Försoningsprocessen i Sydafrika lever

Jag blev så glad när jag läste på Reformerta Världsalliansens hemsida. Det är organisationens ordförande, Jerry Pillay, som uttrycker glädje över att den svarta (Uniting Reformed Church in Southern Africa - URCSA) och den vita (Dutch Reformed Church - DRC) reformerta kyrkan i Sydafrika arbetar hårt för att nå enhet.

Världsalliansens task team för Sydafrika gjorde ett besök i månadsskiftet september/oktober och mötte då representanter för dessa båda kyrkor, samt även två andra reformerta kyrkor. Dessa fyra samfund har under snart tio år arbetat för att gå ihop.

I april 2013 skrev de två största kyrkorna under ett samförståndsavtal. Bland annat verkar de ha hittat ett sätt att förhålla sig till Belhar-bekännelsen från 1983, som var ett dokument, som skarpt kritiserade Apartheid. Jag har skrivit om detta förut. Läs här. Vad jag förstår har Jerry Pillay, som är Presbyterian, spelat en avgörande roll för denna utveckling.

Även på de två största kyrkornas hemsidor kan man hitta material från denna process. URCSA publicerar det ”Statement from the meeting of the 4 Moderamens of the Dutch Reformed Family” – de fyra kyrkornas samförståndsavtal. Det finns även på DRC’s hemsida, där man även kan läsa en överenskommelse mellan URCSA och DRC från 2011. Lovande!

Helt klart är det lång väg kvar. Men det finns ändå anledning att känna hopp. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om vår lutherska kyrkofamilj, där samtalen om ett samgående mellan vita och svarta lutherska kyrkor i stort sett helt upphört. När Lutherska Världsförbundet år 2017 firar 500-årsminnet av Luthers teser i Wittenberg och gör det i Windhoek i Namibia, vore det väl underbart om detta hade förändrats. Idag finns det tre vita, lutherska kyrkor, som alla är delvis tysktalande. En av dem finns i Namibia. De ingår i LUCSA (Lutheran Communion in Southern Africa) tillsammans med en lång rad svarta lutherska kyrkor. Exemplevis Evangelical Lutheran Church in Southern Africa, som vi arbetar inom. Men detta är en löst sammanhållen kyrkogemenskap. Lutheranerna borde kunna åstadkomma mer och bättre.

Lite profetiskt verkar det nästan att DRC på sin hemsida, inför sin Reformationssöndag, som inträffar nu på söndag, den 27 oktober, publicerar en bild på Luther. Vad svarar lutheranerna i Södra Afrika?

Tillbakablickar i Hermanus 1

Igår anlände vi till Hermanus. Lugn morgon i Bloemfontein, flygresa till Kapstaden, hyrbil till Hermanus. Det tog ca: 1 timme att åka mellan flygplatsen och vårt boende. Blåsigt värre men vädret ska bli bättre. Vi får se om det blir någon valsafari. Vi har i alla fall bokat.

Dagarna i Bloemfontein känns nära och långt borta på samma gång. Gudstjänsten på söndagen var härlig. Att kunna känna sig så hemma. Så omsluten av värme och kärlek. Fantastiskt.

Måndagen var fantastisk på ett annat sätt. Att disputera är verkligen en speciell upplevelse. Egentligen handlar det ju bara om att föra ett samtal kring något man skrivit. Men sju års uppladdning fyller hela händelsen med så många känslor. Vid tre tillfällen har jag varit på andras disputationer vid University of the Free State. Ändå var det förstås helt annorlunda att själv stå i talarstolen och vara den som försvarade en avhandling. Frågorna som ställdes var initierade och för det mesta begrep jag vad frågeställaren avsåg. Vid ett tillfälle var jag tvungen att be den som ställde frågan omformulera den. Dels för att vinna tid. Dels för att jag inte riktigt förstod. Det kändes bra att ibland erkänna att någon hade rätt och att ibland svara, att jag inte höll med. Varje frågeställare inledde med att artigt gratulera till ett strålande arbete. Säkert hör det till men det kändes ändå äkta.

Men det fanns andra nivåer i frågestunden. T ex när vi pratade om förhållandet mellan SACC och den vita reformerta kyrkan (Dutch Reformed Church – DRC). Då flög det i mig att jag måste kommentera något som min professor hade sagt tidigare. Mest i förbifarten. Han hade varit på senaste National Conference för SACC. Hans kommentar var:

- De har stora ekonomiska problem.

Min kommentar till honom under disputationen var, att han som Moderator för DRC, borde ha sagt ”vi” istället för ”de”, eftersom DRC nu är medlem i SACC. Det kändes bra att få säga det och det togs emot bra.
Innerst inne visste jag ju att jag skulle blir godkänd. Ändå blir det en anspänning. Man vill gå i mål med flaggan i topp.

