Först blev jag nog provocerad av att min far läste den när han var runt 80. Han sa att det är en bok som man bör ha läst. Detta har hängt kvar i mig och det var därför jag gav mig i kast med den.
När jag nu läser på nätet att den blev framröstad till en av världens 100 bästa böcker och till och med utsågs till den bästa år 2002, blir jag ännu mer provocerad. Jag tycker nämligen inte alls om den.
Dessutom erfar jag att den är en av de mest översatta böckerna
efter Bibeln. Det känns som ytterligare en provokation. Tilläggas ska att jag inte
läst den senaste översättningen på svenska, som kom 2001, utan den av Edvard
Lidforss. Eller åtminstone en version av Lidforss översättning. På
tryckortssidan står följande:
Denna upplaga återger Edvard Lidforss tolkning, förkortad och stilistiskt bearbetad.
Det provocerar mig återigen. Jag som trodde att jag verkligen läst hela boken. Nu får jag alltså veta att den verkliga boken i själva verket är längre. Suck! Men det kanske var tur att jag inte fick tag på Lidforss fullständiga översättning som gjordes 1888–1892. Hade jag fixat den?
Vad handlar den om? De flesta vet att Don Quijote slåss mot väderkvarnar. Det sker 60 sidor in i boken och fighten är över på några sidor. På ett metaplan är det såklart en sammanfattning av huvudkaraktären. Han ger sig in i en mängd äventyr, där han slåss mot påhittade fiender. Don Quijote är en förvirrad person. Hans verklighetsuppfattning är skev. Bland annat tror han sig göra alla sina riddarbedrifter för sin älskade, Dulcinea. Det är tveksamt om hon ens existerar.
Med sig på sina färder har han sin trogne vapendragare Sancho Panza. Det är en person som verkar finnas där för att Don Quijote inte ska råka för illa ut. Sancho Panzas drivkraft är att han ska få lön för sin möda. Han ska bli ståthållare över en egen ö. Detta sker också till slut och det visar sig att Sancho Panza är Kung Salomos like vad gäller vishet.
Att romanen blivit så känd, upplyste hustrun mig om när hon läste litteraturvetenskap, beror på att det är den första moderna romanen, som driver hejdlöst med sin samtids riddarromaner, som var skrivna på fullt allvar. Man ska betänka att boken är skriven på början av 1600-talet. Och visst är det en drift. Mina tankar går till berättelserna om Baron von Münchhausen.
Kan jag rekommendera boken? Egentligen inte. Men säkert kan andra få mer ut av den. Och för den som behärskar spanska är det kanske ett alternativ att läsa den på originalspråket. Möjligen är det en stärkande övning att sätta upp ett mål och nå fram till målet. Jag gjorde ungefär samma sak för några år sedan när jag läste Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. Den är ju också höjd till skyarna. I mitt tycket en betydligt mer läsvärd bok. Bitvis blev jag också indragen i den men långa perioder var det mest ett tröskande genom omfattande och invecklade beskrivningar av personer och miljöer.
Härvidlag blir jag återigen provocerad när jag läser att Dostojevskij
finansierade sitt spelmissbruk genom att skriva böcker. På nätet lär jag mig
också att många forskare tror att Cervantes började skriva på Don Quijote när
han satt i fängelse anklagad för förskingring. Men det är väl också en lärdom;
att vem som helst, oavsett ställning och anseende, kan skapa konst och kultur.
I går var temat i Den svenska evangelieboken:
Att inte döma.
Sensmoralen i boken Don Quijote som jag ser det är att även en uppburen riddare i grund och botten är en helt vanlig människa, som av sig själv och sin omgivning placerats på en nivå, där det mesta blir pannkaka. Don Quijotes vänner försöker få honom att återvända hem och leva ett stillsamt liv. Det är något att fundera över för varje person som i sitt ledarskap frestas tro sig vara något förmer.
No comments:
Post a Comment