Östran missar målet - de andra med!

En slags reaktion på biskopsvalet var artikeln i Östran-Nyheterna. Den handlar till största delen om Dag Sandahl. Dag bloggar i Östrans hägn. Det är väl OK. Men vad hände nu, när Östran ska kommentera biskopsvalet och nästan inte skriver om det alls. Bara om huruvida Dag Sandahl är bitter eller inte. Vi får både del av en s k pungspark (sic) och att Dag ska ta med sig

ett gäng nordölänningar till Tyskland, ganska lagom till att ölfesterna börjar på allvar.

Om jag förstått saken rätt är det en gemensam resa med kyrkoherden i Kalmar pastorat, prosten Wänehag, till Passionsspelen i Oberammergau. Det är nog inte bara nordölänningar med på den. Syftet som jag förstår det har inte uteslutande varit att tajma in ölfesterna. Varifrån kommer den uppgiften?
Dessutom skriver Östrans reporter att Dag

för att debatten i stiftet inte helt ska kallna nu när allt ska bli frid och fröjd /.../ redan lämnat in ett par glödheta motioner till kyrkorådet.

Det undrar jag. Personligen tror jag det handlar om kyrkomötet. Men jag kan ha fel. Då är jag glad om någon rättar mig.
Min poäng: Det var en ganska dålig artikel i Östran som missade målet, nämligen att analysera biskopsvalet. Nu handlade det om huruvida den som blev nummer fem var bitter eller inte. Sitter tidningarna i knät på Dag Sandahl?
Dessutom får de ju med både Barometern och Dagen på spåret. Barometern har dessutom med den sällsynt intressanta uppgiften att Jan-Olof och Dag ska dricka pilsner ihop. Dessutom kryddas anrättningen med att den nye biskopen ska utreda Dags språkbruk. Jag är ingen nymoralist. Det är OK att dricka pilsner och inom vissa gränser får väl den enskilde själv avgöra vilket språkbruk han ska ha. Men är huvudfrågorna i anslutning till biskopsvalet alltså: Blev Dag besviken och bitter eller inte? Ska nordölänningar dricka öl i Tyskland? Ska biskop electus och prosten Sandahl dricka pilsner i Växjö? Får man ha vilket språkbruk man vill? Är pungsparkar OK? Wow! Vilken djup av vishet och kunskap man hittar i dagens tidningsskörd!

Många goda ord

I olika former sägs det mest snälla saker om vår nye biskop electus. Dag Sandahl hinner gratulera innan han återvänder till sin egen slughet i sammanhanget. Karin Långström Vinge gratulerar. Håkan Sunnliden gratulerar men tror på uteblivet andligt ledarskap. POSK tycker ingenting. Citerar bara stiftswebben. Dagen har inte heller mycket till analys även om en längre artikel utlovas. Kanske ska det vara så denna dag. Vi får se vad som sägs imorgon. Själv ska jag vara i radion kl 7. Dags att sova en stund innan dess.

Valet avgjort

Jan-Olof Johansson blir Växjö stifts 58:e biskop. Det kunde man läsa, först i Kyrkans Tidning och senare på Växjö stifts hemsida. Han kommer att vigas till biskop i Uppsala domkyrka den 21 november. Det blir ingen andra valomgång. Växjö stifts präster, diakoner och elektorer har satsat på ett säkert kort. Det var turbulent kring förre biskopens avgång. Nu vill vi ha lugn och ro. Det får vi med Jan-Olof Johansson.

Käre Jan-Olof: Gratulerar! Jag hoppas inte på lugn och ro. Du ska vara biskop i apostlarnas efterföljd. De var som bekant 12. En av dem - Johannes - lär enligt legenden ha uppnått sin ålderdom och dött en naturlig död. De andras liv karaktäriserades inte av lugn och ro. Jag önskar Dig självklart att få åldras i lugn och ro, när Du om några år (3-5) går i pension. Men jag önskar Dig inte lugn och ro. Och jag önskar inte Växjö stift lugn och ro. Vi behöver jobba nu! Det är inte tid för oss att slå oss till ro.

Därför ber jag, innerligt, om Guds välsignelse för biskop electus Jan-Olof Johansson.

Valet klart i Kalmar

Igår kväll fick jag ett SMS från Sveriges Radio Kalmar P4. Kunde jag vara med och förklara hur valet går till. Visst! Så mellan 9 och 9.30 fick jag svara på några frågor. Sedan iväg till Kalmar Domkyrka. Psalm 1:1-4 och bön av Prosten Peter Wänehag. (T f Kontraktsprost för en dag. En gång prost, alltid prost!) Sedan röstade vi och resultatet blev:
Jan-Olof Johansson 22, Per Eckerdahl 13, Dag Sandahl 13, Lisa Tegby 7, Kjell O Lejon 7. Det var 62 giltiga röster. 1 var vikt 2 gånger och någon högra instans får avgöra dess giltighet. Sammanlagt var 66 röstberättigade (tror jag) d v s högt valdeltagande.
Analys! Domprosten har inte 50% stöd i vårt kontrakt. Per Eckerdahl seglar upp som utmanare. Dags 13 röster handlar nog om att han har störst stöd i Kalmar. Det kan bli en andra valomgång. Då blir det mellan Per Eckerdahl och Jan-Olof Johansson. Då blir utgången helt plötslig oviss. Jag tror inte Lisa Tegby får tillräckligt många röster. För många inser att hon inte kommer att ha en chans mot Jan-Olof Johansson. För många kommer att rösta på domprosten, för att de inte vill ha en kvinna som biskop. Tror jag. Men jag kan ha fel. Så nu återstår det att se hur de andra kontrakten har röstat. Prosten Wänehag trodde att det skulle vara klart vid 4. Jag tror det går snabbare!

Kvällen före

Imorgon ska Växjö stift välja biskop. Jag läser lördagens ledare (essä) i Barometern-OT. Ulf Wickbom har lyssnat på utfrågningen och ser två typer av biskopskandidat bland de fem: Stiftschef eller barmhärtig samarit. Han ger en rad exempel, som ska förtydliga det hela. Allt från hur de svarade på frågan om hur de hanterar media till hur de ser på frågan om samkönade äktenskap. Lejon och Sandahl på ena sidan. Tegby, Eckerdahl och Johansson på den andra. Ganska oreflekterat, som jag ser det. Det är klart att de två förstnämnda i vissa frågor tillhör en slags fromhet. Om man ser på ytan. Men analysen är alldeles för ytlig. Som jag har visat kan man se en mängd andra skiljelinjer. Mellan olika typer av ledarskap. Men ledarskribenten kastar ju in en brasklapp: Jag tar inte ställning. Nej, det kanske han inte gör. Inte i frågan vem som blir bäst som biskop. Men i sitt sätt att beskriva verkligheten gör han i alla fall det.
Man kunde även beskriva olika typer av ledarskap. Då skulle Tegby och Eckerdahl kunna stå för ett ledarskap, som åtminstone på mig verkar mer benäget att gå in i svåra situationer, samtala och bena ut. Där verkar Johansson och Sandahl skilja ut sig åt ett annat håll. Johansson glider och Sandahl, som visserligen inte är konflikträdd är på tok för kategorisk för min smak. Det är även Lejon.
Att överhuvudtaget dela upp dessa fem i två olika läger tror jag inte bidrar till förståelse av vad stiftet behöver.
Nu återstår nog det vi har gjort de senaste månaderna. Bön! Om detta skriver inte ledarskribenten något. Ska kanske heller inte göra det. Men vi som röstar, får till slut lägga avgörande i Guds händer. Och rösta som vi tror det blir bäst.

