Diamantbröllop

Brudbuketten från 1955 blommar ännu!

Årets sista dag har vi privilegiet att fira ett diamantbröllop. Det är svärfadren och svärmodren som varit gifta i 60 år. Sven Hultman var deras vigselpräst i Järstorps kyrka utanför Jönköping.

Det passade bra att börja med mässa i Kalmar Domkyrka, där domkyrkoorganisten, Paul Torstensson, spelade en glad fanfar till jubilarernas ära. Eftersom jag hade viskat i kyrkoherde Peter Wänehags öra om dagens firningsämne.

Det var både kända och okända människor i mässan, som ville gratulera och lyckönska.

Efter mässan har tre av barnbarnen lagat och serverat en festmåltid. Fint! Och välsmakande på alla sätt.

Yngsta dottern skapade desserten. Fylld av kärlek och sötma.

2015 har varit ett år fyllt av förändringar på det personliga planet. Med flytt från Sydafrika till Sverige och byte av tjänst.

I världen har det också hänt mycket. Inte minst svåra krigssituationer som lett och leder till att många människor tvingas fly från sina hem.

Min bön och förhoppning är att Europa hittar ett sätt att åter öppna sina gränser för människor i behov av en fristad.

Positivt är dock att världens ledare lyckades samla sig till ett miljöavtal i Paris. Nu beror det nationer, företag, organisationer och oss alla om vi kan lyckas klara av att ändra vår livsstil, så att planeten jorden inte förstörs ännu mer.

Mitt hopp är grundat i tron på Gud, för vilken inget är omöjligt.

Mitt i allt detta är det fantastiskt att få fira 60 års kärleksfull relation mellan två underbara förebilder. Det blir den bild, som får sluta detta innehållsrika år.

Mellandagsfunderingar

Det har blivit skralt med bloggandet denna höst och särskilt dåligt under december månad. Det har förstås sina orsaker. Dels har jag fått ett nytt jobb, dels har vi flyttat. Ett välbehövligt jullov får dock fart på tankarna och reflektionerna igen.

Det är något som stör mig denna höst. När världen står i brand – både i Sverige och i andra länder. När krigen verkar bli mer och mer brutala. När antalet medmänniskor på flykt blir fler och fler. Det som stör mig är att jag inte märker av detta i min egen vardag.

Visst, allt har sin tid. Just nu är jag mitt uppe i flytt och nytt jobb. Men ändå. Majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter menar att Sverige inte klarar av att ta emot fler flyktingar. Hur kan det komma sig att jag inte dagligen drabbas av denna verklighet?

Jag letar bland mina erfarenheter och förstår att Sverige idag liknar Sydafrika under apartheidtiden. Det sydafrikanska samhället var organiserat så att vita och svarta bodde långt från varandra. Den som inte ville se behövde inte se. Som lök på laxen införs i Sverige idag olika former av passlagar. Men vi kallar det för ID-kontroll. Jag kan inte se det på annat sätt än att Sverige är djupt segregerat. Det går att leva sitt vardagsliv utan att egentligen behöva påverkas. Jag lever långt från denna brutala verklighet.

I samma ögonblick som jag tänkt dessa tankar inser jag att den enda som kan ändra detta är jag själv. På samma sätt som jag, i 1980-talets Sydafrika behövde färdas ut i de svarta förorterna, för att få syn på orättvisorna, behöver jag fatta beslut om att göra detsamma i dagens Sverige. Jag behöver ta vissa steg.

Exakt hur detta ska gå till vet jag inte nu. Men jag vill ha öron och ögon öppna. Det får inte bli så att jag lämnar min lägenhet på morgonen, promenerar till min arbetsplats, tar fram min ”lås-plupp” och aktiverar låset, så att just jag kan komma in och sedan spenderar resten av dagen i korridorerna bland kollegor och blivande kyrkoarbetare. För att sedan promenera hemåt och tillbringa kvällen med en god bok eller framför TV’n.

På vägen till och från arbetet kanske jag ser någon som tigger. På TV-nyheterna får jag kanske veta att Sverige genomför ID-kontroller och gör allt för att bli mindre attraktivt för potentiella asylsökande.

På något sätt måste jag möta 'den andra'. Annars blir mitt liv oäkta. Jag vill kunna fortsätta hävda att vi visst klarar av att ta emot de flytkingar som kommer. Att vi visst har råd. Att vi som land ska fortsätta vara ett föredöme för andra länder i Europa.

Men för att kunna det, måste jag få kontakt. Det har jag inte just nu. Och jag tror att det gör mig till en fattigare människa.

Hej då, pendlandet!

