Manhattan Transfer – live

Mitt i flyttbestyren passade hustrun och jag på att gå på konsert i Uppsala Konsert och Kongress. Manhattan Transfer. Vilka sångare. Tillsammans med tre mycket professionella musiker.

De som sjunger heter Alan Paul, Janis Siegel, Cheryl Bentyne och Trist Curless. Den sistnämnde har bara varit med något år. En av grundarna, Tim Hauser, dog och tydligen ville gruppen leva kvar. Förstår jag det rätt är Manhattan Transfer en grupp som kommer att bestå. Kul!

En fantastisk kväll fick vi vara med om.

Vi fick inte höra alla deras hits. Jag saknade Java Jive och framför allt Operator. Men de hade med Tuxedo Junction och Route 66. Och när de mot slutet sjöng Birdland, då steg temperaturen i lokalen något enormt.

Det finns egentligen inte så mycket att säga. Enormt professionella människor, alla sju. Som musicerade med stor glädje. Hur kan människor sjunga scat song på detta detta sätt? Jag begriper inte. Pianisten, basisten och trummisen var som sagt även helt enastående.

Nejlikor är i vanliga fall inte min favoritblomma.
Men det går ju göra ett undantag!

Som grädde på moset fick jag med mig ett minne hem. När vi gick ut från konsterlokalen fick jag se de fyra sångarna uppe på en slags loftgång. Jag började applådera och då kastade Janis Siegel ner den blomsterkvast hon just fått – till mig! Hon var nog (tillsammans med Trist Curless) den som sjöng bäst – åtminstone denna kväll. Så nu står dessa blommor i en vas hemma hos oss i Alsike.

Domssöndagstid

I söndags var det domssöndag. En söndag med dåligt rykte. Dom. Låter obehagligt. Då bör vi minnas att en dom kan vara antingen friande eller fällande.

Själv var jag med i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta och sjöng J. S. Bach’s Kantat 140 i översättning av Per Block. Som också var med och sjöng. En del av texterna talar om en helt annan slags domssöndag. Hör här t ex:

Vakna upp, 

din stund är inne, 

hör ropen högt från murens tinne! 

Vak upp. 

Du stad Jerusalem! 

Världens natt är långt framliden 

Snart gryr en dag den nya tiden.

Med andra ord handlar det om förändring och möjlighet till något nytt.

Vilket passande budskap. Är inte ”världens natt långt framliden” i vår tid, liksom i många andra tider. Med krig på många håll i vår värld, människor som tvingas på flykt, klimathot av sällan skådat slag. Ett Europa, som stänger sina gränser. Är inte domssöndagens rop från murens tinne, ett rop till Europa att vakna upp?

Bach’s kantat beskriver det nya som ett bröllop. Och beskrivningen är oerhört sensuell. Brudgummen, Jesus, säger till sin brud, som är kyrkan. Som är öppen för alla människor, som längtar efter befrielse. Som även öppnar sig mot hela skapelsen, som även den längtar efter befrielse.

Så kom nu in till mig,  

du min utvalda brud, 

av evighet bestämd att bo med mig hos Gud! 

Smyg tätt intill min barm,som ett sigill av guld med dyrbar kedja! 

Ditt sorgsna hjärta vill jag glädja. 

Glöm bort, du kära, världens gråt och larm, 

allt tungt  du haft att bära! 

Kom, vila på min vänstra arm! 

Min högra arm skall dra dig nära.

Allt tungt du haft att bära! Ja, det är ett befriande ord. Gud förstår att vi ofta har det svårt. Vi får komma in i Guds famn och vila.

Igår hade Kyrkans Tidning ett helt uppslag om min arbetsplats. Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Idag blev det klart att jag blir ordinarie lärare från årsskiftet. Uppslaget i Kyrkans Tidning handlar om problem med arbetsmiljön. Något som berör studerande, personal, ledning. Det är många som kan känna igen sig i orden:

... allt tungt du haft att bära!

Det är min förhoppning att även i denna begränsade kontext domssöndagen kommer med befrielse.

På söndag börjar det nya kyrkoåret. Med nya möjligheter. Jesus visar vägen, genom att komma ridande på en vanlig åsna. Jesus är en ledare som kommer i ögonhöjd.

Det är vi många som gläder oss över i vår värld. Hur vi än definierar vårt genus får vi möta Jesus som en brud möter en brudgum. Både på domssöndagen och på första söndagen i advent.