Insamling till Pakistan

Jag är på körrepetition hela lördagen, så jag kan inte vara med och samla in pengar till Pakistan. Nasim Malik ringde mig. Kan vi få samla in via Svenska kyrkans organisation? Javisst! Jag ringer Ulla Larsson och Sven-Roland Holmér. Vilka entusiaster det finns. Karin och Thomas Olsson ställer också upp. Säkert kommer det folk från Amnesty. Kanske Rädda barnen och Röda Korset. Nätverk! Kommer Antidiskrimineringsbyrån (ADB) också? Vi får se! Men söndag kan inte vi från Svenska kyrkan skramla, sa jag. Nasim är muslim och förstår. Möjligen blir det så att en gäng muslimer står på söndag med Svenska kyrkans bössor och skramlar, när vi firar gudstjänst. Det är vackert på något sätt!

Vigselsamtal och Telia

Förmodligen var det närmast tjänstefel att vid vigselsamtalet fråga den blivande bruden, som arbetar på Telias kundtjänst, varför de skickar ut pengar med något som heter svensk kuponginlösen. Men jag kunde inte låta bli. Jag har sagt upp ett abonnemang och fick 67:- tillbaka. Nu kostar det 25:- att få ut dessa 67:- och mina principer säger som Carl-Bertil Jonssons pappa på julafton när Carl-Bertil hade gett bort ett paket till en fattig: Men det var ju mitt paket!
Den väna blivande bruden föreslog att jag skulle ta kupongen till min bank. Möjligen kunde banken utan extra kostnad sätta in pengarna på något av mina konton.
Tack, väna blivande brud!

Summering av biskopsutfrågningen

Hur kan då denna biskopsutfrågning sammanfattas? Ja, det finns säkert hur mycket som helst att säga. Ingen av kandidaterna beskrev sig själv som en andlig ledare. Det kanske var lika så bra. Men är någon en andlig ledare? Som jag ser det är Dag Sandahl och Lisa Tegby tydligast. På helt olika sätt men ändå profilerade. Kjell O Lejon är det också men jag ser inte en biskop i honom. Jan-Olof Johansson och Per Eckerdahl är med all sannolikhet kompetenta och dugliga. Och jag tror faktiskt att de kommer att bli nummer 1 och 2. Men deras ledarskap är av en annan art. Inte så visionärt. Inte så medryckande. Det kan ju vara bra ledarskap ändå. Lite Bertil Werkström över det hela.
Under utfrågningen skedde en rad handuppräckningar. En handlade om huruvida kandidaterna skulle viga samkönade par. Jag skulle göra det men tycker ändå inte att det ska vara ett kriterium vid ett biskopsval. Man kan vara tveksam till samkönade äktenskap och ändå bli en bra biskop. Om man inser att Svenska kyrkan nu har en ordning för detta.
En annan handuppräckning gällde miljö- och fredsfrågor. Dag Sandahl var tveksam till att det var kyrkans uppgift. Han menar att en kristen människa ska engagera sig i dessa frågor men att kyrkan inte ska ta jobbet från politiska partier och andra organisationer. Det kan jag faktiskt hålla med om. I utfrågningen fick man intrycket att Dag inte är engagerad i dessa frågor. Så är det nog inte. Handuppräckning är ett trubbigt instrument!
Dag Sandahl och Lisa Tegby hade en egen liten match när det gällde vem som hade tagit emot nattvarden av en kvinnlig präst tidigast. Dag skröt med 1965 och Lisa blev märkbart irriterad. Dags tanke var kanske att flera andra biskopskandidater varit mot kvinnliga präster när Dag faktiskt var för. Ja, det blev ett konstigt resonemang.
Jag kommer att rösta på Lisa Tegby. Jag upplever att hon är en tydlig och orädd andlig ledare. Hon är from. Jesus Kristus är viktig för henne. Hon samtalar gärna med både motståndare och meningsfränder. Jag har också upplevt hennes vidsynthet i Luleå stift. Hon har stor erfarenhet av både församlings- och stiftsarbete. Ja, jag tror hon kunde tillföra mycket.

Luther - en förebild

Det var middagsbön i Kalmar domkyrka. Organisten Paul Thorstensson spelade inledningsvis en improvisation eller fantasi över "Vår Gud är oss en väldig borg". Anders Gustavsson ledde andakten och Jan-Erik Svantesson såg till att ljud och ljus fungerade. En bra inledning till en milstolpe för mig: Spikning av avhandlingen, på domkyrkans port. Precis (nästan) som Martin Luther på kyrkdörren i Wittenberg 1517. Egentligen ska det ju vara på det universit man disputerar vid men det är långt till Bloemfontein. Och egentligen ska det vara minst 21 dagar före disputationen. Men i Finland är det 10 dagar. Så jag tror det räknas. Trevligt var det i alla fall! Tack Kristina Ekholm och Peter Wänehag som ordnade det hela!





Dagen till ära hade jag fått nya kläder i disputationspresent av min mycket älskade svärföräldrar! Stort tack! Ni är bland de mest fantastiska människor jag känner!

