Jag är main stream Svenska kyrkan
(Jag tror att kandidaten har sagt mer än så. Men Kyrkans Tidning låter detta vara det enda svaret. Märkligt!) Därmed tänker jag lämna biskopsvalet. Det jag istället vill diskutera
är själva begreppet. Att vara ’main stream’.
Jag googlar på begreppet och ser att Cambridge Dictionary
skriver om mainstream:
... considered normal, and having or using ideas, beliefs, etc. that are accepted by most people
Nu infinner sig några frågor:
Vad betyder begreppet?
Är det en önskvärd position?
Om det är den position, som delas av majoriteten och som upplevs normal. Har vi då inte ett problem?
2000 kom en bok på svenska, som Richard Foster skrivit. Originalets titel var:
Streams of Living water – Celebrating the Great Traditions of Christian Faith.
I Svensk översättning heter den:
Strömmar av levande vatten. Sex andliga traditioner att ösa ur.
De sex strömmarna är:
Den kontemplativa traditionen – det bönefyllda livet
Helgelsetraditionen – det dygdefulla livet
Den karismatiska traditionen – det andefyllda livet
Den sociala traditionen – det barmhärtiga livet
Den evangelikala traditionen – det bibelcentrerade livet
Den sakramentala traditionen – att förkroppsliga budskapet
Genast inser jag att denna beskrivning av sex traditioner i
kyrkans liv och historia också kan bli begränsande. Men jag uppskattar att det
finns variation och mångfald. Richard Foster skriver i förordet att Gud idag
för samman dessa traditioner i en enda bred flod. Jag undrar om det är så. Om
det ens är något vi vill. Då blir det igen en slags 'mainstream'.
Tanken som ryms i bokens titel känns mer lockande. Att det
finns olika traditioner att ösa ur. Personligen har jag nog öst mest ut den kontemplativa,
den sociala och den sakramentala. Dessutom tror jag att det finns fler
strömmar.
Men varför detta behov av att vara 'mainstream'? En tanke som
slår mig är att vi kanske påverkats av hur den politiska spelplanen ser ut.
Just nu verkar mitten vara den plats där vi ska hitta underlag till en ny
svensk regering. Och framför oss ser vi partierna uppträdda på en skala. Från
vänster till höger eller tvärtom.
Tror vi att kyrkan också ser ut så? En huvudfåra i mitten
och avvikande fåror utanför. Men detta kanske inte är en rättvisande bild. Hur
skulle det bli om vi istället såg olika strömmar, som kanske mer fungerar som
ett delta-landskap?
Som lärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut ser jag
många sådana strömmar. Studerande kommer från olika stift och ur olika
traditioner. Meningen är inte att alla ska stöpas i samma form. Drömmen är att
var och en får möjlighet att utvecklas på bästa sätt inom sin tradition.
Viktigt är dock att vi kan finna sätt att samtala om våra
olika traditioner och synsätt. För att låna ett begrepp från en av mina
arbetskamrater. Det vi gör och säger måste vara talbart. Möjligt att samtala
om. Detta är självklart en utmaning. Men lyckas vi med detta, blir den tid, som
de studerande läser vid institutet, en mycket värdefull tid. En tid då vi
tillsammans får ösa ur många olika strömmar av levande vatten. Och därmed kan de också bidra på ett konstruktivt sätt i sin framtida tjänst.
No comments:
Post a Comment