Vaksamhet och väntan

Nyss hemkommen från kyrkan. Söndagen före domsöndagen. Temat är rubrik för denna bloggpost:

Vaksamhet och väntan

Några lättsamma reflektioner får inleda bloggposten. Mot slutet mer allvar.

Jag var inte vaksam, när jag skulle ta bussen hemåt. Med två minuter missade jag den. Nästa skulle gå efter en halvtimme. Jag var inte upplagd för väntan. Alltså bestämde jag mig för en promenad. Det tar ca: 40 minuter. Den blev dock längre.

På vägen, som går förbi ett industriområde, hörde jag ett märkligt ljud. Det kom från den tomt där Aga har sin biogasanläggning. Ett oljud och något som läckte ut. Rätt eller fel – jag ringde 112. De skickade en räddningsledarbil och två brandbilar. Räddningsledaren tackade mig men berättade samtidigt att räddningstjänsten bett Aga rätta till denna, helt ofarliga, läcka. Det var bara kondens. Jag blev glad för räddningsledaren, som inte kritiserade mig för min – som det visade sig – onödiga vaksamhet.

Väl hemma ringer hustrun. Nyss hemkommen från en utlandsresa. Hon var på väg med buss, även hon. I hennes fall visade det sig att den buss som skulle komma en viss tid inte kom. Hon hade varit vaksam men det hjälpte inte i hennes fall. Hon var inte heller upplagd för väntan, så jag fick rycka ut med bilen, för att skjutsa henne till hennes arbete.

Nu sitter jag och funderar över vaksamhet och väntan och tänker såklart mest på den oroande utvecklingen i många delar av världen. Paris och dagarna dessförinnan Beirut och Sinai. Säkert har jag glömt flera terrordåd. Självklart blir händelserna i Paris de som tränger sig mest på. Ju närmare en själv, desto starkare. Jag minns förstämningen efter Utøya-massakern för drygt fyra år sedan. Naturligtvis är det lika illa med terrordåd i andra delar av världen men de berör olika. Mycket beroende på att media täcker olika händelser olika mycket.

Ska jag nu vara mer vaksam? Det tror jag alltid att vi ska vara. Men inte nödvändigtvis rädda. I Aftonbladet skriver Lena Mellin, som annars brukar vara måttlig:

Det är inte roligt att vara rädd. Särskilt inte för en terror­organisation som vill skapa rädsla hos oss alla.Men det finns anledning att oroas. Just nu är världen inte hoppingivande.

Har världen någonsin varit hoppingivande? De onda krafterna finns ju där hela tiden. Ibland, som nu, visar de sina fula trynen.

Och ibland visar ondskan sitt fula tryne även i mig och i dem som finns nära mig. Min grundsyn är att ondskan aldrig är långt borta. Men det gör mig inte nödvändigtvis rädd. I så fall skulle jag vara rädd jämnt. Och det går ju inte.

Skulle jag däremot varit med i Paris, Beirut eller på det ryska planet, som exploderade ovanför Sinaiöknen, då skulle jag säkert varit rädd.

Vi började gudstjänsten i morse med Ylva Eggehorns psalm

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset.Var inte rädd, i sanden finns det spår. (Sv Ps 256:1)

När det var dags att lyssna till den andra textläsningen (episteln) möttes vi av följande ord ur Uppenbarelseboken 3:10

Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför skall jag bevara dig från prövningens stund, som skall komma över hela världen för att pröva jordens invånare.

Prövningens stund. Är det det vi upplever nu? Det vi ber om att bli bevarade från i den nya översättningen av Herrens bön:

Utsätt oss inte för prövning ...

Söndagen före Domssöndagen handlar om att vara vaksam inför det som har att göra med tidens slut. Men varje gång vi funderar över tidens slut, hamnar fokus obönhörligen också på nuet. Det är endast här och nu vi kan fatta beslut om hur vi ska agera.

Mitt beslut är att vänta på Jesus Kristus – både inför tidens slut och i nuet. Mitt beslut är att lita på att jag inte behöver vara rädd i närheten av Jesus. Men att jag bör vara vaksam. Så att jag inte fäster mitt hopp vid något annat än just Jesus.

Röster kommer att höjas på att vår rädsla ska betvningas med hjälp av högre murur, fler stängsel och tätare kontroller. Lyssna efter orden 'lag och ordning'. Men tro inte att fler stängsel, högre murar och tätare kontroller skapar trygghet. Nej, det föder enbart mer rädsla.