Manliga förebilder:

En liten reflexion, innan jag skriver lite om vad jag faktiskt tycker om de fem och vem som kan bli en god andlig ledare för vårt stift.
Under utfrågningen nämndes ett antal personer. Jag räknar upp dem jag hörde:
Sven Lindegård, Einar Ekberg, Bengt Inghammar, Martin Luther, Gustaf Wingren, Dietrich Bonhoeffer, Martin Lönnebo, K G Hammar, Anders Wejryd, Ragnar Persenius, Thomas Söderberg, Martin Lind, Ulf Ekman. Ja, det var säkert fler och alla var inte nämnda som förebilder.
Ett kvinnligt namn hörde jag. Tuulikki Koivunen Bylund. Då handlade det om en arbetsplatskonflikt med en av kandidaterna.
Mest märkligt tyckte jag det var att Lisa Tegby, som ju har två kvinnliga förebilder på sin CV, (vilka dessutom är skrivna med fet stil) nämnde samtliga manliga förebilder men inte de två kvinnliga. Eller hörde jag bara fel? Varför utelämnade Lisa Ester Lutteman och Margareta Melin?
Jag har sett detta förut: när Helle Klein, inför biskopsvalet i Linköping, på sin CV skrev om vilka hon arbetat ihop med nämnde hon, om jag minns rätt, nästan enbart män. Min fråga är: Måste en kvinna, som vill bli biskop, koppla ihop sig med män, för att räknas?
En annan fråga, som jag ärligt ställt är: om någon skulle fråga mig om mina trosförebilder, skulle det även i mitt fall bli mest män?
Ja, här finns kanske en del att fundera över.

Kjell O Lejon

Sist ut i kvintetten kandidater var även den yngste. Född 1958 skiljer det sju år till den näst äldste. I sin första presentation började han med att anknyta till Dag Sandahls bok, som han ansåg uppfriskande. Han pratade om att han är professor och bl a utbildar präster, om sin tid i USA och sedan kom han in på kyrkans centrum, som är Jesus Kristus. Då tyckte utfrågarna att han lämnade ämnet, som ju var en personlig presentation.
Han nämnde olika egenskaper han har, t ex uppmuntrande, ansvarskännande, glad och positiv. Att han kommer från Växjö stift var naturligtvis en viktig detalj, även om han inte bott i stiftet på länge men även det kunde ses som en merit.
Lite fel blev det väl när han sa att det var en merit att han är akademiker, eftersom Växjö är en universitetsstad. Det är ju även Kalmar, som också ligger i Växjö stift. Men, man kan inte tänka på allt.
Utfrågarna försökte få honom att beskriva sin relation till den kristna högern i USA och framför allt Christian Coalition, som han menade säger en del vi kan ha nytta av. Man kan ha fått intrycket att han ändå är svag för det evangelikala, när han i valet KG Hammar versus Ulf Ekman inte ville ta ställning och sa att frågan var omöjlig. KG Hammar är ju i alla fall en kollega i prästämbetet. Innan dess hade han ju kritiserat just KG Hammar, som han menade var otydlig kring den kristna uppståndelsetron. Han menade också att KG Hammar står för ett samtal om Gud i stället för ett samtal med Gud och där tyckte jag faktiskt att han hade en poäng.
Även Kjell O Lejon har sina rötter i Alliansmissionen. I sammanhanget talade han om att ha sin grund i klassisk kristen tro med korset som centrum.
Han har sin styrka som inspiratör. Men då fick han frågan om han kan lyssna. Utfrågarna antydde att han ju kan tala. Det var lite fult av utfrågarna, tycker jag. Alla kandidater pratade ju ganska mycket. Men det är klart: Kjell hade rätt så mycket att säga och skiljde sig från de andra genom att han vände sig ut till auditoriet. Det upplevdes som att han var lite på! Han menade dock att han kan lyssna och anser att det är en viktig del av en biskops tjänst.
Det ord han ville beskriva sig själv med var ordet uppmuntrande. Innan hans 25 minuter var ute passade han på att tala om att kristendomen ska ha en särställning i skolans religionsundervisning. Det var på en fråga från utfrågarna men det kändes lite malplace.
I den gemensamma avslutningen fortsatte han att stryka under behovet av tydlighet kring Kristus och korset i motsats till de religiösa smörgåsbord som ibland efterfrågas.
Han fastnade lite i frågan om samkönade vigslar och menade att det alltid funnits vissa restriktioner kring äktenskapet. Svaret blev lite ansträngt. Om ekonomi och organisation hade han inte mycket att säga mer än att vi kan lära oss av anglikanska kyrkan. Men en del synpunkter om prästerna hade han. Dels att de borde bo i sina församlingar och inte pendla, samt att de borde vara tydligare knutna till stiftet.
Den enskilt viktigaste frågan för Kjell O Lejon var tillväxten i framtiden. Det hade han tidigare beskrivit i termer av att det är Jesuscentrerade kyrkor som växer i världen. Men när han sa att det är för kommande generationers skull uttryckte han det på ett sätt som jag inte håller med om. Han sa att ungdomarna är vår framtid. Jag menar att de är en del av vår nutid.
Är Kjell O Lejon den andlige ledare vårt stift behöver. Nej, så kändes det inte. Tråkigt, eftersom han är yngre än de andra och kan stanna kvar längre.
Visioner har han och jag är med på att kyrkans centrum är Jesus. Men vi fick inte veta så mycket om hur han ser på Jesus. Bara att Jesus är viktig.
Jag fick inte någon spontan upplevelse av att han är en brobyggare eller relationsbyggare men där kan man missta sig på 25 minuter.
Kommunikatör kanske heller inte är hans starkaste sida. Det lossnade aldrig riktigt.
Inspiratör kändes han heller inte som.