Duggregn och en minusgrad = halka!

Sedan början av september innevarande år har jag pendlat. För första gången i mitt liv. Jag skulle inte vilja beskriva mig som pendlare, för jag har inte riktigt lärt mig älska denna livsform. Nu ska jag inte klaga. Buss 102, som stannar 50 meter från vårt hus i Alsike, tar en dryg halvtimme in till Uppsala. Under större delen av hösten har jag kunnat åka ytterligare en hållplats efter bussterminalen och sedan endast haft 5-6 minuters promenad till mitt arbete. Förra veckan lades turerna om, så hade jag fortsatt pendla, hade jag istället fått gå från bussterminalen och behövt lägga ytterligare 5-6 minuters promenad till det hela. Men sammanlagt 45 minuter i varje riktning är väl inget att bråka om i sammanhanget.

Många som pendlar hittar goda strategier för att ta vara på tiden. Sömn, arbete, stickning, bokläsande är saker jag förknippar med en del av dem jag känner. Men jag har inte riktigt hittat min nisch i bussen. Ibland har jag haft sällskap med studerande från utbildningsinstitutet. Det har varit trevligt.

Finaldagen i mitt pendlarliv inramades av en minusgrad och duggregn. Vilket är detsamma som 'snor-halt'. Ett budskap?

Nu flyttar vi in till Uppsala och jag får istället mindre än fem minuters promenad till mitt jobb. Jag får hitta andra sätt att erhålla min vardagsmotion. Ur ett hundägarperspektiv är det dock optimalt. Jag kan gå hem på lunchen och promenera runt kvarteret med husdjuret och ändå hinna äta lunch med mina arbetskamrater.

Totalt blir det dock ett nollsummespel. I samma ögonblick som jag upphör att pendla får hustrun ta vid. Hon är emellertid, enligt egen utsago, nöjd med detta saliga byte.

South Africa is very, very angry

Yes, according to the Mail and Guardian it is so. Yesterday president Jacob Zuma axed the Finance Minister, Nhlanhla Nene. The country is angry. According to the Business insider, the Rand fell to a record low to the dollar.

The only explanation to this is that Nene was too good. He stood up in the governement and argued against uneccesary expenditure. Like a new areoplane to the precidency.  At a cost of 4 billion rand. City Press reported about that a month ago. Money that could pay all deficits at all Souith African universitites. And make free education possible.

Yesterday was a sad day in South Africa.

Will the people be able to axe Zuma?

Min arbetsplats

Förra veckan skrev jag och min chef under mitt anställningskontrakt. Med andra ord är jag fast anställd som lärare i pastoralteologi, särskilt homiletik, vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Tjänsteställe är Uppsala. Jag är glad över detta. Att undervisa blivande kyrkoarbetare i predikokunskap eller predikokonst, som homiletik också kan betyda, är meningsfullt. Under hösten har jag vikarierat på tjänsten och det gav alltså mersmak.

Samtidigt som min anställning blir klar skrivs det om min arbetsplats i Kyrkans tidning. Två veckor i rad. Sammanlagt sex artiklar.

Dessvärre går det inte längre att länka till Kyrkans tidning på nätet. Den som vill läsa måste ha en prenumeration och logga in med särskilt lösenord. Tråkigt! Jag förstår om en del artiklar ska vara material som läsare måste betala för men det försvårar för bloggare. Nu får jag nöja mig med att hänvisa till pappersupplagan.

De tre första artiklarna publicerades i Kyrkans tidning nr 48, som kom ut 26 november. Den första beskriver arbetsmiljön vid institutet och hänvisar dels till en arbetsmiljörapport som gjorts, dels till ett brev, som lärarna vid dåvarande Pastoralinstitutet i Uppsala skickade till kyrkostyrelsen och generalsekreteraren i augusti 2014. Kyrkans Tidning har här ett sakfel. De skriver att det var lärare vid utbildningsinstitutet som stod som avsändare. Det är inte korrekt. Det var lärare vid Pastoralinstitutet. Utbildningsinstitutet startade i september 2014. Om jag förstår saken rätt.

Ett problem med mottagande av brevet verkar vara att det aldrig diariefördes och att inget svar lämnades. Vad detta beror på vet inte jag. Men visst är det olyckligt?

I den andra artikeln i KT nr 48, får vår rektor, Anne-Louise Eriksson, komma till tals. Hon menar bland annat att starten av utbildningsinstitutet varit ansträngd. Hon beskriver det som ett år då ”rälsen lades medan tåget gick”.