Det enda som kan fördriva rädslan, säger aposteln Johannes (1 Joh 4:18) är kärleken:

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan ...

Men visst händer det ändå att vi blir rädda. Då får vi vända oss till Jesus och lyssna efter rösten, som säger ömt:

Var inte rädd ...

Så slutade också högmässab med Sv ps 490, där den första versen lyder:

Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit,och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv.Han är densamme som han var, men klädd i härlighet.Med solens krona blir han krönt och stjärnors diadem.

Apartheid i Europa?

Igår, den 12 november 2015 kl 12.00, införde Sverige tillfälliga gränskontroller. Det går att läsa i ett pressmeddelande från regeringskansliet, samt även på i sociala medier och annan media. Regeringen skriver till exempel:

Bland annat bedömer Polismyndigheten att den allmänna ordningen och den inre säkerheten i nuläget är hotad.

Berörd av nyheten tittade jag på Aktuellt på kvällen och slog mig till ro med att allt verkade gå lugnt till. Dessutom erbjöds människor möjligheten att söka asyl i Sverige.

När jag vaknade i morse hade jag fått ett sms från en god vän, som är född i Sydafrika men som bor i Sverige sedan många år:

Anders/Moruti, the dompaas has been legislated in Sweden today. Do not forget your documents of identification, solitary confinement is the punishment. Peace

('Dompaas' var de passböcker som varje svart person var tvungen att bära i Sydafrika.)  Så uppfattar en person, som själv levt i Sydafrika under apartheid, det som händer i Sverige nu.

Det går naturligtvis att problematiseras. Skillnaderna är såklart oerhört stora. Men så är även likheterna.

Aftonbladet rapporterar att Danmark nu stramar åt flyktingpolitiken.

Fler ska avvisas, man kommer att ändra reglerna för inkvartering för asylsökande och för att få lag och ordning.

Detta är visserligen Aftonbladets ord. Men det oroar mig när ordparet 'lag och ordning' används. Det var också ett vanligt begrepp i Sydafrika under apartheid.

Jag läser en artikel från 1985. Per Frostin, som var professor i systematisk teologi i Lund, skriver i boken Bröd men också rosor. (Kristianstad. Rabén & Sjögren. 1985) under rubriken:

Kapitalismen kväver kärleken

Där finns ett stycke som kallas

Sydafrika som spegel

Frostin menar (på sidan 44) att Sydafrika kan beskrivas som världen i miniatyr.

Utsugningen av den svarta arbetskraften i Sydafrika är alltså en kraftigt förstorad variant av den utsugning som finns i alla kapitalistiska samhällen.

Nu ser vi hur det stramas åt i vår närvärld. Inte bara i Sverige utan i hela Europa. För att upprätthålla lag och ordning.

I detta läge reagerar en person som Alf Svensson i en debattartikel i DN:

Taggtrådsstängsel rullas ut runt nationsgränser. Och svenska politiska partiledningar hänger sig åt racet att vara först i tv med att presentera hur medmänniskor ska motas bort, stoppas och skickas tillbaka. Till vad? Det berättar ingen. Det finns inte med bland punkterna på pressmeddelandet.

Jag har sagt det förut. Alla länder i Europa måste hjälpas åt. Det kan inte bara vara några få länder som tar emot. Jag förstår också att läget är mycket allvarligt. Ansträngt. Men vi behöver också lyssna på de kristiska rösterna. T ex Theodor Kallifatides:

Jag byter identitet

Hur många gånger under ett normallångt liv byter en människa identitet? Svårt, för att inte säga omöjligt, att svara på. Vi går från att vara barn, till att bli ungdomar, till att bli vuxna. Vi är till en börja omyndiga och sedan blir de flesta myndiga. En del blir på sin ålders höst omyndigförklarade.

I de flesta fall byter vi inte personnummer – såvida vi inte flyttar till ett annat land. Eller, i vissa fall, när ett könsbyte sker.

Namnbyten är inte ovanliga. Vid giftermål, förstås eller av andra skäl.

Kroppen förändras. Inte många celler förblir de samma genom åren. Är några celler de samma? Jag vet för lite. Men tror att vi är helt nya efter ett antal år.

Byte av yrkesbana, politisk åskådning eller religiös tillhörighet förändrar även det vår identitet.

Samt mycket, mycket mer, så klart.