Dag Sandahl

Sveriges mest kände präst, sa utfrågarna. Jo, så kanske det är, tror även jag. Men även en av Sveriges mest missförstådda präster. Som kanske i viss mån bidragit till det själv. Dag känner jag inte på det personliga planet, men som präst i Kalmartrakten är det omöjligt att inte förhålla sig till honom. Det är mycket vanligt att samtal inför dop, begravningar eller vigslar släntrar in på fenomenet Dag Sandahl. De flesta har en uppfattning och många har mött honom. Om de jag pratar med har haft att göra med Dag som församlingspräst eller vid kyrkliga handlingar, är omdömena 90 % positiva. Därför blir det svårt att ge en rättvisande bild av Dag från utfrågningen. På samma sätt som med Lisa, fast av andra skäl.
Hans stora förtjänster handlar om de erfarenheter han fått som församlingspräst. Så började han sin 2 minuters inledning. Präst i en källare och präst i glesbygd. Det är viktigt för Dag att beskriva att han rör sig i något slags utanförskap. Han är de utsattas präst. Men samtidigt är han ju en maktmänniska och har i ännu större uträckning varit det. Han beskriver sin tid i de centrala kyrkliga organen.
De akademiska meriterna är också viktiga för Dag. Liksom författandet. En käpphäst handlar om Jesusboken. Vi får (för vilken gång i ordningen) veta att det är en bra bok, men fel författare.
Men församlingserfarenheten är hans mest återkommande poäng. Dag som präst är oupplösligt förenad med Kyrkan. Gud kan bäst beskrivas med trosbekännelsens ord och Gud möter vi främst i kyrkan men även på andra ställen.
Utfrågarna försöker i början få Dag att vidgå att han är odiplomatisk. Det vill han inte erkänna. Han menar att han kan skilja på sak och person men att han inte vill vara en grå skugga mot en grå vägg. Nej, det är nog inte heller någon som upplever honom så. En egenskap han tillskriver sig själv är: Snäll! Där knep han ju en poäng. Ska han hitta ett ord, som sammanfattar, blir det ordet levande.
Sedan blev det lite tugg om hans inställning till att prästviga kvinnor, varför han skrivit på det papper han kallar idiotförklaringen och om detta kan man säkert säga mycket. Men visst, han har sagt sig vara villig att viga män och kvinnor till diakoner och präster och det kan han säkert skriva under på. Han sa att han kan viga kvinnor till präster om de har en kallelse. Ja, jag ska inte fördjupa mig i detta, för det var en slags katt och råtta lek, som slutade i remi. Eller möjligen patt. (Det är en annan schackterm som enligt wikipedia är en ställning ”där spelaren som är vid draget inte kan göra något giltigt drag men inte heller står i schack.”) Själv blev jag mest matt!
Dag såg sig som en inspiratör, med hjälp av Helig Ande. Sämst är han nog som brobyggare, sa han att folk kanske tror. Men han blir i själva verket stimulerad av att debattera med dem som tycker annorlunda och så är det nog. Min upplevelse är också den.
Han frågades om sitt förtroende för kyrkans ledning och menade att Martin Luther inte heller hade något förtroende för dåtidens kyrkoledning.
Det Dag brinner för, sa han, är kyrkans krisfrågor. Även han kanske liknar förre biskopen på den punkten. Som biskop skulle han vilja satsa på rådslag och studiearbete. En kunskapssatsning, helt enkelt.
Men ändå är nog gudstjänsten viktigast, fick vi veta i slutrundan. Folk drar folk. Sekulariseringen är en utmaning. Till mission och att knyta an till människors liv. När det gäller ekonomin menade han att vi fortfarande har gott om pengar men däremot brist på människor och det tycker jag var en klar poäng. Han var inte positiv till hur många sammanslagningar som helst. Folk åker inte hur långt som helst till gudstjänsten. Liksom domprosten vill han ha mindre och fler kontrakt. Som tänkargemenskaper. När det gällde konflikter trodde han att de flesta handlade om roller och reder man bara ut sina olika kompetenser löser det sig. Det betyder, tror jag, att om prästen får sköta sitt och de förtroendevalda sitt, är alla sams. Men så enkelt är det ju inte. Men här kanske jag övertolkar igen. Dag menade dock att det finns vettiga konflikter och det håller jag med om.
När det blev prat om ämbetsfrågan talade Dag om försoning och det var han ensam om. Frågan är dock vad han la i ordet försoning. När Lisa att det var underbart att en del ändrat uppfattning menade Dag att det kan vara lika viktigt att en del inte gjort det.
På frågan om vad som var viktigast sa han att frigöra människors hängivenhet.
Är Dag den andlige ledare Växjö stift behöver? Helt klart är Dag en ledare och helt klart är han andlig. Men ledarskap växer fram underifrån och förmodligen är det inte tillräckligt många som ser honom som ledare.
Visionär är han helt klart. Kanske en av de få, som kan formulera visioner. På Norra Öland lyckas han få med sig folk, liksom han fick i Två Systrars församling.
Själv menade han att folk kanske inte ser honom som brobyggare och relationsbyggare. Nej, det kan nog stämma. Dag visade under utfrågningen sin förmåga att provocera. En av de få tillfällen när det blev lite nerv mellan kandidaterna handlade också om det. Men det ska jag återkomma till. I sammanhanget måste jag ändå säga att Dag för många gånger tagit provokationen för långt. Frågan är om det fungerar, när man ska vara biskop.
Kommunikatör kan man säga att Dag är, på ett sätt. Media älskar ju honom. Det är väl att betrakta som en merit.
Och inspiratör är han också. På sitt sätt.

