Tillåt mig börja med en
liten språklektion. Orden ”symbol” och ”djävul” är besläktade. Man kan säga att
de är varandras motsatser.
Symbol
Ordet
kommer från grekiskan. (Förstås!) Det
grekiska ordet är: συμβαλλειν (symballein) och består av orden: βαλλειν (ballein) som ungefär betyder ”kasta” (tänk på
”ballistik”, som har att göra med en kulas bana från vapnet) och συμ (sym) som betyder ”tillsammans”.
Symbolen ”kastar tillsammans”. På svenska skulle vi säga: ”håller ihop”.
Djävul
På grekiska διαβολος
(diabolos) från διαβαλλειν (diaballein). Ordet δια (dia) kan betyda “isär”. Med andra ord är djävulen
”den som kastar isär”. Separerar!
Det intressanta är att en
stor del av diskussionen efter valet av Antje Jackelén som Svenska kyrkans
nästa ärkebiskop handlar om trosbekännelserna, som i kyrkans språkbruk spännande
nog kallas just för symbola. I detta sammanhang kan det översättas med ”kännetecken”. Kyrkans tro känns igen i trosbekännelserna.
Trosbekännelsernas
funktion är att hålla ihop kyrkan. Mot den söndrande kraft som finns i
tillvaron. (Här tänker jag inte gå in i diskussionen kring huruvida djävulen är
ett personligt väsen eller en opersonlig kraft. Det räcker just nu att
konstatera, att det finns djävulska krafter i tillvaron, som vill slita sönder
och separera. Det tar sig uttryck i apartheid, etnisk resning, mobbing etc. Men
också i kyrkostrider. Vi känner alla till företeelserna – men vi kan beskriva
orsakerna olika!)
Ytterligare en aspekt av
ordet ”symbol” är att vi ofta använder detta ord oegentligt. Vi säger t ex att
något ”bara är symboliskt”. Inom teologin tänker vi tvärtom. En symbol är inte
skild från det som den symboliserar. (Ytterligare ett exempel på det diaboliska
i tillvaron, att vilja separera symbolen och företeelsen). I kyrkans liv finns t
ex ett organiskt samband mellan det konsekrerade (välsignade) brödet i nattvarden
och Jesus. En ikon är speciell, för att den är ett fönster mot evigheten. Den
som målar ikoner gör det under bön. Att säga att en ikon ”bara är en symbol” är
att helt missförstå meningen och innebörden med en ikon. Så är även
trosbekännelserna intimt förknippade med Gud trefaldig. Fadern – Skaparen.
Jesus – Befriaren/Frälsaren. Anden – Livgiverskan/Livgivaren. Trosbekännelserna, har under Andens ledning, vuxit fram i
kyrkan.
Men vad är
trosbekännelsernas viktigaste funktion? Naturligtvis är de intellektuellt
formulerade sammanställningar av den kristna tron. Men inte bara. De fungerar i
kyrkans liv framför allt som lovsånger i gudstjänsten - liturgin. På liturgiskt
språk tillhör trosbekännelsen – Credo – mässans s k ordinarium. Trosbekännelsen är i kyrkans historia en av de texter som förekommer varje högmässa – med samma ord – fast med olika
melodier. Vi har tappat detta i Svenska kyrkan. Vi sjunger nästan aldrig
trosbekännelsen. Det är trist. Kanske finner vi här en orsak till att
trosbekännelsen för oss bara blir en arena för diskussion och debatt istället
för en gemensam lovsång. Istället för att vara en symbol! Något som håller ihop.
Förlåt mig för
ytterligare en främmande term. I kyrkans liv pratar vi ofta om att vi tror det
vi ber. Lex orandi, lex credendi heter det på latin. Jag ser framför mig hur
Svenska kyrkans medlemmar – ur olika läger – i olika gudstjänster stämmer in i
trosbekännelsen. På olika platser men ändå gemensamt. Betyder detta ingenting?
Jag menar att vi behöver se detta som ett verkligt uttryck för en enhet, som
går bortom orden. Självklart brottas vi alla med orden. Det är naturligt. Men nu handlar det om att ändå, för enhetens skull, stämma in i dessa ord. Låt oss se att det är något som vi faktiskt gör. Och det är stort!
Having said this, som det
heter på engelska, behövs dock något mer sägas. Under kampen mot apartheid, i
Sydafrika, på 1980-talet, formulerade ett stort antal teologer det s k
Kairos-dokumentet. I detta dokument skiljde man på tre slags teologiska
förhållningssätt. Ett av dem kallades Church Theology. Det var en teologi som
ofta talade om försoning och enhet. Men på ett överslätande och oreflekterat
sätt. När Church Theology förordade enhet, sa Kairos-teologerna, var det alltid
på den starkares villkor. I klartext: de svarta borde inte riskera kyrkans
enhet genom att vara så militanta. (För alla som vet något om Sydafrikas väg
mot demokrati ter detta sig som ett förrädiskt synsätt). I stället förordade
man Prophetic Theology. Som vågade protestera och kämpa för förändring. En
teologi som står upp för den som är i underläge.
Vem är den svagare i
Svenska kyrkan idag? En fråga som det inte är helt enkelt att svara på. En
fråga som ges olika svar, beroende på vem som tillfrågas. Jag vet att vi
fortfarande har en lång väg kvar innan kyrkan kan kallas jämställd. Att vi idag
har både kvinnor och män som präster och biskopar betyder inte att allt står
väl till. Samtidigt finns det människor i Svenska kyrkan som på olika sätt upplever
sig som nedtystade eller åtminstone negligerade. Jag kommer nu att ta två exempel
och både är kvinnor och präster. Johanna Andersson och Eva Hamberg.