Just nu byter jag identitet. Eller, rättare sagt, någon byter min identitet.

Det var i början på 1990-talet, som jag fick mitt första e-mailkonto. I det som nu kallas kyrknätet. Jag blev då:

p0102agn

De sista bokstäverna kommer sig av mitt namn. p0102 tror jag har att göra med vilket pastorat jag då tillhörde.

Sedan dess har jag, inom Svenska kyrkan, bytt arbetsgivare ett antal gånger och även haft annan arbetsgivare. På olika sätt har jag dock behållit mitt e-mailkonto och även min identitet.

Men nu håller jag på att GIP:as. Det betyder att jag (mitt digitala jag inom kyrknätet och min arbetsdator) ska komma att ingå i Svenska kyrkans Gemensamma IT Plattform. Och nu händer det:

Jag får en ny identitet.

Igår frågade jag IT-avdelningen om jag inte kunde få behålla 'p0102agn' med det är tydligen inte möjligt. Snyft! Det känns konstigt. Men en av de ansvariga tröstade mig med att jag nog skulle överleva även detta.

I eftermiddag får jag – och mina arbetskamrater – tillbaka våra GIP:ade datorer. Det ska bli spännande att då också få en ny identitet. Åtminstone digitalt.

En fråga som kvarstår – och som är mycket viktigare än detta med digital identitet – är vad GIP innebär. Det lilla jag vet är att jag kommer att kunna komma åt alla mina dokument via GIP, bara jga finns vid en dator som är uppkopplad mot internet.

Vid introduktionen fanns svar på frågan:

Varför GIP

Några punkter angavs:

- Ökad möjlighet till samarbete

- Möjliggör

- GAS

- Följa standard för konto och arbetssätt

- Ökad förståelse för hur övriga enheter arbetar

- Flexiblare arbetssätt

- GIP i konferensrum

- Tillgång till I:

- Snabbare och enklare uppdatering av GIP-applikationer

Det sista är ju ett cirkelargument. Vad I: är förstår jag inte. Konferensrumsargumentet förstår jag. Flexibilitet tror jag inte handlar om dataprogram utan om inställning hos oss användare. Likaså förståelse för hur andra arbetar. Enheter syftar nog inte på datorer eller människor utan på andra avdelningar inom kyrkokansliet. Standard, OK. GAS? Är det Gemensam Administrativ Support? Ja, kanske ger det möjlighet till ökat samarbete. Men även det bottnar ju i vilken inställning vi anställda har.

Kan det också handla om att skapa enhetlighet inom organisationen? Och är det i så fall enbart bra? Handlar det om makt?

Ett argument jag hört är att det ska minimera antalet servrar och därmed dra mindre energi. Det gillar jag!

Västerås stift står, enligt vad jag förstår, utanför detta samarbete. Deras system kallas VIP. Har det med identitet att göra?

Nancy Charton in memoriam

This is what the Anglican Archbishop of Cape Town and Metropolitan of the Anglican Church of Southern Africa, Thabo Makgoba, wrote on his blog yesterday:

Tribute to a pioneering priest - the Revd Canon Nancy Charton - 1920-2015

On behalf of the Anglican Church of Southern Africa, its bishops, clergy and people, I send our condolences and prayers to the family of the Revd Canon Nancy Charton, who died in Graaff Reinet yesterday at the age of 95.

Nancy was the first woman ordained as an Anglican priest in South Africa. She was one of three women ordained in September 1992 by the late Bishop David Russell.

On the day of the Ordination Service, Bishop Russell told those to be ordained:

"Yours has been a faithful, loyal waiting -- especially those who have been deacons for some time -- which you have borne in pain. We in this diocese have for some time been ready and have waited in obedience and unity for the Province to make its corporate decision... The way is opened, and we move in obedience and unity... It has been a creative pain that has deepened you and our church."

I remember Nancy fondly from when I served in St Mary’s Cathedral, Johannesburg. She was a pioneering woman, whose whole life was committed to serving God through his people.

The author of Matthew's Gospel reminds us “Then Jesus said to his disciples, 'The harvest is plentiful, but the labourers are few, therefore pray earnestly to the Lord of the harvest to send out labourers into his harvest.'"

At the 20th anniversary celebrations of the ordination of women to the Priesthood, Nancy was the preacher. Her sermon outlined the long road she had travelled to fulfil her vocation to the priesthood, and gave thanks to God for the many people who had encouraged and supported her.