Lisa Tegby

Redan nu måste jag hissa varningsflagg. Lisa Tegby är den enda av kandidaterna, som jag känner personligen. Men vi är inte väldigt nära vänner. Vår vänskap går tillbaka till min tid som präst i Bastuträsk. Sedan dess har vi haft kontakt till och från. Jag ska ändå försöka göra ett så rättvisande porträtt som möjligt av Lisa, utifrån det som sades i Växjö.
Glad och from är två ord jag skrivit upp från presentationen. Även Lisa tog med make, barn och även kommande barnbarn. (Det verkar vara markörer man ska ha med!) Att hon varit präst i 39 år nämnde hon och kanske är hon den som varit präst längst. Det är två a de fem som prästvigdes 1971. Om sin relation till Svenska kyrkan sa hon att hon är stolt och arg och talade om kritisk solidaritet. Det spädde hon senare på med orden nyfiken och orädd men också att hon tror på kyrkan. Livet är inte så farligt, sa hon. Just detta med oräddheten, att våga gå in i samtal, även med oliktänkande, återkom flera gånger och kändes trovärdigt.
Om Gud sa Lisa att hon möter Gud i Jesus, den fullkomliga människan. Klar och tydlig, modig och utgivande.
Hon fick förstås frågan vad hon som norrlänning vet om Växjö stift. Naturligtvis beskrev hon sig inte själv som norrlänning, det är ju ett södra-Sverige perspektiv. Lisa pratade om sina rötter i Norrbotten och Västerbotten. Hon erkände att hon inte kan mycket om Växjö stift men att människor är sig ganska lika, oavsett plats. Hon fick senare frågan om hon skulle kunna trivas så långt söderut som i Växjö. Men hon menade att hon har lätt att trivas på olika ställen.
Hon fick liksom de andra svara på hur hon stämmer in på sökprofilen och menade att det som söks är en Jesusperson, d v s ett ouppnåeligt ideal. Hon valde tre av orden: Inspiratör, kommunikatör och brobyggare. Jag uppfattade nog inte vilken sida som stämmer sämst på henne. Teologiskt beskrev hon sig som bredkyrklig. Det kan man ju säga är lite fegt, att inte kunna säga mer.
När det gäller hennes ledarstil sa hon något märkligt. Hon tycker om att låta människor vara duktiga. Begreppet duktig kändes lite tveksamt. Lite prestation och Kajsa kavat. Men jag kanske övertolkar ett ord här.
Så blev det prat om hennes inblandning i olika konflikter. Den kring domprosttjänsten i Härnösand menade hon hade inte med henne att göra. Och det var ju så att Härnösands stift utsåg henne till domprost, medan kyrkorådet i domkyrkoförsamlingen utsåg en annan. Till slut blev ingen av dem domprost. Så vitt jag förstår stämmer det, att hon blev lidande av en konflikt mellan stiftsstyrelse och kyrkoråd.
Däremot var hon väl inblandad i konflikten kring en tillsättning av kyrkoherde i Ålidshems församling. Den anmäldes till jämo. Det var Lisa som anmälde och hon trodde att det kunde bero på att hon är en tydlig och drivande person, att det kan bli en och annan konflikt. (I fallet Ålidhem var det en man med betydligt färre tjänstår som fick tjänsten. Det var faktiskt en märklig tillsättning. Jag minns det, för jag var präst i Luleå stift då. Nu är Lisa kyrkoherde i samma församling och enligt henne var de som inte ville han henne då som ville han henne nu. Om detta vet jag dock inget.) Men någon stridis ville hon inte ställa upp på att hon är. Jag pratade dock med en av våra förtroendevalda efteråt. Han hade uppfattat Lisa helt annorlunda. Han trodde att det nog blir mycket konflikter om hon blir biskop i stiftet. Den uppfattningen delar jag inte. Men det är ganska vanligt att man uppfattar en person, som inte rädd för konflikter, på fel sätt och tror att den personen skapar konflikter.
Det ord, som passar på henne, enligt henne själv, är energisk.
I det gemensamma samtalet på slutet talade hon om gudstjänsten som en utmaning. Hon gillar att brottas med texter. Gudstjänsten ska handla om våra liv. När hon fick frågan om hur kyrkan ska förhålla sig till sekulariseringen var hon tydlig om att vårt golv, som vi står på, är den kristna tron. Men att vi ska vara öppna och inte färdiga. Det måste få bubbla av samtal i kyrkorna. Hon hade inte så mycket att säga om ekonomi och organisation. Kanske att stiftsnivån kan hjälpa församlingarna att rationalisera organisationen, om jag har antecknat rätt.
När det gällde ämbetsfrågan ansåg hon att Svenska kyrkan har en ordning som gäller men att det ändå är viktigt med samtal. Hon hade tidigare sagt att hon inte såg det som ett problem att en del inte kommer att acceptera henne som biskop. Alla accepterade väl inte Anders Wejryd heller, var en av hennes kommentarer. Men hon poängterade, angående kvinnor i ämbetet, att de måste uppmuntras och lyftas. Och att det inte är fel att de som en gång varit emot kvinnors möjlighet att prästvigas, ändrar uppfattning. Det är ju underbart, sa hon!
Vid flera olika tillfällen underströk hon vikten av teologiskt arbete och en teologisk grund för engagemang i samhället. Även behovet av dialog med olika kulturella uttryck, som t ex litteratur.
Det viktigaste för kyrkan just nu menade hon var att fördjupas i vissheten att Gud är en verklighet i våra liv. Genom ord och former.
Hennes slutord var en ganska rolig punch line: Jag är inte Jesus. Jag är Lisa.
Hur står hon sig då gentemot sökprofilen:
Andlig ledare? För mig är hon det. Jag har hört henne i olika sammanhang och gillar hennes kombination av from Jesustro och samhällsengagemang.
Visionär? Det var inte så tydligt under utfrågningen, om jag ska vara ärlig.
Brobyggare och relationsbyggare tror jag att Lisa är. Jag vet att hon är orädd och det lär behövas i Växjö stift. Hon gillar samtalet och det är en förutsättning.
Kommunikatör är hon också. Och helt klart blir jag inspirerad av Lisa.

Så skrev då Kyrkans tidning ...

Så bra att Kyrkans tidning skrev om biskopsutfrågningen till slut. Även om det tog ett tag.

Jan-Olof Johansson

Växjö stifts domprost hade planerat sin personliga introduktion väl. Där fanns både hustru, barn, barnbarn, fosterbarn, hund, musik, dragspel mm. Vi fick även veta att mopsen Daisy inte gillar dragspel. Även att domprosten fick en Orrefors-vas för lång och trogen tjänst på stiftskansliet för några år sedan, förstod vinken och slutade. Frågan är då: Räcker de 4-5 åren i domkyrkan, för att han återigen ska ha något att tillföra på stiftsnivån? Han beskrev även sitt engagemang i handikapprörelsen. Här måste jag stanna upp: kändes det på gränsen till inställsamt? Han har säkert engagerat sig men när utfrågningen handlar om att sälja in sin produkt, i det här fallet sig själv, blir det svårt att dra gränsen mellan det naturliga och det lite sökta. Ingen lätt uppgift. Min svärfar skulle ha beskrivit det som att kandidaterna ska stärka sitt varumärke och det är inte heller så nådigt, inför ett kritiskt auditorium. Egentligen tyckte jag att domprosten gjorde ett ganska trivsamt intryck.
Hans främst meriter, enligt honom själv, är att han kan stiftet. Att han förut varit tveksam till att bli biskop har förändrats. Nu vill han! Skälet till att han ställer upp är att ”man vill det”. D s v att han har blivit ombedd att ställa upp.
Han fick frågan om sin inblandning i konflikterna kring förre biskopen. Där sa han att många känner ledsnad och sorg men resonemanget blev lite oklart. Samtidigt tog han biskop Sven i försvar och sa att även biskop Sven försökt att lösa problemen. Det var trovärdigt! Bra sagt! Men domprosten ångrar själv ingenting av det han gjort eller inte gjort.
Vi fick veta en del om hans bakgrund i Svenska Alliansmissionen och det har framför allt gett honom sången. Hans stora förändringsprocess, eller hans resa, har handlat om att han förstått att man kan läsa bibeln på fler sätt, än det sätt man läste bibeln på hemma i missionshuset. (Hur man läste bibeln där, fick vi däremot aldrig veta).
När det gäller hans ledarstil var det ett ord han lyfte fram: Tillgänglig. Där sätter jag ett stort frågetecken. Han menade att det är viktigt för medarbetare/anställda att en chef är tillgänglig, för det skapar trygghet. Han sa, att han aldrig är längre bort än ett telefonsamtal. På något sätt kändes det inte helt bra. Vem är det som behöver känna den tryggheten? Handlar det om en smula kontrollbehov? Är det bra att personal ska kunna komma i kontakt med sin chef hela tiden?
Domprosten vill se sig själv som en brobyggare och menar att han inte är de stora visionernas man utan ”jobbar på”.
Sedan gjorde han faktiskt en kommunikativ miss, som han upptäckte själv och försökte rätta till. Han talade om herden som ibland går före men oftast efter hjorden, för att samla in de som kommer på efterkälken. När han skulle beskriva hur en herde använder klykan på herdestaven, för att få fåren att gå framåt, genom att hålla den försiktigt om halsen, kändes det inte helt angenämt att vara ett av de får, som kanske redan efter november får denna klyka om halsen. Det insåg domprosten men skadan var redan skedd. Dessutom är ju herdebilden lite ute. Egentligen! Kanske har han inte riktigt lämnat det sätt på vilket man läste bibeln i missionshuset.
I kontakten med media har han blivit lite bättre, säger han. Man undrar vad det betyder. Bättre än vad? Återigen tog han upp tillgängligheten som en merit men det krävs ju mer.
Domprosten var tydlig när han pratade om Gud, som visar sig främst i Jesus. En jag pratade med kände sig glad och uppmuntrad av talet om att Jesus upprättar och ger glädje. Jag är också glad för hans fokusering kring Jesus. Men på något sätt handlade det mer om Jesus som en förebild än Jesus som befriare och frälsare. Men återigen: det var 25 minuter och man kan även höra fel. Här kanske jag alltså övertolkat honom, så ta det jag skriver med en nypa salt.
I slutrundan frågades om gudstjänsten och domprosten hade tre ledord: Delaktighet, äkthet och relevans. När han fick frågan om sekulariseringen fick vi veta att han saknar en gemenskap i församlingen, dit han kan hänvisa människor utöver gudstjänsten. Det var lite förvånande, faktiskt. Har inte vår stiftskatedral något arbete typ alfa eller vuxenkatekumenat? Det trodde jag!
När han pratade om ekonomi och organisation la han över ansvaret på församlingarna. Om de slutar att fira gudstjänst kan de inte vara församlingar. Det är ju sant men känns inte direkt inspirerande att höra. Kanske liknar han förre biskopen, som ofta var krismedveten.
Det enskild viktigaste som kyrkan ska göra, till slut, var att vara en levande gemenskap som befriar, upprättar och gläder.
Det ord han beskriver sig själv med är: Förnöjd!
Och där blev det lite fel. Visst är det bra att vara förnöjd men en eventuellt blivande biskop kanske hellre skulle vara nyfiken, hungrig osv. (Här är jag säkert för kritisk!)
Slutligen:
Är Jan-Olof Johansson den andlige ledare vi behöver? Det kändes inte nödvändigtvis så. Det var för mycket trygghet och igenkännande.
Är han en visionär? Nej, åtminstone inte de stora visionernas man, sa han ju själv. (Vilket kanske är en merit!) Förre biskopen kanske hade för stora visioner. (Eller inte klarade av att kommunicera dem!)
Är han en brobyggare och relationsbyggare? Förmodligen har han en hyfsad social kompetens, det tror jag nog.
Kommunikatör, då? Jo, det kan man nog säga. (Det jag läser i Svenska Jerusalemsföreningens tidskrift tycker jag alltid är bra och intressant.)
Inspiratör däremot känner jag nog inte att han är.
 