När dekanus, professor Tolmie, skulle avsluta disputationen, bad jag om ordet igen. Jag vill avsluta med att säga något inför framtiden. Då sa jag följande: Allow me to conclude by mentioning what happened last Thursday. We went to Khotso house, the headquarters of the SACC, to hand over a copy of the thesis to General Secretary Eddie Makue. We had a nice discussion and he mentioned the most recent consultation the SACC had about the situation in Palestine. Dr Allen Boesak gave a bible study, which can be found at the website of the SACC. In the centre of the Bible Study is another person from the time of David. Not Nathan, but Rizpah the daughter of Aiah. Her story is recorded in the second book of Samuel, chapter 21:1-14. Dr Boesak says about her that she says,

“I rise up and I say: over my name shall not be written victim, but woman in resistance”.

I am just mentioning this, because I predict that now comes the era of the women, yes it is already here, and we will see a new kind of prophetic ministry in the church. The women taking care of people living with HIV and AIDS in the rural areas of Mpumalanga are descendents of Rizpah. Over their names shall not be written victims but women in resistance.

Professor Strauss

Nu har jag träffat Professor Strauss. Vi hade ett kortare samtal – ca: 45 minuter – men det var helt OK. Jag kommer nämligen att få en timme med honom och flera av lärarna på teologiska fakulteten i eftermiddag kl 16.00. Jag har ju velat få till stånd något som liknar ett seminarium, men de har inte den kulturen vid University of Free State. Men detta blir nog bra. Jag återkommer om utfallet.
Under vårt samtal i förmiddags tog jag upp detta med hans framträdande på den kyrkliga konferensen, eller ’synod’, som det kallas på engelska. Han var naturligtvis väl medveten om hur hans hälsningsanförande mottagits. Som jag kanske nämnt handlade mycket om den s k ’Belhar confession’. Professor Strauss menar att detta dokument inte kan kallas för ’confession’. I den reformerta traditionen är en ’confession’ ett kyrkligt, bindande ställningstagande, ungefär som lutherska kyrkans ’Confessio Augustana’ – det vi kallar för den Augsburgska bekännelsen. Enligt Strauss borde Uniting Reformed Church in South Africa (URCSA) ha kallat det för en ’declaration’. URCSA har sagt att Dutch Reformed Church (DRC), som är den dominerande, vita reformerta kyrkan, inte behöver skriva under ’the Belhar Confession’ för att de ska kunna gå ihop till en gemensam kyrka. Men att DRC måste göra det någon gång i framtiden. Detta har Strauss hakat upp sig på. (Förmodligen håller han inte heller med om innehållet i ’Belhar confession’. Låter detta krångligt? Jo, det är det nog också.
http://www.ngkerk.org.za/VGKSA/
Men man kan säga något positivt om det hela. Motsättningarna har nu kommit upp på bordet. Nästa vecka ska DRC och URCSA träffas och representanter för World Alliance of Reformed Chrurches (WARC) ska vara med. Det innebär att detta kan vara ett steg i rätt riktning. Ibland måste man ju gräla, för att kunna bli sams. (Jag tror min hustru Kristina håller med om detta. Det är därför vi så ofta är så sams!)
Men visst är fortfarande klyftan mellan vita och svarta kristna i den reformerta kyrkofamiljen djup. Det kommer att ta tid att göra upp med detta arv.
Jag frågade Prof Strauss om hur han såg på splittringen inom ANC och möjligheterna för ett nytt parti att lyckas. Han jämförde det med andra försök att blida nya partier och trodde inte att detta skulle få någon större genomslagskraft. Han hade varit på ett möte med ANC’s general sekreterare förra veckan. Det var ett sätt för ANC att träffa afrikander, d v s vita sydafrikaner med holländskt ursprung, det vi ibland kallar för boer. (Som helt enkelt betyder lantbrukare, farmare.) Han var inte så positiv efter det mötet, men jag ser i alla fall det som ett positivt tecken. Olika grupper möts!
ANC’s generalsekreterare, vars namn jag inte har lärt mig, har enligt radion idag sträckt ut en hand till de missnöjda i partiet. Det verkar dock inte vara en tänkbar väg, om jag ska tolka Mann Oelrich rätt.
Jag skrev i min förra blogg att detta var ’politics in making’. Jag menar naturligtvis ’history in making’. Om Mosuia Lekota kommer till Bloefmontein på söndag och jag kan vara med, så är jag kanske med om ett historiskt ögonblick. (Men alla ögonblick blir ju i och för sig historiska).
Nu ska jag förbereda mig för eftermiddagens seminarium, sedan ska jag äta lite sen lunch och ladda upp denna text på bloggen. Får jag ge en extra eloge till er som orkade läsa hela denna långa text. Som ni förstår är jag uppfylld av det jag är med om. Det ska blir extra spännande att träffa Sekhopi.