På bloggen KristenOpinion skriver Johanna Andersson i reaktion mot ett blogginlägg av biskop Åke
Bonnier bland annat följande:
Biskopens inlägg väcker en rad olika frågor. Menar han att vi som ställer kritiska följdfrågor med anledning av kandidaternas svar på olika teologiska frågor är problemet? Är vi som inte tycker att alla fem kandidaterna har svarat bra på frågorna trospoliser?
Vad hade Åke Bonnier
skrivit? Bland annat detta:
Snabba svar – enkla svar – gillar trospoliserna. Om man som ärkebiskopskandidat vägrar att ställa upp på de snabba och enkla svarens teologi utan istället vill uttrycka det mer komplicerat – ge uttryck åt en mer mångfacetterad hållning, ja då ryser trospoliserna. Att säga att Gud har många vägar men att vi som kristna får följa Jesus godkänns inte av de som vet hur det är.
Jag håller ofta med Åke i
det han skriver men just denna gång tyckte jag det var tveksamt. Kanske tyckte
han det själv, för i en kommentar skriver han:
Måhända var jag skarp i min blogg …
Och även:
Jag önskar inte att ”trospoliserna” ska lämna kyrkan men jag önskar att debatten ska vara en inlyssnande debatt där vi verkligen ömsesidigt försöker förstå vad den andre menar och utifrån detta för ett bra samtal – ett samtal som först handlar om allt det vi har gemensamt och därefter det som skiljer oss åt. Vi kommer då att upptäck[a] att det är så mycket som förenar oss.
Bra skrivet – men det
kanske inte har nått fram. Hans bloggpost har hittills 177 kommentarer. Det är
ganska många, det!
En annan, som uppskattar
valet av Antje Jackelén men också kan lyssna in dem som ”förlorat” är Fredrik
Modéus, som i sin ledare i senaste numret av Kyrkans Tidning kommenterar att
Eva Hamberg lämnat kyrkan.
Det är en sorgens dag när en människa lämnar Svenska kyrkan, oavsett vem. Det är sorgligt på ett särskilt sätt när en ledamot i kyrkans läronämnd stiger av, oavsett åsikt.
Så trots allt finns det i Svenska kyrkan en önskan att nå fram till varandra. Det är en viktig aspekt av Prophetic Theology.
Den vill också försoning – men först ett profetiskt urskiljande av vad som är
sant, rättvist och gott.
Men debatten kan föras på
olika sätt. Ibland tycker jag att den spårar ur. Särskilt i sociala medier.
Fredrik Modéus skriver:
Lättheten att formulera sin åsikt i sociala medier är tveeggad. Risken är att man för snabbt slänger ur sig sådant man inte hade sagt ansikte mot ansikte. Tweetkulturen kan gynna ett hårdare och mindre sakligt debattklimat.
Låt mig citera två
personer (anonymt) som får stå som representanter för två ytterligheter men
samtidigt samma fenomen. Fenomenet att vilja separera människor.
Det ena inlägget hittade
jag i en tråd, där de flesta inte välkomnade valresultatet.
Antje Jackelén vet inte vad kristen tro är, eftersom hon inte är omvänd och kommit till tron. Därför blir tankarna efter det egna sättet och förnuftet och då kan de bli hur som helst.
Visst är det osmakligt
när någon uttalar sig om en persons Gudsrelation på detta sätt.
Det andra
facebook-inlägget är uttryck för samma önskan att skapa avstånd till andra
kristna. Här tillhörde skribenten "vinnar-sidan":
Om alla islamofober lämnar kyrkan skulle det vara en välsignelse.
Är det inte en risk för
oss som lever i ett protestantiskt samfund att vi tar till dessa grepp? Sanningen
blir så viktig, att enheten får stryka på foten. Om vi inte är överens är det
bättre att bryta upp eller kasta ut.
Med dessa exempel vill jag visa att båda sidor felar i diskussionen. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Var och en måste ju få hävda sin ståndpunkt. Men låt oss hjälpas åt att inte göra det diaboliskt utan symboliskt - sammanhållande!
Låt mig till sist citera
den som mycket av debatten handlar om. (Och då menar jag inte Antje Jackelén,
utan Jesus).
Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra. (Joh 15:16-17)
För mig är detta en
grundinsikt när det gäller kyrkan. Vi har inte valt varandra. Men Jesus har
gjort det. Och vårt uppdrag är inget mindre än att vi ska älska varandra. Det
sammanhang i vilket Jesus sa dessa ord var kvällen före sin död. Var alla
lärjungarna överens om allt? Troligen inte! Just därför var uppmaningen
solklar:
Älska varandra!
2 comments:
Precis så. Tar till mig detta inlägg. Hoppas fler läser. Just så. Tack.
Tack, Carolina. Jag menar att vi alla har ett ansvar. Och egentligen handlar det inte bara om kyrkan. I den ekumeniska rörelsen har tanken länge funnits, att kyrkan är en bild av mänskligheten i stort. Även på det planet har vi bara ett reellt val: att leva med varandra. Det finns ju alltid krafter som vill avvisa, skicka tillbaka osv. Men ett samhälle kan bara vara ett samhälle om alla får vara med och "hålla samman". Även den som alla helst vill bli av med.
Post a Comment