Brygubben bryr sin om Växjö stift

Det är roligt att bli länkad av Martin Garlöv, brygubben i bloggsfären. Jag inser att hans blogg är mer läst än min. Det är ännu roligare att han bryr sig om biskopsvalet i Växjö stift. Av brygubben får man veta att Kyrkans Tidning inte gör det. Mer än i en liten notis innan! Skärpning!
Brygubben är bl a bra när man vill vara lite uppdaterad kring saker och ting i Svenska kyrkan. Tack för det!
Genom brygubben blev jag varse att Dagen anser att ingen vill "rota i" det som varit kring förre biskopens avgång. Med det är ju inte sant! Jag hörde då att Lisa Tegby var intresserad av det som hänt. Men det verkar vara många som vill hjälpa till att sopa saker under mattan.
Beskriver Smålandsposten det som alla vill borde vara förhållningssättet till den konflikt som var:

Det faktum att den förre biskopen, Sven Thidevall, avgick under upprivande former nämndes till exempel bara i förbifarten.

Mer och mer känner jag att det inte är bra! det kan inte vara så enkelt att allt nu är löst!

Per Eckerdal

Först ut i utfrågningen var arbetande styrelseordförande på Bräcke. En lågmäld person, som egentligen gjorde ett gott intryck på mig. Kanske aningen konturlös. I sin första, korta presentation, pratade han mest om att han hade fru, barn och barnbarn. Han är bra på att lyssna och menar att ensam är svag och inte stark. Om Gud sa han att relationen till Gud är viktigare än kunskapen om Gud. På frågan var han hör hemma teologiskt, sa han att det nog är svårt att veta var han hör hemma. Som något positivt. Men nog placerade han sig i viss mån, när han hävdade att det är viktigt att ompröva traditioner och föredrog Bengt Inghammar framför schartauanismen.
Att han inte varit församlingspräst på 20 år såg han som en styrka och menade att personlig integritet är en viktig del av hans ledarstil. Han vill egentligen inte bli biskop men har ställt sig till förfogande.
Nog var det också tydligt att han vill att kyrkan ska engagera sig i samhällsfrågor och att den måste återerövra livets helhet. Han ville inte beskriva vad en andlig ledare är utan menade att det hänger ihop med ledarskap i allmänhet.
I slutomgången ville han om gudstjänsten att den skulle vara mer central och mer öppen. Den ska anknyta till livsbrottningen.
En viktig information, där han skiljer sig från några av de andra kandidaterna, var att han inte vill att kyrkan ska vara en reproducerande gemenskap utan en tolkande.
När det gäller ekonomi och struktur menar han att kyrkan måste hålla fast vid sin uppgift och att sammanslagningarna kanske går för fort.
Det absolut viktigaste för Per Eckerdal var att församlingen ska hitta ett sätt att vara relevant för hela vårt liv.
Ja, mitt intryck är som sagt att han hade mycket klokt att säga. Han ser sig själv som en brobyggare och relationsbyggare. Men han ville inte beskriva sig själv som en sprudlande, dynamisk inspiratör. Nej, direkt sprudlande var han inte. Kanske bra ändå. En fördel kan vara att han inte är äldst. Han är född 1951 och kan alltså vara biskop i 6-8 år, till skillnad från några av de andra.
Så frågorna är:
Är Per Eckerdal den andlige ledare Växjö stift behöver? Det skulle han kanske kunna vara. Hans ledarskap är förmodligen, som utfrågarna beskrev det, mjuk. Ja, det är inte lätt att svara på, efter 25 minuters utfrågning.
Är han en visionär? Inte direkt. Visserligen gillar jag hans idé att kyrkan ska återerövra livets helhet. Men hur det ska gå till fick vi ingen indikation på.
Är han en brobyggare och en relationsbyggare? Det tror jag nog. Men då skulle man behöva fråga människor på Bräcke. Det har jag inte gjort.
Är han en kommunikatör? Tja, lite stillsam och eftertänksam. Kanske behöver man vara mer spontan och utåtriktad, för att kommunicera i dag. Eller inte!
Är han en inspiratör? Nej, jag blev inte så värst inspirerad av det han sa i Växjö. Det ord han ville beskriva sig själv med var ordet genomtänkt. Möjligen var han lite för

Min fråga

Den kom faktiskt med. Alltså:

Hur tänker de olika biskopskandidaterna kring den konflikt som varit i stiftet. Behövs det en fortsatt genomlysning?

