:t Davidsgårdens lednings syn på kvinnor i prästämbetet. Nu var det längesedan jag var där. Andra – och senaste gången – var under min prästubildning. Då gick jag åter på Fjellstedtska skolan, som hade bytt skepnad till Svenska kyrkans Pastoralinstitut i Uppsala (PIUS). Alla blivande präster var på obligatorisk retreat just på S:t Davidsgården. Det var innan relationen med Västerås stift blivit infekterad. (Kanske den var det utan att jag visste det).

Nu har den grupp som utgör kommuniteten ”Den Heliga Treenigheten”, valt att konvertera till den Romersk Katolska kyrkan. Människor gör så ibland. Byter samfund. Det är ofta smärtsamt för omgivningen men det ingår i religionsfriheten. En av dem är föreståndaren på Berget, Peder Bergqvist, som är präst i Svenska kyrkan. Detta kan han naturligtvis inte fortsätta att vara om han upphör att tillhöra Svenska kyrkan (vilket sker när han konverterar).

Problemet är om även S:t Davidsgården därmed upphör att vara en retreatgård i Svenska kyrkan. Det är en stiftelse, så styrelsen gör förmodligen som de vill, inom ramen för stiftelsens stadgar. Men gården har vuxit fram inom Svenska kyrkan och det är många i Svenska kyrkan som varit med och stöttat den ekonomiskt.

Förrförre biskopen i Västerås stift säger i KyrkansTidning att de som konverterar begår en slags stöld om konversionen innebär att S:t Davidsgården blir katolsk.

Nuvarande biskopen i Västerås, Mikael Mogren, är också arg, menar Kyrkans Tidning. Eller är han mest ledsen. För att den kristna kyrkans bristfällighet blir synlig. Det enda medel han har att hantera sin sorg är att öppna ett tillsynsärende. Det gäller dem som är präster i Svenska kyrkan och nu konverterar.

Vad jag förstår är det bråttom. När de väl konverterat är de inte längre präster och då kan inte biskopen utöva tillsyn över dem.

I ett pressmeddelande från ledarna på S:t Davidsgården, som publiceras i Signum, en katolsk tidskrift, står det om nattvardsfirandet i framtiden:

Bergets föreståndare kommer att leda den katolska mässan och Bergets gårdspräster och de retreatledare som är präster i Svenska kyrkan kommer att leda den svenskkyrkliga mässan i S:t Davids kapell.

Vad jag förstår är Berget, S:t Davidsgården och kommuniteten ”Den Heliga Treenigheten” inte helt och hållet samma sak.

Är det säkert att det inte kan vara en ekumenisk plats? Det som på engelska kallas ”Ecumenical Space”. Då kan grupper från Svenska kyrkan komma och även vilken präst som helst i Svenska kyrkan kan då leda mässan. För varken män eller kvinnor i Svenska kyrkans prästämbete betraktas av katolska kyrkan som präster fullt ut – alltså kan det inte spela någon roll vem som leder mässan. Ur Romersk Katolsk synvinkel. Det skulle kunna vara en öppning

Om däremot ledningen för Berget och S:t Davidsgården fortsätter att porta kvinnor i prästämbetet från att leda mässan – ja, då är det helt klart ett steg bakåt.

Charles de Foucaulds bön skulle kunna komma till pass. Jag skriver den igen, med en lätt bearbetning:

Gud, jag överlämnar mig till dig.Gör med mig vad du vill. Vad du än gör med mig, tackar jag dig. Jag är redo till allt, jag är med på allt. Må bara din vilja ske med migoch med allt skapat. Jag önskar ingenting annat, min Gud, ty du är min Gud.

Även män på studentjubileet

Det pågår ett samtal att döma av vissa kommentarer till min förra blogpost. Därför publicerar jag nu en bild på alla som var med på studentjubileet. Mitt i bild är vår gamle rektor, Allan Parkman, som är runt 85 år.

Vi sitter uppradade i skolans aula, som på den tiden kallades 'bönsalen'. Fjellstedtska skolan var ett kristet gymnasium, en gång grundat, för att förbereda framför allt norrländska gossar för akademiska teologiska studier och prästtjänst i Svenska kyrkan. Skolan grundades 1862 och lades ner 1982. Sedan dess arbetar Stiftelsen Fjellstedtska skolan som teologiskt fortbildnings- och kursinstitut. Stiftelsen äger skolans gamla lokaler i centrala Uppsala, dit stiftelsens egen verksamhet är förlagd. Där finns även Svenska kyrkans pastoralistitut och Svenska institutet för missionsforskning.

Av de 24 som gick ut i vår årskull blev bara två präster. Det var så även klasserna före och efter oss. De flesta blev något annat. Därmed ansågs skolan ha frångått sin grundläggande uppgift och lades alltså ner. Bland annat togs kollekt upp i hela Svenska kyrkan, för att stödja denna halvprivata skola. När jag pratade med rektorn om nedläggningen, menade han att detta var ett moraliskt dilemma. Kollekten var en av de viktigaste delarna i finansieringen av skolan. Men han tyckte mer och mer att det var tveksamt att ta upp en kollekt till en skola som i stort sett fungerade som vilken annan skola som helst. (Om man jämför med halvprivata skolor!)

Mina klasskamrater och jag hade naturligtvis delade meningar om skolans förträfflighet, när vi gick där. Jag var inte heller odelat positiv till skolan, när jag gick där. Men jag kommer ihåg att vi stred, för att den inte skulle läggas ned. Nåja, det blev som det blev.

Jag återvände dit 1985-86, när jag gick på Pastoralinstitutet. D v s sista året i prästubildningen. När vi förberedde oss för missionärstjänst, under 8 veckor våren 2002, bodde vi också på skolan. Så Fjellstedtska har följt mig i min tjänst som präst i Sverige och i utlandet. Flera av mina klasskamrater har också utlandserfarenhet, antingen som barn eller vuxna. När jag tittar på korter ser jag kopplingar till Sydafrika, Rhodesia/Zimbabwe, Tanzania, Brasilien, Australien, Italien, Estland och England. Det var en viktig inspiration för mig, när jag åkte till Sydafrika 1981-82.