I den tredje artikeln är det biskopen i Uppsala stift, Ragnar Persenius, som, enligt Kyrkans Tidning, oroas över ”kraftig nedrustning”. Han oroar sig också över hur rekrytering av nya medarbetare kommer att ske. Tja, jag är en av de senaste rekryteringarna. Tack, Ragnar! J Han har också frågor kring huruvida utbildningsinstitutet ska ägna sig åt liturgisk utveckling. Det är församlingarnas och stiftens ansvar, menar han. Detta går förstås att diskutera. Att utbildningsinstitutet inte kan fatta beslut i den liturgiska utvecklingen är väl klart. Men tror biskop Persenius verkligen att blivande kyrkoarbetare inte har idéer och visioner om hur kyrkans liturgi skulle kunna bli bättre? Måste inte alltid kyrkans sätt att fira sin gudstjänst förändras, eftersom det omgivande samhället gör det? Mitt sätt att se det är att en plats som utbildningsinstitutet måste kunna vara en arena där nytänkande sker. Sedan bejakar jag helt och fullt att andra delar av kyrkan måste vara med och att besluten framför allt fattas av kyrkomöte, läronämnd och av församlingar i remissrundor.

Det mesta av vårt arbete, menar jag, handlar ändå om själva hantverket och vi är noga med att de studerande verkligen följer gällande kyrkohandbok.

I KT nummer 49 får två av de studerande i Uppsala komma till tals. Det är två av tre studerandeskyddsombud: Margareta Andersson och Erik Keijser. De kopplar ihop de studerandes studiesituation med den omorganisation som skett av kyrkans utbildningar. De är kritiska.

Även här är Kyrkans Tidning inte uttryckligen medveten om att det finns två campus vid utbildningsinstitutet. Uppsala – men även Lund. Dessutom ges vissa kurser i Göteborg och Umeå. Detta kunde Kyrkans Tidning upplyst om.

De två andra artiklarna i KT nr 49 är intervjuer med generalsekreteraren vid kyrkokansliet, Helén Ottosson Lovén och med Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén. De får båda frågan om de har förtroende för utbildningsinstitutets rektor och svarar båda jakande, även om generalsekreteraren är tydligare.

Är detta alltså min nya arbetsplats? Ja och nej. Det som beskrivs är självklart verkligheten men det är inte hela verkligheten. I min vardag är mycket bra. Samtidigt som det finns problem. Det är så, som Kyrkans tidning skriver, att en del av personalen söker sig bort. Alla gör det inte för att de är kritiska men en del gör det.

Jag förstår de studerande som inte har tålamod att vänta till 2017 eller 2018 på att situationen ska bli bättre. Skälet är enkelt: då har de studerat färdigt. De vill såklart att utbildningsinstitutet ska fungera bra under det år de är där. Ett rimligt krav.

Det som på kort sikt bör göras, för de studerande, är följande, som jag ser det:

1. De studerandes upplevelser behöver tas på allvar. Dialog mellan ledningen och de studerande är nödvändig. Denna dialog sker också. Bland annat i de studeranderåd som finns. Säkert kan detta förbättras.

2. Samordningen inom de olika programmen kan förstärkas. Detta är ju ett problem i många utbildningssammanhang. Att tentor, prov och inlämningsuppgifter kommer i sjok. Jag tror att ledning och lärare tillsammans behöver ta tag i detta, så att de studerande får en rimlig studiesituation.

3. Information från lärare och ledning till de studerande sker idag på ett oorganiserat sätt. Alla lärare mejlar var för sig till klasserna. Ingen samordning sker. Detta gör att de studerande blir överösta med mejl. Och ibland skickar vi ut ändringar sent. Det skapar förvirring och det blir lätt att viktig information missas. Vi försvarar oss ibland med att en digital lär-plattform är under utarbetning. Men det är ju en klen tröst, för de studerande vi nu har kommer inte att få glädje av denna reform.

Nu kan det så klart sägas att dessa problem inte är unika för ett kyrkligt utbildningsinstitut. Att liknande problem inte uppstår när andra institutioner omorganiseras. Självklart är de problem som finns vid utbildningsinstitutet även generella problem. Men det ska inte användas som ett försvar. Utan som en maning till att ta lärdom av andras erfarenheter och göra något åt det.

Det finns en plan för en förbättrad arbetsmiljö. Det redovisas i KT nr 48. Som nyanställd vill jag på ett konstruktivt sätt vara med och jobba enligt denna plan. Men jag tror att det vore bra om den kommuniceras även till de studerande. Vi har ju delvis en gemensam arbetsmiljö.

Troligen vore det bra om även andra kritiker kan få ta del av den. Exempelvis biskoparna.