Det var tre av fem som fick svara/ville svara på den frågan. Dag Sandahl och Jan-Olof Johansson var överens om att ingen vidare genomlysning behövs. Lisa Tegby däremot svarade att hon skulle behöva veta vad som har hänt, för att se om det fanns något mönster i det, som skulle kunna upprepas.
Utan att vara väldigt insatt, tror jag, att en dåvarande ledamot i stiftsfullmäktige, som nu är ledamot i stiftsstyrelsen samt en domprost, som är biskopens ersättare i domkapitlet, måste ha stor kunskap om konflikten kring förre biskopen. Min fråga är då: är det därför de inte vill ha en genomlysning? Var de i själva verket en del av konflikten? Det är klart, om de vet mer än oss andra om vad som egentligen hände, behöver de ju inte mer kunskap. Men kan det inte behövas en genomlysning för oss andra, då?
Det är förstås enklare för en kontraktsprost i Umeå, som inget vet, att efterfråga kunskap. Att hon gjorde det för egen del var ju klokt. Men min uppfattning är att fler borde få veta vad det var som egentligen gick snett. Jag är i alla fall intresserad. Var det verkligen så, att förre biskopen var problemet och nu när han är borta, är problemet ur världen? Det är ju sällan så enkelt.
Det finns många frågor: Fanns det liknande problem före biskop Sven Thidevall och kanske även före biskop Anders Wejryd? Är det något som sitter i strukturerna? Har det med olika fromhetstraditioner att göra? Hur spelar synen på biskopsämbetet in?
Har vi sopat något under mattan även denna gång? I så fall känns det som att två av kandidaterna nästan tycker att det är OK.
Om jag har fel på denna punkt, skulle ingen bli gladare än jag, att få reda på det.

Utfrågning av biskopskandidaterna i Växjö stift

Idag var det dags. Fem kandidater. En av dem blir biskop i Växjö stift. Bussen gick som beräknat 7.45 och jag var inte yngst. Victor, 20 år och kyrkorådets ordförande, satt bredvid mig i bussen. Det var bra. Däremot var vi bara 15 st. Mindre bra. Särskilt som vi endast var 3 präster från Kalmar och ingen diakon. Sammanlagt är vi väl 20 präster och diakoner i tjänst. Svagt! En del skyller på att valet redan är avgjort. Struntprat! Det är väl fortfarande en öppen fråga. Varför har vi annars utfrågning.
Nåväl, vi kom iväg och efter en paus på vägen anlände vi till Katedralskolan i Växjö. I aulan pågick någon slags välkomstmusik. Intressant! Det var en man i blazer i någon slags Loa Falkman-stil, som sjöng lite svensk romantik blandat med något stycke typ Frank Sinatra. En låt var ett av Jussi Björlings bravurnummer: Sommarnatt av Mogens Schrader. Vackert, jovisst. Men vad har det med biskopsutfrågning att göra? Det var lite surrealistiskt!
När hearingen eller utfrågningen drog igång fick vi be en kort bön. Med betoning på kort. Sedan var det dags för utfrågarna att presentera sig. Frilansjournalisterna Erik Lindfelt från Jönköping och Helena Strömblad från Kalmar. De var i stort sett mycket bra. Låt vara att de kallade nomineringsvalet för provval. Men de gjorde egentligen bara en större fadäs. En av frågorna till kandidaterna gällde deras förmåga att hantera media. Frågan löd ungefär:
En journalist från DN/Aftonbladet ringer upp. En kyrkoherde i Ditt stift har kört rattfull. Vad svarar Du?
Den frågan ställdes till alla män men till den enda kvinnan var frågan annorlunda formulerad. Då handlade det om att en präst tafsat på småpojkar. (Eller möjligen konfirmander, jag kommer inte ihåg!) En av åhörarna gick fram i pausen och frågade en av utfrågarna varför han hade ställt frågan så till den kvinnliga kandidaten. Han hade inte gjort det medvetet, sa han. Och så sa han att det var en ren tillfällighet. Men var det verkligen bara en tillfällighet? Det kan man undra. Han var dock sjyst och erkände sitt misstag och bad den kvinnliga kandidaten om ursäkt.
Utfrågningen var bra. Vi fick veta mycket om kandidaterna. Inte bara se eller höra på webben utan uppleva atmosfären. Jag blev i alla fall klokare av det. Och de olika kandidaternas framtoning blev mer komplicerad och nyanserad.
För mitt eget nöjes skulle ska jag ägna veckan åt att sammanfatta mina avtryck av var och en. Sedan tänker jag sammanfatta vad jag faktiskt själv tror och anser. Kanske även vem jag kommer att rösta på. Vill man gå på de enstaka ord, som kandidaterna ombads välja, för att beskriva sig själva, ska vi välja mellan dessa personligheter:
Genomtänkt, förnöjsam, energisk, levande, uppmuntrande. Frågan är vilken av dessa fem egenskaper som bäst tjänar Guds rike i Växjö stift år 2010 och framåt!

Biskopshearing

Vad är det som ska höras? Jo, fem personer, som vid nomineringsvalet i våras fick flest röster och därmed blivit biskopskandidater i Växjö stift, ska höras. Två journalister ska intervjua och ställa frågor. En del av frågorna har allmänheten skickat in. Så även jag! Som ju tillhör allmänheten.
Min fråga handlar om hur biskopskandidaten, i fall den blir valda till biskop, ska förhålla sig till den konflikt som rådde mellan förre biskopen och stiftsstyrelsen. Den som till slut gjorde att biskopen slutade. Tänker biskopskandidaten sopa konflikten under mattan eller ta tag i den?
Det ska bli spännande på flera sätt. Kommer frågan att ställas, undrar jag först och främst. Kommer kandidaterna att svara undvikande eller inte? Kommer de att välja att glömma och gå vidare eller att försöka reda ut det som gått fel? Ja, det kanske kan rapporteras imorgon.
Kl 07.45 går det en buss med glada, käcka kalmarbor från turistbyrån i Kalmar. Enligt uppgift ska det vara ungefär 30 personer. Fika längs vägen och hemkomst efter kl 16.
Vid nomineringsvalet var jag nästan yngst i bussen. Det var tydligt att det är det äldre gardet, som väjer framtidens biskop. Får se hur det blir imorgon.