I have this book. It is somewhere in a
box right now. I will definitely read it.

So far the Archbishop. I met Nancy Charton once. In 1982. I visited her together with three Swedish guests. My second eldest brother was one of them. We travelled from Durban to Cape Town and needed somewhere to stay for the night. She opened her house for us, without knowing us. Amazing!

At the time she was known as a white Anglican woman who belonged to an Anglican parish in one of the black townships in Grahamstown.

In deed a woman to remember.

R I P

Gränsen är nådd

Så sa Sveriges migrationsminister, Morgan Johansson, enligt DN.

Situationen är naturligtvis allvarlig. När jag såg på Rapport idag blev jag imponerad av alla frivilliga och anställda, som slår knut på sig själva, för att få fram tak över huvudet till alla som kommer. Alla som är på flykt.

Gränsen är nådd

Det skulle också kunna vara det som en flyktingfamilj utbrister, när de äntligen kommer till Sverige, som de tror ska bli början på en ljusare framtid.

Gränsen är nådd

Tre ord, som kan betydda helt olika saker. Beroende på perspektiv. Sveriges regering ser inte längre möjligheter att ta emot fler.

De som är på flykt ser just möjligheter i att nå Sveriges gräns.

En gräns. En plats att mötas.

Eller är en gräns en linje, som skiljer oss åt.

Jag förstår att Sverige nu är i en ansträngd situation. Jag är också upprörd över att vissa av de andra länderna i Europa inte vill ställa upp.

Men jag hoppas att vi kan fortsätta ta emot människor, som defintivt borde ha gett upp för länge sedan. Som defintivt har nått betydligt värre gränser än vad vi nu upplever oss ha nått.

Kvinnan bakom mig ...

Det är måndag morgon och jag sitter på bussen till jobbet. Jag testar hur det är att vara pendlare. Jag är kluven. Visst får jag en stund mellan hem och arbetsplats. Mellan arbetsplats och hem. En stund att varva upp eller ner. Men samtidigt går det bort 1½ timme varje dag. Jag vet inte vad jag tycker.

Undrade idag vad kvinnan bakom mig tyckte. Hon ringde hem till sina barn. Jag har hört liknande samtal förut.

Kan jag få tala med Knut-Viktor?
Hej, det är mamma. Ta de varma skorna på Dig. Och glöm inte gympa-påsen. Nu vill jag prata med Ulla-Greta.
Du får äta makaroner och fiskpinnar när Du kommer hem.

Någon gång har jag även hört en mamma ge instruktioner till en hemmavarande pappa, som ännu inte hunnit lämna hemmet.

Det går säkert att anlägga många perspektiv på detta. Just nu tänker jag på gränsen mellan det privata och offentliga. Nyss hemkommen från tre veckor i Sydafrika är just den tanken inte så långsökt. I många afrikanska samhällen finns nästan ingen gräns mellan privat och offentligt. Ja, jag vet att jag generaliserar. Men i jämförelse med vårt svenska samhälle är det tydligt. Lediga dagar upprätthålls inte på samma sätt. Lärare på skolor jobbar lördagar och kvällar om det behövs. Skolan är en slags familj även den.

Min reflektion är att bussen blir ett slags mellanting mellan hemma och på jobbet. Kvinnan bakom mig tror jag även satt och åt frukost. Det lät så. Och på sättet mitt emot satt en man och åt frukostsmörgåsen. Någon sover en stund. Den där sista kvarten, som de flesta skulle uppskattat mer i den egna sängen.

Mest fascinerad är jag dock över mobilsamtalen, som sker så öppet. Detta är ju inget nytt. Många har reflekterat över det och reagerat på det. Vi blir inbjudna i folks privata sfär.

En teori: i vårt postmoderna samhälle reagerar vi mot individualism och ensamhet genom att göra bussen och pendeltåget till en förlängning av våra hem. Vi bjuder in andra i vårt privatliv. Och ändå inte!

Bra eller dåligt? Eller har jag helt missuppfattat vad som händer?

Tankar på Svenska kyrkans hemsida

Idag firar vi Söndagen efter Alla Helgons Dag - den som också kallas:

Alla själars dag

Den kallas så för att vi ska skilja den från Alla Helgons Dag, som firades igår. Det går det att läsa mina tankar om Söndagen efter Alla Helgons Dag på Svenska kyrkans hemsida. Länken kommer här.