Sommarsöndag

En högmässa i den Evangeliska Lutherska kyrkan i Sverige (som vi vanligen kallar Svenska kyrkan) kan te sig olika, beroende på var man bor. Jag har firat högmässa med få personer och jag har firat högmässa med många. En buss med pensionärer på resa kan fylla en kyrka, beroende på var man bor.

I morse, när jag kom till S:ta Birgitta kyrka, var det inte så många där. Närmare bestämt ingen alls. Jag var först, för jag hade hämtat 6 tårtor på Maxi. Så småningom trillade det in lite folk. När vi skulle be inför gudstjänsten, en halvtimme innan, var vi i sakristian 6 personer. I bönen slog det mig att jag var äldst. Då har jag ändå inte fyllt 50! Till yttermera visso var det en kvinna och fem män. Johan är drygt 20 och kyrkvärd. Roger är också kyrkvärd men har nog fyllt 30. (Kanske 40, jag vet inte säkert!) Anton, vikarierande kyrkvaktmästare är runt 20, liksom Victor, kyrkorådets ordförande. Ida-Karin, församlingspedagog är i 30-årsåldern. När textläsarna kom, Katarina och Lars, var jag fortfarande äldst i sakristian. Visst, dagens kantorsvikarie, Ingegärd, klår mig med några år och även Ingrid och Christina i köket, liksom Gertrud och Anders, som hjälpte till med nattvardsutdelandet. Men ingen kan ta ifrån mig upplevelsen under bönen i sakristian.
Vi var över 90 i kyrkan och många stannade kvar på kyrkkaffet. Innan jag gick hem, satt jag och planerade för höstens vuxenkatekumenatsarbete tillsammans med bl a Kerstin och Bengt, som blir ledare för höstens grupp. Så har visionen varit, att gruppen inte ska ledas av någon anställd.

Vi tog upp kollekt till Kalmar stadsmission. Den inbringade kring 2 500:- denna söndag. Men eftersom det kommit en vädjan om nödhjälp till Pakistan, skickade vi runt en korg vid kyrkkaffet. Det blev 1 800:- till detta ändamål.

Vad är detta? Något slags skryt? Så kan det kanske upplevas men det handlar även om vilka bilder av en församlings liv vi lever med. Visst finns det församlingar som kämpar med vikande siffror och visst har vi problem även i vår församling. Men ibland är det också fullt av liv. Även en ordinär sommarsöndag. Det är ju något att vara glad och tacksam över, tycker jag.

(Då har jag inte nämnt den första vigsel jag haft i Birgittakyrkan. Min egen vigselkyrka. Den ägde rum igår, lördag, och det var 150 personer i kyrkan, som bland annat sjung kraftfullt i psalmen: Halleluja, sjunga om Jesus.

En fin helg i Birgittakyrkan med andra ord.

Två budskap

När jag hämtade tidningen i brevlådan i morse låg också information från svenskarnas parti. Där skriver man om sin politik att den innebär, att sätta svenskarnas väl i första rummet. Man fortsätter:

Ska vi kunna skapa ett väl fungerande samhälle måste vi gå till botten med de stora problemen en gång för alla.

Vi har hört det förut. Visserligen var jag inte född då. Endlösung.
Kl 12.01 fick jag följande SMS angående de tjetjenska flickorna.

Jag är så ledsen, dom flögs till polen i morse.

Nu tror jag säkert att situation i Polen är helt annorludna än den var för 60 år sedan. Men vem är det som segrar i Sverige?

En bild

Denna bild finns publicerad på Radions hemsida. Vad flickorna fruktar om de återvänder till Tjetjenien.

Gode Gud: Hjälp dessa flickor!

När flickorna från Tjetjenien skulle gå på planet i morse blev mamman och yngsta dottern hysteriska. Då avbröts resan. De är fortfarande i Sverige. Kan de nu få hjälp? Kan migrationsverkets personal tillkalla läkare och psykolog, som kan göra en bedömning av mamman och döttrarnas tillstånd? Kan de rent av få en ny prövning? Av humanitära skäl?
Kyrie eleison!

Två barn på flykt

Klockan är halv tolv. Två barn, 12 och 14 år gamla, befinner sig i en bil på väg till Malmö. Där finns deras mor. Hon har tidigare flytt med dem från Tjetjenien, kommit till Polen, fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Tagit sig till Sverige. Fått avslag igen, med hänvisning till Dublinkonventionen. Man ska alltid tillbaka till första asyllandet inom EU. Då gjorde mamman det som hon trodde var bäst för sina döttrar. Hon lämnade dem. Kanske skulle de få stanna i Sverige. Utan henne. Hellre det än återföras till Polen och sedan kanske till Tjetjenien.
Det mamman säger att hon utsatts för kan hon förstås inte bevisa. Den hotbild som vilar över flickorna kan heller inte styrkas. Alltså blir det avslag. Men flickornas oro är inte påhittad.
I söndags fick flickorna veta att polisen hittat mamman och de gick själva till kyrkan, för att söka skydd. Vi har försökt hjälpa dem. Vi har kopplat in en advokat, ringt Rädda barnen, sakkunniga på olika områden. De överklaganden och ansökningar om inhibition, som vi fick iväg avslogs.
Tidigare ikväll hämtades barnen av polisen. De gör visserligen bara sitt jobb. Problemet är hur lagar stiftas och konventioner inom EU växer fram.
Men nu sitter dessa två barn i en bil mot Malmö. De är barn. De borde sova på natten. Inte åka bil genom Sverige, när andra barn får sova.
Med i bilen finns min prästkollega i församlingen. Jag ber att Gud ska ge henne kraft att vara ett stöd för barnen. Jag ber att Gud sänder sina änglar att skydda flickorna på resan, när de möter sin mamma och när de åker till Polen. Jag ber att rätt personer i Polen tar hand om dem.
Just nu kan jag inte göra mycket mer. Att skriva detta blogginlägg och be.
Man kommer att kunna höra mer om detta på Sveriges Radio Kalmar imorgon. Kanske även läsa i Östran. Min önskan är att kämpa vidare för flickorna. Finns det någon organisation, som har arbete i Polen, som kan besöka dem och se hur det går? Jag hoppas att vi hittar dessa människor.
Jag vill också skapa opinion, vilket passar bra i valrörelsen, för att partierna ska värna om barnens rätt i flyktingsammanhang. Ett sätt kan vara att delta i kampanjen barnens bästa främst. Det går att skriva på uppropet på nätet. Det har jag gjort.
Ändå undrar jag om vi gjorde tillräckligt för flickorna. Det kommer jag nog alltid att undra. Trots att jag vet att vi försökte göra allt vi kunde. Trots att jag vet att ingen kan göra allt men att alla kan göra något.